Kategoriarkiv: Historia

Året var 1867 …

Publicerat av
Svara

En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Sahlström (1849-1925) hoppade av firman redan efter ett par år, men Harald Waldemar Selling (1841-1920) drev rörelsen fram till 1886, då han emigrerade till USA. Chefen för Göteborgs Museum, kammarherre Magnus Lagerberg (1844-1920) var firmans ”sleeping partner” under alla år fram till slutet – anno 1886.

Magnus Lagerberg var en mycket stor gynnare av svensk medaljkonst och har bl.a. kallats ”1800-talets största medaljentusiast”. Det är högst troligt att han haft ett finger med i spelet då Selling från 1869 och några år framåt, utgav en rad medaljer av unga göteborgska förmågor som, Aron Gerson och Ernst Hugo Ekwall. Elias Brenner-medaljen, som illustrerades i förra blogginlägget, graverades av Ekwall i Göteborg och slogs 1876 i en mjuk tenn/bly-legering. Året därpå präglades dessutom 15 ex. i brons och 12 ex. i silver (Ø 46 mm, 45,5 gram) på Kongl. Myntet i Stockholm. Kanske var dessa tänkta som Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) första medaljer? Så blev det emellertid inte, eftersom man beslutade utge en liten jetong (Ø 31 mm, 12,5 gram) istället. Denna graverades 1877 (jämte dito över Keder och Berch) av den mera välkände mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg. Givetvis var det medaljentusiasten Lagerberg som initierade – och betalade – även dessa.

Magnus Lagerberg var dessutom en av grundarna av SNF, tillsammans med herrar Stiernstedt och Snoilsky. Riksheraldikern friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var åldermannen i sällskapet och hade både ett stort kunnande och en stor myntsamling. Han var given som SNF:s förste ordförande. En post han innehade fram till sin död 1880. Greve Carl Snoilsky (1841-1903) var förutom skald, diplomat och bibliotekschef även myntsamlare och numismatiker. Han var dessutom SNF:s ordförande åren 1891-1903.

På bilden ovan ses tre medaljer över Stiernstedt, Snoilsky och Lagerberg. Den första, med Stiernstedts motto på reversen; ”Arbete Vinner Seger”, är graverad av Veyrat i Brüssel och använd som spelpenning. De två följande är formgivna av Adolf Lindberg.

Skulptören och medaljkonstnären Gösta Carell (1888-1962) har gjort jubileumsmedaljen på bilden här till höger, utgiven av SNF 1948. På åtsidan föreningens tre grundare och på frånsidan ”en fri tolkning” av diverse numismatiska objekt i olika storkekar – långt ifrån skalenliga.

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Högbergs ”Svenska Numismatiker under fyra sekel”, Göteborg 1961 och Nordlinds ”Harald Waldemar Selling 1841-1920. Skandinaviens förste mynthandlare”, NM XLI, festskrift till Ian Wiséhn, Stockholm 2001.

Nytt norskt myntfynd!

Publicerat av
1

Försöker hänga med vad som händer på myntfronten här hemma och runt om i världen. Internet finns ju även på landsorten och man vill ju hålla sig uppdaterad. Vid dagens myntsurfande noterade jag bl.a. att även ”SNF-bloggaren”, Ingemar Svensson (SNF:s sekreterare), hade uppmärksammat GNF:s förestående 70-årsjubileum! – Det var nog första gången jag läst något om Göteborg där. 😉  KUL!  – Lite variation skadar inte.

Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) leder ju för övrigt fortfarande tävlingen om Sveriges vackraste numismatiska medalj.  – Ja, om du frågar mig alltså.  😉

Gunvor Svensson Lundkvists härliga jubileumsmedalj från 1973 är mycket vacker, charmig – och svårslagen! Vill minnas att upplagan i silver endast är 52 ex. – men man vill ju gärna ha minst två exemplar i alla fall … för då kan man ju visa båda sidor samtidigt.  😉

Surfade vidare och hamnade i vårt kära broderland i väst, där jag fann Kjetil Kvists trevliga och läsvärda blogg. Kjetil berättar nu senast dels om att kineserna nu också gjort kopior på så pass enkla mynt som den norska jubileums-tvåkronan 1914, dels att man nyligen gjort ett spännande myntfynd i Norge.

Det rör sig om ett medeltida norskt silvermynt av sterlingtyp som är ihopvikt så att endast frånsidan kan studeras. Vikten är 1,163 gram och tittar man noga kan man skönja ett ganska fylligt kors (short cross-typ). På den monterade bilden har konturerna fyllts i med rött för att förtydliga.

Dessvärre är det väldigt svårt att läsa omskriften på myntet. Kjetil Kvist diskuterar om det kan vara slaget för kung Magnus Lagabøte – eller hans son Eirik Magnusson? Kjetil verkar landa i den senare – och jag är nog böjd att hålla med honom.

Man hade ju gärna vilja veta hur andra sidan ser ut … men det är nog tveksamt om någon konservator vågar sig på att försöka räta ut myntet? En möjlig alternativ metod skulle kunna vara att, efter ordentlig rengöring, tillverka en galvanokopia av koppar – och sedan räta ut den istället.  – Fiffigt va?  🙂

På bilden t.h. illustreras tre olika typer av Eriks sterlingar. Den som anses äldst är den med omskrifterna ERICVS REX – BENEDICTVS DEVS. Som ni märker saknar den de fembladiga rosorna i korsvinklarna – precis som det nya norska fyndet.

Det är faktiskt inte första gången som dessa och liknande mynttyper avhandlats här på Myntbloggen. Redan i maj skrev jag om en ”Västsvensk penning …?” och ”Edvard I:s nya mynt 1279”. Detta sedan jag läst SNT och fått syn på ett obestämt mynt jag länge haft i min samling. Kanske är det norskt? Kanske är det svenskt? Som så ofta har experterna olika åsikter.

Boktryckarkonstens fader

Publicerat av
Svara

Med anledning av att Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag, skriver Dick Harrison idag om Johannes Gutenberg (ca 1400-1468), boktryckarkonstens fader.

Dick Harrison skriver bl.a.
– ”Johann Gutenberg från Mainz, som egentligen var guldsmed, utvecklade ett sätt att tillverka matriser (gjutformar), med vilka det var möjligt att tillverka likadana bokstavstyper i metall.

Det är inte utan att man kan skönja vissa likheter med mynttillverkning medelst punsar, matriser och stampar. Harrison fortsätter:  – ”Själva pressen var det minst innovativa – det var troligen en vidareutveckling av träpressar som bland annat användes för att pressa vindruvor”. Även här finns paralleller till myntpräglingsteknik. Skruvverket (även kallad balancier) introducerades omkring 1530 (enl. Cooper) och Gutenbergs bibel trycktes 1555-58.

Bronsmedaljen över ”Johannes Guttemberg” är graverad av Gayrard år 1818 och ingår i Durans medaljserie ”öfver ryktbara män af alla nationer”. Denne Gayrard har för övrigt också gjort medaljer över Dante, Gustav Vasa och Galileo Galilei – i Durans regi.

LACAG TAADA ISKA EGG!

Publicerat av
Svara

Idag damp det ner ett reklamblad i brevlådan, som vid första anblicken föreföll ha något samband med höstens språkkurser? Det visade sig dock vara ett informationsblad från världens äldsta centralbank – Sveriges Riksbank, grundad 1668.

När jag gick i skolan fick man lära sig svenska och engelska. Därefter stod valet mellan tyska och franska. Det blev tyska – och sedan ”fyraårig teknisk”, främst p.g.a. att denna linje innehöll minst språk. Detta var nämligen inte alls mitt favoritämne. Den lilla tyska jag lärde mig räcker väl på sin höjd till att beställa en Jaeger Schnitzel und Bier, bitte.  😉

Tydligen är språk som tyska och franska … latin, ryska, portugisiska  … mandarin, hindi, japanska etc. helt ute nu för tiden.  – Åtminstone om man får tro Riksbanken, som istället ser sig nödgad att 2013 kommunicera med medborgarna på ”fyra nyanser av arabiska”?, serbokroatiska?, somaliska?, romani? m.fl. språk.  – Idag behövs det tydligen betydligt mer än: KOLLA PENGARNA!

(Maghreb)arabiska siffror har vi ju förvisso fått lära oss använda sedan vårt första årtalsmynt kom ut år 1478. Svårare är det med de arabisk-turkiska dito, men även dessa behärskas av många myntsamlare. Men vad Riksbankens långa lista av märkligt kombinerade krumelurer egentligen är för språk?  – Ja, det övergår åtminstone mitt förstånd. Även Google har sina begränsningar.

Med tanke på hur serviceminded våra s.k. affärsbanker är när det gäller ”Riksbankens betalningsmedel” (sedlar & mynt), är det i alla fall tryggt att höra att:
– ”Riksbanken ansvarar för att försörja landet med sedlar och mynt och ser till att pengarna behåller sitt värde över tiden”.  – Nu kan man sova lugnt.  😉

Ha en trevlig helg!

P.S.  Artikeln om Evert Taube-medaljen … ser för närvarande ut att bli en bok …?  😉

GNF firar 70-årsjubileum!

Publicerat av
Svara

I måndags gästades Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) av svensk numismatiks nestor, Lars O. Lagerqvist, som pratade om Nobelmedaljer. Och till hösten, närmare bestämt den 28 november, firar föreningen sitt 70-årsjubileum – med middag och allt!

Göteborgs Numismatiska Förening bildades ursprungligen 1943 under namnet Svenska Numismatiska Föreningen, Göteborgsavdelningen och  bestod i början av cirka ett 20-tal medlemmar som träffades en gång i månaden  i all enkelhet. Man bytte mynt med varandra och höll små föredrag och hade  mindre auktioner där objekt såldes till våra medlemmar. Sedermera bildades Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) som en helt  fristående förening och under senare år har föreningens medlemsantal varierat  mellan 175-200 personer i huvudsak bosatta i Göteborg och västsverige.

Men redan nu i september-oktober vankas det spännande numismatiska föredrag med göteborgska förtecken. Den 25 september håller nämligen Theodor Hassel ett föredrag i klubblokalen med titeln; ”Myntningen i Färjenäs under 1609-11” (d.v.s. Karl IX:s Göteborg på Hisingen) … och den några veckor senare får ännu fler ta del av detta, under ”Myntets dag” på Göteborgs  Stadsmuseum den 12 oktober 2013.

Kanske får vi då veta lite mer om de mycket sällsynta mynten på bilden ovan …?   🙂

  • Karl IX:s Göteborg. 2 öre 1609. Silver 1,76 gram. Typ I. SM -.
  • Karl IX:s Göteborg. 6 mark 1610. Guld 1,84 gram. Typmynt. SM 16.
  • Karl IX:s Göteborg. 36 daler (144 mark) 1610. Guld 44,74 gram. SM 75b.

Mynträkning: 1 svensk daler = 4 mark = 32 öre. Kurs: 1 riksdaler = 1½ daler = 6 mark.
Räkneenheter: 1 gross = 12 dussin = 144 stycken.

Anund Jakob (ca 1022-1050)

Publicerat av
Svara

Kung Olof Eriksson, ”Skötkonung” (ca 992-1022) har gått till historien som den kung som var först med att låta prägla mynt i Sverige. Dessa mynt har inskriptioner som exv. ULAVAS REX SVENO, OLAF REX SVEVO-x, (= Olof, svenskarnas kung), OLAF REX ANSTNETEI, ONLAFA RX SITUEN (= Olof, kung i Sigtuna) eller OLAFA REX ANCOL (Anglo)? eller LNCOL (Lincoln?). I princip är samtliga mynt i Olofs namn av s.k. CRVX-typ. Det vill säga imitationer (kopior) av den mynttyp som präglades under den engelske kungen Æthelred II, ”den Villrådige” (978-1013 och 1014-1016) omkring 991-997. Olof Skötkonungs myntning tros ha skett (främst?) i Sigtuna. I skarven mellan CRVX-typen och Long Cross-typen händer det något dramatiskt och både typindelning, stil och omskrifter degraderas kraftigt. Myntningen ter sig allt mer kaotisk och amatörmässig. Myntstampar kommer på avvägar, stjäls, handlas, byts och kopieras lite hur som helst.

Även Olofs son, Anund Jakob (ca 1022-1050), lät prägla egna mynt – likaledes kopior av kända utländska/engelska typer. Mynten i Anunds namn är av två olika typer:

  • Long Cross (ca 997-1035+) *
  • Pointed Helmet (ca 1023-1029) *

*  Årtalen avser de utländska förlagorna.

Utöver dessa båda mynttyper förekommer en del ”hybrider” (stampförväxlingar mellan olika typer – samtida förfalskningar?), som förmodligen tillhör en irreguljär myntning som inte behöver ha med det ursprungliga mynthuset att göra. Precis som i fallet med Olofs myntning, så totalhavererar såväl typindelning som läslighet – snabbt!

Long Cross-åtsidor med Anunds namn blandas plötsligt med frånsidesstampar av helt andra typer, såsom Small Cross (ca 1009-1017), Pointed Helmet (ca 1023-1029) och Short Cross (ca 1029-1035). Samtliga dessa ”typvidriga” hybrider återfinns för övrigt i Malmers kedja 157 (”blandkedja” – eller falskmyntarkedja?) … där man också hittar läsliga frånsidor av Short Cross-typ, som sammankopplats med mer eller mindre illitterata, barbariserade och äldre! åtsidor av Pointed Helmet-typ. Dessa hybrider kan som tidigast vara slagna under Short Cross-perioden 1029-1035 … men naturligtvis även senare. Vi vet inte. De behöver inte heller nödvändigtvis ha med den ursprungliga, kungliga, myntningen att göra. Vi vet inte.

Frågan är om denna ”mynthuskollaps” i handelsstaden Sigtuna kan ha något att göra med Knut den Stores påstående i brev år 1027, att han var ”kung över hela England och Danmark och över nordmännen och en del av sveonerna” …?

I Brita Malmers kedja 157 återfinns även den mycket omdiskuterade åtsidesstampen (Short Cross-variant ca 1029-1035), med omskriften: +CNVT REX SW (= Cnut Svearnas Kung) … som är stampkopplad dels med rätt typ (SMH 623-624) och dels med tre olika och felaktiga typer (SMH 625-627).

På Knut den Stores engelska Pointed Helmet-penningar börjar åtsidans omskrift normalt kl. 12, med ett kors följt av CNVT – REX ANG (eller varianter därav). Se teckningen till höger.

På det nedre myntet kan vi, precis som Lagerqvist påpekar (LL 15-16), känna igen namnet CNUT (CVNT) från spirans topp räknat. Läser vi omskriften därifrån får vi följande inskriptioner:
Åtsida: CVNT IO CON – I+LRN.
Frånsida: +RNVNIONORITICVN

Dessa stampar, med förvirrade (eller olösta?) inskriptioner (SMH 616-617, Malmer kedja 157), matchar varandra både stil- och textmässigt. De ”passar ihop” och är förmodligen graverade för varandra … under perioden 1023-1029. Vid ett senare tillfälle har emellertid denna åtsidesstamp (av okänd anledning) ”fått nytt liv” och felaktigt kopplats ihop med en Short Cross från 1029-1035 (SMH 622). Ett exemplar av den senare hybriden säljs för övrigt på SNF:s auktion MISAB 9 nu i september.

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas:  a) Lars O. Lagerqvist: Svenska mynt under vikingatid och medeltid samt gotländska mynt. Stockholm 1970.  b) Brita Malmer: Den svenska mynthistorien – Vikingatiden ca 995-1030. Stockholm 2010.

Numismatik i Rumänien

Publicerat av
Svara

Idag skriver Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Jan-Olof Björk, Växjö, om ett ”oansenligt litet häfte”, under rubriken ”Månadens litteratur” på SNF:s hemsida.

Det handlar om ett särtryck från ”Buletinul Societatii Numismatice Romane” utgivet av Rumänska Numismatiska Föreningen (Societatea Numismatica Romana) 1914-15. Artikeln ”Monete Suedeze falsificate in monetaria din suceava – silingii reginei Cristina” är författad av G. Sion och beskriver varianter av de rumänska s.k. Suceava-förfalskningarna av drottning Kristinas solidus-mynt från Riga, Livland och Elbing. Ett ämne som tidigare tangerats här på Myntbloggen.se vid ett par tillfällen.

Bulletinen där särtrycket ingår finns för övrigt på nätet i PDF-format … och letar man vidare finner man snart att den Rumänska Numismatiska Föreningen (SNR) verkar vara en aktiv förening som följer med tiden. På deras webb finns både ett PDF-arkiv med gamla och nya bulletiner – och en WordPress-blogg!  – Kanske kan SNF lära något …?  😉

Slut på semestern

Publicerat av
Svara

Åter på kontoret, efter en tiodagars biltur till Moseldalen med goda vänner, är det knapp man vågar öppna mailkorgen. 😉  Har du inte fått svar, så håll ut – det kommer!

Moseldalen erbjöd en riklig portion av fantastiska vyer, vingårdar, mysiga byar och städer, historiska sevärdheter, riddarborgar, korsvirkeshus … och alldeles för mycket god mat och dryck.

 

Så vidare värst mycket mynt, medaljer och numismatik blev det emellertid inte på denna resa. Alla har inte drabbats av den numismatiska bacillen och man får ha respekt för andras intressen. En dagstur till den romerska myntorten Trier blev det dock. Kikade runt ruinen Porta Nigra och besökte museibutiken – där man bland mycket annat även sålde genuina små romerska bronsmynt (”fyndmynt”). Kanske något för Fornsalen i Visby att ta efter? 😉  Hade även tänkt att åka över gränsen till Luxemburg, men det hoppade vi över. Det finns mycket att se och ibland måste man prioritera.

Istället blev det en utflykt till den berömda racerbanan Nürburgring (eller kort och gott ”Ringen”), där vi lägligt nog fick se träningen inför ADAC:s GT Masters 2013 som genomfördes dagarna efter vårt besök. Spännande att se – och höra!

Denna dag kom också resans enda egentliga ”mynthändelse” – då en i hustruns portmonnä noga utvald fransk(!) kopparslant i valören 5-eurocent 2000 förvandlades till en oval souvenir i ett tyskt valsverk. Denna något udda numismatiska verksamhet upplevdes av hannen i vårt gotländska resesällskap så spännande att han bara inte kunde motstå frestelsen att dra ett par varv på veven. – Än finns det kanske hopp om en ny myntsamlare …?  – Å andra sidan skakade han bara på huvudet när jag berättade att det finns specialsamlare på s.k. ”Elongated Coins”… 😉  Han skulle bara veta att det i skrivande stund finns tusentals dylika till salu på eBay och att det nyligen såldes en för motsvarande 3.700 kr ($566.98). Fantastiskt!

Margareta & Svante Sture

Publicerat av
Svara

Det damp ner en liten medalj (jetong) i brevlådan! – Mitt i sommaren! – Trevligt!

Medaljen är utgiven av Svenska Akademien 1875 till minne av Svante Sture (1517-1567) och formgiven av den skickliga mynt- och medaljgravören (”gravösen”) Lea Ahlborn (född Lundgren).
Se bild här t. v. Silver Ø 31 mm.
Hyckert I:17. Olsén 224.

Svante Sture den yngre (eller Svante Stensson Sture) är en spännande figur i svensk historia som har anknytning till många historiska personligheter – och därigenom även till numismatiken. Svante Sture var son till riksföreståndaren Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna, god vän med Gustav Vasa – och dessutom Margareta Leijonhufvuds barndomsvän och ungdomskärlek.

I Otto Sjögrens bok GUSTAF VASA – ETT 400-ÅRS-MINNE (1896) kan man bl.a. läsa (efter Grimberg) följande om Margareta Leijonhufvud och Svante Sture den yngre:

– Sin barndomskärlek till Svante Sture hade hon måhända ej lätt att förgäta, men offrade den undergifvet för de plikter, som nu voro henne pålagda. Svårare blef det i början för Svante att beherska sin smärta, då han vid återkomsten till Sverige såg sig beröfvad sin tilltänkta brud.
– Det berättas, att han en gång, öfverväldigad af sina känslor, under ett besök kastat sig ned på knä för hennes fötter. Konungen, som i detsamma inträdde i rummet, blef oförtänkt vittne därtill. »Hvad betyder detta?» utropade han med en förtrytelse, hvilken, såsom man väl kände, ej var att leka med. Med kvinnlig fintlighet svarade då genast drottning Margareta: »Han begär att få min syster Märta till äkta.»
– »Det vare honom beviljadt», sade då konungen med klarnande uppsyn. Margareta togs på orden, och Svante fick sålunda helt oväntadt en brud, på hvilken han förut måhända ej tänkt”.

Svante Sture gifte sig år 1538 med Margaretas syster, Märta Eriksdotter (Leijonhufvud), även kallad ”Kung Märta”, som kom att föda honom 15 barn. Sture mördades 1567 under de så kallade Sturemorden iscensatta av Erik XIV. Året därpå präglades de för myntsamlare så välkända och åtrådda ”blodsklippingarna” – av silver som givits åt Svante Stures änka, Märta … som i sin tur gav silvret till hertigarna Johan (III) och Karl (IX). Dessa mycket sällsynta klippingar slogs i fem olika valörer – ½, 1, 2, 4 och 8 mark 1568. Ovan ses ett exemplar av den högsta valören – som till skillnad från övriga prytts med en vacker eklövsbård. Gravören och myntmästaren hette Mickel Hansson – och kom långt senare att dömas som falskmyntare tillsammans med sin son Måns Mickelsson.

Fyrkfynd i Norrköping

Publicerat av
Svara

Läser i Norrköpings Tidningar och Folkbladet att man bl.a. hittat två Kristina-kvartsöringar (fyrkar) med årtalet 1634 vid utgrävningar i centrala Norrköping. Även Sveriges Radio och SVT tar upp detta i intervjuer med arkeologkonsulten Åsa Berger, som utför utgrävningarna tillsammans med sin kollega Stefan Gustafsson från Arkeologikonsult.

– ”Mynten registreras och överförs till Kungl. Myntkabinettet i Stockholm”, säger Åsa till Norrköpings Tidningar.

Just 1634 års 1/4-ören togs ju upp här på Myntbloggen.se bara för några veckor sedan … så det är ju bara att jämföra och se vilken variant man funnit. Årtalet 1634 är för övrigt det mest variantrika av alla Kristinas fyrkar. Men det vet säkert KMK …?

Till vänster två huvudtyper, båda med ”bred liljekrona”, men med årtalet placerat upptill resp. nedtill. Den senare är den ovanligare av de två (och finns med och utan Mm).

Norrköpings Tidningar skriver vidare att:  – ”I gravvalven vilar bland andra generalen Johan Lilliehöök som stred för kung Gustav II Adolf och stupade i Leipzig 1632” … vilket ger mig möjligheten både att rätta ett litet sakfel – 1642 skall det vara – och dessutom en anledning att visa en medalj!

– Nämligen denna lilla trevliga sak, som den skicklige, ”frilansande”, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning (1745-1821) gjorde på uppdrag av Svenska Akademien 1812. Nämnde Johan Lilliehöök till Fårdala (1598-1642) ses där iförd ”spetskantad krage, harnesk och smala mantelveck hopfästa genom en rund knapp på höger axel” (som Hyckert uttrycker det hela). Frånsidan visar ett altare med kung Gustav II Adolfs byst, framför vilken en döende, naken krigare sjunker ner över sin sköld, som jämte hjälmen ligger på marken, samtidigt som svärdet faller ur hans hand … Vilken hjälte!  😉  Silver Ø 31 mm.

Nej, nu får det vara slutbloggat för idag. Dags att dinera … och sedan försöka hinna med att lägga ut lite nya grejer på eBay och Tradera … hmm … vad skall vi ta …?