7. Samla Mynt – Litteratur!

Samla mynt – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan god litteratur!
För den som nu av en händelse börjat samla och vill utveckla detta till en riktig hobby, finns en förutsättning framför alla andra: Man MÅSTE skaffa sig litteratur om sitt samlarområde! Om det finns något område där talesättet ”låt inte snålheten bedra visheten” verkligen gäller, så är det här. Kunskap är inte tungt att bära och den som initialt köper fler böcker än mynt, kommer att tjäna massor av läropengar på detta.

Alternativet till att lära av andras erfarenheter, är givetvis att göra sina egna misstag. Och betala priset för detta istället. Fallgroparna rent ekonomiskt är väl främst att gå på förfalskningar och/eller att överbetala för felklassade och ”problematiska” mynt. Medicinen mot detta stavas erfarenhet och erhålls genom en kombination av litteratur- och verklighetsstudier och samspråk med erfarna handlare och samlare. Att besöka olika mynthandlare, mässor, föreningar, auktioner etc. är det bästa sättet att få se som många mynt som möjligt. Och ju fler mynt man sett, desto bättre blir man på att skilja bra mynt från dåliga. Ett bra sätt att spara pengar helt enkelt.

Den andra fördelen med numismatisk litteratur är den ofta kan vara intresseväckande. Via allmänna böcker om mynt och medaljer, värderingskataloger, speciallitteratur eller auktionskataloger kan man upptäcka och lära sig nya saker. Man får svar på varför mynten ser ut som de gör och varför de förändras över tid. Vad slantarna kunde köpa på sin tid och hur komplicerad mynträkningen kunde vara. Man lär sig vilka mynt som endast finns på museer och vilka som finns tillgängliga på samlarmarknaden. Vilka som finns på varje auktion och vilka som endast dyker upp vart femtionde år eller så.

Kort sagt: Köp litteratur! Studera mynt! – Så slipper du famla i mörkret.

3. Samla Mynt – Din nisch!?

Samla mynt? Vad finns det att samla på? Och hur hittar man sin egen nisch?
Som jag antydde igår kan myntsamlande vara i princip hur billigt – eller dyrt – som helst. Men man måste börja någonstans, så varför inte först ”känna sig för” med något som inte äventyrar ”hela månadspengen”? För dig som redan har ett allmänt intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, kan det väl vara smart att börja där. Det finns nämligen numismatiska objekt som associerar till det mesta inom dessa ämnen.

Road av Karl XII? – Varför inte ge sig på att börja samla en serie s.k. mynttecken (nödmynt) från 1715-1719? Det finns tio stycken olika. Gillar du jugend? – Varför inte börja samla ”Art Nouveau Medals”, som de säger utomlands. Jättepopulärt internationellt men knappast ännu ”uppfunnet” i Sverige. Mynt- och medaljkonstnären Erik Lindberg (1873-1966) är vår störste inom detta område. Ulla Ehrensvärds fantastiska bok om hans medaljkonst (NM XXXII:2, 1988), kostar endast ett par hundralappar, men innehåller en oersättlig mängd kunskap. Till och med bankerna och Wallenbergarna finns representerade, för den ekonomiskt intresserade.

– ”Det enda han vet om mynt är ju att runda mynt är runda”… yttrade en gång min granne om en kollega. Kanske lite hårt, men roligt och faktiskt sant. Har man endast EN bok i sitt numismatiska bibliotek är det lätt att förledas tro att alla mynt är runda. Men så är det ju inte alls. Pengar kan se väldigt olika ut i olika kulturer. Nu är det förvisso skillnad på mynt, pengar och primitiva (premonetära) betalningsmedel, men allt ryms inom numismatikens underbara värld – och är därför i högsta grad samlingsvärt!

Att hitta sin egen samlarnisch kan ta tid. Men vad gör det? Många samlare, jag själv inkluderad, tycker dessutom att det kan vara trevligt att samla på lite av varje. Varför ha en samling när man kan ha ett dussin olika? – Och lära sig tio gånger mer!

Att googla är gratis. Att investera i fackböcker är värt varje krona – många gånger om! Stressa inte med att finna din nisch. Låt det ta den tid det tar. Kanske blir det fel både en och två gånger? Men såvida du inte är immun mot samlarbacillen kommer du förr eller senare hitta rätt och drabbas av en hobby som kan ge dig väldigt mycket glädje.

2. Samla Mynt – Hur? & Vad?

Samla mynt? Hur börjar man egentligen? Och vad finns det att samla på?
Som jag skrev igår har många myntsamlingar startat mer eller mindre av en slump. För en del kanske genom med gåva redan som barn? Överblivna semesterpengar att ”leka affär” med? Spännande städfynd från byrålådan eller en plundrad spargris? Numera börjar (eller återupptar) många samlandet i vuxen ålder. Den som har ett intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, bör se upp! Då är det nämligen lätt hänt att fastna för myntsamlandet – något som kan leda till ett livslångt beroende! 😉

Oavsett hur inkörsporten ser ut är det systematiserandet och kunskapssökandet som tar den där slumpvis överkomna samlingen mynt till att så småningom utvecklas till en myntsamling. Det är först när man går från ”ekorre eller hamster” till riktig samlare som ögonen öppnas och hobbyns verkliga tjusning kommer i dagens ljus.

Men hur skall man kunna samla på något innan man vet vad som finns!?
Detta är naturligtvis ett problem. Gemene man har inte en susning om att man kan köpa genuina antika romerska mynt, från låt oss säga Konstantin den Store (306-337 e.Kr.), för någon hundralapp!? Eller en svensk tvåöring från 1500-talet för ett par hundra kronor!? Att en dito från 1700-talet kallades ”dubbel slant” och inte kostar mer idag än vad den gjorde när jag började samla på 1970-talet, är förmodligen lika okänt.

På sätt och vis har det aldrig varit billigare att börja samla mynt än det är idag. Och på sätt och vis heller aldrig dyrare. Priserna på mynt, sedlar och medaljer (och allt annat) beror ju på ”tillgång och efterfrågan”. Och inom ”myntsamleriet” i Sverige har vi idag dels en mycket köpstark grupp ”gamla rävar” som varit med länge och endast saknar de riktigt svåra mynten. Samtidigt är återväxten av nya myntsamlare på en historiskt låg nivå, vilket betyder att konkurrensen om ”de lite vanligare och udda objekten” är svag.

Idag finns alltså alla förutsättningar att välja ett eller flera(!) samlarområden med riktigt, riktigt köpvärda objekt. Vill man lägga in ett ekonomiskt hänsynstagande i sitt samlande (och det vill faktiskt väldigt många göra – innerst inne), kan det kanske löna sig att gå lite mot strömmen. Varför samla på precis samma objekt som alla andra? Det finns ju tusentals och åter tusentals olika samlarområden inom numismatiken – och ännu fler att uppfinna.

1. Samla Mynt – Varför det?

Det där med att samla mynt … kan det verkligen ge något?
Är det egentligen inte lite av en sjukdom? Eller kan samlandet rentav vara ett sätt att lära sig mera om historia, konst, kultur och ekonomi? Svaret är förmodligen att det blir vad man gör det till. Oavsett om man börjar samla mynt före skolåldern eller efter femtio, bjuder numismatiken på ett oändligt antal samlarområden, där endast fantasin (och möjligen plånboken?) sätter gränserna. Många gånger börjar det med att man på något sätt, kanske genom en gåva eller av en ren slump (överblivna semesterpengar eller byrålådsfynd?), kommer över ett antal mynt … som man sedan börjar utforska och komplettera. Sakta med säkert övergår en samling mynt till att bli en myntsamling.

Efter att ha ägnat mig åt myntsamlande, denna fantastiska hobby, i snart 50 år kan jag intyga att den kan vara oerhört givande på många olika plan. Speciellt om man redan från början köper lika många böcker som man köper mynt. Upplev historiens vingslag! Gör en upptäcktsresa i tiden eller res jorden runt! Njut av de sköna konsterna! Känn tillfredsställelsen av aha-upplevelserna! Och icke att förglömma; JAKTEN! på nya, hett eftertraktade, objekt (kanske det viktigast av allt?).

Och det märkliga är att numismatik bara blir mer och mer intressant ju mera man lär sig. Samtidigt är det något befriande i vetskapen om ämnets oändliga omfång, som gör att man aldrig behöver oroa sig för att bli fullärd. Det kommer alltid att finnas nya samlarområden att uppfinna och sätta tänderna i. Tycker man inte att all världens mynt från 600-talet f.Kr till dags dato räcker till, finns det medaljer, polletter, sedlar etc. etc.

Samla – Lära – Veta … som Samlarförbundet Nordstjärnan uttrycker det hela, tycker jag är en utmärkt devis. Och just via föreningar, auktioner, mässor etc. kan man finna såväl kunskap som samlarvänner. För en del är den sociala biten kanske viktigare än själva samlandet. För andra är det tvärtom. Att utbyta erfarenheter men andra är hur som helst en viktig källa till kunskap.

Med Internet har såväl myntsamlandet som handeln och kommunikationen inom hobby förändrats fullständigt under senare tid. På gott och ont. Aldrig någonsin har det varit så enkelt att hitta, köpa och bestämma mynt, sedlar, medaljer och polletter som nu. Med det har också skapats nya fallgropar. Aldrig förr har det florerat så mycket förfalskningar som nu. Som tur är finns det enkla knep för att undvika att bli lurad. Antingen ser man till att lära sig allt om kopior och förfalskningar, eller så handlar man av de som redan kan detta. Låt inte snålheten bedra visheten.

Önskar läsare, kunder och kollegor en skön 1:a advent!

Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.

Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.

En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.

Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:

Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.

Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.

Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.

Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.

Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen horn impression of medal, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?

Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!

Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).

Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.

Falskmyntarverkstaden i Avesta

Under en semesterresa i Tunisien på 1970-talet köpte farsan och jag in en del gamla mynt i Sousse medina (den gamla staden) och i Karthago. Detta trots upprepade varningar från reseledaren. Han menade att mynten med 99% säkerhet var falska, vilket han nog hade rätt i. På äkthetsfronten klarade vi oss bra och undvek alla bedrövliga turistkopior (stöpta ur samma form), men det där ”stora fyndet” visad sig vara lite för bra för att vara sant – 5-kopeken 1778 var inte svensk, utan rysk. Årtalet var rätt, men den svenska gravörstilen med de raka 7:orna, felades. Nåja, myntet kostade bara en hundring, så några större läropengar var det inte tal om.

Kunker_auction_139_lot8569_Avesta-kopek_1778För 10 år sedan såldes en Avesta-kopek ”1778” (slagen 1788) i kvalitet 1+ för fantastiska 80.000 euro + provision – fyra gånger utropet. Detta motsvarade då drygt 750.000 SEKiner – eller ca 925.000:- om vi inkluderar provisionen. Det aktuella myntet dök upp från ingenstans (”löst liggande i en plåtburk” – tro det den som vill) 1978, då det bjöds ut på Ahlströms auktioner i Stockholm. Den gången inbringade det 25.000 kr, något som alltså skulle trettiofaldigas trettio år senare. Ingen dålig ränta på investerade pengar. Rekordnoteringen 2008 måste ändå betraktas som ytterst anmärkningsvärd. Det finns nämligen minst två, lika bra eller bättre, exemplar av 1778:an i privat ägo. Falkensson listar nio kända ex. + ytterligare fyra icke illustrerade försäljningar. Det är alltså inget unikt mynt vi talar om. Näst högsta notering är också Künkers. Ett konserveringsmässigt hyggligt ex. men med fula lödspår på frånsidan, såldes 2014 för 16.000 euro + provision. Övriga privatägda exemplar är så gott som samtliga i ganska risigt skick. Ett av de sämsta såldes på SNF / MISAB auktion 20, lot 997, 2016 för mera mediokra Kr 11.500:- + prov. (= Kr 13.656:-).

Uppsala universitets myntkabinett kan förmodligen ståta med ”the finest known 1778 Avesta-kopek”. Ett härligt exemplar i kvalitet 01 med riktigt fin färg. Vad en sådan skulle klubbas för kan man bara spekulera kring, men nog är den tio gånger bättre än den som såldes för rekordnoteringen 2008.

1654_1778_avesta_liard_kopek_1200s

Nu är inte Gustav III:s så kallade Avesta-kopeker 1788 (med de åsatta årtalen 1764, 1778 och 1787) de enda ”utländska (falsk)mynt” som emanerat från Avesta myntverk. Redan under drottning Kristinas sista regeringsår slogs i Avesta små skiljemynt i valören 1 Liard 1654 (= 3 Deniers = 1/80 Livre) för Frankrikes räkning. Skillnaden gentemot de drygt 130 år yngre ryska mynten, är att de franska inte präglades i hemlighet, utan i samförstånd och som ett slags handelsexperiment. Från svensk horisont sett ett försök att hitta förädlingsmöjligheter inom kopparproduktionen. Och från franskt håll kanske mera något av en offertförfrågan? eller fundering över om det skulle kunna vara möjligt att ”out-soursa” skiljemyntproduktionen?

Medan Gustav III:s Avesta-präglingar naturligtvis har historisk relevans på sitt sätt, väcker drottning Kristinas dito verkligen intresset för stormaktstiden och det blir nästan omöjligt att värja sig för känslan av ”historiens vingslag”. Tänk om dessa små slantar kunde berätta vad de varit med om – från Markus Kocks myntverk högt uppe i Norden, via Axel Oxenstierna och drottning Kristina, ner till kontinenten och det franska hovet med solkungen Louis XIV och kardinal Richelieu. – Svenska mynt som skulle kunna förekomma i ”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas. Mäktigt!

Till skillnad från Gustav III:s kopeker ”1778” finns de vackraste kända Kristina-liarderna 1654 inte i offentliga samlingar, utan i privat ägo. På bilden ovan ses ”the finest known” av de båda Avesta-typer som förekommer, jämte Uppsalas vackra 1778:a.

Den senaste noteringen på en (någorlunda) korrekt beskriven Avesta-liarden 1654 är bara några dagar gammal; Kr 4.400:- kr + prov. (= Kr 5.225:-) betalades på SNF / MISAB auktion 29, lot 1008, 2018. Dessvärre ett riktigt dåligt, buckligt och kantskadat, exemplar (som dessutom katalogiserats under Frankrike istället för under Kristina), varför resultatet kanske inte säger så mycket. Man kan bara konstatera att den inte ens nådde hälften av vad en dålig 1778:a kostade för ett par år sedan (se ovan). Förklaringen till detta är naturligtvis mångbottnad. GIII-kopekerna är kända, samlade och katalogiserade sedan länge, medan kännedomen om Avesta-liarden visserligen är 80 år gammal, men detta till trots är den fortfarande ignorerad av katalogförfattare.

Sedan skall man inte glömma att ryska objekt var superheta för tio år sedan och att detta med all sannolikhet påverkat rekordnoteringen på knappa miljonen 2008. Redan på hösten samma år överträffades denna toppnotering med över 40%, då Künker sålde en dito ”1764” för inte mindre än 115.000 euro + provision. Det vill säga omkring 1,3 miljoner i svenska pengar och med bred marginal ”ett miljonmynt av koppar”. Även om det är långt till det svenska kopparrekordet – ca 20 miljoner för en 10 Daler SM 1644, är nog ändå ”Gustav III:s raraste pepparkakor” bland världens dyraste falskmynt!

Belli & Cavino – Två av renässansens medaljörer

Man brukar anse att medaljen – eller skådepenningen – är ett barn av renässansen. Ordet renässans kommer av franskans renaissance, d.v.s. ”pånyttfödelse”, och betecknar den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv återuppväcktes. Renässansens vagga stod i Italien och varade där från det tidiga 1400-talet till omkring år 1600. Två av den italienska renässansens kanske mest kända medaljörer är Valerio Belli (1468-1546) och Giovanni da Cavino (1500-1570).

I veckan anlände en charmig liten Belli-medalj och på årets FriMynt i Helsingborg förvärvades en dito av Cavino – en sestertie-imitation, en s.k. ”paduan”.

DSCN6819-6906_1700

Både Valerio Bellis och Giovanni da Cavinos medaljer är ursprungligen präglade – och extremt sällsynta i originalutförande. Nästan allt som finns till salu är avgjutningar – av varierande ålder och kvalitet. Så även de här beskrivna medaljerna:

Aristeides av Valerio Belli ca 1532. Aristeides (eller Aristides) ”den rättvise” (ca 530-468 f.Kr.) var en grekisk statsman och en av de tio befälhavare som ledde grekerna mot perserna under slaget vid Marathon år 490 f.Kr.

Åtsida: Omskrift med grekiska bokstäver: APIΣTEIΔHΣ O ΔIKAIOΣ ( = Aristeides den rättvise). Högervänt porträtt av en skäggprydd Aristeides, inom en slät kantlinje.

Frånsida: OY ΔOKEIN AΛΛ EINAI ( = Not to seem but to be). En kvinna sittande i en stol, hållande en spira i sin högra hand, allt inom en slät kantlinje. I exergen BOYΛHΣ ЃNΩMH ( = By degree of the senate).

Caligula av Giovanni da Cavino ca 1550. Caligula (12-41), var den tredje romerske kejsaren. Han härskade från år 37 till 41. Caligulas regering känne-tecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Åtsida: Caligulas lagerkranskrönta vänstervända porträtt samt omskriften: C CAESAR DIVI AVG PRON AVG P M TR P III P P.

Frånsidan: Caligula stående på podium med lägerstol till höger, talande inför fem (fyra?) soldater som står till vänster hållande standar och sköldar. ADLOCVT, i exergen COH.

Caligula_DSCN6819-20_900

Medan Bellis medaljer sakna förlaga bland mynten, är många av Cavinos dito mer eller mindre kopierade efter antika romerska förlagor. Jämför t.ex. med denna romerska sestertius, slagen i Rom ca 37-38 e.Kr. Den gode Giovanni har lagt till S – C på ömse sidor om frånsidesmotivet … och kanske plockat bort någon soldat? … men annars är de väldigt lika. FÖR lika har en del tyckt genom åren, då många av dessa ”padoaner” hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Trots detta har de hamnat i flera av Europas mest berömda samlingar – och t.o.m. blivit föremål för avhandlingar.

Caligula_sestertius_pietas_cavino_montage

Den på FriMynt förvärvade Cavino-imitationen av Caligulas sestertie fick mig att kika lite närmare på denna del av samlingen. Det visade sig då att jag faktiskt hade en Caligula sedan tidigare, om än inte med porträtt, utan med en sittande Pietas (fromhetens och trohetens gudinna) på åtsidan. Frånsidesmotivet beskriver litteraturen så här:

Caligula holding patera, sacrificing left over altar before the hexastyle temple of Divus Augustus, two attendants behind restraining bull. Five figures of two Victories, Mars, Aeneas, Anchises and Ascanius in pediment of temple and pediment surmounted by quadriga facing.

På sajten Wildwinds.com visas fem exempelmynt av RIC 51. Vi närmare granskning visar det sig emellertid att två av dem (nr 2 och 4) faktiskt är Cavino-imitationer! De har stämpelidentiska frånsidor och två olika åtsidor med små skillnader (se bild ovan).

På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 stampar som attribuerats till Cavino. Och av minst 82 av dessa har man gjort moderna vitmetall-avslag (se bild) som bl.a. finns på British Museum i London.

Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911

Efter sex veckors semester (rekord) var man riktigt taggad att sätta igång och jobba igen. Och redan nu, efter två veckor, har bokprojektet – Sveriges första mynt – växt ytterligare. Nya upptäckter och vidgade vyer gör att man nu måste fundera över hur man skall disponera, avgränsa och renodla det hela för att det skall bli bra. Samtidigt vill man ju ha med tillräckligt mycket bakgrundsinformation för att skapa sammanhang.

skriftliga_kallor_825

Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism (!?), politisk ideologi (!?) och kategoriska åsikter som ”paketeras och sålts” som ”vetenskap och nyare forskning”. Inte minst där avsändaren varit ”den så kallade källkritiska skolan”. (Märklig självpåklistrat epitet förresten. Skall detta föreställa en duktigt pretentiös motpol till ”den okritiska skolan”, eller?). Fake News-debatten är sannerligen inte ny. Som gammal maskiningenjör kan man ju för övrigt tycka att själva idén att (låtsas?) försöka göra naturvetenskap av humaniora kanske inte är helt lyckad. Empirisk vetenskapssyn eller selektiv källkritik med lokalpatriotiska tendenser?

olof_rudbeck_da_825

Hur som helst har ju de senaste hundra åren bjudit på en stundtals underhållande debatt om detta med källkritik och tendentiösa källor – och dito källtolkare!

Här är ett litet stycke skrivet av Sture Bolin om Lauritz Weibull (Scandia, 1961):
I vart fall blev 1909 en vändpunkt i Lauritz Weibulls liv, en viktig punkt även i den nordiska historieforskningens historia. Ännu vid sekelskiftet skildrade man vikingatidens nordiska historia genom att återge de dramatiska och episkt högtstående berättelserna hos Snorre Sturlason och Saxo Grammaticus. Lauritz Weibull jämförde dessa berättelser med äldre källors vittnesbörd och framlade resultaten av sina undersökningar i ”Kritiska studier i Nordens historia omkring år 1000” (1911). Denna bok, numera klassisk, väckte stort uppseende. Ty här försvann Sigrid Storråda. De nordiska kungarnas krigsflottor flyttades från Svolder till Oresund, då de utkämpade forntidens mest ryktbara drabbning. Jomsvikingarna drog bort från både Fyris vallar och Hjörunga våg och gick förintelsen till mötes. Själva det hundraportade, obetvingade Jomsborg föll och blev till grus och spillror. Weibulls synkrets hade väsentligt vidgats från den specifikt skåneländska till den allmänt nordiska historiens centrala problem. Att Weibulls kätterska meningar skulle framkalla kritik var självklart, och den strid, som följde, blev både hård och lång.

Rolf Arvidsson skriver (1971) så här angående en replik av Curt Weibull (Lauritz bror) på hans uppsats ”Källkritisk radikalism och Litteraturhistorisk forskning.”
Redan den omständigheten att Curt Weibull skrivit en memoar är anmärkningsvärd. Mer än kanske några andra i vårt land har bröderna Weibull medverkat till att  ge den genren dåligt rykte. Deras energiska kritik har i hög grad bidragit att  forma den grundsyn på memoarlitteraturen som i denna finner uttrycken för mer  eller mindre advokatorisk talan i egen sak, tendentiös efterrationalisering, förträngning eller omdisponering av händelseförlopp och upplevelsestoff osv. Blir genren annorlunda i Curt Weibulls händer? Blir hans memoar mindre en partsinlaga än en objektivt giltig skildring?

Vad vi egentligen vet och inte vet om Sigrid Tostesdotter, ”Storråda” respektive ”Swiatoslawa” (Gunhild) Mieszkosdotter av Polen . . . avslöjas i boken!

Tiden går – minnena består …

paul_levin_2007-2017b_1200Ibland blir man påmind om hur otroligt fort tiden rusar fram. Idag skriver vi onsdagen den 19 juli 2017 och i min almanacka har jag noterat att det idag är 10 år (!) sedan min gamle vän och kollega, Paul Levin (1932-2007) gick ur tiden.

Paul och det gemyt han bjöd på i sin butik om lördagarna i början av 1970-talet (och framåt), var en av anledningarna till att jag fastnade för myntsamlandet och numismatiken. Med ett stort och brett kunnande, i kombination med humor, talrika historier och ett unikt affärssinne gjorde han Ticalen (eller Schakalen som han själv sa) till en självklar träffpunkt för stadens myntsamlare. Gratis kaffe med dopp och ett stort engagemang i GNF bidrog säkert också till ”folksamlingarna” inne på kontoret.

1DSCN5282a_1200Det är nog ingen större överdrift att påstå att Paul Levin var Sveriges i särklass bäste myntförsäljare alla kategorier. Har genom åren stött på alla möjliga typer av mynthandlare, men ingen som Paul. Hans humor och lättsamma sätt är nog det man helst kommer ihåg.

Har flera mynt och medaljer i samlingen som härstammar från Paul Levins Ticalen. I klipping-samlingen finns t.ex. ett valsverkspräglat Nyköpings-öre 1625 (se bild) som återfinns på ett av Mynthandeln Ticalens visitkort. Myntet köpte jag av Sven Ljunglöf … som i sin tur kanske förvärvat det från Paul? Denna klipping är i sig ett trevligt typmynt som pryder sin plats i samlingen, men lite extra kul genom proveniensen och de speciella kännetecken som länkar den till konung Gustav II Adolfs brev den 12 oktober 1625. (Se vidare Mynttidningen 5/6-1996). Paul brukade för övrigt inte försitta något tillfälle att tala om att han minsann var född exakt 300 år (och en månad) efter slaget vid Lützen den 6 november 1632. Då Paul var den som fick mig att börja typsamla kopparmynt (för 40 år sedan) och han själv dessutom samlade på stormaktstidens medaljer, tycker jag denna kopparklipping passar utmärkt som ”minnespenning”.

paul_levin_2007-2017a_1200

Paul Levin (1932-2007) och Stig Ottosson (1920-2003) utforskar en myntvåg(?) under en myntmässa någonstans i Sverige (Borås-mässan?) i början av 1980-talet.