Nu kan vi inte bara läsa om ”f.d. museichefen” (som suttit i SNF:s styrelse i 20 år, varit ansvarig utgivare för SNT och chef för KMK samt storligen hyllats med en minnesskrift från SNF m.m. m.m.) och att han vid upprepade tillfällen plundrat frimärksalbum på auktionsvisningar – vi kan dessutom se det hela på film!
– FYYY FAAAN!!
Vi har haft över femtio myntauktions-visningar … UTAN att ha blivit av med ETT ENDA objekt! Men då har vi i och för sig uteslutande gästats av samlare och kollegor – inte av museifolk! Det brukar vara riktigt trevliga och lärorika tillställningar med mycket myntsnack, kaffe och dopp. Naturligtvis är ärlighet grundregel 1A bland mynthandlare och samlare. Kan man inte lita på varandra kan man lägga ner direkt.
Att gång på gång på gång stjäla av samlare och änkor som lämnat in sina surt förvärvade objekt till försäljning är så jävla lågt att jag saknar ord. Snyfthistorien om en ”deprimerad kleptoman med upprepade hjärnsläpp” har jag lite svårt att köpa. Att en ansedd och högt uppsatt man i 60-årsåldern ”plötsligt”, vår och höst, år efter år, skulle bli fullständigt fartblind och (vid enstaka tillfällen?) blivit ”lite dum i huvudet” verkar också långsökt. Man frågar sig genast: – Hur länge har detta pågått och hur omfattande har det egentligen varit?
Den bestulne auktionsarrangören, Phileas Christer Svensson, tror att ”han har nog gjort det här för kickens skull”. Tja kanske?, men är tillvaron inom museivärlden verkligen så fruktansvärt tråkig att man måste ”söka kickar” på detta sätt!? – Eller finns det kanske en mindre sund kultur (von oben-attityd?) inom denna ”skyddade värld”, där man inte alltid verkar kunna skilja på – eller bry sig om – vad som är ”mitt och ditt” …?
Ja, fy fan. Man vet inte om man skall skratta eller gråta? – Suck! Tror jag tar en pilsner och gör helg! – Skål på er!
