Kategoriarkiv: Antika Mynt

För 30 silverpenningar

Publicerat av
Svara

Idag anknyter Dick Harrison återigen till numismatiken i sin Historieblogg på Svenska Dagbladet. Harrison besvarar ofta läsarfrågor, och idag rör det sig om följand spörsmål: ”Judas Iskariot skall ha fått 30 silvermynt för att förråda Jesus. I många texter anges att detta pris var identiskt med kostnaden för en slav. Stämmer det? Hur mycket kostade det att köpa en annan människa i forntidens civilisationer?”

I sitt svar nämner Harrison bl.a. att i Mesopotamien kostade en slav i genomsnitt ”mellan 10 och 15 shekel i silver” för 4.200 år sedan. Lite längra fram i texten kan vi läsa: ”I persernas imperium, från 500-talet till Alexander den stores erövring på 300-talet, var priset ännu högre, mellan 90 och 120 shekel för en manlig slav, mellan 60 och 90 för en kvinna”. För att förtydliga lite bör det kanske påpekas att de första mynten kom först omkring 650 f.Kr. (i Lydien) och när det i bloggen talas om SHEKEL är detta inte en existerande myntvalör – utan en vikt- och räkneenhet (som dessutom kunde variera över tid). De äldsta präglade mynten i valören shekel härrör från Fenicien omkring 450 f.Kr. Ordet shekel kommer från det semitiska ”Saqal” som betyder ”att väga”. 1 Shekel = 1/60 Mine = 1/3000 Talent. I Persien kallades shekeln för siglos.

Vi kan t.ex. jämföra med det svenska ÖRET som präglades först 1522, med var en räknevalör (vikt) långt tidigare. När Gustav Vasa lät prägla ettöringar av silver, var finvikten först 2,06 gram, senare sjunkande till 1,10 gram. Det finns en intressant uppgift från år 1240. Då omnämns nämligen att ”lösen för en träl” skall ha kostat ”2 öre i guld” eller ”2 mark i silver”. Eftersom ”1 mark silver” vägde ca 210 gram och förhållandet mellan guld och silver var 8:1 hade alltså ”räkneöret” en vikt på ca 26 gram GULD. Det hade väl vart nåt – ettöringar av guld med ett metallvärde på dryga 9.000 kr per styck.

Svensk mynträkning:  1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Med detta i åtanke blir det lättare att förstå varför ordet ÖRE kommer från AUREUS (d.v.s. guld). För när vi nutidsmänniskor tänker på en ettöring, är det väl varken ett guld- eller silvermynt som dyker upp på näthinnan – utan snarare en liten värdelös koppar-peng (1856-1971 präglad i brons) . . . och den yngre generationen har kanske inte ens sett en ettöring? När 50-öringen gick ur tiden den siste september 2010, var den ett litet oansenligt kopparmynt på 3,70 gram. Man kan alltså säga att ”det sista svenska öret” hade ett metallvärde på 1/50 av detta – motsvarande 0,004 kr. Inflationen har med andra ord devalverat det en gång så gyllene – och länge silvriga – öret ganska rejält.

Den vanligaste tolkningen angående vad en ”judaspenning” egentligen var för slags mynt, är utan tvekan en AR-Tetradrachm (silver-shekel), slagen i den feniciska sjö- och handelsstaden Tyros (Tyre), som på åtsidan har ett lagerkrönt porträtt av Melkart (den feniciske motsvarigheten till Herakles) och på frånsidan en örn stående på en skeppsstäv. Dessa silvermynt väger lite över 14 gram och trettio dylika skulle alltså väga ca 420 gram. Man slås då genast av att denna silvermängd är exakt densamma som omtalades för lösen av träl i Sverige år 1240 – ”2 mark i silver” = 420 gram silver.

Lite mera om viktenheten och myntvalören shekel finns att läsa på Wikipedia. Och för dig som vill veta mer om de mynt som brukar kallas ”Judaspenningar” rekommenderas t.ex. en av de stora handlarportalerna för antika mynt, V-Coins. Vill även passa på att rekommendera två utmärkta böcker: Peter Flensborg: ”Numismatisk Leksikon”, utgiven av Dansk Numismatisk Förening 1996 samt Lars O. Lagerqvist: ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltiden til våra dagar”, 6:e upplagan, 2011.

Storleken har ingen betydelse

Publicerat av
2

Gårdagens blogg handlade bl.a. om Theodosius den Store (379-395 e.Kr.) och att hans mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. Bildlänken visade ett litet bronsmynt (Ø 14 mm, 1,15 gram) – liggande på en vanlig enkrona. Tyckte du att ”Theos slant” var bland det minsta du sett? – då skall du kika (klicka!) på bilden här intill – så får du se ett av världens minsta mynt; NEPAL. Kathmandu. Bhaskara (1701-1715). AR-Dam. Ø 8 mm, 0,035 gram – d.v.s. 1/33 så tung som Theodosius-pengen. Den givna frågan brukar vara: Hade de inga dammsugare på den tiden?  ;o)

Våra vanliga svenska enkronor (efter 1942) väger ju 7,0 gram per styck (det vet man sedan länge på Posten – men banken använder fortfarande den primitiva och tidsödande metoden att räkna antalet). Viktmässigt motsvarar alltså EN enkrona inte minder än 200 stycken!! nepalesiska silver-dam à 0,035 gram.

Bland de lättaste svenska mynten finner vi diverse s.k. brakteater (ensidiga penningar), bl.a. gotländska W-brakteater, slagna i Wisby ca 1280-1450 – från början i gott silver med mot slutet i princip rena kopparmynt. Den här avbildade väger 0,14 gram – inte mycket, men ändå fyra gånger så mycket som myntet från Nepal. Bland ”minstingarna” bland de moderna tvåsidiga svenska mynten hittar vi till exempel de s.k. ”sillafjällen”. 10 Öre Riksmynt, präglade 1855-73 av Oskar I, Karl XV och Oskar II, med en vikt av 0,85 gram och en diameter på Ø 12,7 mm.

Går man efter diameter och inte vikt, finns det faktiskt ännu mindre mynt. På bilden ovan ses bland annat, nedtill till vänster, en grekisk hemiobol av silver, präglad i Karien (Caria) omkring 400 f.Kr. Den mäter endast 7-8 mm i diameter och väger 0,34 gram. På bilden återfinns också en indisk guld-fanam med diametern 7 mm (0,34 gram) samt en lika indisk silver-chuckram som inte mäter mer än Ø 6 mm (0,37 gram).

Här några exempel på att storleken inte har någon betydelse. Bland de största svenska mynten intar naturligtvis plåtmynten en särställning. Vi lägger alltså en (falsk) 1 Daler SM 1673 i botten. Sedan bygger vi på med ett stort silvermynt och ett dito kopparmynt. Idag är kanske en pampig och vacker Kristina-ettöring av koppar populärare bland myntsamlare än ett dito silver-öre, men på 1600-talet var det nog tvärtom. För nog var 1,23 gram silver lättare att bära med sig än 51,50 gram koppar. Köpkraften var (från början) densamma.

Dagen till ära blev det även ett par gamla hundralappar, med Gustav II Adolf och Regalskeppet Vasa, som bakgrund. Jodå, idag är det exakt 384 år sedan det stolta skeppet sjönk på sin jungfrufärd. – Med det får bli i en annan blogg.

Tyckte du att dagens blogginlägg var lite spretigt? Tja, det är så numismatiken ser ut. Det ena ger det andra och ämnet är precis hur stor som helst. Man kan samla på ALLT, eller välja ut något som man själv tycker verkar extra spännade. Valet är Ditt!

För 1634 år sedan …

Publicerat av
Svara

Slaget vid Adrianopel den 9 augusti år 378 e.Kr. sägs ha varit början till slutet för det Romerska Riket. Visigoternas rytteri krossade de romerska legionerna och Kejsar Valens (364-378) stupade tillsammans med två tredjedelar av hans armé. Adrianopel (Adrianople/Hadrianopolis) låg i Östra Thrakien, inte så långt ifrån Konstantinopel. Idag heter staden Edirne och ligger i nuvarande Turkiet vid gränsen mot Bulgarien och Grekland. Kejsar Valens efterträddes av Theodosius den Store (379-395), vars mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. ;o)  Efter det stora nederlaget i Adrianopel år 378 e.Kr. resonerade han ungefär som så att ”if you can’t beat them – join them”. Och så slöts ett förbund med ”de ädla” Vesigoterna om att upplåta mark på romerskt territorium i utbyte mot fred och att man bidrog med soldater till den romerska armén. De latinlärde kallar det ”foederati” och av detta har vi senare fått ord som federal och federation. Ordet federalism är bildat efter latinets ”foedus” och betyder ”fördrag” eller ”förbund”.

Till vänster ses ett minst sagt skröpligt exemplar av en Solidus       – ett myntslag som introducerades, först i mycket liten omfattning av Kejsar Diocletianus år 301 e.Kr. och sedan ”på riktigt” av Konstantin den Store 312 e.Kr. Detta exemplar är en s.k. ”Fouree Solidus”, d.v.s. en samtida förfalskning i guldpläterade koppar. (Jämför blogginlägget om Antikens Olympiska Spel – där även Theodosius den Store kom med på ett hörn). Trots sitt bedrägliga anlete kan den faktiskt vara slagen på ett officiellt myntverk. Något som möjligen talar däremot är att det förefaller som åtsidan är från VALENS (364-378) och frånsidan från föregångaren JOVIANUS (363-364).

Tyvärr är åtsidan svårläst, men det tycks stå VAL vid en position som överensstämmer med solidi från Valens. Typen (med Roma och Constantinopolis sittande – den senare med ena foten på en skeppsstäv) förekommer under båda kejsarna, men är vanligast under Jovianus (som präglade den i Antiochia (ANT), Konstantinopel (CONS) och Nicomedia (SMN) – jämför ”fulingen”.

Frånsidans omskrifter är dock skiljaktiga:

  • DN IOVIANVS PEP AVG – SECVRITAS REI PVBLICAE  (= Statens säkerhet).
  • DN VALENS PER F AVG – GLORIA ROMANORVM  (= Romarnas ära).

Nu var det inte bara officiella mynt-verk som producerade ”romerska mynt”. Det förekom även att man (läs: makthavare) utanför romarriket etablerade myntverkstäder som slog mynt efter romersk förebild. Dessa har ofta förvirrade (illiterata / barbariska) inskriptioner och brukar även ha mer eller mindre avvikande konstnärlig stil gentemot sina romerska original. Likheterna med Olof Skötkonungs efterpräglingar (det heter så när falskmyntarna är kungliga – annars heter det för-falskningar) av Kung Ethelred II:s engelska CRVX- och Long Cross-pennies, är ganska påtaglig. Ju längre från makten präglingarna kommer desto mer förvirrade blir de. Ibland verkar det som minsta fäbod antas ha inrymt ett ”industriellt myntverk”. ;o))

Dessa barbariska präglingar har, i likhet med de tidigare keltiska, allt som oftast en charmfaktor som vida överstiger de ”vanliga” romarna. Området är förhållandevis outforskat och mycket finns att upptäcka. Det förefaller som vissa typer varit extra populära att efterbilda. En sådan är Konstantin den Stores s.k. ”VLPP”-typ (efter frånsidans omskrift: VICTORIAE LAETAE PRINC PERP). Här finns oändliga varianter och rent komiska ”designlösningar”. Jag köpte min första som liten grabb, i en fyndlåda, utan att ha en aning om vad det var som blev liggande där i pojksamlingen. På äldre dar har jag så smått börjat samla på mig lite charmiga VLPP-imitationer (samt några original för jämförelsen skull) och har väl kommit upp i ett hundratal. Men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återkomma till i ett annat blogginlägg.

Fylle fullt av silverskrot!

Publicerat av
Svara

Onsdagen den 25 juli hittades ”två femtioöringar” på en grusväg på Gotland. Några dagar senare uppdagades att det inte alls var 50-öringar. När myntfinnaren sedan sökte vidare bland det två år gamla fyllet på grusvägen, hittade han även ett bronskärl, en silvernål och ett spänne. Måndagen den 30 juli anmäldes fyndet och arkeologerna ryckte genast ut. Man kunde då konstatera att ”femtioöringarna” endast var liten del av en ”vikingatida silverskatt”, nedlagd tidigast (kan naturligtvis även ha skett senare) på 1130-talet (d.v.s. minst 70 år efter vikingatidens slut).

Som så många andra silverskatter är även denna av ”silverskrotstyp”, d.v.s. en blandning av kasserade och trasiga silverföremål och gamla ogiltiga mynt. Primitiva (premonetära) betalningsmedel skulle man kunna säga. Och som vanligt är medias bilder och forskarnas information densamma – en hög silverskrot utan spår av numismatiska fakta eller försök till intresseväckande kontextanalys. ”The same presidia as last year”.

Detta fynd uppges även innehålla en romersk denar! – som väl då gissningsvis får dateras till 200-talet e.Kr. Detta skulle då betyda att tidsspannet mellan ”första och sista mynt” är minst 900 år! En imponerande ”släktsaga”. ;o)  Tänk om denna lilla silverdenar kunde berätta om alla händer den passerat innan den blev fylle på en grusväg mellan Visby och Klintehamn. Skulle gissa att vägen mellan Rom och Visby varit ganska så krokig.

Efter över 25 år som mynthandlare med öppen butik vet man ju ett och annat om vad nutidens människor har i sina byrålådor. En överväldigande majoritet av dessa ”byrålådsmynt” är s.k. silverskrot – d.v.s. reguljära svenska silvermynt från perioden 1874-1971 (enkronor 1875-1968, jubileumsmynt 1897-1976). Lejonparten av detta är samlat/undanlagt under den tid då silvervärdet började överskrida myntens nominella värde, d.v.s. från slutet av 1960-talet och framåt. Än idag är detta ”den klart största artikeln” inom mynthandeln och dessa slitna silverpengar har alltså ”cirkulerat” i närmare 150 år – och fortsätter att göra så. Idag finns investerare som köper partier med hundra år gamla silvermynt och lägger på hög (i bankfack? – eller nergrävda i trädgården?) i tron på att detta är säkrare än papperspengar. Och med tanke på hur våra banker agerar för att slippa kontanter, så är det nog inte så långt kvar innan vi får börja agera vikingar och gräva ner pengarna. Man har t.ex. förbjudit sina kunder att förvara pengar i bankfack!? och man klassar folk med kontanta bankärenden över-stigande 15.000 kr som ”penningtvättare” (trots att EU-direktiv anger 15.000 EURO!).

Men att ”gott silver” har lång livslängd, det kan vi konstatera än idag. Däremot vet vi ingenting om hur? och hur många gånger detta silverskrot ”bytt ägare” – varken idag eller på vikinga-/medeltiden. Om ett mynt är plundrat, givet, stulet, ärligt förtjänat eller ärvt framgår inte av själva myntet. Att vikingatida silverskatter ärvts och byggts på under generationer, som professor Jonsson tror, är naturligtvis bara en teori bland många andra. Vi vet helt enkelt inte hur silvrets olika ägandebyten såg ut.

Den här liknelsen var ju lite oväntad – och kul: ”Det är ganska jobbigt att betala för till exempel en bil med fem- och tiokronor. Så markvikterna är silverbitar i olika fastställda viktklasser”, säger Kenneth Jonsson, myntexpert. Kommer osökt att tänka på Jeremy Clarksons sarkastiska biltest (4:18 in i detta YouTube-klipp) av en grön Ford Fiesta i Top Gear: Can I afford it? – Well if you got £11,000 to spend on a car, then yes, you can … But if you only got 40 pence … then … no, you can’t.  ;o)

 

Olympiska Spelen

Publicerat av
Svara

Ikväll invigs OS i London. Den olympiska elden från Peking har redan anlänt. Och igår skrev jag om moderna kinesiska myntförfalskningar. Tja, varför inte knyta ihop detta och skriva några korta rader om en 2.300 år gammal myntförfalskning med brottare och slungkastare?

De moderna Olympiska Spelen skapades som bekant 1896 av den franske baronen Pierre de Coubertin (1863-1937). Men Antikens olympiska spel är betydligt äldre än så. De första dokumenterade tävlingarna hölls redan år 776 f.Kr. Elvahundrasjuttio år senare inställdes spelen av den romerska kejsaren Theodosius den Store (379-395), då de ansågs som okristerliga.

På bilden ovan illustreras ett grekiskt silvermynt, en Stater  (Ø 24 mm, 8,57 gram), slagen i staden Aspendos i regionen Pamfylien från ca 370 f.Kr. – och drygt hundra år framåt i tiden. Åtsidan visar två brottare (enligt uppgift en olympisk gren sedan 708 f.Kr.) och frånsidan en man med slungan i högsta hugg.

Det avbildade exemplaret är emellertid inte äkta. Men heller inte riktigt falsk. Det är en samtida förfalskning i silverpläterade koppar, sannolikt slagen på ett legitimt mynthus. På engelska kallas dessa präglingar för ”fouree” och många gånger är det nog utgivaren själv som fuskat. Allt för att tjäna pengar. Inget nytt under solen.

Och kanske kom falskmyntaren undan med sitt brott? Det är först efter att myntet hamnat i jorden och blivit korroderat som den grönärgade kopparen nu träder fram under silverytan. Antikens människor var dock inte omedvetna om problemet med falska mynt. Myntet till höger har under sin livslängd fått inte mindre än fem kontramarkeringar – som godkänt dess silverinnehåll.