Sanning eller konsekvens …?

Det där med att vara konsekvent är i sanning ingen lätt uppgift. Allt som oftast tar det egna tyckandet över – med inkonsekvens som följd. På sätt och vis är det ganska märkligt att olika ”experter” har så olika uppfattningar om vad en mynttyp (huvudtyp, undertyp) egentligen är. Det den ene kännaren anser vara en huvudtyp tar den andre inte ens upp som variant. Och samme författare kan dela upp vissa typer i otaliga (raritetsbetecknade) undertyper samtidigt som andra helt ignoreras. Frågan är då om de genomsnittlige samlaren verkligen förstår vad det är som är rart/unik och hur detta skall värderas? En typraritet skall naturligtvis betraktas på ett helt annat sätt än en variant- eller årgångsraritet. – Så ”antal kända ex.” säger verkligen inte mycket för den som inte kan skilja mellan varianter och typmynt. Risken att bli blåst kan m.a.o. vara stor.

Att både Roberto Delzanno och Roland Falkensson helt missat Avesta-liarden 1654 tycker jag är ganska fantastisk. Är det en ren tillfällighet (lapsus) eller är det medvetet? Med tanke på hur omskrivet detta mynt varit i Sverige de senaste 25 åren är det förvånande att en enda svensk numismatiker skulle kunnat missa detta. Internationellt är det dock en annan historia. I princip allt som skrivits är på svenska.

Delzanno tar upp såväl Gustav Vasas efterpräglingar av danska mynt som Gustav III:s Avesta-kopeker, men har som sagt helt missat Kristinas Avesta-liard. Falkensson har ännu inte kommit längre tillbaka i historien än just Kristina, men till skillnad från Gustav III:s 5-kopek 1788 (med årtalen 1764, 1778, 1787) finns inte liarden 1654 med.

I november nämnde jag lite i förbigående Kristinas Stockholms-riksdaler 1641, som två mynthandlare värderade väldigt olika. I Delzannos mäktiga bokverk tas detta mynt upp som ett typmynt – skiljt från dito ”utan gräskulle”. Falkensson tar upp den som undertyp (vilket ju är korrekt) men har helt missat att lista den på ”raritetssidorna” (trots att den endast lär vara känd i 4-5 exemplar).

En annan undertyp som också är känd i endast fyra exemplar är drottning Kristinas Nyköpings-fyrk 1634 med årets kungliga krona (Typ IV). Även denna saknas såväl hos Delzanno som hos Falkensson, som båda valt Hallborg & Hartmanns 150 år gamla och ganska inkonsekventa ”typindelning”. Undertypen ifråga har visserligen inte varit känd mer än i 15 år, men då man skrivit om myntet här på Myntbloggen redan för åtta år sedan och dessutom tillsänt båda herrarna en förhandsversion av kommande variantförteckning, tycker man kanske att de kunde bemöda sig att läsa den. Förklaringen att ”det blir så många mynt att samla” köper jag inte alls. Och det gjorde inte Roland heller när jag påpekade hur det ser ut under exv. Karl XI:s 2-marker. 😉

Göteborgs-öret 1635 med årtalet i frånsidans omskrift (istället för på ömse sidor ovan åtsidans sköld) finns glädjande nog med både hos Delzanno och Falkensson. Även om den senare, helt felaktigt, blandar ihop Stockholm och Göteborg i sin ”typindelning”. Denna undertyp kom fram först 1990 på Antikören auktion 9, och har till och med uppmärksammats i Myntboken av Archie Tonkin. – Och den läser väl alla!? 😉

4.000 timmar senare …

SVERIGES MYNTBOK 995-2022
Värderingspriser – Inventering – Auktionsnoteringar

4.000 timmar senare, så landade Sveriges Myntbok. – Det är inte så mycket att säga egentligen, annat än att, ja, hehe, det är mycket arbete – men nu är det gjort!

Ungefär sådär sammanfattar Roberto Delzanno själv, sin fullkomligt fantastiska och ytterst imponerande arbetsinsats med jätteprojektet Sveriges Myntbok. Att åstadkomma detta på ganska exakt ett år(!) är enastående. Stort GRATTIS och hatten av!

Att starta nya tokiga projekt är alltid lovvärt, men att dessutom lyckas ”gå i mål” på rena världsrekordtiden, är kort och gott beundransvärt. För tretton år sedan (2007) startade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) sitt projekt Den Svenska Mynthistorien, som är tänkt att bli ”ett heltäckande standardverk i sex volymer”… om man någonsin kommer så långt? Bengt Hemmingsson, som håller på volymen om Stormaktstiden, har framfört att den första delen om Frihetstiden och den gustavianska perioden 1719-1818, är så undermålig att den borde göras om. Och personligen tycker jag att även andra delen om Vikingatiden ca 995-1030 redan nu efter tio år känns ganska passé. – ”Nyare forskning”, som Brita Malmer ofta brukade säga, kan förändra mycket.

Vi samlare har alltid varit i behov av handböcker för ett framgångsrikt samlande. Numismatik kan som bekant bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur. Vet man inte vad som finns, vet man ju inte vad man kan/vill samla på. I Mynttidningen 3-1995 gjorde undertecknad en liten resumé kallad ”100 år av viktiga handböcker för samlare”. Där kan man följa utvecklingen från Daniel Holmbergs årtalsförteckning 1478-1892 som utkom 1894, till Hamrin & Hyllengrens Svensk Myntförteckning del 1, 1818-1988. Milstolparna bland dessa kataloger är Tingström 1963, Lagerqvist 1970 och Ahlström, Almer, Hemmingsson 1976, som alla faktiskt är ”ledande” än idag. Åtminstone tills nu.

Digitaliseringen av myntbranschen har endast pågått i omkring 20 år. ANTIKÖREN var bland de första i Sverige med att inta Internet. Lanseringen av Mynthandeln.com i oktober 1998 ersattes mer eller mindre av Myntbloggen.se i juli 2012. Under dessa dryga 20 år har samlare erbjudits såväl auktioner som artiklar – kostnadsfritt! Kort efter millenniumskiftet dök MrBid och Tradera upp. Fenomenet men internetauktioner i allmänhet och Tradera i synnerhet, har haft en oerhörd påverkan på myntsamlandet i Sverige. Det märks om inte annan när man får stencilerade listor från GNF och andra myntklubbar, som verkar ha fastnat i 1950-talet. 😉

För att återgå till SVERIGES MYNTBOK 995-2022 (uppföljaren till Sveriges Guldmynt 1512-2020 som utkom 2019), hade denna knappast kunnat produceras utan en digitaliserad myntmarknad. Roberto Delzannos sammanställning bygger i hög grad på uppgifter från databasen Coin Archives Pro som omfattar lejonparten av världens auktionsfirmors auktionsnoteringar de senaste 20 åren. Många noteringar finns dessutom redovisade i boken. Nackdelen är att perioden före millenniumskiftet samt andra försäljningskanaler tenderar att bli lite underrepresenterade.

Något som är väldigt trevligt att kunna konstatera är att Sveriges samlare, forskare, handlare, ”bollplank” – och myntfotografer(!) helhjärtat ställt upp och hjälpt till med att dra sitt strå till stacken. I en bransch som annars är full av individualister är detta samarbete en ljusglimt i tillvaron under det annars dystra året 2020. – Inget ont som inte har något gott med sig. Delzanno tillstår också att han fått en hel del hjälp från specialsamlare och forskare, ”alla är då speciellt avtackade i förordet”. – Så vad är väl ett hundratal mejl med olika frågeställningar, när det mynnar ut i något så här bra!?

För att beskriva Delzannos mäktiga bokverk SVERIGES MYNTBOK skulle man kanske kunna säga att det är som Tonkins MYNTBOKEN … – fast precis tvärt om! Här slösar man med utrymme och sidantal, istället för att försöka ”knö in så mycket som möjligt på minsta möjliga yta”. Här använder man ett rikt bildmaterial med förstoringar, förklarande texter, variantbeskrivningar och förtydligande, istället för att ”förenkla” genom förvirring och komprimering. Böckerna är dessutom inbundna! Gött att slippa lösbladssystem.

Att de svenska besittningsmynten också inkluderats är naturligtvis mycket bra. Att de placerats under respektive regent och inte under sina geografiska platser, tycker jag är ännu bättre. Och för en medaljfantast är det ju en fröjd att finna ett så pass stort urval av såväl kungliga som enskilda medaljer i Delzannos verk. Tror detta kan stimulera ett i Sverige länge bortglömt samlarområde och på så sätt göra oss här hemma i ankdammen lite mera internationella. Att medaljerna i boken skulle vara ”integrerade så som de en gång gavs ut” är väl däremot en sanning med modifikation. Faktum är att samtida och senare minnesmedaljer blandas friskt, huller om buller. Om det är detta som lett till de ibland märkliga värderingarna skall jag låta vara osagt, men relationerna mellan en museal 1500-talsmedalj och en simpel regentlängdsmedalj är märkliga.

När det gäller just värderingar, så hör man ju på ordet att detta är mer eller mindre personliga åsikter. Läsaren gör klokt i att ta detta med en nypa salt. Det förekommer allt fall där ”det råkat bli en nolla för mycket” och (mera sällan) där det fattas en nolla. 😉

Diverse petitesser som att undertyper ibland redovisas som typmynt samt att Avesta-kopekerna finns med, medan Avesta-liarderna 1654 glömts bort, får man nog bokföra på kontot ”undantagen som bekräftar regeln”. – Eller som min gamle vän Sven Ljunglöf brukade säga; – ”Den trycksak som inte innehåller fel, är inte tryckt ännu”… 😉

Sammanfattningsvis: Delzannos bokverk i två volymer är årets julklapp 2020.
Den samlare av svenska mynt och medaljer sin inte har denna i sin bokhylla bör nog fundera på om han eller hon verkligen skall fortsätta att kalla sig myntsamlare.

Värderingar och värdeutveckling

Förra helgen upplevde vi många fantastiska? / katastrofala? (stryk det som inte önskas) prisnoteringar på auktion. Men hur kan det komma sig att ett och samma mynt samtidigt kan värderas till a) 5.000 kr alt. b) 250.000 kr, beroende på vilken mynthandlare man frågar? Att ”var och en är sig själv närmast” är väl en sak, men borde inte de som ger ut värderingsböcker (och själva kallar sig ”marknads-ledande på numismatiska kvalitetsobjekt” resp. ”professionell numismatiker och författare”) vara lite mera eniga i sina värderingar …?

Ovanstående Adolf Fredrik-dukat 1754 såldes på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995 för 36.000 kr +12,5% provision (40.500 kr). Samma mynt klubbades förra helgen på SNF/MISAB för 405.000 kr +18,75% (480.938 kr). På 25 års tid har myntet ifråga ökat i värde med fantastiska 1088%!! (nästan 12 gånger pengarna). Samtidigt har myntets kvalitet ”ökat” ifrån 1/1+-50 till ”1+/01-70)(1+-60″… eller med 30% om man så vill. (Och här är en annan som ”ökat” från 1?-20)(1-40 till ”1/1+-50” på nio månader! +67%).

Detta fick mig att plocka fram och bläddra lite i auktionskatalog 17. Av ren nyfikenhet undrar man ju om ALLA priser tolvdubblats (samtidigt som kvalitetsstandarden devalverats?) det senaste kvartsseklet, eller om detta var ett undantag?

Tja, skall man göra en mycket grov generalisering skulle man möjligen kunna hävda att många ”bättre svenska mynt” stigit med i storleksordningen 5-10 gånger på 25 år. – Men det finns också de som i princip stått stilla – eller mer än tiofaldigats. Spannet är stort. Skall man försöka sig på ytterligare en gissning (eller analys som det heter numera), är det dukater, riksdalrar och riktigt fula mynt(!) som stigit mest i pris under perioden. Vänder man på det, är det alltså dessa som för dagen är mest övervärderade. Den spontana förklaringen till detta är förmodligen att vi idag har fler köpstarka ”nybörjare” än på länge (läs: sedan 1970-talet) och att dessa nya samlare (investerare?) till stor del rekryterats från ädelmetallhandeln.

Roade mig med att lista TOPP 30! på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995.

005. Gustav Vasa. 1 Daler 1543. Ex. SM. Toppex! 01 … (20.000) 24.000:- +12,5%
041. Karl IX. 16 Mark 1606. Guld. Bucklig (1?)(1) … (12.000) 12.000:- +12,5%
042. Karl IX. 16 Mark 1610. Guld. Tilltalande. 1+ … (35.000) 46.000:- +12,5%
044. Karl IX. 5 Mark 1612. Samtida förfalskning. 1+ … (5.000) 10.500:- +12,5%
071. Gustav II Adolf. Säter. 1 Öre 1626. VVP. 01/0 … (10.000) 12.500:- +12,5%
123. Karl XI. 1 Dukat 1676. Guld. Bucklig. (1+) … (20.000) 22.000:- +12,5%
124. Karl XI. 1 Dukat 1677. Guld. Bucklig. (1+) … (12.000) 16.000:- +12,5%
127. Karl XI. 1 Dukat 1685. Guld. Kantskada. (1+) … (10.000) 17.000:- +12,5%
128. Karl XI. 1 Dukat 1695. Guld. Gripenhjelm. (01) … (75.000) 101.000:- +12,5%
153. Karl XII. 1 Dukat 1699. Guld. Tvåårstyp. 1/1+)(1+ … (12.000) 15.500:- +12,5%

155. Karl XII. 1 Dukat 1712. Guld. Lätt böjd. (01) … (8.000) 11.500:- +12,5%
156. Karl XII. 1 Dukat 1718. Guld. Obet. repor. (1+/01) … (15.000) 18.500:- +12,5%
158. Karl XII. 1 Riksdaler 1707. Peruk. Tilltalande. 1+/01 … (10.000) 12.000:- +12,5%
160. Karl XII. 1 Riksdaler 1718. Toppex! Patina! 01 … (10.000) 14.500:- +12,5%
185. Fredrik I. Guldmedalj Jernkontoret 1747 (1924). 01/0 … (10.000) 13.000:- +12,5%
186. Fredrik I. 1 Dukat 1735. Guld. Vackert ex. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
213. Adolf Fredrik. 1 Dukat 1754. Ö. Silverberget. (1/1+) … (20.000) 36.000:- +12,5%
223. Adolf Fredrik. Ljusnedal. 1 Daler SM 1753. (1+/01) … (12.000) 22.000:- +12,5%
229. Gustav III. 1 Dukat 1771. Guld. Ädelfors. 01/0 … (20.000) 27.000:- +12,5%
230. Gustav III. 1 Dukat 1772. Guld. Tunna repor. (01) … (8.000) 11.000:- +12,5%

232. Gustav III. 1 Dukat 1777. Guld. Vackert ex. 01 … (8.000) 10.000:- +12,5%
235. Gustav III. 1 Dukat 1783. Guld. Praktex! 01/0-95! … (12.000) 25.000:- +12,5%
255. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1793. Guld. Typ I. 1+/01 … (8.000) 12.000:- +12,5%
256. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1794. Guld. Typ I. 01 … (9.000) 15.000:- +12,5%
258. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1798. Guld. Typ II. 01 … (10.000) 18.500:- +12,5%
282. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1838. Guld. Vackert ex. 01 … (20.000) 22.000:- +12,5%
283. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (15.000) 22.000:- +12,5%
284. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1837. Guld. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
285. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (9.000) 14.500:- +12,5%
350. Karl XV. 1 Riksdaler RM 1862. Spegel. 01/0 … (10.000) 14.500:- +12,5%

Totalt inbringade dessa trettio penningar Kr 695.912:- inkl. 12,5% provision. Detta kan jämföras med de trettio högst betalda mynten på SNF/MISAB 35 förra helgen, som summa summarum klubbades för drygt sju gånger så mycket, eller Kr 5.103.875:- inkl. 18,75% provision. Siffror som alltså är i överensstämmelse med ”analysen ovan” (5-10 gånger pengarna på 25 år). Och även om man plockar ut ”mynt nr 10, 20 och 30” på respektive lista får man förhållandet 7:1 i jämförelsen mellan 2020 och 1995.

Naturligtvis finns det, som jag tidigare nämnde, undantag också. MISAB sålde t.ex. en Riga-taler 1645 från drottning Kristina (50.000) för 86.000:- +18,75% som så sent som 2018 såldes på SNF:s auktion 173 (15.000) för 202.000:- +10%. En liten lätt förlust på 120.000 kr på ett par år. Notera att ”Rengjord” förbytts i ”Tilltalande patina”, men det hjälpte alltså inte.

Något som skiljer sig markant mellan ANTIKÖREN 17 och SNF/MISAB 35 är utrops-priserna (minimipriser i båda fall). Jämför vi dessa båda ”Topp 30-listor” hamnade ANTIKÖRENS värderingar på 71% av slutpriserna (jämförbart med Ahlströms som hade ”minimipris = 70% av värderingen”), medan MISAB:s värderingar landar på endast 36% av resultatet!? På ”toppobjektet” (AF-dukaten överst) var MISAB:s värdering endast 18% av slutpriset!? Något man i mäklarbranschen skulle kalla ”lockpriser” och som naturligtvis kan vara ganska riskabelt för säljarna. – Men praktisk för arrangören, då denne på detta sätt försäkrar sig själv om en garanterad provisionsintäkt.

Att priserna kan förändras både upp och ner under 25 års tid är kanske inte så konstigt. Men att ett och samma mynts ”värde” kan stiga från 5.000 kr till 250.000 kr på en vecka(!) är ganska fantastiskt. Vilket pris är ”rätt” och vilket är ”fel”? Vem kan man lita på? Vågar man lämna in mynt till myntauktion när priserna varierar så extremt?

Tja, självfallet är ett mynt alltid värt vad någon är beredd att betala. Varken mer eller mindre. Och en säljare kan naturligtvis begära precis vilket pris som helst för ett mynt. Kanske får han sålt det. Kanske inte. Smaken är som baken och det är upp till varje köpare att fundera över hur mycket man är villig att betala. Ett litet problem i dessa tider kan möjligen vara att många av ovannämnda ”nybörjare” verkar grunda sina ”värderingar” på en mycket osäker faktor … nämligen vad andra (anonyma) budgivare tycker. Sedan kan ju var och en dra sina egna slutsatser av vad som händer när två eller flera ”köpstarka noviser” resonerar på samma sätt … 😉

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

20. Samla Mynt – Sedlar

Samla mynt – Sedlar – vem samlar inte på det!? Inom ”myntsamleriet” finns det massor av samlare som ägnar sig åt sedelsamlande. Själv är jag inte en av dem, men har full förståelse för de som tycker detta är ett fascinerande område. Vet inte riktigt varför jag aldrig fastnat för sedlar? Kanske av samma orsak som jag tidigt valde bort frimärkssamlandet? – Man kan ju inte sitta i tvärdrag! 😉

Precis som med myntsamlande är det vanligt att man i första hand samlar det egna landets utgåvor. Sverige kan stoltsera med världens äldsta centralbank, Rikets Ständers Bank, grundad redan 1668, och som sedermera blev Sveriges Riksbank. Så det finns ganska mycket att samla på bara inom landet. Äldre sedlar bjuder t.ex. på många lärorika lektioner i mynträkning. Visste du att det finns en papperssedel som kallades för ”plåt”? – 6 daler KM (kopparmynt) 1743-76 … som motsvarade 2 daler SM (silvermynt) … som var ett plåtmynt … som långt tidigare (1681) motsvarat 1 riksdaler. Mer om detta kan du läsa i dessa två fantastiska allmännumismatiska böcker:

  • ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby, 2000.
  • ”Vad kostade det” av Lars O. Lagerqvist, 2011.

När det gäller all världens sedlar är förutsättningarna även här likartade de som gäller för mynten. Man kan välja att samla vissa länder eller en hel kontinent. Eller så kan man välja ett friare tillvägagångssätt och motivsamla. Litteratur är givetvis ett måste oavsett om man skaffar referenskataloger som Krauses World Paper Money (sedelsamlarnas motsvarighet till World Coins) eller om man väljer att söka sig fram via internet istället.

Avslutar med en länk till en trevlig svensk sedelsida – Sedelmynt.se – som är både allmän, innehållsrik och supernördig på en och samma gång. Älskar kalenderbitare!

13. Samla Mynt – Gravörerna

Samla mynt – Möt gravörerna! – Konstnärerna bakom mynten … och medaljerna! Genom att dokumentera sin samling lär man sig slå i böcker och utforska orsakerna till att mynten ser ut som de gör. Vikt, halt, storlek etc. styrs av myntordningarna. Myntens utseende av en idé, beskrivning eller förlageteckning … som sedan iscensatts av en myntgravör – en isensnidare (järnsnidare) som man sa för i tiden. Att olika gravörer hade olika stil på sina arbeten är egentligen inte konstigare än att vi alla har mer eller mindre olika handstil när vi skriver. Somliga tecknar en krona eller bokstaven G på ett sätt, andra på ett helt annat. Detta att varje gravör har sin särpräglade stil kan vara ett fantastiskt fint hjälpmedel för att klura ut okända förhållanden rörande vår, allt som oftast, fragmentariska kännedom om mynthistorien.

Våren 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en bok inför FriMynt i Helsingborg. Tja, bok och bok. Kanske snarare ett litet häfte. Hur som haver var temat Karl XI:s riksdaler 1676 och vad denna kunde berätta i olika avseenden – exv. om gravörernas stilar.

I de fall flera myntgravörer anförtrotts en och samma mynttyp, med precis samma förutsättningar, kan resultatet ibland bli väldigt olika (jämför bilden ovan). Framförallt komplicerade bildelement som porträtten kan givetvis variera ordentligt, men även krontyper och enskilda tecken. Det faktum att de flesta mynt är osignerade, men många medaljer däremot är signerade, gör att vi med lite tur kan koppla ihop en specifik konstnär/gravör med specifika mynt. Spinner man vidare på detta kan man identifiera särdrag och egenheter hos många av våra gamla mynt- och medaljgravörer.

Det första jag gjorde när jag på allvar började samla medaljer, var just att ordna dem efter konstnärer. – Ett lite annorlunda sätt att kategorisera medaljer. Men det är en helt annan historia, så den får vi ta en annan gång.

12. Samla Mynt – Registrera

Samla mynt – Varför registrera och dokumentera sin samling? Det finns naturligtvis många skäl till att hålla ordning på vilka mynt man har och vilka som saknas. Inte minst om man vill försöka undvika alltför många dubbletter. Enklaste sättet är kanske att helt sonika bocka av dem i en värderingskatalog (hittade förresten min gamla ”lagerbok för mynt”, HG-1973, idag – se bild). Välj gärna en katalog som inte blir till lösbladssystem efter fem minuter, för då blir det bara ännu rörigare.

Min gamla samlarkompis Thomas och jag tog detta med att dokumentera samlingen ett steg längre och lät trycka upp egna registerkort – på ”elfenbenspapper”. Jo du, fint skall det vara. Idén hade vi fått från Björn Tarras-Wahlbergs bok ”Mynt från början” från 1971 (se bild), som fick bli förlaga till vår egen design. På dessa kort kunde man fylla i alla möjliga allmänna myntfakta om myntet ifråga (myntort, omskrifter, myntgravör etc.) och sedan lägga till exemplarspecifika uppgifter som exv. vikt, kvalitet, anmärkningar, proveniens, inköpspris m.m. Detta var ytterst lärorikt då man fick anledning att slå upp varje mynt i olika böcker – Ahlströms Sveriges Mynt, Tingströms Svensk Numismatisk Uppslagsbok, Krauses World Coins eller vad det nu kunde vara. Man lärde sig att slå i böcker och förstå litteraturens betydelse för samlandet. En bättre skola för att lära sig att skriva myntbeskrivningar kan jag knappast tänka mig.

Idag är väl förmodligen allt (eller det mesta av) detta digitaliserat och finns tillgängligt på nätet? Om inte, så borde det vara så. Personligen gillar jag fortfarande att slå i böcker.

Det var ”första halvlek” det. Tänk vad tiden går … redan halvvägs till julafton! 😉

10. Samla Mynt – Handlare?

Samla mynt – Mynthandlare? När och varför blir man det? Att det i stort sätt finns lika många samlarinriktningar som det finns myntsamlare, är kanske inte så konstigt med tanke på numismatikens mångfald. Men frågan är om inte samma sak gäller mynthandlarna? Anledningen till att man en gång började är ofta desamma som hos samlarna. Antingen var det samlarintresset som var inkörsporten, eller så var det silverskroten. Genom handel kunde man finansiera sitt samlande – eller få sitt levebröd.

I mitt eget fall skedde övergången från samlare till handlare stegvis redan i tonåren. ”Hobbyn som spårade ur”, som jag, halvt på skoj, brukar uttrycka det. Under senare delen av 1970-talet växte samlarintresset till den grad att rundturen till Göteborgs alla mynthandlare en gång i veckan, inte riktigt räckte till. Kompisen och jag började annonsera efter mynt och köpte in mindre samlingar. Detta i sin tur ”tömde kassan” vilket ledde till att vi ställde ut på de s.k. samlargatorna (småmässor för privatpersoner) som arrangerades i Nordstan och på Frölunda Torg var och varannan månad. På Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) kunde man också ta med sig några brickor och göra lite affärer innan auktionen. De några år äldre kamraterna Göran Mattsson och Anders Falk hade gjort så sedan länge och detta var ett uppskattat inslag på förenings månadsmöten. Genom kontakter med andra samlare fick man en inblick i deras samlande och vad de sökte för mynt. Plötsligt blev många fler mynt intressanta och köpvärda än enkom de som passade i den egna samlingen.

Som 16-åring gav jag 1980 ut min första lagerlista och året därpå startades familje-företaget Antikören Mynt & Antikt med butik på Stureplatsen i centrala Göteborg. Att köpa kassettdiskar för 8-10.000 kr stycket, tyckte jag var alldeles onödigt, så dessa snickrade jag själv ihop i garaget. Våren 1986 höll vi vår första offentliga myntauktion. Medan farsan tog hand om butiken, listade och fotograferade jag inlämnade samlingar. Morsan frilade (klippte) bilder och skrev rent mina hieroglyfer. Under visning och auktion tog vi hjälp av goda vänner som Anders och Göran. Auktionsklubban anförtroddes våran eminenta tryckare, mynttidningsutgivare och samlarvän, Sven Ljunglöf i Lerum.

Bland det stora antal mynthandlare vi haft i Sverige genom åren är det ytterst få som tagit steget (förmått) att arrangera myntauktioner. Anledningen till detta är nog främsta att de allra flesta mynthandlare är enmansföretagare, vilket i princip omöjliggör auktionsverksamhet. För detta krävs nämligen ett team av åtminstone en handfull medarbetare, vilket kan vara svårt att få ihop i en bransch full av individualister. Undantaget som bekräftar regeln är väl möjligen jag själv. Under fyra år som ”ungkarl och speleman” 1994-97 lyckades jag i princip ensam producera 700 sidor myntauktion och 800 sidor mynttidning – samtidigt! Obegripligt!? Fattar inte själv hur det gick till?

Efter att min far gick bort 2003 förändrades plötsligt förutsättningarna för att bedriva mynthandel. Det blev visserligen ytterligare tio internetauktioner efter detta, men 2007 fann jag för gott att stänga butiken efter drygt 25 år. Internet hade tagit över och det fanns inte längre någon anledning att ha 185 kvm butik i Göteborg, när man lika gärna kunde sitta med en laptop ute i skogen. Så jävla kul är det inte att köpa silverskrot! 😉

Under de senaste decenniet har vi i Sverige fått nya auktionsarrangörer efter Ahlströms, Aurum och Antikören. Frimärkshandlarna har tydligen fortfarande råd med personal. Eller så är de bara bättre på att samarbeta? Bland mynthandlarna är det ingen som vågat satsa på auktioner. Och det är naturligtvis helt förståeligt. Sedan tio år tillbaka har vi den smått perversa situationen att en förening!? driver Sveriges största mynthandel med auktionsverksamhet. Upp-och-ned-vända världen? – Ja, absolut! Visst är det så! Idag har vi mynthandlare som bedriver forskning och skriver böcker, medan en ”ideell” förening (tack vare kostnadsfri personal), driver stora delar av mynthandeln i landet. Ombytta roller! Och det kanske är bra? Hur som helst får vi nog aldrig riktigt veta om det finns privata mynthandlare med auktionsdrömmar eller ej? Ett ”moment 22” om man så vill. För faktum är att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) lyckats sätta den fria konkurrensen ur spel, eftersom ingen kan tävla mot gratis arbetskraft?