Kategoriarkiv: Mynträkning

500.000.000 Mark 1924

Publicerat av
Svara

Skaraborgs Enskilda Bank, Stockholm den 30 april 1924.

     Enligt meddelande från våra tyska bankförbindelser hafva dessa för sina bokföringskostnader tillgodogjort sig de medel, som vi hos dem haft innestående såsom täckning för våra kunders tillgodohavanden å s.k. Riksmarkkonto hos oss. Då vi med anledning däraf icke längre äro benägna att hålla Riksmarkkonti i våra böcker för allmänheten, tillåta vi oss att till utjämnande af Edert tillgodohafvande å nämnda konto stort … M. 4.071:67 … härmed öfversända kontant M. 500.000.000, hvarigenom vi betrakta kontot såsom afslutat.
Vi utbedja oss inneliggande kvittoblankett behörigen underskriven i retur och teckna

Högaktningsfullt
Skaraborgs Enskilda Bank.

Ja, så kunde det låta 1924 när den tyska inflationen totalt hade spårat ut.  – Ett brev och en totalt värdelös SEDEL på 500 miljoner mark blev vad Fru Märta Löfdahl fick för de 4.071 mark och 67 pfennig som hon hade på sitt bankkonto. Hon sparade uppenbarligen både brev och sedel … kanske som en påminnelse om hur det kan gå? Tänk om hon lagt 4.000 guldmark i madrassen istället … ;o)

Idag är det 81 år sedan Sverige övergav guldmyntfoten för pappersmyntfot.  Från och med den 27 september 1931 gällde inte längre det som stod att läsa på Riksbankens sedlar (f.ö. enda fram till 1963):  ”Sveriges Riksbank inlöser vid anfordran denna sedel å 5 – 10 – 50 – 100 – 1000 Kronor med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873”.

Apropå banker och Skaraborg … så skriver Sveriges Radio idag att Swedbank slutar helt med kontanter. Swedbanks skäl påstås vara: ”dels för att öka säkerheten på bankkontoren, och dels för att det är mer miljövänligt”.  – Någon som går på detta!?
– Nja, det verkar i alla fall inte vara många av de tillfrågade kunderna som köper detta. Och enligt tesen om konsumentmakt är väl svaret enkelt för de som ogillar dessa nymodigheter: Byt bank! Handelsbanken lär vara mera vänligt inställd till pengar … ;o)

Riksdaler – Riksdaler Specie

Publicerat av
Svara

Idag läser jag på Roland Falkenssons blogg om ”Troyska ass utan randskrift”, d.v.s om det ”provmynt om 1 Riksdaler 1829 med slät rand” som ingick i Julius Haganders samling och som auktioneras i Osnabrück av firmorna Künker & Nordlind den 30 oktober 2012. Falkensson konstaterar kort och gott:  – ”Vi var några som satt och diskuterade myntet på kvällen efter visningen, och det slutade med att vi var överens om att det sannolikt är en efterprägling”.  – Är det så enkelt? – Har han rätt? – eller är han för kategorisk?

Enligt 1830 års myntförordning skulle 1 Riksdaler Specie väga 34,00 gram och inne-hålla 750/1000 silver, vilket ger en finvikt på 25,50 gram. Dessförinnan hade (ända sedan myntordningen 1664) gällt att 1 Riksdaler vägt 29,25 gram och haft en halt på 878/1000 silver, som betyder en finvikt på 25,70 gram.

Varken Künker eller Falkensson verkar ha reflekterat över att nämnda ”provmynt / variant / efterprägling”, eller vad man nu vill kalla det, faktiskt utger sig för att vara 1 Riksdaler 1829 – men väger som 1 Riksdaler Specie av 1830 års myntordning. Den skall med andra ord, under inga omständig-heter, ha randskriften: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, d.v.s 25,70 gram finsilver. Att den nu saknar randskrift och är slagen med ”gamla” (1829 års) stampar efter 1830 års viktstandard (som egentligen skall ha randskriften: ”75/100 DELAR FINSILVER”), antyder att det faktiskt KAN vara frågan om ett provmynt? – Kanske ville man 1830 testa nyskrodade myntämnen (tjockare och med 75% silver) och använde då förra årets stampar – trots frånsidans felaktig valörangivelse? Om det var ett prov skulle de ju ändå inte komma ut. Är det förresten någon som kollat upp halten/densiteten?

Praxis är att myntstampar skall förstöras efter ”utfört uppdrag”. Självfallet förekommer ”undantagen som bekräftar regeln”, t.ex. 1 Riksdaler 1820 med Karl XIII:s åtsida. Men med medaljstampar kan det många gånger förhålla sig annorlunda. Dessa kan ibland arkiveras iställer för att makuleras. Och det är i detta ”gränsland” mellan mynt och medaljer, som exv. kastmynt, minnesmynt eller vissa typer av provmynt/försöks-präglingar kan komma att hamna. Ibland kanske inte ens myntverkspersonalen var säker på alla produkters rätta benämning? Därför har många stampar till ”gränsfall”, såsom kastmynt, provmynt & ”jubelriksdalrarna” 1721 (Hedlinger) och 1821 (Grandell) arkiverats som medaljstampar istället för att ha makulerats som myntstampar.

I Svensk Myntförteckning (SMF) av Christian Hamrin och Jan L. Hyllen-gren 1988, s. 32, anges felaktigt vikten 34,0 gram för de s.k. ”Troyska Ass-riksdalrarna” 1827 och 1829. Rätt vikt skall alltså vara 29,25 gram. Både Hamrin/Hyllengren och Falkensson placerar den ringslagna ”1 Riksdaler 1822” (Hagander auk 2, nr 5179, vikt 29,15 gram, slät rand – f.ö. ingen ”Specie” som ibland anges) bland prov-mynten, medan de beträffande dubbeldukaten 1830 har lite olika uppfattningar om denna skall betraktas som provmynt eller inte. Falkensson poängterar att ”endast en handfull ex. kan ha präglats” och placerar den (därför?) bland provmynten.

Överlag tycker jag Falkenssons ifrågasättande är bra. Det är bara genom fram-kastande av olika hypoteser och bearbetning av demsamma som den numismatiska forskningen kan gå framåt. Alldeles för många håller igen och vågar inte ”bolla sina idéer”.  – Det kan man inte anklaga Falkensson för.

R.F.  – ”Efterpräglingar är besvärliga tingestar som oftast präglats av den enda anledningen att fylla luckor i olika samlingar. Trots att det är orginalstamparna som använts så är det ju ändå inte riktigt äkta. Det finns för all del olika graderingar av dem, en del helt harmlösa medan andra som, för en nogräknad samlare, inte är mer än marginellt bättre än en kinakopia. Problemet är ju i slutändan att samlare kan luras att betala stora pengar för något dom tror är orginellt och värdefullt, och sedan visar det sig att det är något som är tillverkat i efterhand för att fungera som luckfyllare”.

Den helt onödiga jämförelsen med Kinakopior!?? (en väsensskild företeelse!) tar kanske ner helhetsintrycket ett par pinnhål – men det kan man ju ta som en parentes, om man vill. Avslutningsvis vill jag bara nämna att myntmästaren Christoffer Borg (1779-1837), verksam vid Myntverket i Stockholm 1821–1837, faktiskt också var en stor myntsamlare! Och läser man i Bokauktionskammarens katalog öven hans efterlämnade samling, Stockholm 1839, kan man nog ana att han kanske ”fick med sig hem ett och annat från Myntverket” . . .  intressant läsning!  ;o)

Statschefen eller midsommarstången?

Publicerat av
Svara

Idag har Aftonbladet en helsida med rubriken ”Gammalt pynt – på nya mynt”. Numismatiker som händelsevis läser denna artikel får en bra inblick i hur svårt det där med numismatik verkligen är. Det får tydligen plats ganska många faktafel på en helsida. Redan i inledningen anar man nivån:  – ”Säga vad man vill om gamle kung Knösus”. ;o))  I samma tidning läste jag för övrigt häromveckan en artikel där man konsekvent (tre gånger) skrev ”aktion” när man menade ”auktion”!? – Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningen nu för tiden?

Nåja, Krösus var i alla fall inte först med att prägla mynt, som påstås i artikeln. Däremot var han först med att utge separata guld- och silver-mynt, som var mycket mera praktiska än de tidigare mynten av elektrum (en naturligt förekommande blandning av guld och silver). Eftersom nutidsmänniskan i allmänhet inte längre förstår begreppet värdemynt, så är det kanske inte så konstigt att man inte heller förstår företeelsen plåtmynt? – Men det går ju bra att raljera även över sådant man inte förstår. ;o)  Möjligen kunde man kostat på sig en något lite djupare research och sluppit dumstruten för påståendet att ”de första svenska mynten var av brons”? Egentligen borde väl alla veta att SILVER är myntmetallen framför alla andra – genom alla tider. Att Gustav III skulle ha infört riksdalern och att denna mot-svarar ”vår tids krona” är naturligtvis också galet. Dalern infördes av Gustav Vasa 1534 och kallas fr.o.m. 1604 för riksdaler för att särskilja den från ”en svensk daler” – som alltid var fyra mark. 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar. Riksdalern var ett internationellt mynt och de inhemska valörerna mark och öre hade en flytande växelkurs gentemot denna.

Och när kronan kom, först i form av guldmynt och sedlar 1873, och från 1875 som enkronorsmynt, så motsvarade denna INTE en dylik riksdaler – utan 1/4 Riksdaler Specie. En Gustav III-riksdaler är i princip av samma format som ovan illustrerade Svartsjö-daler, då den hade en vikt på 29,25 gram och en halt på 878/1000 silver. Enkronan vägde 1875-1942 en fjärdedel så mycket; 7,5 gram 800/1000 silver.

Åren 1875-1907 var det Lea Ahlborn och Adolf Lindberg som stod för porträtten på Oskar II:s enkronor. Den sistnämnde gjorde också det porträtt av Gustav V som användes 1910-42, medan hans son, Erik Lindberg gjorde det efterföljande. Mitt under räkenskapsåret 1942 ändrade man både design, silverhalt och vikt på enkronan, som fram till 1968 innehöll 40% silver. Sistnämnda år och fram till våra dagar är enkronorna gjorda av 7 gram ”silvrig” kopparnickel. Fr.o.m. 1969 inte ett uns silver alltså.

1952 var det dags för en ny design på kronan. Den numis-matiskt intresserade Gustav VI Adolf (som samlade antika grekiska mynt) avporträtterades nu på ett stiliserat vis av en glaskonstnär! – Edvin  Öhrström. Både detta porträtt och 1976 års dito av Lars Englund, var ganska omdebatt-erade på sin tid. Smaken är som bekant som baken och alla kan inte gilla allt och alla här i världen. Kronans format har dock varit i stort sett detsamma i 140 år – Ø 25 mm och 7,0-7,5 gram. 1875 års enkrona är alltså inte så olik de vi lägger på parkerings-automaten idag. Och alla årgångarna är faktiskt gällande! Enkronorna som utges 2016 (med årtalet 2015?) avviker ifrån detta genom att de blir kopparfärgade, mindre (Ø 19,5 mm och 3,6 gram), magnetiska (pläterat stål) samt … rostiga och mer kortlivade. ;o)

Sveriges första porträttmynt kom redan 1522, när Gustav Eriksson av ätten Vasa, fortfarande var riksföreståndare. Detta liksom de från 1534, när Gustav Vasa hade blivit kung, är kanske inga konstnärliga mästerverk, men 1536 blir det bättre och 1542-50 utkommer de berömda s.k. Svartsjö-dalrarna – härliga små renässansskulpturer av mästaren Ulrich von Nürnberg – sannolikt efter Jakob Binks förlaga. (Mera om detta finns att läsa i Antikören auktionskatalog 10, 1991, s. 22-25 samt i SNT 6-1999, s. 133).  För en liten inblick i hur Sveriges kungar och drottningar har porträtterats på våra kära slantar kan jag rekommendera denna exposé genom 400 år av Sveriges mest spridda porträtt- & miniatyrkonst.  – Vilken är din favorit …?

Online-versionen av ”Aftonblaskan” uppmärksammar idag Republikanska Föreningen och deras ”förslag” angående de nya mynten. Inom detta sällskap tycker man inte om kungar, men kan likväl acceptera andra traditioner – såsom midsommarstången t.ex.

– Det är inte många som dagligen tänker på Carl Gustaf Bernadotte, men hans ansikte möter oss på mynten. Riksbanken vill nu att även den nya tvåkronan ska prydas av kungens porträtt. Monarkin är en rest från en fördemokratisk tid och många vill avskaffa den. Motiven på mynten borde vara något som symboliserar hela landet, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

Kom genast att tänka på ”en spik i foten” – och Franska Revolutionen. Efter att franska revolutionen inletts 1789 hade man kvar kung Ludvig XVI:s huvud på mynten – tills han blev av med det 1793. Republikanska Föreningen får väl hålla tummarna för ett liknande senario i Sverige om man vill se en midsommarstång (fallossymbol?) istället för statschefen på mynten i framtiden. Tills dess får vi nog följa den tradition som skapades av Gustav Vasa för snart 500 år sedan. Att en Kristdemokrat som Peter Althin vill se ”en lång upprest stång, försedd med två stora kulor, nerborrad i en våt ängsmark”  365 dagar om året på våra mynt, känns ganska märkligt. Men detsamma kan man naturligtvis tycka om mycket annat som han representerar.  ;o)

1 Krona = 2 Öre Järn

Publicerat av
Svara

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

Harrison potentiell myntsamlare?

Publicerat av
Svara

HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)

Två ”viktiga” mynt …

Publicerat av
Svara

I måndags bloggade Kjell ”Gorgon” Holmberg i Uppsala (styrelseledamot i SNF åren 1988-2001, SNF:s hemsidesredaktör 1996-2001 samt engagerad i Numismatiska Klubben i Uppsala) om två mynt på kommande Hagander-auktion. Så här skriver Kjell:

”Julius Hagander samlade inte på mynt präglade före kung Gustaf I. Men hans samling innehöll trots det två tidiga svenska objekt; en vacker penning från Olof Skötkonung, samt ett av endast tre privatägda exemplar av den s.k. Sturemarken. Denna betraktas som Sveriges första ”stormynt”, men då alla exemplar är av varierande vikt så torde denna prägling knappast kunna anses ingår i något väldefinierat myntsystem. Min egen högst personliga åsikt är att denna prägling snarast är att betrakta som en medalj eller – med ett modernt språkbruk – ett ”minnesmynt”. Präglingen var alltså knappast avsedd att cirkulera som mynt”.

Det är alltid lika roligt när nya, spännande eller kontroversiella åsikter om mynt förs fram.  – Speciellt när man inte riktigt håller med själv. ;o)  För ett antal år sedan var det en livlig debatt om den s.k. Sturemarken 1512 – av traditionen betraktad som Sveriges första stormynt – men då ifrågasatt och på MYCKET lösa grunder ”anklagad” för att vara en antikvitetsförfalskning (av de som försökt samma trix med 1528 års gyllen). Debatten blossade åter upp på Traderas mycket trevliga och populära debattforum ”Numismatikan” (som Tradera naturligtvis lade ner – helt i linje med policyn ”förändra allt som fungerar”). Det hela utmynnade i denna sida på Mynthandeln.com … och när myntet sedan slog prisrekord med 1.243.000 kr hos WAG(Westfälische Auktions-gesellschaft) i Tyskland, avtog förfalskningsrykterna ganska snabbt. Nu började man istället tala om att ”det är nog en medalj från 1512”.  – Vilket naturligtvis är rent nonsens, dels därför att en dylik inte skulle vara präglad utan gjuten (den präglade medaljen kom till Sverige först under Drottning Kristinas tid) och dels därför att det faktiskt står MONETA, d.v.s. MYNT, på den. Medeltidssamlarna (eller ”kapsylsamlarna” som de också, lite retfullt, brukar kallas) har tydligen inte riktigt upptäckt världen utanför småmynten på marknadstorget. I den stora världen (utanför Sundbyberg) förekommer fenomen som stormynt, praktmynt, presentationsstycken, dussörer, riktade emissioner, sold, kastmynt, guldavslag, piefords, dubbla och multipla thalrar, krellmynt och allehanda andra högvalörer.  – Kärt barn har många namn.

Om nu vissa anser att vikten allena är avgörande för om ett ”mynt” skall betraktas som mynt eller medalj, borde väl detta i konsekvensens namn gälla även andra mynt-typer? På Olof Skötkonungs tid fanns det inga praktmynt eller stormynt, utan endast ”en valör”, penningen.  – Men kan man verkligen säga att ”en vacker penning från Olof Skötkonung” är ett mynt? ”Vikterna ser ju ut som en lottorad”, för att citera en brakteatkännare tillika färgstark debattör på forna Numismatikan. ;o)  Och inskriptionerna på (många av) ”kung Olofs mynt” är inte mycket bättre de. Fanns det inte en enda ”svensk” som INTE var analfabet?

Haganders ”Olof-penning” tillhör en ”mynttyp” som enligt nestorn Brita Malmer väger från 0,95 gram till 3,81 gram. Det vill säga det går drygt fyra lätta mynt på ett tungt. (Haganders ex. väger för övrigt 1,72 gram). Men alla är tydligen penningar av samma valör. Malmer 21:87 ingick från början i stampkedja 10, som nu är sammanlänkad med kedja 11 – som tillsammans bildar en fullständigt vanvettig stampkedja om man skall se till hur ett myntverk fungerar. Men om man istället antar att man köpte, stal, rövade, kopierade och blandade myntstampar lite hur som helst ”handelsmän emellan”, finns det kanske en viss logik i dessa skatbon till kedjor. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det var någon (exv. Olof Skötkonung) som hade någon kontroll över denna verksamhet. Spår av ett (eller flera!!) organiserade myntverk finns endast på mynt av CRVX-typ i delar av kedja 1 samt kedja 2, 3 och 4 och de fem s.k. ”singels”  (”stampkedjor” med endast två stampar – allt man egentligen behöver) som före-kommer av denna typ. I stort sett alla övriga ”Olof-mynt” är, enligt mitt förmenande, att betrakta som barbariserade/illiterata imitationer som i princip kan vara slagna av vilken köpman eller lokal hövding som helst. Lejonparten av dessa barbariserade imitationer är av den, tydligen populära, så kallade Long Cross-typen, som först introducerades av den engelska kungen Ethelred II ca 997-1003, men som även präglades av Knut den Store i Danmark och Sigtrygg på Irland – åtminstone till 1050-talet! Hur länge man höll på att imitera dessa vet vi egentligen inte. T.p.q. (Terminus post quem = ungefär ”tidigaste tidpunkten för nedläggning”) för ”mynttypen” vars blyavfall man hittat i Sigtuna (”i kung Olofs mynthus” ;o)) är t.ex. från år 1121 – d.v.s. 100 år efter Olofs död.

För 30 silverpenningar

Publicerat av
Svara

Idag anknyter Dick Harrison återigen till numismatiken i sin Historieblogg på Svenska Dagbladet. Harrison besvarar ofta läsarfrågor, och idag rör det sig om följand spörsmål: ”Judas Iskariot skall ha fått 30 silvermynt för att förråda Jesus. I många texter anges att detta pris var identiskt med kostnaden för en slav. Stämmer det? Hur mycket kostade det att köpa en annan människa i forntidens civilisationer?”

I sitt svar nämner Harrison bl.a. att i Mesopotamien kostade en slav i genomsnitt ”mellan 10 och 15 shekel i silver” för 4.200 år sedan. Lite längra fram i texten kan vi läsa: ”I persernas imperium, från 500-talet till Alexander den stores erövring på 300-talet, var priset ännu högre, mellan 90 och 120 shekel för en manlig slav, mellan 60 och 90 för en kvinna”. För att förtydliga lite bör det kanske påpekas att de första mynten kom först omkring 650 f.Kr. (i Lydien) och när det i bloggen talas om SHEKEL är detta inte en existerande myntvalör – utan en vikt- och räkneenhet (som dessutom kunde variera över tid). De äldsta präglade mynten i valören shekel härrör från Fenicien omkring 450 f.Kr. Ordet shekel kommer från det semitiska ”Saqal” som betyder ”att väga”. 1 Shekel = 1/60 Mine = 1/3000 Talent. I Persien kallades shekeln för siglos.

Vi kan t.ex. jämföra med det svenska ÖRET som präglades först 1522, med var en räknevalör (vikt) långt tidigare. När Gustav Vasa lät prägla ettöringar av silver, var finvikten först 2,06 gram, senare sjunkande till 1,10 gram. Det finns en intressant uppgift från år 1240. Då omnämns nämligen att ”lösen för en träl” skall ha kostat ”2 öre i guld” eller ”2 mark i silver”. Eftersom ”1 mark silver” vägde ca 210 gram och förhållandet mellan guld och silver var 8:1 hade alltså ”räkneöret” en vikt på ca 26 gram GULD. Det hade väl vart nåt – ettöringar av guld med ett metallvärde på dryga 9.000 kr per styck.

Svensk mynträkning:  1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Med detta i åtanke blir det lättare att förstå varför ordet ÖRE kommer från AUREUS (d.v.s. guld). För när vi nutidsmänniskor tänker på en ettöring, är det väl varken ett guld- eller silvermynt som dyker upp på näthinnan – utan snarare en liten värdelös koppar-peng (1856-1971 präglad i brons) . . . och den yngre generationen har kanske inte ens sett en ettöring? När 50-öringen gick ur tiden den siste september 2010, var den ett litet oansenligt kopparmynt på 3,70 gram. Man kan alltså säga att ”det sista svenska öret” hade ett metallvärde på 1/50 av detta – motsvarande 0,004 kr. Inflationen har med andra ord devalverat det en gång så gyllene – och länge silvriga – öret ganska rejält.

Den vanligaste tolkningen angående vad en ”judaspenning” egentligen var för slags mynt, är utan tvekan en AR-Tetradrachm (silver-shekel), slagen i den feniciska sjö- och handelsstaden Tyros (Tyre), som på åtsidan har ett lagerkrönt porträtt av Melkart (den feniciske motsvarigheten till Herakles) och på frånsidan en örn stående på en skeppsstäv. Dessa silvermynt väger lite över 14 gram och trettio dylika skulle alltså väga ca 420 gram. Man slås då genast av att denna silvermängd är exakt densamma som omtalades för lösen av träl i Sverige år 1240 – ”2 mark i silver” = 420 gram silver.

Lite mera om viktenheten och myntvalören shekel finns att läsa på Wikipedia. Och för dig som vill veta mer om de mynt som brukar kallas ”Judaspenningar” rekommenderas t.ex. en av de stora handlarportalerna för antika mynt, V-Coins. Vill även passa på att rekommendera två utmärkta böcker: Peter Flensborg: ”Numismatisk Leksikon”, utgiven av Dansk Numismatisk Förening 1996 samt Lars O. Lagerqvist: ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltiden til våra dagar”, 6:e upplagan, 2011.

Storleken har ingen betydelse

Publicerat av
2

Gårdagens blogg handlade bl.a. om Theodosius den Store (379-395 e.Kr.) och att hans mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. Bildlänken visade ett litet bronsmynt (Ø 14 mm, 1,15 gram) – liggande på en vanlig enkrona. Tyckte du att ”Theos slant” var bland det minsta du sett? – då skall du kika (klicka!) på bilden här intill – så får du se ett av världens minsta mynt; NEPAL. Kathmandu. Bhaskara (1701-1715). AR-Dam. Ø 8 mm, 0,035 gram – d.v.s. 1/33 så tung som Theodosius-pengen. Den givna frågan brukar vara: Hade de inga dammsugare på den tiden?  ;o)

Våra vanliga svenska enkronor (efter 1942) väger ju 7,0 gram per styck (det vet man sedan länge på Posten – men banken använder fortfarande den primitiva och tidsödande metoden att räkna antalet). Viktmässigt motsvarar alltså EN enkrona inte minder än 200 stycken!! nepalesiska silver-dam à 0,035 gram.

Bland de lättaste svenska mynten finner vi diverse s.k. brakteater (ensidiga penningar), bl.a. gotländska W-brakteater, slagna i Wisby ca 1280-1450 – från början i gott silver med mot slutet i princip rena kopparmynt. Den här avbildade väger 0,14 gram – inte mycket, men ändå fyra gånger så mycket som myntet från Nepal. Bland ”minstingarna” bland de moderna tvåsidiga svenska mynten hittar vi till exempel de s.k. ”sillafjällen”. 10 Öre Riksmynt, präglade 1855-73 av Oskar I, Karl XV och Oskar II, med en vikt av 0,85 gram och en diameter på Ø 12,7 mm.

Går man efter diameter och inte vikt, finns det faktiskt ännu mindre mynt. På bilden ovan ses bland annat, nedtill till vänster, en grekisk hemiobol av silver, präglad i Karien (Caria) omkring 400 f.Kr. Den mäter endast 7-8 mm i diameter och väger 0,34 gram. På bilden återfinns också en indisk guld-fanam med diametern 7 mm (0,34 gram) samt en lika indisk silver-chuckram som inte mäter mer än Ø 6 mm (0,37 gram).

Här några exempel på att storleken inte har någon betydelse. Bland de största svenska mynten intar naturligtvis plåtmynten en särställning. Vi lägger alltså en (falsk) 1 Daler SM 1673 i botten. Sedan bygger vi på med ett stort silvermynt och ett dito kopparmynt. Idag är kanske en pampig och vacker Kristina-ettöring av koppar populärare bland myntsamlare än ett dito silver-öre, men på 1600-talet var det nog tvärtom. För nog var 1,23 gram silver lättare att bära med sig än 51,50 gram koppar. Köpkraften var (från början) densamma.

Dagen till ära blev det även ett par gamla hundralappar, med Gustav II Adolf och Regalskeppet Vasa, som bakgrund. Jodå, idag är det exakt 384 år sedan det stolta skeppet sjönk på sin jungfrufärd. – Med det får bli i en annan blogg.

Tyckte du att dagens blogginlägg var lite spretigt? Tja, det är så numismatiken ser ut. Det ena ger det andra och ämnet är precis hur stor som helst. Man kan samla på ALLT, eller välja ut något som man själv tycker verkar extra spännade. Valet är Ditt!

Fylle fullt av silverskrot!

Publicerat av
Svara

Onsdagen den 25 juli hittades ”två femtioöringar” på en grusväg på Gotland. Några dagar senare uppdagades att det inte alls var 50-öringar. När myntfinnaren sedan sökte vidare bland det två år gamla fyllet på grusvägen, hittade han även ett bronskärl, en silvernål och ett spänne. Måndagen den 30 juli anmäldes fyndet och arkeologerna ryckte genast ut. Man kunde då konstatera att ”femtioöringarna” endast var liten del av en ”vikingatida silverskatt”, nedlagd tidigast (kan naturligtvis även ha skett senare) på 1130-talet (d.v.s. minst 70 år efter vikingatidens slut).

Som så många andra silverskatter är även denna av ”silverskrotstyp”, d.v.s. en blandning av kasserade och trasiga silverföremål och gamla ogiltiga mynt. Primitiva (premonetära) betalningsmedel skulle man kunna säga. Och som vanligt är medias bilder och forskarnas information densamma – en hög silverskrot utan spår av numismatiska fakta eller försök till intresseväckande kontextanalys. ”The same presidia as last year”.

Detta fynd uppges även innehålla en romersk denar! – som väl då gissningsvis får dateras till 200-talet e.Kr. Detta skulle då betyda att tidsspannet mellan ”första och sista mynt” är minst 900 år! En imponerande ”släktsaga”. ;o)  Tänk om denna lilla silverdenar kunde berätta om alla händer den passerat innan den blev fylle på en grusväg mellan Visby och Klintehamn. Skulle gissa att vägen mellan Rom och Visby varit ganska så krokig.

Efter över 25 år som mynthandlare med öppen butik vet man ju ett och annat om vad nutidens människor har i sina byrålådor. En överväldigande majoritet av dessa ”byrålådsmynt” är s.k. silverskrot – d.v.s. reguljära svenska silvermynt från perioden 1874-1971 (enkronor 1875-1968, jubileumsmynt 1897-1976). Lejonparten av detta är samlat/undanlagt under den tid då silvervärdet började överskrida myntens nominella värde, d.v.s. från slutet av 1960-talet och framåt. Än idag är detta ”den klart största artikeln” inom mynthandeln och dessa slitna silverpengar har alltså ”cirkulerat” i närmare 150 år – och fortsätter att göra så. Idag finns investerare som köper partier med hundra år gamla silvermynt och lägger på hög (i bankfack? – eller nergrävda i trädgården?) i tron på att detta är säkrare än papperspengar. Och med tanke på hur våra banker agerar för att slippa kontanter, så är det nog inte så långt kvar innan vi får börja agera vikingar och gräva ner pengarna. Man har t.ex. förbjudit sina kunder att förvara pengar i bankfack!? och man klassar folk med kontanta bankärenden över-stigande 15.000 kr som ”penningtvättare” (trots att EU-direktiv anger 15.000 EURO!).

Men att ”gott silver” har lång livslängd, det kan vi konstatera än idag. Däremot vet vi ingenting om hur? och hur många gånger detta silverskrot ”bytt ägare” – varken idag eller på vikinga-/medeltiden. Om ett mynt är plundrat, givet, stulet, ärligt förtjänat eller ärvt framgår inte av själva myntet. Att vikingatida silverskatter ärvts och byggts på under generationer, som professor Jonsson tror, är naturligtvis bara en teori bland många andra. Vi vet helt enkelt inte hur silvrets olika ägandebyten såg ut.

Den här liknelsen var ju lite oväntad – och kul: ”Det är ganska jobbigt att betala för till exempel en bil med fem- och tiokronor. Så markvikterna är silverbitar i olika fastställda viktklasser”, säger Kenneth Jonsson, myntexpert. Kommer osökt att tänka på Jeremy Clarksons sarkastiska biltest (4:18 in i detta YouTube-klipp) av en grön Ford Fiesta i Top Gear: Can I afford it? – Well if you got £11,000 to spend on a car, then yes, you can … But if you only got 40 pence … then … no, you can’t.  ;o)

 

Den listige ”Kung Gösta”

Publicerat av
Svara

I mitt första blogginlägg skrev jag bl.a. mycket kort om den lilla myntutställning, ”Myntfynd vid Gräfsnäs slottsruin”, som just nu visas i Gräfsnäs. Fyndexemplaren finns magasinerade på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm resp. Vänersborgs Museum. Det som visas på slottsruinen är en rekonstruerad samling av de mynttyper som hittades vid utgrävningarna på 1930-talet.

Det äldsta mynt man funnit vid Gräfsnäs Slottsruin är en örtug utan årtal, slagen i Stockholm under Gustav Vasa åren 1535-40. Detta mynt, det nedersta på bilden t.h. är idag magasinerat hos Kungl. Myntkabinettet, men finns beskrivet i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1937. Det översta myntet härstammar från Greve Bondes samlingar på Ericsbergs Slott och finns idag utställt i Gräfsnäs Slottsruin. Mynttypen förekommer i en rad olika varianter, bäst beskrivna i T.G. Appelgrens verk från 1933. Gräfsnäsfyndet = App. 340. Senare forskning har emellertid reviderat en del av Appelgrens uppgifter. Dateringen anses idag vara ca 1535-40, men man utesluter inte att typen kan ha präglats även på Svartsjö slott, sedan myntverket flyttats dit 1541.

I det medeltida Sverige byggde mynträkningen alltid på följande:

  • 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Antalet penningar på marken var däremot olika i Svealand, Götaland och på Gotland. Under flera hundra år slogs endast penningar. Övriga valörer var endast räknevalörer. Den första präglade örtugen utgavs av Albrekt av Mecklenburg omkring år 1370 och innehöll då 1,05 gram rent silver. År 1522 introducerar Gustav Eriksson, Vasa (idag mest känd som Gustav Vasa) det präglade öret (= 3 örtugar) och kort därefter slår han även örtugar och fyrkar (= ½ örtug). Samtidigt sänker han örets värde med 1/3 till 2 örtugar (eller 12 penningar).

År 1532 innehöll örtugen endast 0,54 gram rent silver. De ”gamla örtugarna” (slagna före 1478) innehöll alltså betydligt mer silver och fick därför en högre kurs, de gick för 3/4 öre (eller 18 penningar). Men Gustav Vasa var en listig kung som var ”mycket om sig och kring sig”. Han hade koll på det mesta inom olika ekonomiska spörsmål och såg genast en möjlighet att utnyttja situationen. Han lät helt sonika prägla ”nya gamla örtugar” (omnämnt i brev 1535), d.v.s. mynt som motivmässigt utgav sig för att vara ”gamla örtugar” om 18 penningar, men i själva verket var ”nya örtugar” om 12 penningar. En strålande affär för myntherren ”kung Gösta” – och en mindre lyckad dito för de som gick på bluffen.