1610 års praktmynt över Karl IX:s Göteborg på Hisingen har genom åren intresserat såväl numismatiker som de latinlärde. Redan Bror Emil Hildebrand tolkade 1874 åtsidans; CIVIT: GOTHOB: PRIM: FVND: & COND som ”Göteborgs stads förste grundläggare” och hävdade därför att det måste vara slaget efter det att Göteborg II (Gustav II Adolfs Göteborg) grundats 1621. Andra, t.ex. Harald Widéen, har istället hävdat att PRIM skall tolkas som en hederstitel. Se även Mynttidningen 3/4-1997.
Karl IX:s Göteborg fick 1609 privilegium att prägla både guld- och silvermynt i mark-räkning samt skiljemynt om 2 öre – sedan även 1 öre. Kungen och staden skulle dela vinsten 50-50. Gustav II Adolfs Göteborg fick mynträtt 1623 och 1625 – men endast för skiljemynt. 1626 utökades mynträtten med markmynt i silver (men inte med guldmynt).
Detta krånglar till det lite för de som inte vill acceptera präglingsåret 1610. På grund av detta har man istället föreslagit Stockholm som myntort – men utan egentliga argument. Som visats i nämnda nummer av Mynttidningen finns tydliga skillnader med stockholms-mynten och likheter med övriga göteborgsmynt. Eftersom Brenner illustrerar praktmyntet redan 1691 (bild 1, mitten) har somliga velat hävda att präglingen skett ”på 1660-1670-talen” – dessvärre återigen utan egentliga argument.
Efter en snabb genomgång av ett dussin olika exemplar verkar det faktiskt som att de högsta valörerna (36 svenska daler eller 24 riksdaler i guld samt 2½ och 3 riksdaler i silver – alla med sluten kungakrona och öppen vapenkrona) är präglade först – och dubbelriksdalrarna (slagna med retuscherad stamp, med ”påbyggda kronbågar” på vapenkronan) bevisligen är slagna därefter. Upplagan har inte varit obetydlig.
Frågan om VARFÖR? och VEM? som 1670 skulle kunnat/velat producera en stor mängd dylika praktmynt, till minne av en 1611 nedbränd stad (som man 1659 inte kunde finna några spår av), har besvarats med … en s.k. ”talande tystnad”. ;o)
Fenomenet med kopior i myntsamlingar dyker upp i Sverige först en bit in på 1700-talet. När myntsamlandet ökade och Brenners 2:a upplaga utkom 1731 skapades efterfrågan på sällsyntheter som saknades i museisamlingar eller privata dito. Det hände ibland att den gode Elias Brenner missuppfattade (utländska/otydliga/fragmentariska) brakteater samt illustrerade och beskrev dem som svenska. Därmed hade han också skapat ”en mall” för samlarna att samla efter. Nu var falskmyntarna och historieförfalskarna inte långt borta. Nils Rabenius (1648-1717) är en känd dokumentförfalskare – och kanske även förfalskare av samlarmynt? – Jämför t.ex. bloggens vinjett, med två brakteater.
Samtidigt som bedrägliga förfalskningar gjorde entré fanns det också ett behov från muséer och andra samlare att komplettera sina samlingar med ouppnåliga rariteter och annat som kunde fylla luckor i samlingarna. I detta fall var det ju inte så viktigt att kopiorna höll rätt vikt och halt. Om avsikten INTE var att lura någon, kunde det rentav vara en fördel att de var av avvikande material, vikt, storlek.
I fredags skrev jag lite kort om 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, kallad “varianten med tallen”. Den kryptiska avslutningen på det blogginlägget hör lite samman med två äldre blogginlägg; Medaljprägling i Alingsås och Alingsås Museum återuppstår … men tarvar givetvis en förklaring. Saken är nämligen den att jag har en hypotes (läs: ”vild teori”) om att 1700-talskopian av 1610 års praktmynt kanske är tillkommen i Alingsås omkring 1780? Jag tycker det är viktigt för den numismatiska diskussionen att man vågar lägga fram idéer och pröva om de håller. Vi kan inte veta allt om hur det gick till för 230 eller 400 år sedan, men vi kan resonera och göra mer eller mindre kvalificerade gissningar och antaganden.
Två hantverksmässiga och mycket primitivt graverade medaljer över Johan Frans Podolyn (1739-1784) är signerade IB (se bild 3 ovan) – som skulle kunna stå för Johan Bredberg (1735-1788), mästersmed (med lås som specialitet) och verksam vid Alingsås Metallfabrik fram till 1788.
Detaljstuderar man Podolyn-medaljerna 1784 och jämför med 1700-talskopian av 1610 års praktmynt, finner man en hel del likheter – både beträffande bokstavsformer (exv. B, C, G och S) samt en del egenheter i den lite ”grafiska” gravyrtekniken med konturlinjer och skrafferingar. Jämför t.ex. de markerade konturerna vid hårfästet på Podolyn-medaljen med kungamanteln och stadens avgränsningslinje på praktmyntkopian.
Att kopian är gjord efter Brenners förlaga råder inget som helst tvivel om (se bild 1). Kanske kan man skönja några små missar (p.g.a. spegelvändningen?) Omskriften börjar inte kl. 12, utan snarare kl. 11 … och skeppen ute på Göta älv (Gautelfr) har hamnat lite snett. Samtidigt har flera av Brenners missuppfattningar/försköningar kopierats mycket exakt. Något originalexemplar har gravören inte haft tillgång till.
Varför Johan Bredberg i Alingsås? – Ja, här är en liten lista över indikationer:
- Kopplingen till myntsamlaren och numismatikern Johan Frans Podolyn.
- Likheterna i gravörstil med Podolyn-medaljerna (signerade IB).
- Podolyn arbetade på Alingsås Manufakturverk, med tillhörande metallfabrik.
- Bredberg fanns vid Alingsås Metallfabrik, nära det s.k. ”guldslageriet”.
- Där använde man bl.a. ”hard metall” bestående av 88% tenn, 12% koppar.
- Kopplingarna mellan Podolyn och familjen Alströmer i Alingsås & Göteborg.
- Jonas, Patrick, Claes och Johan Alströmers stora numismatiska intresse.
- Myntets historiska värde för Alingsås & Göteborg, grundande 1619 resp. 1621.
- Den stora branden i Alingsås 1779 och Uppfostringssällskapets omdöme 1782:
– ”Det stora och dyrbara Alströmerska Biblioteket, med Naturalie-, Mynt- och Konst-Cabinett, med Chemiska och Mechaniska Verkstäder, kunna här icke utan fägnad och förundran åskådas; de stå öpne för hvar Man, och kunna, så af Grannar, som långväga Resande, alltid betraktas och nyttjas”.
Den som initierat kopians tillkomst har dels haft tillgång till Brenners exklusiva verk, dels känt till att praktmyntet även finns i guld (idag finns endast ett unikt exemplar på KMK i Stockholm). Dessutom har man, förmodligen medvetet, valt att tillverka kopian i en förgylld tenn-legering, vilket indikerar att den kan ha tillkommit i utställningssyfte? Att Jonas Alströmer haft, eller sönerna åtrått, denna mynttyp kan absolut inte uteslutas.
