Kategoriarkiv: Historia

Teaterkriget 1788

Publicerat av
Svara

Som medaljsamlare – och göteborgare av födsel och ohejdad vana – är det ju extra roligt när man stöter på något numismatiskt med göteborgsanknytning. – Göteborgiana alltså! – Men vem minns egentligen det så kallade Teaterkriget …?  – När Gustav III räddade staden Göteborg från danska krigshärens anfall i oktober 1788 …

Jodå, tack vare att Gustav själv gärna ville föreviga sin tid och sina gärningar, finns det faktiskt en vacker medalj som minner om denna händelse. Medaljen är formgiven av mynt- och medaljgravören Carl Gustaf Fehrman (son till Daniel Fehrman) och på frånsidan kan vi se krigsguden Mars, stående med ett lätt draperi, försvarande en sittande kvinna (Göteborg), som håller ett spjut, ett antikt skeppsroder och staden Göteborgs vapensköld.

En dansk krigshär om cirka 7.000 man, under befäl av prins Karl II av Hessen-Kassel (1744-1836), hade i slutet av september gått över gränsen från Norge och trängt fram ända till Vänersborg, Uddevalla och Kungälv. Så snart Gustav III fått underrättelse om danskarnas fredsbrott, skyndade han från sin armé i Finland till Dalarna och Värmland, vars innevånare på hans uppmaning samlades till landets försvar. Den 3 oktober kom han till Göteborg, där trupper och allmogens frivilliga i all hast inkallats och även borgerskapet deltog i fästningsverkens förstärkning och försvar. Den danska anförarens förhandlare, generaladjutanten Frederik Gottschalck Haxthausen (1750-1825), som hade begärt staden Göteborgs kapitulation, fann till sin bestörtning att Gustav III redan anlänt och återvände med avslag. Den 8 oktober slöts under engelsk och preussisk medling en vapenvila, vilken efter hand förlängdes tills slutligen kungen av Danmark, Christian VII (1766-1808), förmåddes att sluta fred och dra tillbaka sina trupper.

Minnespenningen bekostades av Göteborgs borgerskap och överlämnades till kung Gustav III den 2 december 1790. Graverad av Carl Gustaf Fehrman (1746-1798). Diameter Ø 56 mm (19 linjer eller 18:e storleken).

Åtsidan: GUSTAVUS III. D(ei). G(ratia). REX SVECIAE (= Gustav III, med Guds nåde Sveriges konung). Kung Gustav III:s bröstbild sedd från höger sida, med långt utslaget och kring halsen uppkastadt hår. Nedanför gravörens signatur: C. G. FEHRMAN.
Den nedre medaljen på bilden ovan visar en variant med en åtsida av Carl Enhörning.

Frånsidan: AUGUSTI PRAESIDIO TUTA  (= Trygg under majestätets beskydd). Krigsguden Mars stående naken med kask och ett lätt draperi, hotfullt blickande åt sidan, med ett spjut i högra handen, i den vänstra hållande en sköld tecknad med Gustav III:s krönta namnchiffer, skyddande en sittande kvinna (Göteborg), som bär tornkrona och håller i högra handen ett spjut, i den vänstra ett antikt skeppsroder. Vid hennes sida en antik sköld i vilken ses staden Göteborgs vapen. I avskärmningen nedan, CIVITATS GOTHOB(urgensis) MCDCLXXXIII (= Göteborgs stad 1788). Vid kanten på fältet, gravörens signatur: F (= C. G. Fehrman).

Fritt efter Bror Emil Hildebrand 1875.

Pontifex Maximus = Påven?

Publicerat av
Svara

I måndags nåddes vi av den överraskande nyheten att påven Benedictus XVI beslutat abdikera (avsluta sitt pontifikat – sin ämbetstid), något som inte hänt på närmare 600 år. Idag skriver Dick Harrison om titeln Pontifex Maximus … som återfinns både på romerska mynt (då ofta som P. M.) och på mynt från Vatikanstaten. Så därför tänkte jag idag helt enkelt visa några gamla mynt från Vatikanstaten.

Vatikanstaten. Pius V (1566-1572). AR-Giulio U.år, slagen i Ancona. Silver Ø 28 mm, 2,86 gram.
Åtsida: PIVS V PO-NT MAX, Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad oval vapensköld med tre balkar. Frånsida: S PETRVS ANCONA, S:t Petrus stående framåtvänd, hållande nyckel och evangeliebok.

Vatikanstaten. Urban VIII, Barberini (1623-1644). AR-Testone 1631, slagen i Rom. Silver Ø 30 mm, 9,05 gram. Åtsida: VRBAN VIII – PON. M. A. VIII (år 8), Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin. Frånsida: AVCTAAD METAVRVM DITIONE, i exergen ROMA, Roma sittande åt höger hållande Peterskyrkan (Basilica di San Pietro in Vaticano) och spjut.

Vatikanstaten. Urban VIII (1623-1644). AR-Barberino 1632, slagen i Avignon. Silver Ø 24-28 mm, 2,75 gram. Åtsida: VRBANVS VIII – PONT. M. 1632, Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin.
Frånsida: S. PETRVS – AVENIO, Midjebild av S:t Petrus med nyckel och evangeliebok, ovanför vapensköld.

Vatikanstaten. Urban VIII, Barberini (1623-1644). AR-Grosso 1641. Silver Ø 20-21 mm, 1,29 g. Åtsida: VRBAN VIII – PONT. M. A. XVIII (år 18), Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin.
Frånsida: EGO SVM VIA VERITAS ET VITA (= Jag är vägen sanningen och livet), Frälsarens vänstervända axelbild.

Vatikanstaten. Urban VIII (1623-1644). AR-Halv Grosso 1632.
Silver Ø 14 mm, 0.88 gram.
Åtsida: VRBAN – VIII P. M., Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin. Frånsida: S. PETRVS A ROM, i exergen 1632, S:t Petrus stående.

Önskar du förvärva något av mynten är det bara att maila mig (e-postadressen finns i högerspalten). Avslutar med att visa några moderna turistsouvenirer (medaljer) också.

Ansgar & Björn på Håga

Publicerat av
Svara

När vi nu skriver måndagen den 4 februari är dagens namnsdagsbarn ANSGAR … och i helgen fick jag en fråga om en medalj med en mystisk inskription; BIÖRNONE … så för att anknyta till detta …

Ansgar är idag ett väldigt ovanligt namn, men Sankt Ansgar är kanske fortfarande bekant? Han brukar kallas Nordens apostel och var en tysk missionär, benediktinmunk och ärkebiskop av Hamburg-Bremen (och därmed även över Norden) som levde ca 801-865. Vi känner honom genom hans efterträdares berättelse Vita Anskarii … som säger att Ansgar skall ha mottagits av kung Björn på Håga (som Olof Rudbeck d.ä. kallade honom) i Birka omkring år 829.

Vi vet naturligtvis ingenting alls om hur missionären Ansgar eller den mystiskt kung Björn såg ut … men det är självklart inget som stoppar en medaljkonstnär!  ;o)  Medaljen till vänster brukar kallas Hedlingers regentlängd nr 1 – d.v.s. första medaljen i en 1734 påbörjad medalj-serie om 55 medaljer + en titel- och en dedikationsmedalj (nr 4 dock aldrig graverad). Initiativtagare till denna uppsättning var Carl Reinhold Berch (1706-1777) som fått idén från Frankrike och börjat planera redan 1728. Hjälp med histortiska faktauppgifter fick han av dåvarande biskopen i Göteborg, Erik Benzelius d.y. (1675-1743), son till ärkebiskopen Erik Benzelius d.ä. (1632-1709), … som kanske satt inne med några viktiga uppgifter som gått förlorade vid den katastrofala slottsbranden 1697…?

För det konstnärliga stod mästarnas mästare, Johan Carl Hedlinger (1691-1771) som graverade 27 av medaljerna under åren 1734-45. Han efterträddes sedan av sin främste elev, Daniel Fehrman, som 1745-64 utförde 20 medaljer. Det blev sedan hans son Carl Gustav Fehrman, som 1780-98 gjorde de resterande medaljerna – så när som på den sista (nr 9) som inte blev klar förrän 1842 … konstnär Pehr Henrik Lundgren.

Åtsidans omskrift lyder:  BIORNO I HAVGENSIS REX  = Björn I, konung på Håga.
Frånsidans:  I. ANSCHARIVS, PRIMVS SVECorum APOSTolus, BIRCAE BENIGNE EXCIPITVR 829. = 1: Ansgar, svenskarnas förste apostel, mottages vänligt i Birka 829.

Medaljen över Ansgar (bild 1 och 3) utkom 1930 med anledning av 1100-årsminnet av Sankt Ansgars besök på Birka jämte invigningen av Ansgarskapellet. Konstnären är Tore Strindberg (1882-1968) – f.ö. Augusts kusin. Medaljen mäter Ø 45 mm och är utgiven av Sporrong & Co i Stockholm. I deras priskurant från 1932, där just denna medalj pryder omslaget, får vi veta att den då såldes för 5 kr i brons – och 15 kr i silver … vilket motsvarar ca 150 kr resp. 450 kr i dagens pengar.

Plåtmynt från Kengis

Publicerat av
1

Idag har jag med nöje läst Dick Harrisons historieblogg om Världens nordligaste myntprägling? … och ikväll skall jag kolla in hur han sköter sig i På spåret i SVT1.

I november månad 1674 fick bröderna Abraham och Jakob Reenstierna (ursprungligen Momma) från Brabant (i dagens Belgien) myntningsprivilegier för att prägla plåtmynt (av kopparplåt) vid Kengis bruk, beläget norr om polcirken, mellan Pajala och finska gränsen. Anno 1675 präglades plåtmynt i valörerna 1 Daler SM (= silvermynträkning) och 2 Daler SM vid Kengis Bruk, intill den mäktigt brusande Kengisforsen. Bara under första verksamhetsåret 1675 slogs där 2.773 st. 1 Daler SM samt samt 4.025 st. i dubbla valören, 2 Daler SM. Summerar man detta får man en årsproduktion på inte mindre än 10.823 Daler SM … à 1,36 kilo = 14,6 ton plåtmynt. Av dessa har dock endast TVÅ exemplar av 1-dalern och ETT av 2-dalern överlevt till våra dagar.

Myntningen i Kengis kan genom bevarad dokumentation i Avesta påvisas åren 1675-77, 1680-85 och 1687-89 samt genom bevarade mynt även från åren 1693 och 1700-01. Endast NIO av alla dessa plåtar finns idag bevarade. Kengis-plåten 1693 är unik i dubbel bemärkelse. Dels är denna 2-daler (som finns på Kungliga Myntkabinettet, KMK i Stockholm) den enda man känner till – och dels har den årtalet placerat i omskriften – vilket är helt unikt! Alla andra svenska plåtmynt före 1715 har årtalet placerat direkt under kungakronan i hörnstämplarna. Men på den unika ”Kengis-1693:an” finner man alltså istället bröderna Abraham och Jakob Reenstiernas AIR-monogram på denna plats.

Även den ”semiunika” (känd endast i två exemplar) Kengis-plåten från år 1700 (2 Daler SM) är lite speciell. Som den observante numismatikern noterar ser årtalssiffrorna lite konstiga ut. Och tittar man lite närmare på dessa hörnstämplar ser man att myntherre och årtal inte stämmer överens. Omskriften anger CAROLUS XI, d.v.s. Karl XI (1660-97), men årtalet hör ju hemma under sonen Karl XII (1697-1718). Man har alltså använt sig av en gammal präglingsstamp från Karl XI:s tid och i denna graverat om årtalet till 1700. Att man på detta ekonomiska sätt ”uppdaterat” präglingsverktygen verkar ha förekommit även påföljande års Kengis-plåtar, 2 Daler SM 1701, men då med rätt regent.

Själva kopparn till Kengis-plåtarna kom från Svappavaara gruva och fick således fraktas (förslagsvis vintertid) ner till Kengis Bruk – en sträcka på 14,5 mil … något som kanske inte direkt påverkade lönsamheten i positiv riktning.

Den numismatiskt intresserade kanske känner till de rara kopparpolletterna från Svappavaara kopparverk? Dessa dateras till 1660-talet och bär samma bröders initialer; A:I:M … där M:et står för Momma (som sedermera blev R som i Reenstierna). Nu är ju detta ju inte mynt, utan polletter (eller lokala mynt) – även om man vet att de faktiskt cirkulerade i ett stort område även utanför bruket. – Vilken tur! … annars skulle ju Svappavaara-polletterna kunna betraktas som ÄNNU nordligare ”myntpräglingar”.  Minns jag rätt finns det dock teorier om att dessa polletter faktiskt KAN vara (valsverks)präglade i Avesta i Dalarna? – och i så fall är ju Kengis nordligast i alla fall.  ;o)

För den som vill läsa mer om Kengis-plåtarna kan jag rekommendera Bertel Tingströms referensverk ”Plate Money – The world’s largest currency”, Stockholm 1986. Börja på s. 92-93, där Kengis avhandlas … sedan är det bara 342 sidor kvar att studera. ;o)

725 år gammal förlaga!

Publicerat av
Svara

I tisdags bloggade jag lite om Goternas första mynt – präglade vid Svarta havet, närmare bestämt i regionen kring Taman-halvön, öster om Krim vid Azovska sjön.
Att dessa tidiga gotiska mynt är imitationer av äldre mynttyper, verkar de flesta forskare vara eniga om – men om det är Mars, Artemis/Diana eller Nike/Victory som ses på frånsidan är kanske fortfarande en öppen fråga?

Idag tänkte jag skriva lite om en engelsk mynttyp som faktiskt är formgiven efter en då 725 år gammal förlaga! – Vilket visar att man ibland får ”leta brett” för att hitta rätt. Det översta myntet på bilden är präglat i staden Serdica i Thrakien (nuvarande Sofia i Bulgarien) under den romerske kejsaren Probus (276-282) åren 277-278 e.Kr.  – och det nedre myntet är (enligt omskrifterna) präglat i London av den engelska kungen Ethelred II (978–1013, 1014–1016), med det föga smickrande smeknamnet ”den villrådige” (kommet av hans många eftergifter, i form av s.k. dana-gälder, till skandinaviska ”vikingar”). Typen dateras till omkring år 1003-1009.

Gemensamt för dessa ”båda herrar” är att nämnda mynttyper har ”krigiska” porträtt där myntherren uppträder med sköld och strålkroneförsedd hjälm (Probus bär dessutom ett spjut över axeln – i mycket sällsynta fall har han även en häst med sig – se bild 2).

– ”Den engelska Helmet-typen går tillbaka på ett romerskt mynt, en dubbeldenar, präglad i Lyon för kejsar Maximianus (285-305)”, skriver Brita Malmer i Den svenska mynthistorien, SMH sidan 59.

Den SVENSKA mynthistorien!?? – Men det är ju ett engelskt mynt. Hur hänger det där ihop?

Jo, detta har med ”Sveriges första mynt” att göra. Omkring år 995 började nämligen den svenska kungen Olof Skötkonung (ca 992-1022) prägla imitationer (som det heter när falskmyntaren är kunglig) av engelska silver-pennies, s.k. CRVX-penningar, i (eller vid) handelsplatsen Sigtuna.
De svenska vikingatidsnumismatikerna med Malmer i spetsen har lagt ner mycken möda på att konstruera s.k. stampkedjor för att försöka kartlägga denna exotiska myntning. Det hela spårar emellertid ur redan i kedja 1, då mynthusets organisation rasar samman och all tillverkningsteknisk logik försvinner. Allteftersom forskarnas stampkedjor växte och smalt samman eskalerade ”Sigtuna-myntningen” till gigantiska proportioner. Länge har vi hört: ”ALLT tillhör Sigtuna!” … men nu ser man lyckligtvis tecken på en efterlängtad ”tillnyktring”, då man börjat inse att mycket av detta material hör hemma i danska Lund … och i baltikum … och i …?

Malmer föreslår, som sagt, ”dubbel-denaren” (egentligen en underhaltig AE-Antoninianus) från Maximianus som Helmet-typens förlaga (bild 2). Denna saknar emellertid sköld, varför jag skulle vilja höja en lans för Probus dito – som dessutom är mycket mera spridd. Mynttypen präglades, förutom i självaste Rom, även i Lyon (Frankrike), Ticinum (Italien), Siscia (Kroatien), Serdica (Bulgarien) samt i Cyzicus (Turkiet).

Den 725 år yngre silverpenningen utger sig ju faktiskt vara präglad av myntmästaren Edwine i London under kung Ethelred II – från 1003. Omskrifterna lyder:
+ ÆDELRED REX ANGLO )( + EDPINE M-O LVND.  Men eftersom vi vet att det gjordes skandinaviska imitationer (och förfalskningar) av kung Ethelred II:s engelska mynttyper, kan vi inte vara 100%-igt säkra på att omskrifterna talar sanning. Det finns också en möjlighet att LVND i detta fall inte står för LONDON – utan för LUND, och att mynten bara är slagna i Ethelreds namn. Generellt kan LVND nämligen också stå för LUND. Liknande typer slogs f.ö. i Lund ca 40 år senare, under den s.k. stridsperioden.

Med tanke på den välgjorda gravyren och de fullständigt korrekta omskrifterna är väl Sigtuna ett mindre troligt alternativ i detta fall. Där blir omskrifterna mycket snabbt förvirrade och stilen mer och mer degenererad . Det enda som, enligt Malmer, talar för Sigtuna är den lilla ringen i tredje korsvinkeln, då denna även förekommer på exemplar slagna på fyrkantigt myntämne … något man gärna vill knyta till Sigtuna. Det aktuella myntet katalogiseras av Malmer i ”sannolikhetskategori II-III”, SMH nr 516 (s. 265).

Den engelska Helmet-typen förekommer även i guld! (extremt sällsynt!) och kallas då Mancus (Mancosus). Den lär ha haft en guldvikt på 4,25 gram och motsvarat 30 pence i silver. Och eftersom det gick 240 silver-pennies på det engelska pundet (Tower pound = ca 350 g), bör det alltså ha gått 8 mancus på detsamma. 350/240 x 30 = 43,75 … och detta genom 4,25 ger förhållandet mellan guld och silver = 10:1. Att jämföras med 8:1 i Sverige ett par hundra år senare (1240) – se blogginlägget: För 30 silverpenningar.

Goternas första mynt

Publicerat av
Svara

De är ganska okända inom den västeuropeiska numismatiska litteraturen, men har studerats av ryska och ukrainska numismatiker under mer än 100 år … Goternas första mynt – präglade i regionen kring Taman-halvön, öster om Krim, mellan Azovska sjön i norr och Svarta havet i söder. De allra flesta fynden av dylika mynt har gjorts just där – även om fynd rapporterats i hela Svartahavs-området och norra Kaukasus. De flesta forskare daterar dem till perioden från mitten av 200-talet e.Kr till det tidiga 300-talet e.Kr. … men det förekommer både lite vidare dateringsförslag (”II-IV AD” = 100-300-talen e.Kr.) och mera precisa dito (”363 AD” = 363 e.Kr.) … så inget verkar vara ”skrivet i sten”.

Däremot råder det konsensus bland ryska numismatiker om att det är goterna som ligger bakom dessa mynt – Goths of Taman eller Taman Goths. Mest framträdande bland numismatikerna inom detta område är L.N. Kazamanova, som har publicerat den hittills mest detaljerade studien av mynttypen. Hon har kommit fram till att dessa mynt är imitationer av romerska kejsar-denarer … av en vanligt förekommande typ som på frånsidan visa Mars gående med spjut i handen och en trofé över axeln. Hon nämner särskilt de av Marcus Aurelius och Septimius Severus, men motivet förekommer på en mängd mynt (i olika valörer) åtminstone från Vespasianus till Diocletianus.

Det är emellertid inte bara dateringen som skapar divergerande resultat hos forskarna; utan även myntmotivet. Somliga tycker sig istället för ett kejsarporträtt på åtsidan och en stående Mars på frånsidan, se Apollos huvud till höger och Artemis stående. Personligen tycker jag mig se en bevingad figur på frånsidan … Nike / Victory …?

Dessa gotiska mynt betraktas alltså som imitationer och var uppenbarligen ganska degenererade (barbariserade) redan från början. Något som bara fortsatte och med tiden förvanskades de till oigenkännlighet så att likheterna med de ursprungliga typerna knappt går att skönja. I sin undersökning av mynttypen har Kazamanova delat in dem i tre grupper baserat på graden av degeneration samt deras (sjunkande) silverinnehåll.

Här är ytterligare ett exempel på degenererad stil. Till vänster en thrakisk guld-stater från kung Lysimachos (305-281 f.Kr.), med Alexander den Stores porträtt, och till höger en kraftigt barbariserad imitation av denna – präglad av Donau-kelterna, någonstans vid Donaus utlopp i Svarta Havet … omkring 200 f.Kr.

Samlarkopia från 1780-talet?

Publicerat av
Svara

1610 års praktmynt över Karl IX:s Göteborg på Hisingen har genom åren intresserat såväl numismatiker som de latinlärde. Redan Bror Emil Hildebrand tolkade 1874 åtsidans; CIVIT: GOTHOB: PRIM: FVND: & COND som ”Göteborgs stads förste grundläggare” och hävdade därför att det måste vara slaget efter det att Göteborg II (Gustav II Adolfs Göteborg) grundats 1621. Andra, t.ex. Harald Widéen, har istället hävdat att PRIM skall tolkas som en hederstitel. Se även Mynttidningen 3/4-1997.

Karl IX:s Göteborg fick 1609 privilegium att prägla både guld- och silvermynt i mark-räkning samt skiljemynt om 2 öre – sedan även 1 öre. Kungen och staden skulle dela vinsten 50-50. Gustav II Adolfs Göteborg fick mynträtt 1623 och 1625 – men endast för skiljemynt. 1626 utökades mynträtten med markmynt i silver (men inte med guldmynt).

Detta krånglar till det lite för de som inte vill acceptera präglingsåret 1610. På grund av detta har man istället föreslagit Stockholm som myntort – men utan egentliga argument. Som visats i nämnda nummer av Mynttidningen finns tydliga skillnader med stockholms-mynten och likheter med övriga göteborgsmynt. Eftersom Brenner illustrerar praktmyntet redan 1691 (bild 1, mitten) har somliga velat hävda att präglingen skett ”på 1660-1670-talen” – dessvärre återigen utan egentliga argument.

Efter en snabb genomgång av ett dussin olika exemplar verkar det faktiskt som att de högsta valörerna (36 svenska daler eller 24 riksdaler i guld samt 2½ och 3 riksdaler i silver – alla med sluten kungakrona och öppen vapenkrona) är präglade först – och dubbelriksdalrarna (slagna med retuscherad stamp, med ”påbyggda kronbågar” på vapenkronan) bevisligen är slagna därefter. Upplagan har inte varit obetydlig.

Frågan om VARFÖR? och VEM? som 1670 skulle kunnat/velat producera en stor mängd dylika praktmynt, till minne av en 1611 nedbränd stad (som man 1659 inte kunde finna några spår av), har besvarats med … en s.k. ”talande tystnad”. ;o)

Fenomenet med kopior i myntsamlingar dyker upp i Sverige först en bit in på 1700-talet. När myntsamlandet ökade och Brenners 2:a upplaga utkom 1731 skapades efterfrågan på sällsyntheter som saknades i museisamlingar eller privata dito. Det hände ibland att den gode Elias Brenner missuppfattade (utländska/otydliga/fragmentariska) brakteater samt illustrerade och beskrev dem som svenska. Därmed hade han också skapat ”en mall” för samlarna att samla efter. Nu var falskmyntarna och historieförfalskarna inte långt borta. Nils Rabenius (1648-1717) är en känd dokumentförfalskare – och kanske även förfalskare av samlarmynt? – Jämför t.ex. bloggens vinjett, med två brakteater.

Samtidigt som bedrägliga förfalskningar gjorde entré fanns det också ett behov från muséer och andra samlare att komplettera sina samlingar med ouppnåliga rariteter och annat som kunde fylla luckor i samlingarna. I detta fall var det ju inte så viktigt att kopiorna höll rätt vikt och halt. Om avsikten INTE var att lura någon, kunde det rentav vara en fördel att de var av avvikande material, vikt, storlek.

I fredags skrev jag lite kort om 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, kallad “varianten med tallen”. Den kryptiska avslutningen på det blogginlägget hör lite samman med två äldre blogginlägg; Medaljprägling i Alingsås och Alingsås Museum återuppstår … men tarvar givetvis en förklaring. Saken är nämligen den att jag har en hypotes (läs: ”vild teori”) om att 1700-talskopian av 1610 års praktmynt kanske är tillkommen i Alingsås omkring 1780? Jag tycker det är viktigt för den numismatiska diskussionen att man vågar lägga fram idéer och pröva om de håller. Vi kan inte veta allt om hur det gick till för 230 eller 400 år sedan, men vi kan resonera och göra mer eller mindre kvalificerade gissningar och antaganden.

Två hantverksmässiga och mycket primitivt graverade medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) är signerade IB (se bild 3 ovan) – som skulle kunna stå för Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed (med lås som specialitet) och verksam vid Alingsås Metallfabrik fram till 1788.

Detaljstuderar man Podolyn-medaljerna 1784 och jämför med 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, finner man en hel del likheter – både beträffande bokstavsformer (exv. B, C, G och S) samt en del egenheter i den lite ”grafiska” gravyrtekniken med konturlinjer och skrafferingar. Jämför t.ex. de markerade konturerna vid hårfästet på Podolyn-medaljen med kungamanteln och stadens avgränsningslinje på praktmyntkopian.

Att kopian är gjord efter Brenners förlaga råder inget som helst tvivel om (se bild 1). Kanske kan man skönja några små missar (p.g.a. spegelvändningen?) Omskriften börjar inte kl. 12, utan snarare kl. 11 … och skeppen ute på Göta älv (Gautelfr) har hamnat lite snett. Samtidigt har flera av Brenners missuppfattningar/försköningar kopierats mycket exakt. Något originalexemplar har gravören inte haft tillgång till.

Varför Johan Bredberg i Alingsås?  – Ja, här är en liten lista över indikationer:

  • Kopplingen till myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn.
  • Likheterna i gravörstil med Podolyn-medaljerna (signerade IB).
  • Podolyn arbetade på Alingsås Manufakturverk, med tillhörande metallfabrik.
  • Bredberg fanns vid Alingsås Metallfabrik, nära det s.k. ”guldslageriet”.
  • Där använde man bl.a. ”hard metall” bestående av 88% tenn, 12% koppar.
  • Kopplingarna mellan Podolyn och familjen Alströmer i Alingsås & Göteborg.
  • Jonas, Patrick, Claes och Johan Alströmers stora numismatiska intresse.
  • Myntets historiska värde för Alingsås & Göteborg, grundande 1619 resp. 1621.
  • Den stora branden i Alingsås 1779 och Uppfostringssällskapets omdöme 1782:

– ”Det stora och dyrbara Alströmerska Biblioteket, med Naturalie-, Mynt- och Konst-Cabinett, med Chemiska och Mechaniska Verkstäder, kunna här icke utan fägnad och förundran åskådas; de stå öpne för hvar Man, och kunna, så af Grannar, som långväga Resande, alltid betraktas och nyttjas”.

Den som initierat kopians tillkomst har dels haft tillgång till Brenners exklusiva verk, dels känt till att praktmyntet även finns i guld (idag finns endast ett unikt exemplar på KMK i Stockholm). Dessutom har man, förmodligen  medvetet, valt att tillverka kopian i en förgylld tenn-legering, vilket indikerar att den kan ha tillkommit i utställningssyfte? Att Jonas Alströmer haft, eller sönerna åtrått, denna mynttyp kan absolut inte uteslutas.

Freden i Knäred 1613

Publicerat av
Svara

Idag är det 400 år sedan Sverige och Danmark slöt fred i halländska Knäred efter Kalmarkriget 1611-1613 … med Älvsborgs andra lösen som följd.

Trots 400-årsjubileum, firande, föredrag och diverse skriverier, sägs det inte mycket om kopparexporten och våra vänner i Amsterdam, som till stor del bidrog till att vi kunde återfå ”porten mot väster” från dansken för 1.000.000 riksdaler i klingande silvermynt.

Efter att Karl IX:s Göteborg på Hisingen bränts av danskarna 1611 och Älvsborgs slott (vid Älvsborgsstaden) kapitulerat 1612, fortsatte Sverige exportera koppar till Holland via Nylöse (Nya Lödöse) även under belägringsåren. 1619 grundades staden Alingsås samtidigt som den sista avbetalningen på den gigantiska lösensumman gjordes. Den unge Gustav II Adolf bestämde raskt var den nya staden skulle ligga och 1621 fick nuvarande Göteborg (på rätt sida älven) sina privilegier. Nederländaren Govert Silentz flyttar till Sverige 1620 och anlägger ett gårmakeri i Säter i Dalarna. Några år senare börjar man där prägla Sveriges första kopparmynt – fyrkar och halvören i klippingform.

Fredagsmys & lördagsgodis

Publicerat av
Svara

Helgen närmar sig … så varför inte bjuda på lite ”lördagsgodis” redan idag?

En del kanske har sett den på bild. Få har sett den i verkligheten. En handfull av storsamlarna; De Geer, Silfverstolpe, Bonde och Oldenburg, hade den i samlingen.
I den utmärkta boken ”Karl IX:s Göteborg på Hisingen” (av Ralph Scander 1975) beskrivs den enligt följande:

– 1700-talskopia av 1610 års praktmynt, kallad ”varianten med tallen” på grund av trädets utformning. Förlaga har varit avbildningen i E. Brenners Thesaurus nummorum från 1731. Ett exemplar i silver, övriga kända i tenn.

Mitt exemplar (bilden ovan) härstammar från J. Pedersen Mynthandel i Borås (och möjligen dessförinnan från D. Holmbergs Mynthandel i Stockholm?). Det förefaller vara präglat i en förgylld tenn-bly-legering och väger 46,72 gram samt mäter hela Ø 58 mm (något större än originalet). Litteratur: Hildebrand 13 och SM 75b-var. (där det även noteras att KMK:s unika originalexemplar i guld väger 44,74 gram).

Vem kan då ha tillverkat denna kopia – och varför?  – Ja, faktum är att det finns vissa indikationer på att denna rara kopia (av ett nästan lika rart praktmynt) skulle kunna vara graverad och präglad i en liten stad med stark anknytning till Göteborg …?

Mer än så blir det inte idag … en s.k. cliffhanger!  ;o)    Ha en trevlig helg!

Familjen Holstein-Gottorp

Publicerat av
Svara

Var det någon som orkade uthärda söndagens premiär av TV4:s ”Familjen Holstein-Gottorp”…? Läser i SvD att detta tydligen är ”TV4:s nya humorsatsning”!? Själv klarade jag av ca 5 minuter innan jag snabbt bytte till ”Så skall det (INTE!) låta” … för att sedan helt stänga av ”dumplattan” ;o) och plocka fram några sköna skådepenningar istället. Den som orkade invänta ICA-reklamen i pausen fick förmodligen uppleva en kraftig kvalitetshöjning. TV4 och manusförfattaren/livvakten Ola Norén är bara att beklaga.

Men hur hänger det egentligen ihop det där med tronföljden och olika ätter?
Ja, med risk för att man krånglar till det ytterligare … här är en kortversion:

Kung Carl XVI Gustafs farfars mor var drottning Victoria (född som prinsessa av Baden i södra Tyskland – och ättling till Gustav Vasa!). När Victoria gifte sig med kronprins Gustav 1881, blivande Gustav V (1907-1950), höll kung Oskar II ett tal där han bl.a. sa:
– Hennes vagga stod i fjärran land, men hon kommer icke som en främling, ty svenska äro Victorias anor.  Hennes farmors far var kung Gustav IV Adolf (av ätten Holstein-Gottorp), som blev avsatt 1809 efter att ha förlorat Finland. Och hans farfar var kung Adolf Fredrik (1751-1771) som var anfader för ätten Holstein-Gottorp i Sverige.

Adolf Fredrik valdes till kronprins 1743 efter Hattarnas misslyckade ryska krig. Adolf Fredriks syster, Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp, var mor till Katarina den Stora av Ryssland. Hans gemål var, Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den Store av Preussen.
Och de två äldsta sönerna blev båda kungar; Gustav III och Karl XIII.

Adolf Fredriks morfars mormor hette Katarina (1584-1638) och var dotter till Karl IX (Gustav Vasas yngste son) och Maria av Pfaltz, samt halvsyster till Gustav II Adolf, vars mor var Kristina av Holstein-Gottorp (Karl IX:s andra gemål). När Gustav II Adolfs dotter, drottning Kristina abdikerade 1654 blev Katarinas son Karl X Gustav (av Pfaltz) kung efter sin kusin Kristina.

Så vår nuvarande kung har alltså, tack vare blixtförälskelsen mellan Victoria & Gustav
(redan en vecka efter det första mötet bad kronprinsen om hennes hand), släktband ända tillbaka till Gustav Vasa – och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud).