Kategoriarkiv: Samlarområden

8. Samla Mynt – World Coins

Publicerat av
Svara

Samla mynt – Genom litteratur öppnas dörren till all världens mynt! World Coins! Det vanligaste är nog att myntsamlare samlar det egna landets mynt. D.v.s. i Sverige samlar man svenska mynt och i Norge samlar man norska mynt o.s.v. Men ingen regel som inte har undantag. Man brukar ju skoja om att anledningen till att det finns så få svenskar i Sverige är att de flesta är ute och reser. Så att det finns en stor värld att upptäcka utanför ”ankdammen” kan inte vara någon nyhet. När man väl får upp ögonen för vilken enorm skatt av numismatik som världens samlade myntproduktion utgör, förstår man att mynt inte är någon bristvara. – Det gäller bara att hitta sin nisch.

För den som vill börja lite försiktigt, med att söka igenom växeln, går detta lika bra idag som på 1970-talet. Då letade man mest silvermynt, idag får man väl leta årgångar eller typer bland euro-mynten. Valörerna är desamma, men varje land sätter sin egen prägel på mynten, så det blir totalt ganska många mynt att samla på.

Myntunioner är för övrigt inget nytt, så den som önskar söka sig tillbaka i tiden, kan ju starta upp en samling mynt från den Skandinaviska Myntunionen eller varför inte den Latinska Myntunionen. Den sistnämnde slöts i december 1865 och bestod från början av Frankrike, Italien, Schweiz och Belgien. 1868 gick Spanien och Grekland med och året därpå anslöt även Bulgarien, Rumänien, Serbien, San Marino och Venezuela.

Gå gärna in på länkarna ovan och läs mer … om det verkar intressant … sök vidare!

7. Samla Mynt – Litteratur!

Publicerat av
Svara

Samla mynt – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan god litteratur!
För den som nu av en händelse börjat samla och vill utveckla detta till en riktig hobby, finns en förutsättning framför alla andra: Man MÅSTE skaffa sig litteratur om sitt samlarområde! Om det finns något område där talesättet ”låt inte snålheten bedra visheten” verkligen gäller, så är det här. Kunskap är inte tungt att bära och den som initialt köper fler böcker än mynt, kommer att tjäna massor av läropengar på detta.

Alternativet till att lära av andras erfarenheter, är givetvis att göra sina egna misstag. Och betala priset för detta istället. Fallgroparna rent ekonomiskt är väl främst att gå på förfalskningar och/eller att överbetala för felklassade och ”problematiska” mynt. Medicinen mot detta stavas erfarenhet och erhålls genom en kombination av litteratur- och verklighetsstudier och samspråk med erfarna handlare och samlare. Att besöka olika mynthandlare, mässor, föreningar, auktioner etc. är det bästa sättet att få se som många mynt som möjligt. Och ju fler mynt man sett, desto bättre blir man på att skilja bra mynt från dåliga. Ett bra sätt att spara pengar helt enkelt.

Den andra fördelen med numismatisk litteratur är den ofta kan vara intresseväckande. Via allmänna böcker om mynt och medaljer, värderingskataloger, speciallitteratur eller auktionskataloger kan man upptäcka och lära sig nya saker. Man får svar på varför mynten ser ut som de gör och varför de förändras över tid. Vad slantarna kunde köpa på sin tid och hur komplicerad mynträkningen kunde vara. Man lär sig vilka mynt som endast finns på museer och vilka som finns tillgängliga på samlarmarknaden. Vilka som finns på varje auktion och vilka som endast dyker upp vart femtionde år eller så.

Kort sagt: Köp litteratur! Studera mynt! – Så slipper du famla i mörkret.

5. Samla Mynt – Varianter

Publicerat av
Svara

Samla mynt – varianter … och variationer (petitess-varianter). Igår handlade det om att samla årgångar, det vill säga årtalssamlande. Men vad gör man när alla luckorna i årtalsserien väl är tilltäppta? När samlingen blivit ”komplett”? Slutar man då? Nej, man fortsätter naturligtvis att leta efter olikheter – på respektive årgång! Nu började man samla varianter, variationer, felpräglingar etc.

Alla tvåkronor från 1876 ser inte likadana ut. De första som gjordes hade på åtsidan ett smalare typsnitt och genomgående glesare placerade bokstäver och siffror. Man brukar kalla dessa för: ”Brett årtal”, samt ”litet eller stort E.B.” (myntmästarmärke). För snart 50 år sedan värderades en dylik (med litet E.B. i Myntboken 1971) till 1.250 kr i normalskick och 9.000 kr i toppskick. Räknar vi om detta i dagens penningvärde får vi 9.500 kr respektive 68.000 kr. Idag värderas dessa (enligt Hamrins Mynten i Sverige) till 1.200 kr respektive 75.000 kr. Man kan tolka detta som att ”kvalitet lönar sig”… eller att kronmynt i normalskick idag kan köpas för endast 10% av vad de kostade på 1970-talet. Eller om man så vill; bortåt 90% av kronmyntsamlarna har försvunnit? Man skulle också kunna säga att dagens ”normalsamlare” av kronmynt bara är att gratulera. På grund av ”tillgång och efterfrågan” är dessa mynt idag billigare än på mycket länge.

Den stora skaran ”normalsamlare” från förr, verkar idag ha ersatts av en liten grupp kräsna ”elitsamlare”. – Eller så har man bara bytt samlarområde …?

4. Samla Mynt – Årtalsvis

Publicerat av
Svara

Samla mynt – årtalsvis … det vill säga samla på alla utgivna årgångar. När jag började samla mynt, i början av 1970-talet, fanns det en typ av samlande som överglänste alla andra – nämligen årtalssamlandet. Säkert 90% av dåtidens samlare ägnade sig åt den s.k. kronmyntperioden, d.v.s. svenska mynt efter 1873. På den tiden fanns det fortfarande en hel del ”samlarvärda” mynt i allmän cirkulation. Att titta igenom sin växel eller rent av systematisk växla in mynt på banken och sedan leta efter silvermynt, blev lite av en folkrörelse. Redan på 1960-talet uppstod fenomenet att en tioöring hade ett högre silvervärde än det pålydande (nominella) värdet. Sverige var bland de sista länderna i världen att avskaffa silver i cirkulationsmynt. Kopparnickel ersatte silvret i småmynten 1962 och i kronmynten 1968.

Detta förefaller ha skapat minst två anledningar att börja ”samla (silver)mynt” (hamstrande, samlande och spekulation/inflationsskydd). För det första inträdde genast ”Greshams lag”, d.v.s. att ”om ett element i ett sammansatt betalningsmedel kan användas fördelaktigare än som pengar, försvinner det ur den allmänna cirkulationen” eller kortare: ”gott mynt drivs ut av dåligt mynt”. Silvermynten hamnade i byrålådan och nickelmynten i cirkulation. Teoretisk sett hade ju Sveriges Riksbank kunna tjäna enorma pengar genom att erbjuda en överkurs på silverpengar, men ”lösningen” blev istället förbud emot att smälta ner konungens mynt … som då naturligtvis smugglades utomlands för nedsmältning. Trots att stora mängder smälts ner – under 50 års tid! – verkar dessa ”byrålådsmynt” aldrig ta slut. Kanske en del av förklaringen till detta ligger i att många ”hamstrare” började kika lite närmare på de där mynten. Man började lägga upp årtalsserier – och leta olikheter. Hur många olika kunde man hitta? Varför finns det ingen tvåkrona från 1908 eller 1951? Någon som sett en enkrona från 1922 eller 1974?

Uppenbart är att på 1970-talet drabbades väldigt många av samlarbacillen!

3. Samla Mynt – Din nisch!?

Publicerat av
Svara

Samla mynt? Vad finns det att samla på? Och hur hittar man sin egen nisch?
Som jag antydde igår kan myntsamlande vara i princip hur billigt – eller dyrt – som helst. Men man måste börja någonstans, så varför inte först ”känna sig för” med något som inte äventyrar ”hela månadspengen”? För dig som redan har ett allmänt intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, kan det väl vara smart att börja där. Det finns nämligen numismatiska objekt som associerar till det mesta inom dessa ämnen.

Road av Karl XII? – Varför inte ge sig på att börja samla en serie s.k. mynttecken (nödmynt) från 1715-1719? Det finns tio stycken olika. Gillar du jugend? – Varför inte börja samla ”Art Nouveau Medals”, som de säger utomlands. Jättepopulärt internationellt men knappast ännu ”uppfunnet” i Sverige. Mynt- och medaljkonstnären Erik Lindberg (1873-1966) är vår störste inom detta område. Ulla Ehrensvärds fantastiska bok om hans medaljkonst (NM XXXII:2, 1988), kostar endast ett par hundralappar, men innehåller en oersättlig mängd kunskap. Till och med bankerna och Wallenbergarna finns representerade, för den ekonomiskt intresserade.

– ”Det enda han vet om mynt är ju att runda mynt är runda”… yttrade en gång min granne om en kollega. Kanske lite hårt, men roligt och faktiskt sant. Har man endast EN bok i sitt numismatiska bibliotek är det lätt att förledas tro att alla mynt är runda. Men så är det ju inte alls. Pengar kan se väldigt olika ut i olika kulturer. Nu är det förvisso skillnad på mynt, pengar och primitiva (premonetära) betalningsmedel, men allt ryms inom numismatikens underbara värld – och är därför i högsta grad samlingsvärt!

Att hitta sin egen samlarnisch kan ta tid. Men vad gör det? Många samlare, jag själv inkluderad, tycker dessutom att det kan vara trevligt att samla på lite av varje. Varför ha en samling när man kan ha ett dussin olika? – Och lära sig tio gånger mer!

Att googla är gratis. Att investera i fackböcker är värt varje krona – många gånger om! Stressa inte med att finna din nisch. Låt det ta den tid det tar. Kanske blir det fel både en och två gånger? Men såvida du inte är immun mot samlarbacillen kommer du förr eller senare hitta rätt och drabbas av en hobby som kan ge dig väldigt mycket glädje.

2. Samla Mynt – Hur? & Vad?

Publicerat av
Svara

Samla mynt? Hur börjar man egentligen? Och vad finns det att samla på?
Som jag skrev igår har många myntsamlingar startat mer eller mindre av en slump. För en del kanske genom med gåva redan som barn? Överblivna semesterpengar att ”leka affär” med? Spännande städfynd från byrålådan eller en plundrad spargris? Numera börjar (eller återupptar) många samlandet i vuxen ålder. Den som har ett intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, bör se upp! Då är det nämligen lätt hänt att fastna för myntsamlandet – något som kan leda till ett livslångt beroende! 😉

Oavsett hur inkörsporten ser ut är det systematiserandet och kunskapssökandet som tar den där slumpvis överkomna samlingen mynt till att så småningom utvecklas till en myntsamling. Det är först när man går från ”ekorre eller hamster” till riktig samlare som ögonen öppnas och hobbyns verkliga tjusning kommer i dagens ljus.

Men hur skall man kunna samla på något innan man vet vad som finns!?
Detta är naturligtvis ett problem. Gemene man har inte en susning om att man kan köpa genuina antika romerska mynt, från låt oss säga Konstantin den Store (306-337 e.Kr.), för någon hundralapp!? Eller en svensk tvåöring från 1500-talet för ett par hundra kronor!? Att en dito från 1700-talet kallades ”dubbel slant” och inte kostar mer idag än vad den gjorde när jag började samla på 1970-talet, är förmodligen lika okänt.

På sätt och vis har det aldrig varit billigare att börja samla mynt än det är idag. Och på sätt och vis heller aldrig dyrare. Priserna på mynt, sedlar och medaljer (och allt annat) beror ju på ”tillgång och efterfrågan”. Och inom ”myntsamleriet” i Sverige har vi idag dels en mycket köpstark grupp ”gamla rävar” som varit med länge och endast saknar de riktigt svåra mynten. Samtidigt är återväxten av nya myntsamlare på en historiskt låg nivå, vilket betyder att konkurrensen om ”de lite vanligare och udda objekten” är svag.

Idag finns alltså alla förutsättningar att välja ett eller flera(!) samlarområden med riktigt, riktigt köpvärda objekt. Vill man lägga in ett ekonomiskt hänsynstagande i sitt samlande (och det vill faktiskt väldigt många göra – innerst inne), kan det kanske löna sig att gå lite mot strömmen. Varför samla på precis samma objekt som alla andra? Det finns ju tusentals och åter tusentals olika samlarområden inom numismatiken – och ännu fler att uppfinna.

1. Samla Mynt – Varför det?

Publicerat av
Svara

Det där med att samla mynt … kan det verkligen ge något?
Är det egentligen inte lite av en sjukdom? Eller kan samlandet rentav vara ett sätt att lära sig mera om historia, konst, kultur och ekonomi? Svaret är förmodligen att det blir vad man gör det till. Oavsett om man börjar samla mynt före skolåldern eller efter femtio, bjuder numismatiken på ett oändligt antal samlarområden, där endast fantasin (och möjligen plånboken?) sätter gränserna. Många gånger börjar det med att man på något sätt, kanske genom en gåva eller av en ren slump (överblivna semesterpengar eller byrålådsfynd?), kommer över ett antal mynt … som man sedan börjar utforska och komplettera. Sakta med säkert övergår en samling mynt till att bli en myntsamling.

Efter att ha ägnat mig åt myntsamlande, denna fantastiska hobby, i snart 50 år kan jag intyga att den kan vara oerhört givande på många olika plan. Speciellt om man redan från början köper lika många böcker som man köper mynt. Upplev historiens vingslag! Gör en upptäcktsresa i tiden eller res jorden runt! Njut av de sköna konsterna! Känn tillfredsställelsen av aha-upplevelserna! Och icke att förglömma; JAKTEN! på nya, hett eftertraktade, objekt (kanske det viktigast av allt?).

Och det märkliga är att numismatik bara blir mer och mer intressant ju mera man lär sig. Samtidigt är det något befriande i vetskapen om ämnets oändliga omfång, som gör att man aldrig behöver oroa sig för att bli fullärd. Det kommer alltid att finnas nya samlarområden att uppfinna och sätta tänderna i. Tycker man inte att all världens mynt från 600-talet f.Kr till dags dato räcker till, finns det medaljer, polletter, sedlar etc. etc.

Samla – Lära – Veta … som Samlarförbundet Nordstjärnan uttrycker det hela, tycker jag är en utmärkt devis. Och just via föreningar, auktioner, mässor etc. kan man finna såväl kunskap som samlarvänner. För en del är den sociala biten kanske viktigare än själva samlandet. För andra är det tvärtom. Att utbyta erfarenheter men andra är hur som helst en viktig källa till kunskap.

Med Internet har såväl myntsamlandet som handeln och kommunikationen inom hobby förändrats fullständigt under senare tid. På gott och ont. Aldrig någonsin har det varit så enkelt att hitta, köpa och bestämma mynt, sedlar, medaljer och polletter som nu. Med det har också skapats nya fallgropar. Aldrig förr har det florerat så mycket förfalskningar som nu. Som tur är finns det enkla knep för att undvika att bli lurad. Antingen ser man till att lära sig allt om kopior och förfalskningar, eller så handlar man av de som redan kan detta. Låt inte snålheten bedra visheten.

Önskar läsare, kunder och kollegor en skön 1:a advent!

Reymondt Faltz – Medaillist 1686

Publicerat av
Svara

Raymond Faltz d.y. (även Raymond, Raymund, Raimond, Raimund) föddes i Stockholm 1658. Hans far, med samma namn, var av pommersk släkt och gift med holländskan Susanna Hartmann. Faltz d.ä. blev guldsmedsmästare i Stockholm 1646 och från och med 1649 hovjuvelerare hos änkedrottning Maria Eleonora (Gustav II Adolfs gemål och mor till drottning Kristina). Innan Raymond fyllt nio år hade han mist båda sina föräldrar. Som 16-åring kom han 1674 att börja som guldsmedslärling, men studerade även teckning och vaxpoussering. Sistnämnda disciplin kan ha skett under ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (om vi skall tro Berch och Stenström). Efter fyra års studier arbetade han ett tag som guldsmeden hos Johannes Richter i Stockholm.

På bilden ovan ses till vänster två (inramade) s.k. vaxpousseringar jämte dito färdiga (gjutna) bronsmedaljer. Den större av kung Louis XIV av Frankrike, utförd i Paris 1686, och den mindre, ett självporträtt av medaljkonstnären själv med inskriptionen: REYMONDT FALTZ – MEDAILLIST 1686. Till högen en förstoring av Faltz-medaljen.

Ett av Faltz’ förstlingsverk inom medaljkonsten kan (enligt Lochner) vara den lilla osignerade medaljen över den svenske friherren och diplomaten Mattias Palbitzki (1623-1677). Överst till höger på bildmontaget ovan). Denna bär tydliga influenser av Johan Georg Breuers medaljer, med karakteristisk hög relief, och kan som Rasmusson påpekar, knappast tillkommit senare än på 1670-talet. Den nedre medaljen, över landshövding i Stockholms och Uppsala län, Olof Thegner (1615-1689) graverades i Stockholm 1687 och utgavs av Thegner själv. Brons Ø 43 mm.

De både stora (Ø 64 mm) ensidigt gjutna medaljerna över Faltz’ syster Elisabeth Faltz (1650-1725) och hennes man Baltzar Grill (död 1697), är uppenbart tillkomna efter Reymonds studier i utlandet under 1680-talet och etablering i Berlin. Det var genom Nils Keders försorg som dessa båda medaljporträtt tillkom (sannolikt i Stockholm 1687-89) efter Faltz’ vaxmodeller (se bild och förstoring ovan). Om dessa båda medaljer skriver Rasmusson följande i sin biografi: – ”De ha tecknats med tunna, spröda linjer i låg relief och ge ett intryck av högtidlig stilisering, som knappast annars förekommer hos Faltz”.

Svågern Baltzar Grill var även han guldsmedsson och kanske lite av en idéspruta. Fadern var riksverdien Anthoni Grill och sonen följde i hans fotspår genom att från 1675 arbeta som s.k. ”skedare” (yrkesmässigt renande/extraherande av ädelmetaller) vid Kungliga Myntet i Stockholm. Grill, som hade massor av reformförslag inom bergsbruket, både vid Sala gruva och Stora Kopparberget, kom likväl att bli mest känd som direktör för Kungsholmens glasbruk.

År 1694 lät Baltzar Grill köpa guldsand från Sumatra (!) som han sedan renade vid Salberget och av detta guld tillverkades (göts) sedan 22 stycken rejäla guldmedaljer (Ø 65 mm och närmare 150 gram!) med Karl XI:s porträtt formgivet av Reymond Faltz (se bild ovan, från Uppsala Universitets Myntkabinett – Hildebrand 125). Sumatra-guldet inköptes i Amsterdam, men kom från Salidagruvan i Indonesien där svensken Herman Grim (1641-1711) var bergmästare och förestod verksamheten.

Silvermedaljen över Karl XI ovan (Ø 49 mm, 66 gram) är till skillnad från många av Faltz medaljer präglad och inte gjuten. Den är slagen i Stockholm 1689 – Hildebrand 109.

Göteborgs äldsta pollett!

Publicerat av
Svara

I somras fick jag möjlighet att förvärva en mycket sällsynt pollett som jag länge drömt om, men aldrig trodde jag skulle få äga. Under mina första år som ”riktig mynthandlare” (med öppen butik alltså) i början av 1980-talet köpte vi in en hel del mynt och annat av Göteborgsprofilen Kalle Skårman – som på den tiden regelbundet skrev om mynt och numismatik i Göteborgs-Posten. Kalle hade en dylik pollett … men den gick inte att köpa. Polletterna var hans favoriter och ”Gustavi Domkyrka” var klenoden.

Nattvardspollett från Gustavi Domkyrka i Göteborg 1717. Tenn Ø 29 mm. 7,24 g. Detta exemplar har tillhört greve Bonde på Ericsbergs slott och såldes 2010 på Nordlinds auktion i Stockholm. Bjöd på den då också, men kammade noll. Det var en fantastisk auktion, vilket ofta betyder prioriteringar. Tyvärr kan man inte köpa allt man vill ha. Den gången var utropet 500 kr, men klubban föll först vid 4.900 kr +20% prov. Polletten hade placerats under enskilda medaljer (personmedaljer), förmodligen därför att det var auktionens enda pollett … och EN pollett gör ju ingen samling.

Åtsida: En stor nattvardskalk, omsluten av omskriften: JSAAC LJTHOVJUS (domprosten Isaac Lithovius (1677-1730) i Göteborg). Frånsida: GUSTAUIJ / DOMKYRC / KJA / 1717 på fyra rader. Hyckert I:147. Ex. Bonde på Ericsberg, auktion 6, 2010, nr 772.

I den nyligen, av GNF, utgivna boken om Göteborgs-polletter kan man på sidan 362 läsa om mynthandlaren Selling och att han år 1870 saluförde en dylik pollett i mässing för det facila priset 40 Riksdaler Riksmynt! Notera att man samtidigt kunde köpa en Gustav Vasa-daler (Svartsjödaler 1542-45) endast 10 Rdr RM.

I Sverige är nattvardspolletter mer eller mindre okända och det finns därför väldigt lite skrivet i ämnet. Börje Rådström har dock skrivit en utmärkt artikel i SNT 3-2012 (pdf).

Har även lyckats finna en finsk avhandling från Helsingfors Universitet, där fenomenet omskrivs. ”Mynten under golvet – en numismatisk-arkeologisk studie om kyrkfynd i Finland” heter den och är skriven av Frida Ehrnsten 2012 (se speciellt s. 70-71).

Tidigare i denna månad auktionerade Künker i Osnabrück ut en mycket fin special-samling kallad; ”Die Sammlung Dr. Rainer Opitz – Münzen und Medaillen zur Reformation und Protestantismus”. Där ingick bland annat ovanstående sex nattvardspolletter från Danzig (Gdansk) i Polen. Trots utropspriser på 10-20 Euro hamnade slutpriserna på mellan 210 och 380 Euro per styck +23% provision.

Vill du läsa mer om denna och andra Göteborgspolletter rekommenderas boken Göteborgspolletter, utgiven av Göteborgs Numismatiska Förening (GNF).
Den som passar på att gå med i föreningen (medlemsavgift 200 kr – postgiro 720675-8) får tydligen köpa boken för endast 199 kr inkl. frakt (postgiro 187277-9). Klicka på länken ovan för att se GNF:s erbjudande (pdf).

Den som absolut inte vill gå med i myntklubben GNF kan köpa boken i mynthandeln istället. Collectia.se erbjuder den t.ex. online för 350 kr. För den som eventuellt, mot förmodan, ännu är lite tveksam till att ”ta upp plånboken”, kan vi tipsa om Lars Gahrns utmärkta recension ”Polletterna speglar vår historia” på dennes blogg.

Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Publicerat av
Svara

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?