Kategoriarkiv: Historia

Alingsås-utställningen 1903

Publicerat av
Svara

Född och uppvuxen i ”storstaden” Göteborg, har jag ”på äldre dar” gått och blivit ”lantis” – genom att köpa hus utanför Alingsås. ;o)  Om det är på grund av detta som jag börjat intressera mig för lantbruksmedaljer, skall jag låta vara osagt. Kanske spelar också dessa medaljers vackra och heraldiskt spännande formgivning en roll i sammanhanget. En av mina gamla kunder, Sven-Erik Husberg, frågade ofta efter lantbruksmedaljer när han var inne i butiken. Men det var inte förrän han publicerade sin lilla skrift om dessa; GNF:s småskriftserie, nr 23, 1995, som jag riktigt fick grepp på detta samlarområde och hur trevligt det faktiskt är.

För ett tag sedan fick jag tag på en medalj, som jag i och för sig redan hade – men inte med frånsidans inpunsade inskription;  2:A PRIS VID LANTBRUKSMÖTET I ALINGSÅS 1903. Denna är alltså utdelad i Alingsås 1903, men själva medaljdesignen är gjord av den välkända mynt- och medalj-gravören Lea Ahlborn (1826-1897) redan 1892.  – Ja, egentligen redan 1869 faktiskt. Då graverade hon nämligen en medalj över ELFSBORGS LÄNS KONGL. HUSHÅLL-NINGS SÄLLSKAP (Olsén 190, Ø 51 mm, 55 gram = 1:a pris och Ø 39 mm, 27 gram = 2:a pris) … med en design som 1892 utkom i en snarlik version (Olsén 324, även nu två storlekar Ø 51 och 39 mm), men med omskriften: ELFSBORGS LÄNS NORRA KONGL. HUSHÅLLNINGS SÄLLSKAP… för att skilja den från en helt annan medalj (Olsén 314, Ø 42 mm), utgiven 1890 av ELFSBORGS LÄNS SÖDRA KONGL. HUSHÅLLNINGS SÄLLSKAP.

Älvsborgs län finns ju inte längre, då det sedan 1998 ingår i Västra Götalands län. Men då medaljerna kom till hade man till och med egen vapensköld, en tudelad sådan med Västergötlands lejon och Dalslands tjur. Älvsborgs län bestod nämligen av västra delen av Västergötland samt hela Dalsland – och låg geografiskt mellan Göteborgs och Bohus län och Skaraborgs län. Residensstad var Vänersborg och länsbokstaven P. Södra Älvsborgs län är för övrigt det vi idag kallar Sjuhäradsbygden.

På översta bilden ses entrén till Alingsås-utställningen 1903, med folkliv och det då ganska nybyggda Alingsås Tingshus, på Södra Ringgatan, i bakgrunden. För mig var detta nyförvärv lite extra kul eftersom min mormor, dels var född just 1903 (på min födelsedag) och dels för att hon sedan den 1 september 1939 (samma dag som kriget bröt ut) bodde i det rosa tvåfamiljshuset på Trädgårdsgatan (korsningen Viktoriagatan, huset numera rivet) – ett stenkast från 1903 års utställning. Jag är också tämligen säker på att både hennes far och blivande svärfar bevistade denna utställning.

Tänk vad tiden går …

Publicerat av
7

På onsdag i nästa vecka är det 14 år sedan Mynthandeln.com lanserades – lördagen den 10 oktober 1998. Då var internet förhållandevis nytt och många trodde det var en fluga – en dagsslända. Idag kan vi knappast tänka oss ett liv utan internet. En av alla roliga grejer som finns på nätet är The Wayback Machine som drivs av Archive.org (Internet Archive). Där kan man söka upp historiska webbsidor och se hur de såg ut vid en viss tidpunkt. Den äldsta arkiveringen av Mynthandeln.com var 1999. Kommer du ihåg hur det såg ut? Och minns du hur andra numismatiska hemsidor såg ut då? Har roat mig med att kika på hur bl.a. Tradera, SNF och eBay såg ut Anno Domini 1999.  ;o)

         

Som du kanske märker har Tradera ännu inte köpt upp MrBid.se (det skedde först 2001) och Svenska Numismatiska Föreningen låg fortfarande på den lite anonyma domänen ”users.wineasy.se/snf”. Numismatik.se registrerade SNF först 2003. eBay.com har också utvecklats en del under åren. ;o)  Myntkabinettet.se såg för övrigt ut så här 1999.

År 2000 sprack den så kallade IT-bubblan samtidigt som MrBid.se startades. På kort tid blev detta samlingspunkten för de myntsamlare som var aktiva på nätet. Året därpå blev man uppköpta av Tradera.com som tog över teknik och kunder. Ett team bestående av Jonas Nordlander och Mattias Danielsson från Tradera och Daniel Larsson och Tobias Adolfson från MrBid inledde nu ett fruktbart sam-arbete med landets samlare för att utveckla den nya sajten. Debattforum och kategorivärdar, rak kommunikation och utbyte av tankar och idéer mellan användarna och sajtens konstruktörer, ledde fram till ett allt bättre Tradera.

I april 2006 blev Tradera uppköpta av eBay.com för 365 miljoner kronor. Då försvann lyhördheten och kommunikationen med användarna. I september 2009 tog Gustav Gyllenhammar över som VD. Då började resan utför på allvar. Ny och ogenomtänkt teknik blev på modet, liksom ständiga designförändringar. Grundläggande funktioner sattes på undantag och en palett av tekniska problemen blev vardag. Samlarna som varit med och byggt upp sajten ignorerades helt. Förfalskningar och bedrägeriförsök eskalerade lavinartat.  – Men Tradera tackade inte nej till dessa provisionsintäkter.
Utan egen (eller inköpt) fackkunskap nonchalerade man medlemmarnas anmälningar och skyllde fortsatta bedrägerier på ”långa handläggningstider”. Provisionerna tickade in lika snabbt som ryktet försämrades. VD:s princip ”handla först och tänk sedan” ledde till ett växande missnöje och ordet ”förbättringar” ;o) är numera ”Tradera-slang” för inkompetens och försämringar.  – Så nu väntar vi bara på nästa ”förbättring”… ;o))

476-årig bröllopsdag

Publicerat av
Svara

Idag skriver vi den 1 oktober 2012.  För på dagen 476 år sedan gifte sig Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) med Gustav Eriksson (Vasa) i Uppsala. Lilla Margareta (endast 155 cm lång) var då 20 år gammal, medan kung Gustav var 40 år. Det sägs att Gustav fick syn på den sköna Margareta vid ett besök på Loholms slott (på den lilla ön Loholmen i sjön Anten, vid Gräfsnäs utanför Alingsås i Västergötland), men att hon blev så rädd för kungen att hon gömde sig i en kista på vinden.

Margareta var dotter till Erik Abrahamsson d.ä. (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa). Hon växte upp på Loholmen tillsammans med sina syskon Abraham, Birgitta, Anna, Sten och Märta. Margareta var endast fyra år när hennes far halshöggs på Stortorget i Stockholm under Stockholms blodbad 1520.

Så här har hon beskrivits:
– ”Hennes ansikte voro utmärkt skönt, om än något magert och blekt, håret långt och ljust, ögonen blå och milda men allvarliga, näsan hög och välbildad, munnen liten och fin, hakan kluven. Godhet och förstånd, mildhet och majestät visade sig i hennes blick, tal och hela väsen, och vem som helst, som såg den sköna fröken Margareta, kände den varmaste tillgivenhet för henne. Dessutom var hon ett för husliga värv synnerligen väluppfostrat och dugligt fruntimmer”.

Och så här kunde det låta när mamma Ebba bjöd till bröllop:
– ”Hälsning med Gud, min käre … , att du ville omaka dig och komma till vårt bröllop med jungfru Margareta Eriksdotter nästa söndag efter Michaelis, att göra dej glad med oss och flera av våra vänner. Vi vilja med dem dela, vad Gud förlänat”.

Bröllopet firades på Uppsala slott den 1 oktober 1536. Festligheterna var storartade och varade i flera dagar. Veckan därpå kröntes Margareta till drottning av Sverige. Under tretton års tid kom hon att föda sin make tio barn, varav två (den äldste och den yngste) så småningom kom att bli kungar; Johan III (1568-1592) och Karl IX (1599-1611). De övriga barnen var: Katarina (1539-1610), Cecilia (1540-1627), Magnus, hertig av Östergötland (1542-1595), två söner döda unga, Anna (1545-1610), Sofia (1547-1611) och Elisabet (1549-1597). Många av Europas kungahus har Margareta Leijonhufud som stammoder, eftersom flera av hennes barn gifte in sig i olika kungasläkter.

Det är ganska fantastiskt att tänka sig att den lilla tösen sprang omkring i gröngräset, här ”i mina trakter”, för si så där en femhundra år sedan . . .

Härav styrka och säkerhet?

Publicerat av
2

Idag toppar Svenska Dagbladets nätupplaga med rubriken: ”Bankomater kan stå tomma i två veckor”. Och samtidigt kan vi läsa att ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen”. Det hela handlar om Panaxias konkurs och dess följder.  – Men kan man lita på Riksbankens pengar – eller bankernas penninghantering – nu för tiden?

Sveriges Riksbank är världens äldsta centralbank, grundad 1668. Riksbankens motto är så gammalt att det är skrivet på latin: ”Hinc robur et securitas” – d.v.s. ”Härav styrka och säkerhet” på svenska.

Wikipedia: ”Alla sedlar från 1890-talet och fram till och med 1963 års sedelserie har devisen. Mellan 1963 och 1986 var det bara hundralappen och tusenlappen som hade devisen. Numera är det endast femhundra-lappen och detta i form av mikro-skrift. Syftet med devisen är att inge förtroende för de pengar Riksbanken tryckt. Riksbanken är den yttersta garanten för dessa pengars värde”.

Men har pengarna egentligen något värde när man inte längre kan sätta in dem på banken? – eller ens få ut dem i bankomaten? För att ytterligare krångla till det för sina kunder och försöka undvika kontanter har ”den svenska bankkartellen” kommit överens om att helt enkelt ändra EU-direktivet om misstänkt penningtvätt från belopp över EURO 15.000:- (= ca SEK 133.000:-) … till SEK 15.000:- !? Jämför detta med vår högsta sedelvalör: 10.000 Kronor 1939, vars köpkraft motsvaras av SEK 269.470:- i dagens SEKiner. Med några sådana i bröstfickan kunde man säkert ha rätt skoj. ;o)

Sveriges första sparbank öppna-de år 1820 i Göteborg. För 80 år sedan fanns det närmare 500 spar-banker + nästan 800 ”jordbruks-kassor” i Sverige. Idag saknar drygt 80% … ja, just det, 80%!! … av Swedbank / Sparbankerna insättningsautomater för både mynt och sedlar. Du kan alltså räkna med att besöka fyra olika Swedbankkontor UTAN att hitta ett som ”jobbar med pengar”!? Swedbank säger själva att man har 4.000.000 privatkunder + 264.000 företagskunder.
I Sveriges tio största städer (med en befolkning på drygt 2,7 miljoner) har Swedbank 8 (åtta) kontor med insättningsautomater. Allt som saknas är egentligen en skylt på entrédörren med texten:  ”Kundjävlar – far åt h-vete!”  ;o)

I SvD:s artikel ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen” kan vi bl.a. läsa:
– ”Under det förra århundradet var kontantförsörjningen något som var samhällets, Riksbankens och bankernas ansvar. Sedan dess har det hänt mycket. I dag ägnar sig Riksbanken i princip bara åt nyproduktion, slutförvaring och makulatur av sedlar och mynt. All hantering av kontanter mellan butikskassor och plånböcker sköts i huvudsak av tre företag: Nokas, Loomis och Panaxia (i konkurs)”. *

– ”Allt detta vore gott och väl om det inte hade varit för att den ena ändan av kedjan har bestämt sig för att flytta kostnaderna för kontanthanteringen till den andra ändan. Enkelt uttryckt: en kartell av banker sänker sina egna kostnader och det blir handeln (läs konsumenterna) som får betala”.

* Konkurs = Bankrutt = Banco Rotto … det vill säga italienska för växlarens / bankirens ruttna / sönderslagna bänk / bord.

Bankerna skyller på säkerhetsrisker (som då istället drabbar privatpersoner) när man gör allt för att jävlas med kontantkunderna. I själva verket är det naturligtvis ekonomi som styr. Bankerna tjänar helt enkelt mera pengar om vi sitter hemma vid datorn och (mot en avgift!) gör deras jobb! Och varje gång vi handlar med betal-/kreditkort tickar det in nya sköna pengar till bankerna – som vi får betala genom högre konsumentpriser och diverse kortavgifter. Bankerna vill helt enkelt inte ha med Riksbankens pengar att göra. För ju fler de ”kan lura” att använda kort och internetbank, desto mer tjänar de.

Av Swedbank / Sparbankernas 312 kontor har följande 62 kontor (19,9%) insättningsautomater för både mynt och sedlar. (Hur många av dessa som fungerar är emellertid osäkert … 50%?):
Alingsås (Sparbanken Alingsås), Bollnäs, Borlänge, Bromölla (Ivetofta Sparbank), Eskilstuna (Sparbanken Rekarne), Falkenbergs Sparbank, Falun, Flen (Sörmlands Sparbank), Gamleby (Tjustbygdens Sparbank), Gråbo (Sparbanken Alingsås), Gävle (Nygatan), Göteborg (Heden), Halmstad, Haninge, Helsingborg (Järnvägsgatan), Herrljunga (Sparbanken Alingsås), Hässleholm (Sparbanken 1826), Järna, Kalmar, Karlskrona, Katrineholm (Sörmlands Sparbank), Kisa (Kindra-Ydre Sparbank), Kristianstad (Sparbanken 1826), Landskrona, Leksands Sparbank, Lidköping (Sparbanken Lidköping), Linköping (Storgatan), Luleå, Lyckeby, Malmköping (Sörmlands Sparbank), Märsta, Norrtälje (Roslagens Sparbank), Nykvarn, Nyköping (Sörmlands Sparbank), Nynäshamn, Olofström (Sparbanken 1826), Oskarshamn, Oxelösund (Sörmlands Sparbank), Rimforsa (Kinda-Ydre Sparbank), Ronneby, Sala Sparbank, Sandviken (Hyttgatan), Skellefteå, Sollebrunn (Sparbanken Alingsås), Stockholm (Rålambsvägen), Sundsvall, Söderhamn, Torshälla (Sparbanken Rekarne), Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla, Umeå (Västra Rådhusgatan), Uppsala (Gränby centrum + Stora torget), Vingåker (Sörmlands Sparbank), Vårgårda (Sparbanken Alingsås), Värnamo, Västerås (Vasagatan), Västervik (Tjustbygdens Sparbank), Växjö, Åhus (Sparbanken 1826), Östersund (Prästgatan).

Medaljprägling i Alingsås!?

Publicerat av
1

Igår, lagom till trekaffet, kom den mycket efterlängtade småskriften från Göteborgs Numismatiska Förening om myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn (Podolijn) … som lär ha utkommit i februari. ;o)  Författaren heter Bo Gustavsson och har tidigare bl.a. skrivit om Pehr Dubb i samma småskriftserie. Har ännu så länge endast ögnat igenom den, men jag skall definitivt studera den närmare framöver. Mycket intressant läsning! – Speciellt för mig då den lilla staden Alingsås figurerar i sammanhanget.

Ibland tar det numismatiska intresset med en på vägar man kanske inte tänkt sig. Som framgått av tidigare blogginlägg är jag även road av ”vikt & mått” och har därför samlat på mig lite varierande krönta tingestar även inom detta område. I november förra året tipsade jag en likasinnad internetbekantskap, Lennart Castenhag i Dalarna, om den utmärkta boken ”Svensk mått-, mål- och vikthistoria 1605-1889” av herrar Bruzelli och Carlestam. Häromdagen fick jag e-post från Lennart som informerade om att han skrivit ännu en intressant uppsats på sin hemsida – denna gång om insatsvikter (skålvikter). Under sin forskningar hade Lennart stött på en liten notis i nämnda bok (s. 33-34):

”Förutom Stockholms- och Eskilstunatillverkade insatsvikter, finns bara en känd av annan tillverkning. Det är en 2 skålpunds vikt, som finns på Skaraborgs länsmuseum. Den är gjord av Petter Wirgman (1745-88). Locket är märkt PWM i en kontursköld med en fortunafigur, samt METALLFAB I ALINGSÅS”.

Lennart undrade om jag kände till denne Wirgman i Alingsås – vilket jag inte gjorde. Två dagar senare dyker (inte en dag för tidigt) GNF:s småskrift upp. Och vad är det första jag läser där? – ”Tillverkning i Alingsås?” … ”Metallfabriken förestogs av Peter Wirgman, som tidigare var guldsmed i Göteborg”.  – It’s a small world.  ;o)

Så nu har jag fått lära mig att det vid Stampens Kvarn i Alingsås en gång i tiden fanns en – ganska så avancerad! – metallfabrik. År 1746 besökte Carl von Linné (1707-1778) densamma och imponerades då av tvenne maskiner konstruerade av Christoffer Polhem (1661-1751). Nu var ju inte teknik och mekanik riktigt Linnés område, så exakt vad det var för maskiner är väl idag lite osäkert. Petter Wirgman (1707-1787) var son till den mycket skicklige guldsmeden Abraham Wirgman i Göteborg (mästare 1709, avled 1761). Petter blev guldsmedsmästare 1733 men avslutade denna karriär 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås – som sedan anlades 1746. För övrigt har alingsåsprofilen Per Henrik Rosenström (mormor Märtas favorit ;o)) skrivit en del om detta som jag skall utforska närmare i framtiden.

De två medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) som är kända, bär samma signatur (IB) som den lika primitivt och hantverksmässigt graverade medaljen över August Alströmer (1735-1773), som beställts och bekostats av Podolyn. Jämför man hantverket med skickliga samtida medaljkonstnärer som Carl Enhörning och Gustaf Ljungberger är de kort och gott en katastrof. ”Vidunderligt fula”, lär någon ha sagt en gång för länge sedan. Och kanske, kanske har detta sin förklaring i att ”konstnären” egentligen inte alls var konstnär – utan smed!? Bland Wirgmans metallarbetare förekommer nämligen ett namn som passar in på initialerna IB – nämligen (lås)smeden Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed 1755 och verksam vid metallfabriken i Alingsås fram till sin död 1788.

Bo Gustavssons senaste skrift är mycket läsvärd och jag rekommenderar den varmt. Kommer med all sannolikhet att återkomma till detta ämne. Har bl.a. en ganska intressant ”förfalskning” som jag tycker har stora likheter med ”smedens medaljer”. ;o)

Mitt intresse är väckt! … fortsättning följer …

Barbariska romare

Publicerat av
Svara

Idag för 1926 år sedan (år 86 e.Kr.) föddes det en liten gosse i staden Lanivium (Lanuvio) ca 3 mil sydost om Rom. Eftervärlden känner honom bäst som Antoninus Pius, romersk kejsare 138-161 e.Kr. Han växte upp på släktgodset Lorium, 2 mil väster om Rom, där han fick sin initiala utbildning. Hans far dog ung och sin uppforstran fick han istället av sin farfar och morfar – vilka han senare ärvde och blev då en av Roms rikaste män.

Antoninus Pius beskrivs som lugn, plikttrogen och ordningsam, men utan några större ambitioner. Som 51-åring adopterades han år 137 e.Kr. av kejsar Hadrianus (117-138 e.Kr.) – kanske som en tänkt ”mellan-akt” inför Hadrianus unge släktings, Marcus Aurelius (161-180 e.Kr.), trotillträde? Det där med adoptionen var för övrigt en komplicerad histo-ria, för samtidigt som Hadrianus adopterade Antoninus Pius, så krävde han att Pius i sin tur adop-terade nämnde Marcus Aurelius samt unge Lucius Verus (161-169 e.Kr.). Antoninus Pius blev emellertid långvarigare än väntat på tronen – hela 24 år faktiskt!  Men han genomförde inga större omvälvningar under sin tid som kejsare, utan bevarade det han fått från sina föregångare – d.v.s. det romerska riket när det var som störst. Ni som inte samlar romerska mynt, men sett filmen Gladiator med Russell Crowe, känner säkert igen en del av ovanstående namn.

Som framgått av tidigare blogginlägg har jag en liten förkärlek för charmigt barbariska, illitterata, antika prägligar av allehanda slag. Imitationer (eller samtida förfalskningar) av ”riktiga mynt”, men som likväl cirkulerat som mynt. På den översta bilden ser vi två silver-denarer slagna i Rom 148/149 resp. 152/153 e.Kr.             – Men hur kan man veta det? Är det inte väldigt svårt det där med rom-erska mynt?  – Nja, visst är ämnet stort – men att komma igång är ganska enkelt. På det översta myntet (på översta bilden) läser vi: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XII – COS IIII  = Antoninus Augusto Pius Patri Patriae Tribunica Potestate XII – Consuli IIII . . . eller på svenska: Kejsar Antoninus Pius, landsfader, innehavare av regeringsmakten i 12 år – Konsul för 4:e gången. Själva dateringen ligger alltså (i detta fall) i ”TRP XII” som motsvarar år 148-149 e.Kr.

På nästa mynt står det: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XVII – COS IIII … som då är präglat år …?  … (fem år senare).

När jag kikade bland mina Antoninus Pius-denarer fann jag också en barbariserad dito i samlingen (myntet överst på bild 2). Döm om min förvåning när jag genom ett snabbt googlande hittade en ”likadan” bland de barbariska mynten på  Coinproject.com!    Och när jag tittar närmare upptäcker jag att det endast är åtsida som är stampidentisk. Frånsidorna har båda COS IIII, men olika gudinnor; AEQUITAS standing left holding scales and cornucopia . . . ANNONA standing left holding heads of grain. Motiven är alltså desamma som på översta bilden. Original – och imitationer m.a.o.

Och det är så här forskarna jobbar när de ”bygger” stampkedjor. De söker efter mynt som är stamp-identiska på en sida men olika på den andra. På detta sätt kan de ”lägga pussel” och se vilka mynt som hänger ihop. Vanligtvis place-rade man myntets porträttsida som understamp (därför att under-stampen generellt höll 2-3 längre än överstampen) och frånsidan som överstamp. Den här kopplingen mellan EN åtsida och TVÅ frånsidor kan alltså sägas vara i högsta grad typisk! Något som man då rakt inte kan säga om lejonparten av ”Sveriges första mynt”. Dessa stampkedjor saknar all produktionsteknisk logik och ser mera ut som jättelika statbon än stampkedjor. ;o) Någon seriös teori till varför det se ut som det gör, har ännu inte kunnat presenteras.

Belli eller Karlsteen?

Publicerat av
Svara

Apropå Tradera och vilka oväntade skatter som där kan dyka upp – bland allt loppisskräp ;o) … inköpte jag för ett par-tre år sedan en liten oansenlig medalj i förgylld brons, som dessutom är perforerad. Upptäckte den alldeles av en slump och kunde några minuter senare ”snajpa” (sista-minuten-bjuda) hem den för en hundring eller så? – Man kommer ihåg klenoderna – men inte priset.  ;o) Anledningen till att jag blev intresserad av denna lilla jetong var helt enkelt att jag kände igen den från Stig Stenströms lysande bok om mynt- och medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718). Kan varmt rekomenderas – speciellt till myntsamlarna!

När jag sedan plockade fram Stenström (Nordisk Numismatisk Årsskrift 1945) … så mycket riktigt, där fanns den!  – Och där kunde man läsa:

Bildframställningen är hämtad ur den Trojanska hjältesagan och visar Odysseus, när han ställde sig vansinnig för att undandraga sig striden mot Troja. Odysseus spände härvid en oxe och en åsna för plogen och sådde salt i fårorna, men Palamedes, som sänts för att hämta honom, lade den nyfödde Telemachos framför plogen, varvid fadern vek åt sidan, dymedelst röjande, att han hade sitt fulla förstånd.

Undersöker man saken lite närmare finner man att denna lilla medalj egentligen är en hybrid mellan två olika medaljer (inte renässanskopior av antika mynt, som det står i NNÅ 1945). Båda dessa original är utförda av den mycket berömde italienske ädelstensgravören och medaljkonst-nären Valerio Belli (c. 1468-1546). Den första över Kimon Athenaios (åtsidan = Attwood 353a) och den andra över Palamedes (frånsidan = Attwood 342a). Men hybriden är mig veterligen inte känd för experterna på italienska renässans-medaljer. Dessutom är den präglad (med delvis brustna stampar), vilket inte verkar vara fallet med andra medaljer av Valerio Belli. Flera omständigheter talar för att Stenström nog har rätt i sin teori att det rör sig om ett gesällprov utfört av Arvid Karlsteen på 1670-talet.

Denna underliga hybrid förekommer nämligen i en förteckning från 1688 där det även listas sjutton andra medaljer – samtliga utförda av Karlsteen. Dessutom skall de båda omnämnda gjutna Belli-medaljerna sedan länge ingått i den nationella samlingen på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Stenström skriver också: ”Stamparna, vilka äro spruckna, förvaras på Myntverket”. Nu är det väldigt grovt raster i bilderna från NNÅ 1945, men med lite välvilja kan man skönja stampsprickor även på det vackra exemplar som där avbildas. Detta har emellertid inte gått att få bekräftat från KMK.

Finns det någon i läsekretsen som vet mer är ni hjärtligen välkomna att kommentera!

Mynt- & sedelmotiv

Publicerat av
Svara

Igår bloggade jag bl.a. om att vi i Sverige har haft kungar och drottningar (statschefer) på våra mynt i snart 500 år, närmare bestämt sedan 1522. En gammal fin kultur-historisk tradition med andra ord. Men hur är det med sedlarna? Har även dessa varit reserverade för statschefen? Tja, när man läser på Republikanska Föreningens hemsida kan man nästan tro det.  – Men så är det alltså inte alls!

– Riksbankens tidigare beslut om att ta bort Karl XI och Gustav Vasa från de nya 500- respektive 1000-kronorssedlar välkomnar jag. Det är ett beslut för Sverige i tiden då de symboliserar kungligt envälde respektive arvsmonarki, avslutar Peter Althin.

Statschefer på sedlar har i Sverige endast förekommit vid fyra tillfällen (sedan 1661). Och första gången var det inte ens på en för cirkulation avsedd sedel, utan på gamle tenniskungen Gustav V:s jubileumsfemma med anledning av 90-årsdagen 1948. Därutöver före-kommer kung Gustav VI Adolfs porträtt på femkronorssedlarna 1954-63 och tionkronorssedlarna 1963-73 (vars design man sedan behöll ända till 1990, trots att kungen dog 1973) samt på ”den udda fågeln” 10.000 Kronor 1958. Sedan är det slut med statschefer.

Historiska personer som Gustav Vasa, Gustav V, Carl von Linné, Gustav III, Gustav II Adolf, Karl XIV Johan, Karl XI, Christopher Polhem, Selma Lagerlöf och Jenny Lind har däremot figurerat på våra sedlar. I särklass populärast av dessa är ”riksgrundaren” Gustav Vasa, som förekommer på inte mindre än åtta olika sedeltyper åren 1890-2005 (tre framsidor och fem baksidor). Carl von Linné hamnar tvåa med lika många gästspel i plånboken (baksida 1965 och framsida 1986).

Tja, även ett kort blogginlägg är ett blogginlägg.  ;o)

1 Krona = 2 Öre Järn

Publicerat av
Svara

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

Mamma marknadsför min ”konst”

Publicerat av
Svara

Dagens ”myntnyhet” är, varesig man vill det eller ej, avslöjandet av nidkronans ”upp-hovsman” (copywritern som kopierat Ernst Nordins copyrightskyddade kungaporträtt) som Svenska Dagbladet tvingat fram. Det visade sig att ”konstnären NN” är en reklam-man vid namn Karl Fredrik Mattsson (43), som till vardags jobbar på Reklambyrån Kamraterna (RBK) i Stockholm. Mattsson driver även en enskild firma med namnet ”Pony”, i Hammarby Sjöstad. Denna skall enligt uppgift syssla med reklambyrå-verksamhet, artistisk verksamhet, rockband samt utgivning av fonogram. Beträffande det sistnämnda finns det två riktiga pekoral av nämnde ”artist” att lyssna till på Sveriges Radio, P4 Gotland ”Kultur”.

Nu avslöjas också att ”konstnären” fått hjälp med marknadsföringen av nidkronorna (eller ”Kunga-experimentet” som ”amatör-konstnären” kallar det) av mamma Karin (72). Det var hon som först ”hittade” falskmynten i Piteå och tipsade pressen. Enligt falsk-myntarens egen utsaga har han endast tillverkat åtta falska mynt (nidkronor), varav två just nu finns utställda på Kungliga Myntkabinettet. Vem ägaren till dessa två är framgår dock inte av media!? Har de kommit till KMK genom cirkulation eller är det bara inlånade från någon av ”gärningsmännen”? Genom att hävda att de falska mynten aldrig satts i allmän cirkulation, utan endast ”placerades ut strategiskt”, hoppas ”konstnären” undgå straff för sitt tilltag. Detta betyder naturligtvis också att både mamma Karin och ”kompisarna” i Hammarby Sjöstad och annorstädes, medvetet ljugit för svenska folket i media.  – Kanske ”amatörkonstnärer” de också …?

– ”Den första reaktionen var att jag trodde att jag såg fel, säger Karin Mattsson, som gjorde upptäckten på tisdagen”. Hon kommer inte ihåg i vilken affär hon fick kronan som växel, men har redan bestämt sig för vad hon ska göra med fyndet. – Jag ska spara det, det är ju en raritet. Kanske är det någon som ogillar kungen, säger Karin Mattsson”.

– ”Jag brukar aldrig ha mynt, men denna gång hade jag växlat till mig lite kaffepengar när jag fick syn på kronan. Jag var tvungen att läsa flera gånger på den innan jag tog in vad det stod, säger en man som fick kronan i Hammarby Sjöstad”.

På Reklambyrån Kamraternas (RBK:s) blogg finns bl.a. en ganska talande löpsedel, som lyder: ”Forskning visar – myten är sann: KREATIV BRILJANS nära besläktad med PSYKISK SJUKDOM”. Kamraternas kommentar lyder: ”Till alla oroliga: Vi mår bra”. Det förefaller alltså som att ”patienten saknar sjukdomsinsikt”. ;o)