Idag har jag valt ämne och objekt efter hur vår vildsvinshärjade gräsmatta ser ut! Det har sina sidor att vara ”granne” med Niclas Silfverschiöld och prinsessan Désirée på Kobergs slott … 😉

Medaljen med vildsvinsjakten, i centrum på bilden här intill, är formgiven av medaljkonstens allra första mästare, den världsberömde Pisanello … eller Antonio di Pucci Pisano (Antonio Pisano) som han egentligen hette. Den är utförd i Neapel år 1449 för den italienska fursten Alfonso V av Aragonien (1396-1458), kalla ”den ädelmodige” (el Magnanimo). Alfonso var kung av Aragonien, Valencia, Mallorca, Sardinien, Korsika, Sicilien och Neapel samt greve av Barcelona. En riktig höjdare alltså.

Denna medalj är både pampig (Ø 108,5 mm) och dramatisk. Åtsidan visar ett högervänt porträtt av kungen, medan frånsidan visar den unge kungen på djärv vildsvinsjakt med en dolk som enda vapen. Pisanellos frånsidor var ofta talande kompositioner som beskrev personlighet och bedrifter hos den som beställt, eller blivit föremål för, en medalj.

Så här skriver medaljkännaren Mark Jones i boken ”The Art of the Medal” (1979):
– ”Among the other medals by Pisanello at Naples the most dramatik shows Alfonso as a naked boy who has leaped on to the back of a great hairy boar and raised his knife, ready to strike it dead (51). It is fascinating to see how his drawing of a boar (52) has been subtly yet completely transformed for this composition”.

Pisanello – medaljkonstens förste mästare!
Den italienske renässanskonstnären Antonio Pisano (Pisanello) föddes troligen 1395. Pisanello började sin bana som målare och det var inte förrän i 40-årsåldern som han utförde sin första medalj. Det är möjligt att han som elev till Gentile de Fabriano varit med och arbetat med dekorationen av Sala Nuova i Dogepalatset i Venedig under 1410-talet. Åren 1424-1425 finns han omtalad som hovmålare åt Gonzangas i Mantua. Åren därefter befann han sig i Verona och i Rom. När hans förmodade läromästare, Gentile de Fabriano, avled 1427 fick Pisanello ärva dennes verktyg. År 1432 lämnade han Rom och begav sig via Ferrara till Verona. Där stannade han i fem år, fram till 1438, och arbetade med Pellegrinakapellet i St. Anastasiakyrkan.

Varför Pisanello gick ifrån målningen och började tillverka stora gjutna bronsmedaljer är fortfarande en gåta. Att detta skedde är emellertid odiskutabelt. Exakt när har dock diskuterats, även om det inte rör sig om så stora skillnader. Antingen var det 1438 i Ferrara eller så var det under första halvåret 1439 i Florens, som ”världens första medalj” blev till (se bild ovan). Att den föreställer den bysantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus råder det dock ingen diskussion om. Dateringen grundar sig på var kejsaren befann sig när Pisanello förevigade honom på medaljen.

Under resten av sin levnad skulle Pisanello utföra ungefär totalt 24 medaljer (eller möjligen något fler?), nästan alla av den största skönhet. Han brukade signerade dem OPUS PISANI PICTORIS. Samtliga Pisanellos medaljer är gjutna – med s.k. ”cire perdue teknik”, även kallat ”förlorat vax”. Ett annat gemensamt drag är att alla är av stort format – mellan Ø 67 mm och 110 mm.
De flesta Pisanello-medaljerna är av brons (och till 99% senare avgjutningar), men det lär förekomma originalgjutningar även i bly. Det förefaller också som de allra flesta av de extremt sällsynta originalexemplaren är försedda med ett litet hål upptill. Man har tydligen, trots format och vikt, på ett eller annat sätt burit dem som dekorationer.

Pisanellos ”Vildsvinsjakten”, tillkommen i Neapel 1449 är kanske den mest dramatiska i hans produktion. Den är också en av de sista. Efter denna gjorde Pisanello sannolikt endast ytterligare en medalj innan sin död – som så vitt man vet inträffade 1455. Det förefaller alltså som om han under sina fem sista levnadsår inte utförde några medaljer alls. En man vid namn Vasari skriver att Pisanello var ”mycket gammal” när han dog. Ett relativt begrepp, då han bara skulle varit 60 år om angivna årtal är riktiga.