Kategoriarkiv: Mynt- & Medaljkonstnärer

När Sverige hade eget myntverk

Publicerat av
3

Nyhetsgooglade på ”mynt” och hittade då gårdagens ledare i Eskilstuna Kuriren (av alla tidningar), med titeln: ”En uppfinning som gick snett”. En väldigt, väldigt förenklad historiebeskrivning – men ändå väl värd att läsa och begrunda.

Eskilstuna är ju för övrigt ”en f.d. svensk myntort” (något som Wikipedia missat). Avesta präglade sitt sista mynt 1831 och sedan dess har Stockholm varit Sveriges enda myntort – fram till 1974. Från och med juni månad 1974 och fram till 2007 präglades dock Sveriges mynt vid Myntverket i Eskilstuna. Men redan 2001 tyckte Sveriges Riksbank (Världens äldsta centralbank med anor sedan 1668 – men idag tämligen historielösa) att det var en bra idé (!?) att ”sälja ut” mynt-tillverkningen till ett bolag i Finland vid namn Rahapaja Oy. Sedan 2008 präglas ”Sveriges mynt” av Rahapaja Oy i Finland. Den 1 juni 2011 lade detta bolag ner verksamheten i Eskilstuna, Myntverket AB, helt och hållet. Och Sverige är alltså numera en ”bananrepublik” utan eget myntverk. Så att man 2009 kommer på den märkliga idén att utge ett minnesmynt för att ”fira” 200-årsminnet av det förlorade Finland 1809, är väl inget att höja på ögonbrynen för?  – Lika lite som att man (läs: Sveriges Riksbank) passade på att sälja ut 60 ton av Sveriges guldreserv strax innan guldets fantastiska uppgång började. Lite historiskt perspektiv kanske inte hade varit så dumt att ha ibland?

I fredags fick jag hem en silver-medalj med inskriptionen: Myntverket Eskilstuna. – Inköpt av en handlarkollega tillika bloggare, Werner Stensgård i Strängnäs. Jag har väl någonstans mellan 3.000 och 4.000 medaljer i lager – men denna hade jag faktiskt aldrig tidigare stött på. Förundras ständigt över att det hela tiden dyker upp ”nyheter” inom detta område som man, trots idogt letande, aldrig sett förut. Spännade och lärorikt! Det var egentligen frånsidans ”mynttillverkningstema” som intresserade mig, men nu måste jag naturligtvis försöka finna skulptören bakom signaturen ”SP”…? – Kanske någon läsare vet?

Det ena brukar ge det andra och ”allt” hänger ihop – inom numismatiken. Så när jag ändå skulle fotografera mitt nyförvärv i Eskilstuna-genren, passade jag även på att plåta ett par andra medaljer (jetonger) som tillkommit i den veva Myntverket flyttade från Stockholm till Eskilstuna. Båda är, så vitt jag vet, graverade av Leo Holmgren och präglade på samma ämnen som jubileumstian 1972. – Den som slogs i fantastiska 2.000.000 exemplar! – Och vars distribution (löst skramlande i säckar) fick svidande kritik på sin tid. Medaljerna är således av silver 830/1000, Ø 32 mm, 18,07 gram (finvikt 15 gram).

Morgan Silver Dollar

Publicerat av
Svara

Nu har jag bloggat om ”fulingar” två dagar i rad – dags för lite läckra myntbilder!  Det finns väldigt många samlare av amerikanska silverdollar – speciellt de s.k. Morgan-dollarna.  – Min far var t.ex. en av dem. Fascinationen för detta myntslag är kanske en kombination av dess tunga och rejäla format, dess vackra design och det faktum att det en gång i tiden var ”ett riktigt vilda västern-mynt” – som säkert landat i en och annan spottkopp genom åren. ;o)  Morgan-dollarn präglades åren 1878-1921 och har fått sitt namn efter gravören George T. Morgan (1845-1925). Rätt vikt är 26,73 gram och silverhalten skall vara 900/1000, d.v.s. 90%. Diametern Ø 38,1 mm. Noteras bör att det numera finns MYCKET GOTT OM KINESISKA FÖRFALSKNINGAR av denna mynttyp, som jag tidigare nämnt i blogginlägget: Falska silverdollar här på myntbloggen. Dessa Kina-kopior väger emellertid oftast alldeles för lite och innehåller inte ett uns silver.

För den som typmyntsamlar räcker det egentligen med en eller två Morgan-dollar i samlingen – beroende på om man vill exponera båda sidor eller ej. Tycker man att man vill har lite fler kan man ta med undertyperna – d.v.s. de olika myntorter som finns. De som inte har någon bokstav nedanför örnen på frånsidan (mellan lagerkransen och DO i DOLLAR) är präglade i Philadelphia. Övriga är märkta och präglade enligt nedan:

  • S = San Francisco
  • O = New Orleans
  • CC = Carson City
  • D = Denver

Vill man ha ännu flera silverdollar i sin samling – ja då får man ge sig på att årtalssamla. Antingen ett ex. av varje årgång, eller också samtliga kombinationer av myntorter och årgångar. Många billiga eller EN dyr?  – Tja, det är bara att välja. ;o)

Eftersom det idag är 491-årsdagen av Kristian Tyranns avsättning och Gustav Vasas val till riksföreståndare, kan det kanske vara på sin plats med en liten medalj också? Ja, liten och liten förresten – den mäter Ø 56 mm (d.v.s. 18:e storleken) och känns riktigt tung i handen.  – Men det är inte guld allt som glimmar. Denna kraftfulla och vackra medalj, formgiven av mästerskulptören Carl Milles 1923, är präglad i förgylld brons. Kanske den ovanligaste av de olika varianter som förekommer? Vanligast är brun brons, följt av svartpatinerad mässing och en senare prägling i ljus brons. Silver är ovanligt – och förgylld brons ännu ovanligare.

Du vet väl om att i princip alla bilder på Myntbloggen.se är klickbara till större versioner?

Nidkronan på Slottsbacken

Publicerat av
Svara

Så har då – äntligen! – den omskrivna nidkronan med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG”, nått fram till en numismatiker. Grattis! Svenska Dagbladet har låtit Ian Wiséhn vid Myntkabinettet på Slottsbacken 6 i kungliga hufvudstaden ta sig en titt på ”förfalsk-ningen”. – Och nu börjar dimman lätta en aning …

Tydligen rör det sig om genuina enkronor som svarvats ur och försetts med en ”ny åtsida”, som helt enkelt limmats eller lötts dit i det ursvarvarde hålrummet. Detta förklarar bl.a. olikheterna i konst-närlig kvalitet mellan åt- och från-sida. Det undersökta exemplaret av nidkronan väger enligt uppgift 7,47 gram – d.v.s. +7% (rätt vikt = 7,00 gram). Gissningsvis är den ”nya åtsidan” gjuten i en mjukare legering med relativi låg smältpunkt. SvD / Wiséhn tror den är präglad, vilket naturligtvis är fullt möjligt – men ändå en ganska ”onödig omväg” för falskmyntaren (”konstnären”). På några av alla publicerade bilder finns dessutom indikationer på gjutning – klumpar i bottenytan. Några metallprover, densitetsmätningar eller ”klassiskt klangtest” verkar inte ha företagits. Den höga vikten indikerar att ”den falska halvan” är av en metall som är tyngre än originalets koppar/nickel (fördelat 75%-25%), som båda har en densitet på ca 8,9 g/cm3 … eventuellt en tenn-bly-legering?

Att den anonyme ”konstnären” bakom smädespenningen signerat sina alster med ”NN” = Nomen Nescio = ”jag vet inte namnet” eller ”No Name” (istället för ”EN” = Ernst Nordin), skrev jag om på Mynthandeln.com redan i juni. Där påpekades också att ”de falska kronorna förefaller ha fel Mm – H istället för SI”. Något som Ian Wiséhn också bekräftar. På Carl XVI Gustafs enkronor av typ II (2001- ) förekommer tre olika ”mynt-mästarmärken” (Mm), eller som det heter nu för tiden, riksbankschefens märke:

  • B = Urban Bäckström 2001-02
  • H = Lars Heikensten 2003–05
  • SI = Stefan Ingves 2006–

Med vetskapen om hur dessa nidkronor tillverkats startar nu jakten för variant-samlarna! ;o)  För det borde ju kunna finnas smädesmynt med alla tre frånsides-varianterna. Förfalskaren lär ju knappast valt ut enbart enkronor med Heikenstens märke till sina ”konstverk”. Vem hittar den första med B eller SI …?

Det där med att svarva ur mynt är för övrigt inget nytt. Det första man tänket på är ju de s.k. ”skruv-thalrarna” som blev populära på 1600-talet. Äkta mynt som svarvats ur och försetts med gängor så att de båda halvorna gick att skruva isär. Mästerlika arbeten, inte sällan utförda i silversmedernas stad framför andra – Augsburg i Tyskland. Ibland har man sådan tur att de ligger original-bilder i dessa exklusiva dosor. Har man riktig tur är de lite ”vågade”. ;o)

Det förekommer även utsvarvade mynt som tillverkats för ”taskspelare och trollerikonstnärer”. Det brukar röra sig om utsvarvade femöringar och ettöringar där tomrummet precis rymmer en enkrona resp. en tio-öring. Exakt vad trixet gick ut på (klave eller krona?) och hur det gick till får vi nog överlåta till eventuella läsare med trollerikunskaper … om nu en trollkarl avslöjar sina trix förstås … ;o)

TILLÄGG:  Se där ja! Så fick numismatiken lite ”reklam” även i SVT:s Rapport 19:30. Och det är väl så media fungerar; skall man tränga igenom mediabruset så är det sensation, skandal och personangrepp som gäller. Det är visst det som kallas ”konst” nu för tiden. Till och med lilla Alingsås är numera (ö)känt för sina ”konstutställningar”. Och för att man lagt ner stadens museum (öppnat 1928) i Alströmerska magasinet (uppfört av Jonas Alströmer omkring 1730). Läste förresten en kul bloggkommentar häromdagen:  – ”Naturligtvis gillar inte journalister (och politiker red. anm.) historia då kunskap förhindrar dem från att ljuga fritt”.  ;o)

Skrot & korn – vikt & halt

Publicerat av
Svara

Så har man då bloggat i fyra veckor. Trettio inlägg i tjugo kategorier med nittio bilder. Vi får väl se hur länge denna ambitionsnivå varar … ;o)

Häromdagen bloggade jag lite om präglingsteknik och numismatiska termer – som överprägling och ompunsning. Bland illustrationerna fanns bl.a. ett utdrag från mynt-direktör Torsten Swenssons bok ”Kungliga Myntet 1850-1950”. Naturligtvis kom jag att bli sittande och bläddra i denna bok … och därför skall det idag handla om myntvikter och likare. Skrot och korn – eller som vi säger nu för tiden – vikt och halt.

Redan som liten tyckte jag att ”den där tunga mässingsklumpen” som stod i mormor Märtas sekretär såg spännade ut. – ”Det är ett skålpund, en gammal vikt som inte finns längre”, sa hon. Morfar använde den som brevpress på kontoret i järnhandeln (N. H. Hjelmqvist Järnhandel på Kungsgatan 26 i Alingsås). I samma sekretär fanns även en aluminium-medalj, graverad av Gustav Ekwall (1858-1920) i Göteborg (han flyttade till Alingsås 1914) med tillhörande pappask. Morfars far hade fått den på industriutställningen i Göteborg 1891 – nu fick jag överta den … min första medalj! – Men det är en helt annan historia, mer om det en annan gång. Skålpundsvikten har jag hur som helst ärvt och införlivat i min samling.

På denna vikt, som väger 425 gram, står det att läsa: ”1 SVENSKT SKÅLPUND, 8848 Ass Tr.” Gissningsvis rör det sig om någon form av likare. Vikter av samma form finns avbildade i nämnda bok av myntdirektör TS. Följande gällde:  1 skålpund = 32 lod = 128 qvintin = 8848 ass (= 1/2 mark = 100 ort = 425,076 gram). 1 Ass = 0,048042 gram.

Mynt och vikt är ju begrepp som genom historien gått hand i hand. Ibland kan det rentav varit samma sak. För att bara ta ett exempel som anknyter till skålpund och troyska ass … så har våra första ringpräglade riksdalrar 1827 (Troyska Ass) följande randskrift: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, vilket alltså betyder 25,70 gram finsilver.

De övriga vikterna på bilden ovan är:

  • Viktsats (insatsvikt) 1/2 Skålpund (16 Lod) 1851 FM = F. Mossberg, Eskilstuna.
  • Myntvikt 4 Lod (vikten väger 52,68 gram = 13,17 gram/lod) 1785 CE (ev. CF.?)
  • Myntvikt 2 Lod (vikten väger 26,43 gram = 13,22 gram/lod) 1810 BB (monogram).

För er som är roade av vikter och andra gamla svenska mått kan jag varmt rekom-mendera boken: ”Svensk mått-, mål och vikthistoria” (länk till AdLibris) av Birger Bruzelli och Håkan Carlestam. Med hjälp av denna kan man identifiera ämbetsmännen bakom vikter, målkärl och mått samt läsa mer om deras verksamhet på olika orter. Det är kort och gott; uppslagsverket i ämnet.

På bilden t.v. ses två personer som betytt mycket för utvecklandet av vikt och mått i Sverige; skalden Georg Stiernhielm (1598-1672) och instrumentmakaren Daniel Ekström (1711-1755). De har också det gemensamt att de blivit avporträtt-erade på medaljer. Till vänster ett bronsexemplar av Daniel Fehrmans (1710-1780) medalj över Ekström, slagen av Vetenskapsakademien 1758. Ekström blev 1735 instrumentmakare vid Lantmäterikontoret. Vid 1738 års riksdag erhöll han, på rekommendation av Anders Celsius (1701-1744), ett resestipendium för studier i London. För sina ”tekniska och medborgerliga förtjänster” utnämndes han till direktör för instrumentmakerierna i riket. År 1742 blev han ledamot av Vetenskapsakademien. Silvermedaljen till höger är Elsie Dahlbergs (1916-2005) medalj över Stiernhielm som ingår i serie ”Svenska Författare”, utgiven 1980. Stiernhielm har kallats ”den svenska skaldekonstens fader”, men har alltså även intresserat sig för mått, mål och vikt. Vid ett möte med Karl X Gustav i Göteborg 1658 lär han ha försök övertyga kungen om decimalsystemets förträfflighet och att måttsystemen borde göras om och standard-iseras. År 1666 blev han utsedd till generaldirektör över rikets mått-, mål- o viktväsen. Stiernhielm var dock alltför mycket före sin tid och det skulle dröja ytterligare 200 år innan decimalsystemet infördes.

Att vända på en femöring

Publicerat av
Svara

Idag ringde brorsan och meddelade att han och familjen skulle ta sig en tur till Anten och åka tåg till Gräfsnäs. Museijärnvägen Anten-Gräfsnäs Järnväg (AGJ) är turist-attraktion som drivs av en ideell förening. Under sommarmånaderna trafikerar man nämnda sträcka (en gång en del av Västgötabanan, Västergötland-Göteborgs Järn-vägar, VGJ) 12 km smalspårig (891 mm) järnväg med historiska tågset.

Brorsonen (nyss fyllda 6 år) är tokig i tåg! Speciellt ånglok! … men även rälsbussen går an. Så hustrun och jag tog oss en liten prommenad till Gräfsnäs station för att möta upp. Det hade blivit rälsbuss (motorvagn modell 1957) från Anten till Gräfsnäs, men hemfärden skulle minsann gå med ånglokomotiv! (modell 1911). Och bäst av allt – man skulle få vara med och vända loket inför tillbaka-färden, när det kom in på stationen. Ett ånglok som är 12 meter långt och väger 47 ton! Och vändskivan väger 10 ton till.

Var har grabben fått sitt intresse för tåg och järnväg ifrån? Och var fick jag, vid ungefär samma ålder, mitt intresse för mynt och medaljer ifrån? Kanske är det genetiskt? I mitt fall tror jag definitivt att det kommer från min far. Han samlade på det mesta – schackpjäser, silverdollar, koppar-

föremål, guldmynt, silverdosor etc. (och farmor Mina samlade på hattar). Men när det gäller vår lille tågfantast får man nog gå längre tillbaka i tiden? Kanske till hans farfars far, Otto Johansson (1887-1948), som var banvakt (järnvägs-tjänsteman – inte barnvakt) i Jämtland för 100 år sedan. Hans farfar lär t.o.m. vara född i banvaktstugan i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län. Så nog har han att brås på. Återstår att se om det finns någon numismatik i pojken. ;o)

Det finns många som samlar på allt som har med järnväg att göra. Koncentrerar vi oss på det som inryms inom numismatiken, är det väl främst medaljer det handlar om. Järnvägsmedaljer kan vara både de som avbildar diverse tåg (eller kanske celebrerar ett järnvägs-bygge) och de som är utgivna till minne av personer som verkat inom järnvägen. På bilden ses a) Leo Holmgrens minnesmedalj över Statens Järnvägars (SJ:s) 125 årsjubileum 1856-1981, b) Sven Kulles medalj över Gefle-Dala Järnvägs 50-årsjubileum 1859-1909 samt c) Erik Lindbergs medalj över majoren, järnvägsbyggaren, alingsåsaren, riksdagsmanen, donatorn m.m. Claes Adolf Adelsköld (1824-1907), utgiven av Vetenskapsakademien 1908 och utdelad som belöningsmedalj. Det första exemplaret – i guld! – tilldelades för övrigt en inte helt obekant man vid namn Thomas Alva Edison (1847-1931).

Prägling och överprägling

Publicerat av
4

Igår skrev jag om den ofta miss-uppfattade numismatiska termen ”spegelglans”. Idag tänkte jag ta upp en annan – nämligen ”överprägling”. Missuppfattningar av detta begrepp har kunnat konstateras från samlar-marknadens alla hörn – alltifrån nytillkomna myntsamlare till våra allra äldsta mynthandlare. I det senare fallet får vi väl hoppas att det rör sig om slarv(?) och inte att man saknar faktiska kunskaper? Precis som med ”spegelglans” hör man ju på själva ordet vad det är frågan om. Alla känner väl till att mynt är präglade och en överprägling är alltså en (ny) prägling över (den gamla) präglingen. Klart som korvspad! ;o)

Av någon anledning är det många som blandar ihop ÖVERPRÄGLING och OMPUNSNING. En del verkar tro att exv. en enkrona ”1916 på 15” (1916/5) är en krona från 1915 som blivit präglade en gång till, nu med 1916 års stämpel. Men detta är alldeles galet! Så ligger det inte alls till. Nej, exv. 1916/5 är en s.k. ”om-punsning”. När man förr i tiden tillverkade ”stampar” (som präglingsverktygen vid mynt-prägling kallas) använde man sig av ”punsar” (mindre stansverktyg med exv. bokstäver, siffror eller t.o.m. porträtt). På så sätt kunde man med hjälp av dessa punsar succesivt bygga upp motivet i stampen genom att ”knacka in” olika detaljer i det ännu ohärdade stampstålet. Men ibland blev det, av en eller annnan anldening, fel – och då behövde man rätta till detta (utan att behöva börja om och göra en ny stamp). Då kunde det t.ex. hända att den snett placerade 4:an på 1940 års tvåkrona ”ändrades” (rättades till) med den följd att det blev kvar en liten rest av den första inpunsningen, upptill. En del kallar detta ”ändrad 4:a” andra ”ompunsad 4:a, rest upptill” – innebörden är densamma.

Den 29 oktober 1950 avled kung Gustav V (1907-50). Vid den tidpunkten hade Kungl. Myntverket redan börjat tillverka präglingsstampar för nästa års tvåkronor. Man ställdes alltså inför valet att antingen kassera det man redan gjort färdigt – eller punsa om ”1951 års stampar” med årtalet 1950. För det gick naturligtvis inte att ge ut mynt med Gustav V:s bild och årtalet 1951. Myntsamlarna kallar detta för ”1950 på 51” (1950/1). Att ett mynt ”bakåtdateras” på detta sätt är ovanligt, det normala är att man haft kvar gamla stampar och därför ”uppdaterat” dem till kommande års myntning. Nu hade tekniken kommit så långt att man börjat använda sig av ”matriser (mastermatriser)”, d.v.s. negativa ”stampar/stämplar/punsar” där (nästan) hela myntbilden fanns med. På så sätt kunde man producera flera identiska stampar – till alla variantsamlares förtret. ;o)  Tidigare hade man inte förfogat över tillräckligt stort präglingskraft för att prägla så stora ytor ”stål i stål” och av den anledningen hade man använt mindre delpunsar istället.

På bilden (från den utmärkta boken ”Kungliga Myntet 1850-1950” av myntdirektör Torsten Swensson = Mm TS), ses stamparna till 1672 års 8-mark (d.v.s  från en tid då gravören Meybusch börjat använda porträttpunsar) samt ett par (moder)matriser till Gustav V:s tvåkronor 1942-50. Notera att de två sista årtalssiffrorna är utelämnade!  – Och jämför med varianterna 1 Krona 1943 ”med 43 i antikvastil” (även kallad ”klump på 3” av de mindre kunniga) och 1 Krona 1949 ”med olika 9:or”. Med dessa matriser präglades sedan, ”stål i stål”, en postitiv ”gravyrpuns / arbetspatris”, som i sin tur användes för att prägla negativa myntstampar. På detta vis hade man alltså skaffat sig en ”backup” om något oförutsett skulle inträffa. Lite mer om detta finns att läsa i Mynttidningen 2-1997, s. 32-33 – för den som är road.

Hissa flaggan för Drottningen!

Publicerat av
Svara

Idag är det allmän flaggdag. Drottning Silvia har nämligen namnsdag idag. Så vad kan då passa bättre än att blogga några rader om Leo Holmgrens trevliga medaljserie över Sveriges Drottningar under ätten Bernadotte, utgiven av Sporrong & Co 1979.

Leo Holmgren (1904-1989) var född i Paris och verksam som skulptör, mynt- och medaljgravör i Sverige. Han studerade bl.a. vid Konstakademien och var även elev hos professor Erik Lindberg (1873-1966) på Kungliga Myntverket. Åren 1944-74 var han chefsgravör på Myntverket. Han har förutom välkända mynt (som exv. jubileumsmynten 1952-72 samt femkronan 1972-73) även utfört ett stort antal vackra medaljer.

Serien Sveriges Drottningar under ätten Bernadotte omfattar sju medaljer (Ø 45 mm):

  • Desideria (Karl XIV Johans gemål) – Drottning 1818-1844
  • Josephina (Oskar I:s gemål) – Drottning 1844-1859
  • Lovisa (Karl XV:s gemål) – Drottning 1859-1871
  • Sophia (Oskar II:s gemål) – Drottning 1872-1907
  • Victoria (Gustav V:s gemål) – Drottning 1907-1930
  • Louise (Gustav VI Adolfs gemål) – Drottning 1950-1965
  • Silvia (Carl XVI Gustafs gemål) – Drottning 1976-

Det finns faktiskt mynt- och medaljsamlare som tröttnat på alla gubbar och istället börjat ägna sig åt kvinnor. – Ja, kvinnoporträtt på mynt och medaljer då alltså. ;o)  Numismatiken rymmer oändliga möjligheter att finna just Din nisch och samlarområde. Varför inte romerska denarer eller sestertier med porträtt av romarrikets kejsarinnor? Eller kanske personmedaljer över berömda kvinnor? Drottningar? Sångfåglar som Jenny Lind och Christina Nilsson? Drottning Kristina av Sverige eller Fredrika Bremer? Eller kanske mynt och/eller medaljer av Sveriges första kvinnliga statstjänsteman, mästergravösen Lea Ahlborn (1826-1897). Smörgåsbordet är OÄNDLIGT . . .

Idag för 520 år sedan …

Publicerat av
Svara

Den 3 augusti år 1492 avseglade köpmannen och upptäckaren Christofer Columbus (1451-1506) från Sevilla i Spanien med de tre skeppen Santa María, Pinta och Niña. Målet var att försöka hitta sjövägen västerut till Indien. Den 12 oktober siktas land och Columbus kunde landstiga på en ö … i Bahamas. Lokalbefolkningen kallade den för Guanahani, Columbus gav den namnet San Salvador (Helig Frälsare). Upptäckten av Den Nya Världen skulle förändra världen. Att vikingarna med Leif Eriksson i spetsen hade varit där (i Newfoundland) redan 500 år tidigare är en annan femma.

Christofer Columbus (1451-1506). Köpman och upptäckare, som med stöd från spanska kungaparet, Ferdinand & Isabella, gav sig iväg över Atlanten för att försöka finna en ny sjöväg västerut till Indien. Stor dansk tennmedalj, präglad med anledning av Världsutställningen i Chicago 1893 och 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika 1492-1892. Ø 65 mm, 81,85 gram. Präglad hos juveleraren V. Christesen i Köpenhamn. Graverad av F. Schmahlfeld efter förlaga av N. Fristrup.

 

Augusti – skördemånad

Publicerat av
4

Idag skriver vi den 1 augusti 2012. Att månaden augusti fått sitt namn efter kejsar Augustus (63 f.Kr. – 14 e.Kr.) känner väl de flesta till – liksom att juli kommer av Julius Caesar (100-44 f.Kr.). Men trots detta blir det inget bloggande om romerska mynt idag. Jag har istället letat fram och fotograferat ett par s.k. kalenderdosor – eller almanacksdosor – med texten ”RUNSTAFWEN FÖRSWENSKAD 1787. 4/1” på ena sidan och ”EN BESTÄNDIG ALMANACH. C: NORMAN.” på en andra.

En och annan myntsamlare reagerar kanske på C. Norman … var det inte han som var gravör i Avesta och bl.a. graverade de s.k. Avesta-kopekerna? Jo visst! Men Carl Norman (1729-1798) var inte bara myntgravör (eisensnidare) vid Avesta myntverk åren 1777-1790, han var även krongjutarmästare vid Bjurfors mässingsbruk.

Normans kalenderdosor har två horisontella bokstavsrader för varje månad. På den översta av dessa finns bokstäverna A till G upprepade 52 gånger, d.v.s. lika många gånger som året har veckor. Den siste december markeras av ytterligare ett A och vi har då 365 dagar. Bokstäverna i övre raden symboliserar alltså veckodagarna och kalendern ”är beständig” genom att man för varje år hade en s.k. söndagsbokstav. År 2012 inleddes med en söndag och då blir årets söndagsbokstav ett A. De övriga, B-G, står då för måndag till lördag. Vid den 1 augusti kan vi se att det står ett C = tisdag, men idag är det ju onsdag!? Detta beror helt enkelt på att det är skottår i år. Vi får helt sonkia lägga till en dag (den 29 februari) – och då stämmer det!

Den nedre bokstavsraden är s.k. gyllental och visar på vilka dagar det är nymåne. Detta bygger på den 19-åriga måncykeln och markeras med 19 bokstäver. Gyllentalsbokstäverna A till T (I=J) representerar år 1 till 19 i gyllentalslängden. Årets gyllental är 18 och gyllentalsbokstaven är således ett S … vilket skulle betyda att vi får nymåne den 16 augusti + en dag för skottåret = 17 augusti. De figurer som finns på dessa tobaksdosor är dels hämtade från gamla runstavar och dels helt nya figurer till glorifierande av den gustavianska regimen. Kungaspiran öven den 19 augusti symboliserar t.ex. Gustav III:s revolution 1772.

De äldsta kalenderdosorna av denna typ är de som saknar årtal. De är tillverkade från omkring 1776 och framåt och har FÖRSWÄNSKAD stavat med Ä. Präglingsverktygen till dessa är tillverkade av Norman. De vanligaste dosorna har ”årtalet” 1787 och signaturen C:NORMAN. Av dessa finns dels de med raka 7:or (= C. Norman, tillverkade först vid Bjurfors och sedan vid Skultuna), dels de med svängda 7:or (= A. Salmson, tillverkade vid Skultuna 1852-1918, med nytt präglingsverktyg efter att det äldre gått sönder). Dessutom finns dosor med C:NORMAN 1794 samt G:HEDENSTRÖM 1802, 1812 och W:HEDENSTRÖM 1827. Av Skultuna-dosorna finns även en sällsynt modell med spegelrum, omnämnda tidigast 1841. På bilden ovan ses två sådana – tillverkade med de präglingsverktyg som Axel Salmson graverade för Skultuna Bruk år 1852.

Axel Salmson (1807-1876) var inte i första hand gravör, utan litograf, men då både hans far (Sem Salmson) och bror (Johan Salmson) var gravörer hade han säkert en hel del kännedom också om detta gebit. Hans syster (Rebecka Johanna Salmson) var för övrigt gift med mynt- och medaljgravören Ludvig Person Lundgren och mor till de skickliga gravörerna Lea Ahlborn och Pehr Henrik Lundgren. Bland Axel Salmsons medaljer kan nämnas Lars Kagg 1853 och Fabian Wrede 1854. Både utgivna av Svenska akademien. Johan Salmson (1799-1859) har bl.a. graverat en lysande medalj över Gudmund Göran Adlerbert 1821 och en över Carl De Geer 1823. Dessutom har han gjort flera fina medaljer till Durands medaljserie över ryktbara män, graverade i Paris på 1820-talet – exv. Gustav Vasa 1826.

P.S.  Under dagens research upptäckte jag något jag inte tidigare visste om. Nämligen att det är Johan Salmson som utfört väggreliefen/skölden ”Tors strid med jättarna” som hänger i vårt kök. Med denna vann han dessutom pris vid den av Götiska Förbundet utlysta konsttävlingen 1818. Man lär så länge man lever.

Numismatik på Historiebloggen!

Publicerat av
Svara

Har följt Historiebloggen av Dick Harrison på SvD.se en tid och måste säga att jag är mäkta imponerad över Dick Harrisons arbetsmoral. Att dagligen!! leverera intressanta och spännande blogginlägg och dessutom med mycket bra variation, är kort och gott; IMPONERANDE! Respekt! Dick regerar! – som ungdomarna säger. ;o)  Idag skriver Harrisons om ”Karl XI och Lönsboda”. Och eftersom det smugit sig in lite numismatik i historieskrivandet, kan det ju vara lägligt att spinna vidare på detta i dagens myntblogg.

Som göteborgare av födsel och ohejdad vana har man ju rent allmänt lite svårt att förstå skåningarnas långsinthet gentemot Karl XI. För vad skiljer egentligen honom från dåtidens andra danska och svenska krigarkungar? Här var ju t.ex. inte Christian IV så populär på sin tid, efter att ha bränt Karl IX:s Göteborg på Hisingen 1611 och sedan härjat, plundrat och skövlat västsverige samt intagit Älvsborgs slott året därpå. Här ser vi ju Gustav II Adolf och hans efterföljare som något positivt. Efter frederna i Knäred 1613, Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 fick vi äntligen tyst på dansken. Ja, ja, han var väl här en sväng i slutet av 1700-talet också, men det var väl mest ett teaterkrig.

Vad är ett ”giltigt betalningsmedel”?  Och kan man välja vilka mynt och sedlar man vill ta emot? Tja, visst kan man det. Pengars värde är beroende av två saker;  1) att någon (exv. Sveriges Riksbank) garanterar dess värde OCH!  2) att det stora flertalet (vi som använder pengar) tror på och accepterar denna garanti. Men om våra affärsbanker väljer att INTE ta emot exv. minnesmynt eller tvåkronor, trots Riksbankens garantier, kan ju vi göra likadant. Fortsätter bankerna att ”vägra kontanter” (kreditmynt), får vi väl i förlängningen återgå till traditionella värdemynt – eller byteshandel?

Förr i tiden fordrades det ett ädelmetallinnehåll i pengarna för att de skulle godtas som betalningsmedel. Vanligt var dock att en ”myntarlön” på omkring 10% eller så accepterades p.g.a. tillverkningskostnaderna. På lägre valörer, skiljemynt, kunde man av praktiska skäl nöja sig med en större skillnad gentemot metallvärdet, men man behövde å andra sidan inte acceptera några större summor i dessa myntslag. Och när myndigheterna försökte prångla ut för dåliga mynt . . . ja, då sjönk genast kursen på dessa genom principen tillgång och efterfrågan. Folk var inte dumma och föredrog naturligtvis fullödiga mynt (värdemynt) framför undermåliga (kreditmynt). Idag går sedelpressarna varma jorden runt och ingen verkar längre veta – eller ens bry sig – om det verkligen finns täckning för det som utlovas – eller inte. Vi har vant oss vid kredit-mynt och helt glömt bort vad värdemynt är för något.

Sedan var ju Karl XI (född och död på Stockholm slott 1655/1697) inte bara krigarkung. Han var ju numismatiker också. – Eller åtminstone myntsamlare! Vi vet att Karl XI på 1690-talet dels köpte en samling romerska mynt och dels att han återköpte de i Belgien av drotting Kristnia pantsatta mynt- och medaljsamlingarna. När dessa samlingar skulle ordnas fick kungen hjälp av bl.a. Elias Brenner och Nils Keder, men han ville gärna vara med själv också. Han var uppenbarligen intresserad av såväl gamla mynt som modern medaljkonst. Han besökte ofta mynt- och medaljgravören Arvid Karlstens ateljé – både som modell och som konstintresserad. Omkring 1680 beställde kungen en medalj över sina föräldrar, Karl X Gustav och drottning Hedvig Eleonora, av Karlsteen. Och ett par år senade ytterligare en över sin fars föregångare, Kristina och Gustav II Adolf.

Mera om Arvid Karlsteens medaljer och hans tid finns att läsa i den utmärkta boken (refuserad avhandling) ”Arvid Karlsteen – Hans liv och verk” av Stig Stenström, 1945.

Personligen är jag inte så road av sedlar, men för den som vill fördjupa sig i den omskrivna ”femhundringen med Kalle 11” kan jag rekommendera följande två länkar: En sedelentusiast och riktig kalenderbitare samt Riksbankens webbsida.