24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

20. Samla Mynt – Sedlar

Samla mynt – Sedlar – vem samlar inte på det!? Inom ”myntsamleriet” finns det massor av samlare som ägnar sig åt sedelsamlande. Själv är jag inte en av dem, men har full förståelse för de som tycker detta är ett fascinerande område. Vet inte riktigt varför jag aldrig fastnat för sedlar? Kanske av samma orsak som jag tidigt valde bort frimärkssamlandet? – Man kan ju inte sitta i tvärdrag! 😉

Precis som med myntsamlande är det vanligt att man i första hand samlar det egna landets utgåvor. Sverige kan stoltsera med världens äldsta centralbank, Rikets Ständers Bank, grundad redan 1668, och som sedermera blev Sveriges Riksbank. Så det finns ganska mycket att samla på bara inom landet. Äldre sedlar bjuder t.ex. på många lärorika lektioner i mynträkning. Visste du att det finns en papperssedel som kallades för ”plåt”? – 6 daler KM (kopparmynt) 1743-76 … som motsvarade 2 daler SM (silvermynt) … som var ett plåtmynt … som långt tidigare (1681) motsvarat 1 riksdaler. Mer om detta kan du läsa i dessa två fantastiska allmännumismatiska böcker:

  • ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby, 2000.
  • ”Vad kostade det” av Lars O. Lagerqvist, 2011.

När det gäller all världens sedlar är förutsättningarna även här likartade de som gäller för mynten. Man kan välja att samla vissa länder eller en hel kontinent. Eller så kan man välja ett friare tillvägagångssätt och motivsamla. Litteratur är givetvis ett måste oavsett om man skaffar referenskataloger som Krauses World Paper Money (sedelsamlarnas motsvarighet till World Coins) eller om man väljer att söka sig fram via internet istället.

Avslutar med en länk till en trevlig svensk sedelsida – Sedelmynt.se – som är både allmän, innehållsrik och supernördig på en och samma gång. Älskar kalenderbitare!

13. Samla Mynt – Gravörerna

Samla mynt – Möt gravörerna! – Konstnärerna bakom mynten … och medaljerna! Genom att dokumentera sin samling lär man sig slå i böcker och utforska orsakerna till att mynten ser ut som de gör. Vikt, halt, storlek etc. styrs av myntordningarna. Myntens utseende av en idé, beskrivning eller förlageteckning … som sedan iscensatts av en myntgravör – en isensnidare (järnsnidare) som man sa för i tiden. Att olika gravörer hade olika stil på sina arbeten är egentligen inte konstigare än att vi alla har mer eller mindre olika handstil när vi skriver. Somliga tecknar en krona eller bokstaven G på ett sätt, andra på ett helt annat. Detta att varje gravör har sin särpräglade stil kan vara ett fantastiskt fint hjälpmedel för att klura ut okända förhållanden rörande vår, allt som oftast, fragmentariska kännedom om mynthistorien.

Våren 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en bok inför FriMynt i Helsingborg. Tja, bok och bok. Kanske snarare ett litet häfte. Hur som haver var temat Karl XI:s riksdaler 1676 och vad denna kunde berätta i olika avseenden – exv. om gravörernas stilar.

I de fall flera myntgravörer anförtrotts en och samma mynttyp, med precis samma förutsättningar, kan resultatet ibland bli väldigt olika (jämför bilden ovan). Framförallt komplicerade bildelement som porträtten kan givetvis variera ordentligt, men även krontyper och enskilda tecken. Det faktum att de flesta mynt är osignerade, men många medaljer däremot är signerade, gör att vi med lite tur kan koppla ihop en specifik konstnär/gravör med specifika mynt. Spinner man vidare på detta kan man identifiera särdrag och egenheter hos många av våra gamla mynt- och medaljgravörer.

Det första jag gjorde när jag på allvar började samla medaljer, var just att ordna dem efter konstnärer. – Ett lite annorlunda sätt att kategorisera medaljer. Men det är en helt annan historia, så den får vi ta en annan gång.

12. Samla Mynt – Registrera

Samla mynt – Varför registrera och dokumentera sin samling? Det finns naturligtvis många skäl till att hålla ordning på vilka mynt man har och vilka som saknas. Inte minst om man vill försöka undvika alltför många dubbletter. Enklaste sättet är kanske att helt sonika bocka av dem i en värderingskatalog (hittade förresten min gamla ”lagerbok för mynt”, HG-1973, idag – se bild). Välj gärna en katalog som inte blir till lösbladssystem efter fem minuter, för då blir det bara ännu rörigare.

Min gamla samlarkompis Thomas och jag tog detta med att dokumentera samlingen ett steg längre och lät trycka upp egna registerkort – på ”elfenbenspapper”. Jo du, fint skall det vara. Idén hade vi fått från Björn Tarras-Wahlbergs bok ”Mynt från början” från 1971 (se bild), som fick bli förlaga till vår egen design. På dessa kort kunde man fylla i alla möjliga allmänna myntfakta om myntet ifråga (myntort, omskrifter, myntgravör etc.) och sedan lägga till exemplarspecifika uppgifter som exv. vikt, kvalitet, anmärkningar, proveniens, inköpspris m.m. Detta var ytterst lärorikt då man fick anledning att slå upp varje mynt i olika böcker – Ahlströms Sveriges Mynt, Tingströms Svensk Numismatisk Uppslagsbok, Krauses World Coins eller vad det nu kunde vara. Man lärde sig att slå i böcker och förstå litteraturens betydelse för samlandet. En bättre skola för att lära sig att skriva myntbeskrivningar kan jag knappast tänka mig.

Idag är väl förmodligen allt (eller det mesta av) detta digitaliserat och finns tillgängligt på nätet? Om inte, så borde det vara så. Personligen gillar jag fortfarande att slå i böcker.

Det var ”första halvlek” det. Tänk vad tiden går … redan halvvägs till julafton! 😉

10. Samla Mynt – Handlare?

Samla mynt – Mynthandlare? När och varför blir man det? Att det i stort sätt finns lika många samlarinriktningar som det finns myntsamlare, är kanske inte så konstigt med tanke på numismatikens mångfald. Men frågan är om inte samma sak gäller mynthandlarna? Anledningen till att man en gång började är ofta desamma som hos samlarna. Antingen var det samlarintresset som var inkörsporten, eller så var det silverskroten. Genom handel kunde man finansiera sitt samlande – eller få sitt levebröd.

I mitt eget fall skedde övergången från samlare till handlare stegvis redan i tonåren. ”Hobbyn som spårade ur”, som jag, halvt på skoj, brukar uttrycka det. Under senare delen av 1970-talet växte samlarintresset till den grad att rundturen till Göteborgs alla mynthandlare en gång i veckan, inte riktigt räckte till. Kompisen och jag började annonsera efter mynt och köpte in mindre samlingar. Detta i sin tur ”tömde kassan” vilket ledde till att vi ställde ut på de s.k. samlargatorna (småmässor för privatpersoner) som arrangerades i Nordstan och på Frölunda Torg var och varannan månad. På Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) kunde man också ta med sig några brickor och göra lite affärer innan auktionen. De några år äldre kamraterna Göran Mattsson och Anders Falk hade gjort så sedan länge och detta var ett uppskattat inslag på förenings månadsmöten. Genom kontakter med andra samlare fick man en inblick i deras samlande och vad de sökte för mynt. Plötsligt blev många fler mynt intressanta och köpvärda än enkom de som passade i den egna samlingen.

Som 16-åring gav jag 1980 ut min första lagerlista och året därpå startades familje-företaget Antikören Mynt & Antikt med butik på Stureplatsen i centrala Göteborg. Att köpa kassettdiskar för 8-10.000 kr stycket, tyckte jag var alldeles onödigt, så dessa snickrade jag själv ihop i garaget. Våren 1986 höll vi vår första offentliga myntauktion. Medan farsan tog hand om butiken, listade och fotograferade jag inlämnade samlingar. Morsan frilade (klippte) bilder och skrev rent mina hieroglyfer. Under visning och auktion tog vi hjälp av goda vänner som Anders och Göran. Auktionsklubban anförtroddes våran eminenta tryckare, mynttidningsutgivare och samlarvän, Sven Ljunglöf i Lerum.

Bland det stora antal mynthandlare vi haft i Sverige genom åren är det ytterst få som tagit steget (förmått) att arrangera myntauktioner. Anledningen till detta är nog främsta att de allra flesta mynthandlare är enmansföretagare, vilket i princip omöjliggör auktionsverksamhet. För detta krävs nämligen ett team av åtminstone en handfull medarbetare, vilket kan vara svårt att få ihop i en bransch full av individualister. Undantaget som bekräftar regeln är väl möjligen jag själv. Under fyra år som ”ungkarl och speleman” 1994-97 lyckades jag i princip ensam producera 700 sidor myntauktion och 800 sidor mynttidning – samtidigt! Obegripligt!? Fattar inte själv hur det gick till?

Efter att min far gick bort 2003 förändrades plötsligt förutsättningarna för att bedriva mynthandel. Det blev visserligen ytterligare tio internetauktioner efter detta, men 2007 fann jag för gott att stänga butiken efter drygt 25 år. Internet hade tagit över och det fanns inte längre någon anledning att ha 185 kvm butik i Göteborg, när man lika gärna kunde sitta med en laptop ute i skogen. Så jävla kul är det inte att köpa silverskrot! 😉

Under de senaste decenniet har vi i Sverige fått nya auktionsarrangörer efter Ahlströms, Aurum och Antikören. Frimärkshandlarna har tydligen fortfarande råd med personal. Eller så är de bara bättre på att samarbeta? Bland mynthandlarna är det ingen som vågat satsa på auktioner. Och det är naturligtvis helt förståeligt. Sedan tio år tillbaka har vi den smått perversa situationen att en förening!? driver Sveriges största mynthandel med auktionsverksamhet. Upp-och-ned-vända världen? – Ja, absolut! Visst är det så! Idag har vi mynthandlare som bedriver forskning och skriver böcker, medan en ”ideell” förening (tack vare kostnadsfri personal), driver stora delar av mynthandeln i landet. Ombytta roller! Och det kanske är bra? Hur som helst får vi nog aldrig riktigt veta om det finns privata mynthandlare med auktionsdrömmar eller ej? Ett ”moment 22” om man så vill. För faktum är att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) lyckats sätta den fria konkurrensen ur spel, eftersom ingen kan tävla mot gratis arbetskraft?

9. Samla Mynt – Köp & Sälj!

Samla mynt – Det är först när du säljer ett mynt, du får reda på vad det är värt.
Oavsett vilket eller vilka olika samlarområden man väljer att intressera sig för, kan man förvänta sig att en specialisering leder till ett visst övertag inom just detta område. Den som specialstuderar ett visst samlarområde skapar sig helt enkelt ett övertag gentemot andra konkurrerande intressenter (samlare/handlare). Ett övertag som kan utnyttjas för att finna dolda rariteter till samlingen – eller ”bara” göra fördelaktiga inköp. I bästa fall kan det t.o.m. vara ett sätt att finansiera sitt samlande!

Att sitta inne med kunskaper … om låt oss säga ”key dates” (svåra årgångar), exv. svenska 5-öringar 1910 och 1927, kunde t.ex. vara en lönande affär på utländska myntmässor på 1970-talet. Varför det? – Jo, då handlade man där efter Craigs katalog, där denna mynttyp (1909-50) sammanfattades under ett och samma nummer. Man kunde alltså, om man hade tur, köpa 1910 och 1927 och betala för 1911 och 1928.

Farsan samlade (bland mycket annat!) på amerikanska silverdollar – stora rejäla och pampiga silvermynt av 90%-igt silver. Det var främst Morgan-dollarna (uppkallade efter konstnären bakom dem) som fångade hans intresse. När det blev svårt att finna årgångar som saknades, började han leta ”varianter” – i detta fall olika myntorter. Mynttypen präglades (1878-1921) parallellt i Philadelphia (-), San Francisco (S), New Orleans, Carson City (CC) och Denver (D). Även om hans samlande inte var speciellt avancerat, hade han i alla fall en ”Red Book” (amerikansk värderingsbok) anno 1968, så att han kunde hålla koll på sällsynta årgångar och myntorter. En av de sista han fick tag på var 1889-CC som moster Marianne lyckade hitta i Kalifornien.

Det är först när du säljer ett mynt som du får reda på vad det egentligen är värt.
Att låta andra få ta över de mynt man inte längre är intresserad av, tycker jag är en utmärkt idé! Det är så man skapar nya myntsamlare. Så ge bort eller sälj av, det du inte längre behöver! Då kommer dina mynt göra nytta ytterligare en gång.

En annan fördel med att sälja, är att man då får redan på vad sina mynt egentligen är värda. Man slipper sitta och fantisera och inbilla sig. Det kan vara en viktig lärdom. Samlarmarknaden är i ständig förändring och full av trender. Priser på olika områden går både upp och ner – ibland både och – samtidigt! Med åren kan det visa sig att det mest överbetalda myntet i hela samlingen – egentligen var den bästa långsiktiga affären av alla – eller tvärtom. Det är, och har alltid varit, svårt att sia om framtiden.

Hur som helst är det ingen nackdel att besitta kunskaper om årtalsrariteter, varianter, trender, kvalitetsbedöming, ovanliga eller undervärderade objekt etc. etc. Värdefulla insikter om hur myntmarknaden fungerar, kan man bl.a. få genom att inte bara köpa, utan ibland också sälja! Det är nämligen först då man får sitt ekonomiska facit.

7. Samla Mynt – Litteratur!

Samla mynt – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan god litteratur!
För den som nu av en händelse börjat samla och vill utveckla detta till en riktig hobby, finns en förutsättning framför alla andra: Man MÅSTE skaffa sig litteratur om sitt samlarområde! Om det finns något område där talesättet ”låt inte snålheten bedra visheten” verkligen gäller, så är det här. Kunskap är inte tungt att bära och den som initialt köper fler böcker än mynt, kommer att tjäna massor av läropengar på detta.

Alternativet till att lära av andras erfarenheter, är givetvis att göra sina egna misstag. Och betala priset för detta istället. Fallgroparna rent ekonomiskt är väl främst att gå på förfalskningar och/eller att överbetala för felklassade och ”problematiska” mynt. Medicinen mot detta stavas erfarenhet och erhålls genom en kombination av litteratur- och verklighetsstudier och samspråk med erfarna handlare och samlare. Att besöka olika mynthandlare, mässor, föreningar, auktioner etc. är det bästa sättet att få se som många mynt som möjligt. Och ju fler mynt man sett, desto bättre blir man på att skilja bra mynt från dåliga. Ett bra sätt att spara pengar helt enkelt.

Den andra fördelen med numismatisk litteratur är den ofta kan vara intresseväckande. Via allmänna böcker om mynt och medaljer, värderingskataloger, speciallitteratur eller auktionskataloger kan man upptäcka och lära sig nya saker. Man får svar på varför mynten ser ut som de gör och varför de förändras över tid. Vad slantarna kunde köpa på sin tid och hur komplicerad mynträkningen kunde vara. Man lär sig vilka mynt som endast finns på museer och vilka som finns tillgängliga på samlarmarknaden. Vilka som finns på varje auktion och vilka som endast dyker upp vart femtionde år eller så.

Kort sagt: Köp litteratur! Studera mynt! – Så slipper du famla i mörkret.

4. Samla Mynt – Årtalsvis

Samla mynt – årtalsvis … det vill säga samla på alla utgivna årgångar. När jag började samla mynt, i början av 1970-talet, fanns det en typ av samlande som överglänste alla andra – nämligen årtalssamlandet. Säkert 90% av dåtidens samlare ägnade sig åt den s.k. kronmyntperioden, d.v.s. svenska mynt efter 1873. På den tiden fanns det fortfarande en hel del ”samlarvärda” mynt i allmän cirkulation. Att titta igenom sin växel eller rent av systematisk växla in mynt på banken och sedan leta efter silvermynt, blev lite av en folkrörelse. Redan på 1960-talet uppstod fenomenet att en tioöring hade ett högre silvervärde än det pålydande (nominella) värdet. Sverige var bland de sista länderna i världen att avskaffa silver i cirkulationsmynt. Kopparnickel ersatte silvret i småmynten 1962 och i kronmynten 1968.

Detta förefaller ha skapat minst två anledningar att börja ”samla (silver)mynt” (hamstrande, samlande och spekulation/inflationsskydd). För det första inträdde genast ”Greshams lag”, d.v.s. att ”om ett element i ett sammansatt betalningsmedel kan användas fördelaktigare än som pengar, försvinner det ur den allmänna cirkulationen” eller kortare: ”gott mynt drivs ut av dåligt mynt”. Silvermynten hamnade i byrålådan och nickelmynten i cirkulation. Teoretisk sett hade ju Sveriges Riksbank kunna tjäna enorma pengar genom att erbjuda en överkurs på silverpengar, men ”lösningen” blev istället förbud emot att smälta ner konungens mynt … som då naturligtvis smugglades utomlands för nedsmältning. Trots att stora mängder smälts ner – under 50 års tid! – verkar dessa ”byrålådsmynt” aldrig ta slut. Kanske en del av förklaringen till detta ligger i att många ”hamstrare” började kika lite närmare på de där mynten. Man började lägga upp årtalsserier – och leta olikheter. Hur många olika kunde man hitta? Varför finns det ingen tvåkrona från 1908 eller 1951? Någon som sett en enkrona från 1922 eller 1974?

Uppenbart är att på 1970-talet drabbades väldigt många av samlarbacillen!