Medaljregn över skidlandslaget!

Igår hette dom Ida Ingemarsdotter, Emma Wikén, Anna Haag och Charlotte Kalla … idag Lars Nelson, Daniel Richardsson, Johan Olsson och Marcus Hellner …

Ja, vad säger man!?  – GULD både i dam- och herrstafetten! Historiskt! Imponerande! Kungligt! Fantastiskt!

Olympiska vinterspelen 2014 i ryska Sotji (7-23 februari) blir bara roligare och roligare för varje dag. När en hel veckas tävlingar återstår har svenska skidlandslaget redan plockat hem nio medaljer! (fördelat på följande valörer: 2 brons, 5 silver och 2 guld).  – Och mer kan det bli …  😉

Den s.k. ”Stenkilska ätten”…

Idag skriver Dick Harrison om ”Kung Filip av Sverige” … ”en av de mest okända svenska kungarna överhuvudtaget”, på sin Historieblogg på Schibsted / Svenska Dagbladet.

Därför tänkte jag påpassligt visa några medaljer ut Hedlingers regentlängd, där kungarna Stenkil, Inge den äldre, Halsten, Håkan Röde, Filip och Inge den yngre avbildas, såsom mynt- och medaljgravören Daniel Fehrman (Hedlingers efterträdare) såg dem. Porträtten är naturligtvis helt fria fantasier och saknar allt källvärde, men inskriptionerna (författade av Erik Benzelius den yngre och Carl Reinhold Berch) är ganska intressanta. Här följer fyra medaljer med de latinska inskriptionerna i svensk översättning:

Stenkil, Sveriges konung.
Son till Ragnvald, västgötarnas jarl, och styvson till Emund, Sveriges konung. From furste och fosterlandets fader. Naturlig död 1066.

Inge den äldre & Halsten, Sveriges konungar.
Söner till Stenkil. Regerade gemensamt omkring år 1081. Inge motsatte sig Blotsven, som ville återinföra hednaoffer, och rev ned templet i Uppsala. Halsten undsatte Knut, Danmarks konung.

Håkan Röde, konung.
Ingemunds son. När Ingo och Halsten var konungar, styrde han i 13 år i Västergötland och Värmland.

Filip & Inge den yngre, Sveriges konungar.
Söner till Halsten. Försvarade Värmland mot Magnus, Danmarks konung. Filip dog en naturlig död 1118. Inge dog en våldsam död 1129.

Vildsvinsjakt ala Pisanello

Idag har jag valt ämne och objekt efter hur vår vildsvinshärjade gräsmatta ser ut! Det har sina sidor att vara ”granne” med Niclas Silfverschiöld och prinsessan Désirée på Kobergs slott … 😉

Medaljen med vildsvinsjakten, i centrum på bilden här intill, är formgiven av medaljkonstens allra första mästare, den världsberömde Pisanello … eller Antonio di Pucci Pisano (Antonio Pisano) som han egentligen hette. Den är utförd i Neapel år 1449 för den italienska fursten Alfonso V av Aragonien (1396-1458), kalla ”den ädelmodige” (el Magnanimo). Alfonso var kung av Aragonien, Valencia, Mallorca, Sardinien, Korsika, Sicilien och Neapel samt greve av Barcelona. En riktig höjdare alltså.

Denna medalj är både pampig (Ø 108,5 mm) och dramatisk. Åtsidan visar ett högervänt porträtt av kungen, medan frånsidan visar den unge kungen på djärv vildsvinsjakt med en dolk som enda vapen. Pisanellos frånsidor var ofta talande kompositioner som beskrev personlighet och bedrifter hos den som beställt, eller blivit föremål för, en medalj.

Så här skriver medaljkännaren Mark Jones i boken ”The Art of the Medal” (1979):
– ”Among the other medals by Pisanello at Naples the most dramatik shows Alfonso as a naked boy who has leaped on to the back of a great hairy boar and raised his knife, ready to strike it dead (51). It is fascinating to see how his drawing of a boar (52) has been subtly yet completely transformed for this composition”.

Pisanello – medaljkonstens förste mästare!
Den italienske renässanskonstnären Antonio Pisano (Pisanello) föddes troligen 1395. Pisanello började sin bana som målare och det var inte förrän i 40-årsåldern som han utförde sin första medalj. Det är möjligt att han som elev till Gentile de Fabriano varit med och arbetat med dekorationen av Sala Nuova i Dogepalatset i Venedig under 1410-talet. Åren 1424-1425 finns han omtalad som hovmålare åt Gonzangas i Mantua. Åren därefter befann han sig i Verona och i Rom. När hans förmodade läromästare, Gentile de Fabriano, avled 1427 fick Pisanello ärva dennes verktyg. År 1432 lämnade han Rom och begav sig via Ferrara till Verona. Där stannade han i fem år, fram till 1438, och arbetade med Pellegrinakapellet i St. Anastasiakyrkan.

Varför Pisanello gick ifrån målningen och började tillverka stora gjutna bronsmedaljer är fortfarande en gåta. Att detta skedde är emellertid odiskutabelt. Exakt när har dock diskuterats, även om det inte rör sig om så stora skillnader. Antingen var det 1438 i Ferrara eller så var det under första halvåret 1439 i Florens, som ”världens första medalj” blev till (se bild ovan). Att den föreställer den bysantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus råder det dock ingen diskussion om. Dateringen grundar sig på var kejsaren befann sig när Pisanello förevigade honom på medaljen.

Under resten av sin levnad skulle Pisanello utföra ungefär totalt 24 medaljer (eller möjligen något fler?), nästan alla av den största skönhet. Han brukade signerade dem OPUS PISANI PICTORIS. Samtliga Pisanellos medaljer är gjutna – med s.k. ”cire perdue teknik”, även kallat ”förlorat vax”. Ett annat gemensamt drag är att alla är av stort format – mellan Ø 67 mm och 110 mm.
De flesta Pisanello-medaljerna är av brons (och till 99% senare avgjutningar), men det lär förekomma originalgjutningar även i bly. Det förefaller också som de allra flesta av de extremt sällsynta originalexemplaren är försedda med ett litet hål upptill. Man har tydligen, trots format och vikt, på ett eller annat sätt burit dem som dekorationer.

Pisanellos ”Vildsvinsjakten”, tillkommen i Neapel 1449 är kanske den mest dramatiska i hans produktion. Den är också en av de sista. Efter denna gjorde Pisanello sannolikt endast ytterligare en medalj innan sin död – som så vitt man vet inträffade 1455. Det förefaller alltså som om han under sina fem sista levnadsår inte utförde några medaljer alls. En man vid namn Vasari skriver att Pisanello var ”mycket gammal” när han dog. Ett relativt begrepp, då han bara skulle varit 60 år om angivna årtal är riktiga.

Kungliga säkerhetsnålar

Om du missade Vetenskapens värld, om blodbadet på Öland på 400-talet, tidigare ikväll, så finns avsnittet nu tillgängligt på Svt Play. Rekommenderas varmt!

– ”Utgrävningar på Öland avslöjar ett svenskt Pompeiji”, skriver man på Svt och fortsätter:
– ”Redan när guldskatten hittades vid den öländska fornborgen Sandbyborg talade man om en arkeologisk sensation. När forskarna nu grävt vidare har de snubblat över spåren av en blodig tragedi. Vem slaktade de förmögna invånarna i borgen och varför har ingen grävt upp dyrgriparna under de 1500 år som gått?

Vid utgrävningarna har man bl.a. hittat fem stycken så kallade fibulor (reliefspännen) från folkvandringstid, daterade till omkring 460-490 e.Kr. Med tanke på dessa fibulors funktion, skulle vi idag kanske kalla dem för säkerhetsnålar? … men mycket exklusiva sådana. – Kungliga!  😉

På bilden ovan ses den mittersta i sin rätta funktion, medan de två inlagda bilderna (ej skalenliga) föreställer andra fyndexemplar från Sverige. Den mindre i nedre högra hörnet omnämns som ”Ostrogoth style – Northern Germanic, late 5th – early 6th century AD”.

Så vitt jag förstår är de tillverkade av förgyllt silver, där man har anledning att misstänka att guldet i den gyllene förgyllningen kommer ifrån nedsmälta solidi – romerska guldmynt. – Silvret kanske från romerska denarer? Vad vet jag? Hantverksskickligheten och kvalitén på dessa arbeten är kort och gott förbluffande. – Småkungligt!  😉

Och alla dessa dyrbarheter lämnades tydligen kvar efter den blodiga massakern som arkeologerna beskriver. Skall bli mycket spännande att följa fortsättningen. Programmet innehåller även en del bilder ifrån Kungliga Myntkabinettet i Stockholm, där docenten i arkeologi och runolog vid Uppsala universitet, Svante Fischer, förevisar romerska solidi.

Bondetåget 1914

Idag är det exakt 100 år sedan 30.000 svenska bönder från hela landet reste till Stockholm för att delta i ett demonstrationståg – det s.k. Bondetåget. Detta för att protestera mot den liberala regeringens ”mesiga” försvarspolitik och stödja konung Gustaf V:s mera realistiska(?) syn på Sveriges försvar, strax innan 1:a världskriget. Mera om Borggårdstalet hos Dick.

I samband med denna historiska händelse präglades en stor mängd ”kopparpengar”  (s.k. jetonger – små medaljer), med kungaparets förenade bilder samt KONUNG GUSTAF V * DROTTNING VICTORIA på åtsidan och texten: MED FOLKET FÖR FOSTERLANDET – MINNE AF BONDETÅGET 1914 på frånsidan. Denna lilla medalj är formgiven av mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg och är mycket, mycket vanlig. Åtskilliga är de ställen – byrålådor, skrin, dosor, cigarettaskar etc. – där dessa kan återfinnas. Ett av de allra första numismatiska objekten som landade i min samling var just en sådan! – Som min far hade ”liggande till ingen nytta” och som jag då fick överta. Ett livslångt mynt- och medaljintresse kan ofta starta med de mest simpla objekt … 😉

Tänk på det! – Och låt barn och ungdom i din närhet överta sådant du inte behöver!
Och har du dessutom en bra historia att skicka med objekten – ja, så mycket bättre!

Störningar hos Loopia

Som många kanske har märkt, så gick det under natten inte att nå Myntbloggen.se (och andra webbsidor som ligger på Loopias webbhotell). Min erfarenhet är att Loopia brukar vara snabba med att uppdatera sin driftblogg med nyheter, men icke så denna gång. Idag kan vi emellertid läsa följande på FaceBook:

Hej, vi hade dessvärre Ddos-attacker mot vår miljö under natten vilket gjorde delar av våra tjänster onåbara under perioder. Detta är löst sedan runt 02:00 i natt. Med vänlig hälsning Loopia Support”.

Vi får hoppas att det var en engångsföreteelse och att allt skall fungera framöver …

Hönan eller ägget …?

Idag kom brevbäraren med ett nytt nummer av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 1-2014) … och igår levererade han kallelsen till februari månads möte i Göteborgs Numis-matiska Förening (GNF). Den förra bjöd bl.a. på åtta bilder av gamla farbröder, den senare inte på någon. Detta nummer av SNT inleds med ett sedvanligt referat av den egna auktionen, SNF/MISAB auktion 9. Noterar att missuppfattningen ang. 3-marken 1562 med ”62” lever kvar … och påminns därmed om att jag skulle bloggat om detta för länge sedan. För att kompensera för detta bjuder vi på ett par katalogutdrag från Künkers försäljning i januari 2011 och MISAB:s dito 1½ år senare, hösten 2012.

Ett annat spännande mynt som jag skulle tagit upp på här på Myntbloggen för länge sedan är ”Nyköpingsöret som hamnade i valsverket” … eller ”2-öre 1626 omvandlad till 1-öre 1625!” som SNT-rubriken lyder. Anatoly Skripunov mailade mig om detta redan i mitten av december, men som vanligt kommer det alltid en massa saker emellan.

Samtliga fyra typer av konung Gustav II Adolfs hammarpräglade Nyköpings-klippingar (fyrk 1625, halvöre u.år, 1625 samt öre 1625-26) är mycket sällsynta (till skillnad från de flesta dito från Säters myntverk). Hur man skiljer dem åt framgår av Antikören auktions-katalog nr 6, 1988 och nr 16, 1995. På första bilden ovan illustreras SNT-artikeln, jämte ett stämpel-identiskt exemplar av det hammar-präglade Nyköpings-öret 1625, med rak 2:a (Ottosson 56a) samt ett i Nyköping valsverkspräglat 2-öre 1626, med varianten ”punkter i kronan och valörtvåa med slängar” (Ottosson 64). Min första spontanta tanke kring denna spännande överprägling (bild 2) var, precis som herrar Castenhag/Skripunov skriver, att det rörde sig om överpräglad 2-öring 1626, som ompräglats med gamla 1-öres-stämplar från 1625. När jag kikar lite närmare, tror jag emellertid att det är tvärtom; en hammarpräglad 1-öring 1625 som någon i personalen på Nyköpings myntverk ”lekt med” (alternativt använt som ”justerare”) i ett valsverk för 2-ören 1626. Detta skulle bättre förklara vissa egenheter; såsom exv. a) utbuktningen där 2-öresprägeln är som starkast, b) att 1-öresprägeln (i mjukglödgad koppar) är betydligt tydligare än den ”spontana” 2-öresprägeln (präglad koppar är betydligt hårdare än mjukglödgad), samt c) att myntet verkar vara av 1-örings vikt (uppgift saknas dock).

Frågeställningen är alltså klassisk:  – ”Vad kom först, hönan eller ägget” …?  😉

Medaljauktion Oskariana

Kors vad tiden går! Knappt har man vant sig vid att skriva 2014 förrän det är dags att vända blad i almanackan. Idag lördagen den 1 februari 2014 … och om exakt en månad, lördagen den 1 mars 2014, kommer del 1 av Thomas Hernqvists samling av Oskariana-medaljer att gå under klubban på Numismatiska Klubben i Uppsala. Auktionskatalogen finns redan nu tillgänglig i PDF-format (25,7 MB) och en tryckt version kommer snart att kunna införskaffas för Kr 150:- inkl. inrikes porto. Auktionen är öppen för medlemmar i NKU samt övriga NNU-anslutna föreningar. Visning 1/3-2014, kl. 9.30-11.00. Objekten säljs i befintligt skick utan bytes- eller återlämningsrätt. Inropsavgift: 15% köparprovision tillkommer på klubbat pris. Brevbud senast torsdagen den 27 februari 2014.

Auktionskatalogen omfattar 351 nummer + poster (med närmare 1.400 medaljer samt 25 kg ”fyndlådor”). Totalt rör det sig alltså om flera tusen objekt … vara 150 illustreras.

Thomas Hernqvist tillhör ju den exklusiva skara samlare som t.o.m. är (något lite) yngre än undertecknad!  😉
Han är alltså i numismatiska sammanhang fortfarande junior, och som sådan ”en sällsynt fågel”. Trots sin ringa ålder har han samlat på sig en gedigen erfarenhet av de områden han hittills hunnit avverka. Det var alltid lika roligt när Thomas dök upp i butiken – och man kunde få tillfälle att diskutera kända och okända medaljer med honom.

Så här skriver NKU:  – ”Thomas Hernqvist kommer från Göteborg och fyller i år 50. Han har arbetat en tid på Kungliga myntkabinettet i Stockholm och på Regionarkivet i Göteborg men är nu verksam inom det privata näringslivet. Hernqvist har visat prov på sin kunskapsbredd genom att ha författat böcker och artiklar inom såväl filateli och numismatik som historia. Thomas har alltid haft ett stort intresse för historia och då speciellt den tiden då Sverige gick från ett agrart till ett industriellt samhälle. Där för blev Oscar II, och hans tid, en naturlig regent att fördjupa sig i. Samlandet av medaljer och information från den aktuella tiden, har bidragit till ökad kunskap om nutiden och var för samhället idag ser ut som det gör. Hernqvist påbörjade också en katalog över Oscar II:s medaljutgivning var ur flera artiklar återges i denna katalog”.

Tyvärr blir det ingen resa för mig. Första tåget (06:35 från Göteborg) anländer Uppsala först kl. 10:49 … och då blir det inte mycket till visning. Speciellt inte med tanke på att så stor del av samlingen inte illustreras. Jättelika poster med hundratals objekt och totalvikt på upp till 8 kg! per utrop … kräver betydligt generösare visningstider.

I händelse man vill locka köpare från övriga Sverige?, hade det nog varit en bra idé att plocka upp digitalkameran och gå lös på resterande objekt … för att sedan lägga ut ett enkelt webbgalleri på nätet. Tror det skulle kunna generera ett och annat bud …

Idag firar vi Swedenborg

Idag kan vi faktiskt fira två svenska kändisar – med viss numismatisk anknytning; Emanuel Swedenborg född den 29 januari 1688 och Carl Reinhold Berch född samma datum 1706. Men eftersom den senare ”varit på tapeten” förut … tar vi väl Swedenborg idag. 😉

– Emanuel Swedenborg (1688-1772) var en av sin tids största vetenskapsmän. Han hade ett stort intresse för mekanik, matematik, kemi och astronomi. Han publicerade många vetenskapliga skrifter och utkast till flera banbrytande uppfinningar, bland annat en flygmaskin …

Ja, så inleds en artikel om Emanuel Swedenborg på Tekniska Museets webbsidor i kategorin Svenska uppfinnare. Det finns naturligtvis massor att läsa om Swedenborg och hans liv och gärningar, för den som vill fördjupa sig … men här nöjer jag mig med att visa ett par minnesmedaljer över honom, utgivna av Vetenskapsakademien 1852 och Svenska Akademien 1858.

Den sistnämnda, som avbildas överst, är formgiven av ”gravösen” Lea Ahlborn och är bl.a. beskriven i Brita Olséns bok om Leas medaljer från 1961 (s. 132). Där kan vi bl.a. läsa att den latinska inskriptionen innebär ”att den synliga världen ej var tillräcklig för hans forskning”. Detta symboliseras i bild genom ”en man, klädd i mantel, med en brinnande fackla i handen, stående vid en öppning i en bergvägg, i färd med att stiga ner i underjorden – dödsriket – för att utforska det okända”.

Den nedre medaljen är graverad av Lea Ahlborns bror, Pehr Henrik Lundgren. Frånsidan på denna medalj visar en man i antik dräkt, med en avtagen ögonbindel i vänster hand och den högra utsträckt mot ISIS Tempel, där gudinnans bild syns genom en öppning. Bror Edvard Hyckert beskriver den i NM XVII, sidan 236, nr 1.

Båda medaljerna har en diameter på Ø 31 mm och är förhållandevis vanliga – både i silver och brons. Så kallade akademimedaljer kan vara ett både trevligt, lärorikt och heller inte alltför kostsamt samlarområde att ge sig på … Lycka till!  🙂

Brädspelsbrickor av buxbom-trä!

Idag tog jag vägen om FaceBook i min jakt efter numismatiken. Men kanske är detta en för modern företeelse för myntsamlarna, för utbudet verkar ganska skralt på detta område.

Genom en handlarkollega (Skarabé i Göteborg) och en numismatisk kändis (Lars O. Lagerqvist) hittade jag emellertid Livrustkammarens FaceBook-sida. Och märkligt nog fanns där mer numismatik än på självaste Myntkabinettes sida!? – där man fullständigt verkar ha snöat in på ekonomiföreläsningar. Trist.

I torsdags (23/1-2014) publicerade man på  Livrust-kammarens FB-sida en mycket sällsynt brädspels-bricka med Johan III:s porträtt (efter Willem Boy) som en historisk illustration! Detta för mig okända exemplar finns tydligen på Skokloster slott.

I samma serie finns även en dito med drottning Katarina Jagellonicas bild, samt en hybrid med kungen och drottningens porträtt på respektive sida (se bild t.v.). Förlagan till dessa porträtt har varit Willem Boys medalj till kungaparets kröning i Uppsala domkyrka den 10 juli 1569 (Hild. 15).

Dessa brädspelsbrickor (ibland även omnämnda som Draughtsman, Brettspielsteinen, backgammon-piece eller boxwood medal) är präglade i buxbom-trä med medaljstampar – förmodligen i någon typ av skruvverkspress. Många av dem tillskrivs (kanske lite slentrianmässigt) den tyske mynt- och medaljgravören Martin Brunner (1659-1725) i Nürnberg. Av denna anledning brukar man ofta datera dem till sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal, men sannolikt finns även äldre spelbrickor av denna typ – och tillverkningssätt.

Det förekommer även avgjutningar av dessa buxbom-medaljer. Både i silver och i tenn. På ”Svensson-auktionen 1966” (M. C. Hirsch auktion 1, nr 886) såldes ett gjutet silver-exemplar (beskriven som Hildebrand 12, ”samtida gjutning”,
Ø 37 mm) för 560 kr (ca 5.000 kr i dagens penningvärde). Exemplaret här till vänster (överst) tillhör Kungliga Myntkabinettet i Stockholm och är tydligt uppgraverat – för att förbättra en något diffus gjutning.

Även greve Bonde på Ericsbergs slott hade en gjuten kopia av denna medalj, men i tenn (Ø 35,5 mm). Den såldes i en stor post om 84 medaljer (och kopior) på auktion 6, 2010 (nr 881). Det försiktiga utropet på 3.000 kr blev till slut 20.400 kr inkl. provision (bild 2, nederst).

Originalen i buxbom-trä mäter ca Ø 38-39 mm, medan avgjutningarna i silver verkar ligga på ca Ø 37 mm … och tennavgjutningen (har bara hittat en) mäter Ø 35,5 mm.
Att diametern minskar något (krymper) vid avgjutningar är ett välkänt faktum – och ett bra sätt, både att avslöja förfalskningar och datera/kronologisera avgjutningar.