FYYY FAAAN!!

Nu kan vi inte bara läsa om ”f.d. museichefen” (som suttit i SNF:s styrelse i 20 år, varit ansvarig utgivare för SNT och chef för KMK samt storligen hyllats med en minnesskrift från SNF m.m. m.m.) och att han vid upprepade tillfällen plundrat frimärksalbum på auktionsvisningar – vi kan dessutom se det hela på film!

– FYYY FAAAN!!

Vi har haft över femtio myntauktions-visningar … UTAN att ha blivit av med ETT ENDA objekt! Men då har vi i och för sig uteslutande gästats av samlare och kollegor – inte av museifolk! Det brukar vara riktigt trevliga och lärorika tillställningar med mycket myntsnack, kaffe och dopp. Naturligtvis är ärlighet grundregel 1A bland mynthandlare och samlare. Kan man inte lita på varandra kan man lägga ner direkt.

Att gång på gång på gång stjäla av samlare och änkor som lämnat in sina surt förvärvade objekt till försäljning är så jävla lågt att jag saknar ord. Snyfthistorien om en ”deprimerad kleptoman med upprepade hjärnsläpp” har jag lite svårt att köpa. Att en ansedd och högt uppsatt man i 60-årsåldern ”plötsligt”, vår och höst, år efter år, skulle bli fullständigt fartblind och (vid enstaka tillfällen?) blivit ”lite dum i huvudet” verkar också långsökt. Man frågar sig genast: – Hur länge har detta pågått och hur omfattande har det egentligen varit?

Den bestulne auktionsarrangören, Phileas Christer Svensson, tror att ”han har nog gjort det här för kickens skull”. Tja kanske?, men är tillvaron inom museivärlden verkligen så fruktansvärt tråkig att man måste ”söka kickar” på detta sätt!? – Eller finns det kanske en mindre sund kultur (von oben-attityd?) inom denna ”skyddade värld”, där man inte alltid verkar kunna skilja på – eller bry sig om – vad som är ”mitt och ditt” …?

Ja, fy fan. Man vet inte om man skall skratta eller gråta? – Suck! Tror jag tar en pilsner och gör helg! – Skål på er!

Vilken auktion skall man välja?

För tio dagar sedan skrev jag några rader om hur man upptäcker s.k. hängspår på riksdalrar och andra stora silvermynt. Detta illustrerades lite diskret med ett utdrag från Svenska Numismatiska Föreningens (MISAB:s) senaste auktionskatalog.

Kanske skulle vetskapen om att olika säljare har lite olika syn på myntbeskrivningar på något sätt påverka priset? – För alla läser väl Myntbloggen? 😉

Nja, vi får nog konstatera att man fortfarande, generellt sett, får ungefär dubbelt så bra betalt på Tradera som på MISAB. – I varje fall för s.k. ”Tonkin-material” (läs: äldre svenska mynt som finns upptagna i Tonkins Myntboken). Speciellt stor prisskillnad är det på ”problematiska mynt”, d.v.s. sådana mynt som har diverse problem/defekter som lätt kan ”glömmas bort”.

Samma exemplar av en Svartsjö-daler 1542 och en Erik-daler 1563 har nyligen sålts på två olika auktioner – för helt olika priser. Först billigt på MISAB och sedan på Tradera.

  • MISAB 9:104 = utrop 5.000 kr – klubbat 7.000 kr. Detta ger säljaren ett netto på 5.950 kr och MISAB en provision på 2.362 kr.
  • = Tradera 192636169 = utrop 1 kr – klubbat 13.211 kr. Detta ger säljaren ett netto på 13.111 kr och Tradera en provision på 100 kr.
  • MISAB 9:121 = utrop 8.000 kr – klubbat 8.000 kr. Detta ger säljaren ett netto på 6.800 kr och MISAB en provision på 2.700 kr.
  • = Tradera 192680894 = utrop 1 kr – klubbat 12.100 kr. Detta ger säljaren ett netto på 12.000 kr och Tradera en provision på 100 kr.

Summa summarum fick MISAB-säljarna ett netto på 12.750 kr (och MISAB en provision på 5.062 kr) samtidigt som Tradera-säljaren fick ett dubbelt så stort netto, 25.111 kr (och Tradera en provision på 200 kr). Proportionerna är således ungefär som vid förra MISAB-auktionen alltså … (och förrförra för den delen). Förutom att Traderas provision blev ännu lägre denna gång p.g.a. färre utrop. MISAB var faktiskt 25 gånger dyrare!

Det brukar ju vara tillgång och efterfrågan som styr priserna. Kanske är det i grunden så enkelt även i detta fall? Fick mejl från Morten Eske Mortensen (MEM) i veckan, där det bl.a. framgick att upplagorna på MISAB:s kataloger endast är 500-800 ex! Blev väldigt förvånad med tanke på att vi tryckte betydligt större upplagor av våra auktionskataloger redan för 20-25 år sedan. Och Mynttidningen 1-1994 trycktes i t.ex. i hela 5.000 ex. Tradera (och eBay) når naturligtvis ut till en helt annan volym av potentiella köpare.

Medaljdag i Uppsala!

Idag läser jag på Kjell ”Gorgon” Holmbergs blogg att det snart är dags för det årligen återkommande arrangemanget ”Myntdag i Uppsala” – i år med tema MEDALJER.

Lördagen den 26 oktober kl. 13-16 arrangerar Uppsala Universitetets Myntkabinett tillsammans med Numismatiska Klubben i Uppsala Myntdag i Uppsala (pdf).

Förutom gratis entré bjuder man på fyra kortare föredrag om medaljer.

Myntkabinettet i Uppsala är för övrigt en föregångare i den numismatiska museivärlden genom sin rikligt illustrerade samlingsdatabas över mynt, medaljer, polletter, sedlar etc.

Trots att sökfunktionerna tyvärr inte är de bästa (saknar en gallerivisning, årtalssökning, ”snällare träffbild” etc.) är detta ett strålande initiativ som Kungliga Myntkabinettet i Stockholm har massor att lära av. Rejäla bildstorlekar – och gott om dem! BRA!

Valsklumpar, över- och ompunsningar

De senaste dagarna har en kopparmyntentusiast i Dalarna ”provocerat” mig att, så smått, börja intressera mig för Gustav II Adolfs runda kopparmynt – igen!

Min ”nätkompis” Lennart hade fräckheten (den goda smaken) att inkludera mig i ett epost-utskick med frågeställningar om just dessa mynt och dess varianter. Lennart är en handlingskraftig ung man, som insett att kommunicerande samlare, idag faktiskt kan åstadkomma en hel del via webben. Aktiva myntsamlare av ”typ I” (den typ som gärna delar med sig av sina erfarenheter – till skillnad från ”typ II”), sitter på en gemensam kunskapsbank som slår avsomnade myntkabinett och dito föreningar med hästlängder … om man bara kan hitta former för att kommunicera …

Nu har Lennarts trevliga initiativ lett till att jag blivit varse hur in i h-vete mycket gamla myntfoton (teckningar och påbörjade artiklar) jag har. – Tänk om man kunde knäppa med fingrarna och alla dessa blev sorterade och digitaliserade. – Vilken skatt!  🙂

Bildkollaget ovan föreställer ett Nyköpings-öre 1628 ”utan M i årtalet” (d.v.s. DC:XX.VIII istället för M:DC:XX.VIII). Och Lennarts frågeställning är vad det egentligen är för krona kl. 12 på frånsidan på denna? De tecknade kronorna på kollaget ovan brukar benämnas HH-krona 12-var. (utan kronring), HH-krona 13 (bred kronring) resp. HH-krona 12 (smal kronring) … efter teckningarna i referensverket Hallborg & Hartmann (Numismatiska Meddelanden, NM VIII, 1883). HH-krona 13 kallas ibland även ”Michelsson-krona”, efter gravören Petter Michelsson, av de initierade (insnöade?). 😉  Denna krona förekommer sparsamt på Nyköpingspräglingarna 1628 (och då på spektakulära sådana!) samt på Sätermynten från åren 1628, 1629, 1630, 1631 och 1632 (kreutzer, variant).

På 1600-talets valsverkspräglade kopparmynt är det mera regel än undantag med s.k. valsklumpar – orsakade av stora eller små bristningar/skador/gropar i präglings-valsarna. På grund av detta kan det många gånger vara svårt att påvisa olika varianter, ompunsningar etc. Det hela kompliceras ytterligare, då vi kan påvisa att man återanvänt gamla valsar, genom att slipa ner dem och punsat in nya motiv … ibland med delvis synligt ursprungsmotiv. Lägger vi till detta; slarvig prägling, vanligt förekommande korrosion etc. blir det inte direkt lättare. Grundregeln är väl som vanligt när det gäller varianter; är de inte tydliga och odiskutabla – ja då finns de inte.

Bild 2 visar tre snygga kopparettöringar anno 1627 …. som jag hittade i en låda 😉 … valsverkspräglade i Arboga, Nyköping respektive Säter.

P.S.  Idag firar ”Myntbloggens föregångare”, Mynthandeln.com, 15-årsjubileum!

Varit hängd klockan 12 …

Nä då, det är inte frågan om någon offentlig hängning mitt på blanka dagen … 😉

Nej, idag tänkte jag, på förekommen anledning, tipsa lite om hur man kan avslöja om ett mynt har ”varit hängt”  (monterat) eller inte …?

Tidiga svenska dalrar och riksdalrar har många gånger bevarats till våra dagar tack vare att de varit hängda (d.v.s. att de haft en pålödd ögla och burits i en kedja runt halsen) och genom denna alternativa användning lyckats undgå smältgrytorna exv. i samband med Älvsborgs lösen, då massor av silvermynt gick åt.

Av denna anledning bör man granska stora silvermynt från 15-1600-talen extra noga på två speciella ställen – klockan 12 på åt- och frånsidan, samt på motsvarande ställe på andra sidan. Svartsjödalrar är t.ex. oftast hängda kl. 12 på frånsidan (ovan Kristus-bilden), medan man på sonen Eriks dalrar, statistiskt sett, oftast finner hängspåren kl. 12 på åtsidan (ovan kungabilden). I det senare fallet letar man alltså efter oregelbundenheter (lödspår) högst upp på åtsidan och följer sedan randen för att se hur det ser ut på den och på motsvarande punkt på frånsidan. Eftersom dessa mynt inte har regelbunden stampställning kan hängmärkena då hamna exv. kl. 2 på frånsidan.

Oftast är detta ganska enkelt att konstatera (men kanske svårare att erkänna?), men det finns också sällsynta exempel på mycket snyggt borttagna monteringsspår. Mynt som är/varit förgyllda eller polerade sätter naturligtvis genast igång varningsklockorna och då kommer luppen fram. Kan väl också hastigt nämna att på 17-1800-talen blev det allt vanligare att montera mynt som broscher … speciellt Gustav III:s riksdalrar … och då sitter lödspåren (nålens infästningar) vanligen på frånsidan kl. 3 och 9 istället.

Ny medaljbok från GNF!

Idag anlände månadens kallelse från Göteborgs Numismatiska Förening (GNF). Denna gång var försändelsen extra tjock, då den även innehöll föreningens senaste småskrift – den 30:e i ordningen!

Författare är även denna gång den flitige Bo Gustavsson och titeln lyder: ”Ivar Johnsson som medaljkonstnär”.

Förutom spännande läsning om Pehr Dubb (GNF 26) och Johan Frans Podolyn (GNF 29) har Bo Gustavsson tidigare skrivit om en annan ”tråkig” medaljkonstnär, nämligen Karl Hultström (GNF 27). Och nu ger han sig alltså på skulptören Ivar Johnsson (1885-1970), som även utfört ca 35 medaljer. Missförstå mig rätt. När jag lite vårdslöst skriver ”tråkiga” medaljkonstnärer, så syftar jag varken på deras person eller deras produktion – utan snarare på att de kanske inte tillhör de allra mest framträdande och eftertraktade medaljörerna under sin tid. – Lite bortglömda om man så vill.

Min absoluta favorit bland Ivar Johnssons medaljer är utan mista tvekan den över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg (1840-1909). – En man i kubb (eller plommonstop) – bara en sådan sak! Dessutom en frånsida med kända byggnader i Göteborg – Skansarna Lejonet och Kronan, Kronhuset, Tyska kyrkan och Domkyrkan.

Medaljen, som präglads genom juvelerarfirman W. A. Bolin i Stockholm 1926, utdelades ”som belöningsmedalj i samband med de tävlingar som anordnades för att stimulera till att skapa vackra och välskötta trädgårdar, gårdar och balkonger”. Den mäter Ø 56 mm (18:e storleken) och är känd i guld, silver, brons … och gjutjärn! Har f.ö. varit lycklig ägare till den sistnämnda rara gjutjärnsmedaljen (en gång inköpt tillsammans med en dito i form av Carl Milles Göteborgs-medalj 1923). Men dessa överlät jag åt en special-samlare på Göteborgs-medaljer – eftersom han behövde dem bättre än jag.  😉

Idag fick jag dessutom lära mig att denna ”kubbmedalj” finns i olika upplagor (varianter). När man 1931 behövde upphandla flera exemplar av medaljen, fann man nämligen att stamparna var defekta, varför man nödgades beställa nya. Detta skedde hos Sporrong & Co (med just den märkningen på randen).
Den senare upplagan har Sporrong emellertid ”städat upp” (retuscherat) en aning, genom att förtydliga inskriptioner och vissa detaljer (exv. en mindre och skarpare konstnärssignatur, större kanongluggar på Skansen Kronan etc. – se bild). Intentionerna har säkert varit goda, men den senare modellen tappar något i känsla och ger, som Bosse skriver, ”ett mera livlöst intryck”.

Har du inte redan fått Bo Gustavssons nya bok med posten, är det bara att gå in på GNF:s hemsida och söka medlemskap. Småskrifterna ingår i medlemsavgiften.

Datorer är bra … när de funkar!

Hur klarade man sig egentligen innan datorernas tid? När jag återvände till kontoret efter elvakaffet i fredags … ja då var datorskärmen totalt svart. Inte ett liv, hur jag än försökte. Fram med en gammal laptop och koppla in den istället. Och se, det funkade (via VGA). Hmm, det måste nog vara grafikkortet i den stationära burken som gått …?  – Eller är det kanske något värre som moderkort eller hårddisk etc.? Hmm, när gjorde jag en ordentlig backup senast …? Hur mycket material har man egentligen samlat på sig?

Ja, ja hur som helst, iväg till stan på lördag för att kolla upp om det fanns någon som kan hjälpa till med detta? Får tag i en toppenkille på Elgiganten som kopplar upp datorn till en TV-skärm (via HDMI) och konstaterar att den är helt OK!? Hmm, det var alltså något fel på bildskärmen likt förbenat. – IGEN! Till saken hör att jag på kort tid redan ”förbrukat” två HP-skärmar (utbytta genom garantin). Killen på Elgiganten håller med om att det är högst märkligt att skärmen funkar via VGA men inte via DVI eller HDMI. Okey, då får vi i värsta fall koppla in TV:n så länge … Nja, det blir lite för krångligt … vi får nog googla lite istället och se om fler haft problem med denna bildskärm? Det visar sig snart att en hel rad HP-kunder haft i stort sett samma problem, som de med varierande framgång försökt åtgärda. Flera hade bytt grafikkort, utan att saken blivit bättre. Andra hade (tillfälligt?) lyckats genom att rycka ur alla kablar och ”reboota” skärmen. Tja, vi får väl testa … och döm om min förvåning när det faktiskt fungerade! – Ja, än så länge i alla fall. Vi får väl se hur länge det varar …

Och vad har nu allt detta med, den av Magnus Lagerberg initierade och av Ekwall d.ä. graverade, medaljen över ”den svenska numismatikens fader”, Elias Brenner (se vinjetten), att göra …?  – Inte ett smack! … men visst är det en fin bild …?  😉

Boktryckarkonstens fader

Med anledning av att Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag, skriver Dick Harrison idag om Johannes Gutenberg (ca 1400-1468), boktryckarkonstens fader.

Dick Harrison skriver bl.a.
– ”Johann Gutenberg från Mainz, som egentligen var guldsmed, utvecklade ett sätt att tillverka matriser (gjutformar), med vilka det var möjligt att tillverka likadana bokstavstyper i metall.

Det är inte utan att man kan skönja vissa likheter med mynttillverkning medelst punsar, matriser och stampar. Harrison fortsätter:  – ”Själva pressen var det minst innovativa – det var troligen en vidareutveckling av träpressar som bland annat användes för att pressa vindruvor”. Även här finns paralleller till myntpräglingsteknik. Skruvverket (även kallad balancier) introducerades omkring 1530 (enl. Cooper) och Gutenbergs bibel trycktes 1555-58.

Bronsmedaljen över ”Johannes Guttemberg” är graverad av Gayrard år 1818 och ingår i Durans medaljserie ”öfver ryktbara män af alla nationer”. Denne Gayrard har för övrigt också gjort medaljer över Dante, Gustav Vasa och Galileo Galilei – i Durans regi.

LACAG TAADA ISKA EGG!

Idag damp det ner ett reklamblad i brevlådan, som vid första anblicken föreföll ha något samband med höstens språkkurser? Det visade sig dock vara ett informationsblad från världens äldsta centralbank – Sveriges Riksbank, grundad 1668.

När jag gick i skolan fick man lära sig svenska och engelska. Därefter stod valet mellan tyska och franska. Det blev tyska – och sedan ”fyraårig teknisk”, främst p.g.a. att denna linje innehöll minst språk. Detta var nämligen inte alls mitt favoritämne. Den lilla tyska jag lärde mig räcker väl på sin höjd till att beställa en Jaeger Schnitzel und Bier, bitte.  😉

Tydligen är språk som tyska och franska … latin, ryska, portugisiska  … mandarin, hindi, japanska etc. helt ute nu för tiden.  – Åtminstone om man får tro Riksbanken, som istället ser sig nödgad att 2013 kommunicera med medborgarna på ”fyra nyanser av arabiska”?, serbokroatiska?, somaliska?, romani? m.fl. språk.  – Idag behövs det tydligen betydligt mer än: KOLLA PENGARNA!

(Maghreb)arabiska siffror har vi ju förvisso fått lära oss använda sedan vårt första årtalsmynt kom ut år 1478. Svårare är det med de arabisk-turkiska dito, men även dessa behärskas av många myntsamlare. Men vad Riksbankens långa lista av märkligt kombinerade krumelurer egentligen är för språk?  – Ja, det övergår åtminstone mitt förstånd. Även Google har sina begränsningar.

Med tanke på hur serviceminded våra s.k. affärsbanker är när det gäller ”Riksbankens betalningsmedel” (sedlar & mynt), är det i alla fall tryggt att höra att:
– ”Riksbanken ansvarar för att försörja landet med sedlar och mynt och ser till att pengarna behåller sitt värde över tiden”.  – Nu kan man sova lugnt.  😉

Ha en trevlig helg!

P.S.  Artikeln om Evert Taube-medaljen … ser för närvarande ut att bli en bok …?  😉

Att skriva mycket tar tid …

Idag har jag gjort fortsatta efterforskningar och skrivit vidare på en artikel som bara växer och växer … och det är mestadels morfars fel – trots att jag aldrig träffat honom! Jodå, bilden är en ledtråd – det har med Evert Taube och hans svärfar, hovkonstgjutare Herman Bergman att göra … men mer än så blir det inte idag … Håll ut!  😉