Drottning Margareta Leijonhufvud

Margareta Eriksdotter, Leijonhufvud (1516-1551), Gustav Vasas andra gemål och drottning av Sverige 1536-1551. I år är det 500 år sedan hon föddes och idag avtäcktes hennes bronsbyst av prinsessan Desirèe, friherrinnan Silfverschiöld, i Gräfsnäs slottspark. Bättre än så kan man väl inte fira Sveriges nationaldag.

Vi har satt ihop ett litet bildgalleri på vår FaceBook-sida. Håll till godo!

2IMG_8314a

Margareta var dotter till Erik Abrahamsson d.ä. (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa). Hon växte upp på Loholmen tillsammans med sina syskon Abraham, Birgitta, Anna, Sten och Märta. Margareta var endast fyra år när hennes far halshöggs på Stortorget i Stockholm under Stockholms blodbad 1520.

Den 1 oktober 1536 gifte sig Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) med Gustav Eriksson (Vasa) i Uppsala domkyrka. Lilla Margareta (endast 155 cm lång) var då 20 år gammal, medan kung Gustav var 40 år. Det sägs att Gustav fick syn på den sköna Margareta vid ett besök på Loholms slott (på den lilla ön Loholmen i sjön Anten, vid Gräfsnäs utanför Alingsås), men att hon blev så rädd för kungen att hon gömde sig i en kista på vinden.

Så här har hon beskrivits:  - ”Hennes ansikte voro utmärkt skönt, om än något magert och blekt, håret långt och ljust, ögonen blå och milda men allvarliga, näsan hög och välbildad, munnen liten och fin, hakan kluven. Godhet och förstånd, mildhet och majestät visade sig i hennes blick, tal och hela väsen, och vem som helst, som såg den sköna fröken Margareta, kände den varmaste tillgivenhet för henne. Dessutom var hon ett för husliga värv synnerligen väluppfostrat och dugligt fruntimmer”.

Under tretton års tid kom hon att föda sin make tio barn, varav två (den äldste och den yngste) så småningom kom att bli kungar; Johan III (1568-1592) och Karl IX (1599-1611). De övriga barnen var: Katarina (1539-1610), Cecilia (1540-1627), Magnus, hertig av Östergötland (1542-1595), två söner döda unga, Anna (1545-1610), Sofia (1547-1611) och Elisabet (1549-1597). Många av Europas kungahus har Margareta Leijonhufvud som stammoder, eftersom flera av hennes barn gifte in sig i olika kungasläkter.

IMG_8329a

Initiativtagare till Margareta-bysten är en annan Margareta, nämligen Anna Margaretha Alströmer, mera känd som AM Alströmer. Jodå, hon är släkt med självaste ”ur-alingsåsaren”, Jonas Alströmer (1685-1761). Under invigningsceremonin fick vi bland annat veta att detta var en (22 år!) gammal dröm som gick i uppfyllelse.

Skulptrören bakom verket är Britt-Marie Jern (född i Åmål 1950). Britt-Marie Jern utbildade sig på Hovedskous målarskola i Göteborg 1971-74 och på Valands konsthögskola i Göteborg 1974-79. Han hade sin första separatutställning på Galleri Aveny i Göteborg 1986. Hon arbetar som konstlärare vid Stenebyskolan i Dals-Långed.

Personligen tycker jag att såväl idé som utförande av Margareta-bysten i Gräfsnäs slottspark är alldeles lysande! Stort GRATTIS, tjejer! :)

Forskarbesök på KMK

Så där ja, då har man fått några dagars ledighet och hunnit smälta intrycken efter Stockholmsresan. Förutom ”födelsedagsfirande med överraskande goda vänner”, blev det bland annat fem timmars intensivfotografering på Kungliga Myntkabinettet. Jag tog närmare 750 bilder … med hjälpsam assistans från Ulrika Bornestaf och Cecilia von Heijne, som plockade fram Skötkonung-penningar på löpande band.

mapp_malmer_13-15

Ni som följer oss på FaceBook har ju redan fått lite rapportering från sejouren i kungliga hufvudstaden, men för övriga är detta senaste nytt. ;)

För hustrun var flygturen Landvetter – Arlanda resans höjdpunkt. – ”Examen i flygräddas förening” och första flygningen på över 10 år. Högsta betyg! Grattis och vart flyger vi härnäst? ;)  Väl nere på marken igen, tog vi expresståget in till centralen och taxi till Hilton. Gött! Semester! Var är baren? Jo, jag fyllde ju faktiskt år! … och skulle inte ”till jobbet på KMK” förrän kl. 10.00 på måndag.

20150510_baren_hilton_1200

I detta läge visste jag emellertid inte att tvenne gotlänningar och ett halvt dussin ”stockholmare” satt utplacerade som små överraskningar i såväl hotellbaren som på restaurangen lite senare på aftonen. Det blev en kanonlyckad kväll … utan minsta tanke på morgondagen … ;)

20150510_efter_krogen_1200

Måndag morgon. Frukost och strålande väder. Klockan 10.00 tog Caroline Petersson emot i entrén på Kungliga Myntkabinettet. Uppe på 4:e våning togs jag sedan emot av Cecilia von Heijne och Ulrika Bornestaf som skulle hjälpa till med att plocka fram samlingarnas alla Olof-mynt, av CRUX-typ eller ingående i kedja 1, för fotografering.

20150511_fotografering_kmk_1200

Efter att ha riggat upp nyinköpt Nikon-kamera (1.190 kr på NetonNet), led-belysning (20 kr på Harald Nyborg) samt ”svartlåda” i form av en matlåda (20 kr på Ö&B), var det dags att sätta igång. Nu skulle det snart visa sig om det var ett misstag att välja bort den där systemkameran för 38.000 kr, eller ej …?

olof_montage_1200

Cecilia tog första passet och gick och hämtade den första myntbrickan i valvet. Först myntet, fota båda sidor (ett par gånger, för säkerhet skull), därefter beskrivningsetiketten med inventarienummer, vikt etc. Nästa! o.s.v. Vi fick ganska snart igång ett bra samarbete och första brickan avverkades på en dryg timme. One down, five to go. Efter tre brickor tog Ulrika över. Hon hade redan lunchat och jag kände inte att jag behövde äta mer … efter gårdagens utsvävningar. Dessutom var ryggen fortfarande ganska okej, så vi körde på. Och klockan 15.00 var det klart!

Tillbaka till hotellet för att ta igen sig lite … efter vikingamynt på KMK skulle det nämligen bli vikingamat, på AIFUR Krog & Bar på Västerlånggatan …

Vad man samlar på sig ….

Trodde ni att jag hade slutat skriva? – Nä då, snarare tvärtom. Har faktiskt aldrig skrivit så mycket som jag gjort den senaste tiden. Dessvärre har myntbloggen blivit lidande av mitt återuppväckta intresse för Olof Skötkonung och Sveriges första mynt. Tiden räcker helt enkelt inte till. Men som det ser ut just nu, blir det en hel del (spännande!) läsning när det väl är färdigt … om än inte i bloggform. Det blir av allt att döma en bok!

Området är ingalunda nytt för mig, men ett trevligt nyförvärv fick mig att leta fram mina gamla anteckningar och spinna vidare på dessa. Har i detta sammanhang återigen fått bevis för att jag är en riktig samlare. Och då inte bara av mynt och medaljer. Det ligger lappar och anteckningar i var och varannan bok. Mitt exemplar av Malmer 1989 ”väger bly” efter 25 år av blyertsanteckningar. ;) Högvis med nedklottrade artikelutskrifter och ett synnerligen splittrat bildarkiv. Lägg därtill alla ouppackade flyttlådor sedan flytten 2007 och bilden av mycket jobb börjar kanske klarna. Det är inte klokt vad man samlar på sig!

Men idag fick jag i alla fall, efter mycket om och men, äntligen kontakt med Kungliga Myntkabinettet, KMK, i Stockholm. Så nu återstår bara att se om det fortfarande finns någon där som är intresserad av numismatik. Att det skall behöva ta en månad? att få fram lite bilder, lät ju inte speciellt kul, men vi får väl avvakta och se. Hoppas bara inte att de blir sura p.g.a. att jag påvisar felaktigheter i ”Den svenska mynthistorien”. Man måste väl vara uppmuntrande och tacksam för nya rön …? ;)

Knut den Helige?

God fortsättning på 2015! Hoppas ni är utvilade nu efter helger och långledighet. Själv är jag fortfarande mätt! ;) Hur som haver har det blivit hög tid att inleda mynt-bloggandet för anno domini MMXV. Och eftersom denna dag påbjuder att man skall kasta ut granen – Tjugondag Knut kastas granen ut- tänkte jag mjukstarta med en myntliknade rund och graverad tingest – med anknytning till dagens namn; Knut.

Som myntsamlare kommer man då och då i kontakt med föremål i ”numismatikens periferi”. Objekt som egentligen inte passar in i samlingen, men som ändå är så pass spännande att det blir kvar i ”kuriosalådan”. – Åtminstone tills de hunnit bli ordentligt utforskade. Sigillstampen nedan till vänster är ett sådant objekt.

Inskriptionen lyder: + S’ THRVGOTI PRESBITERI = Sigillum Trugot Presbiteri. Motivet är en framvänd bröstbild av en krönt kung (helgonkung?). Materialet är brons och diametern Ø 34 mm. Proveniensen är en gammal myntsamling från Jönköpingstrakten. Har inte ägnat den så mycket tid sedan jag visade upp den för Lars O. Lagerqvist (f.d. chef för Kungl. Myntkabinetten) och Henrik Klackenberg (statsheraldiker) för många herrans år sedan, men för ett par år sedan fick jag ett ryck och tillskrev Dick Harrison (professor i historia vid Lunds universitet). Dessvärre kände ingen av dessa belästa herrar till någon präst/kanik med namnet ”Thrugoti”.

Det finns något danskklingande över Trugot och min första teori att motivet skulle kunna föreställa Knut den Helige? – hade de inget att erinra om. Klackenberg daterade den till ”högmedeltid”, något som förefaller stämma med sigillformen på 1200-talets mitt. Någon passande prälle har jag dock inte kunnat finna.

Av en ren tillfällighet snubblade jag nyligen över en tecknad avbildning av staden Reavals sigill från 1340-talet (till höger på bildkollaget ovan). Den framvända kungabilden som kröner skölden fick mig genast att tänka på min gamla sigillstamp. Och efter lite googlande fann jag en viss biskop i just Reval (nuvarande Tallinn i Estland) vid namn Thrugot (1260/63-1279) … som såvitt jag förstår tidigare varit kanik(!) i Roskilde, innan han blev utnämnd till biskop av Reval av självaste påven Urban IV (född Jacques Pantaléon ca 1195 i Troyes, Frankrike, påve 1261-1264).

Så frågan är nu OM det verkligen kan vara denne ”Thrugot av Roskilde” som en gång haft detta sigill med en framvänd helgonkung? Om uti fall att, detta nu skulle vara fallet, är det kanske inte? Knut den Helige (ca 1040-1086) som avbildas, utan hans brorson Knut Lavard (ca 1095-1131). Den senare blev nämligen helgon-förklarad (1169) tack vara sin son, Valdemar den Store (1131-1182) … vars son, Valdemar Sejr (1170-1241), enligt legenden skall ha fått dannebrogen (Danmarks flagga) från skyarna under slaget vid Lindanäs, alldeles nära just Reval, den 15 juni år 1219. – Det börjar bli spännande!

Nu håller jag tummarna för att läsekretsen kan vederlägga eller utveckla denna smått fantastiska? historia till oanade höjder … ;)

”Harald Blåtands platta”…

Den har kallats ”mynt”, ”medalj”, ”föremålet”, ”plaketten”, ”plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. ;)

Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
- ”Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … ”Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … ”Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en  länk till utredningen.

Har med stort intresse läst Rosborns ”utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: ”Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.

Det som kallas ”proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): – ”I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ‘fynd’ som kom från samma källa som ‘föremålet’. I samma skrin där ‘föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två ”mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast ;) att de har samma fyndhistoria.

Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta ”nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat ”konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att ”plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på ”Harald Blåtand plattan”. Varför?

Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …

Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson ”Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? ;)

- ”Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att ”plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.

Den mest berättigade frågan i hela ”utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som ”någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det ”defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: - ”I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på ”ett 1000-årigt föremål”. ;)

Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.

Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … ;)

*  Angående ”plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.

Roligare än bankränta!

Igår sänkte Sveriges Riksbank reporäntan till noll!? (0%) … och idag är det på dagen 85 år sedan den stora depressionen inleddes med börskraschen i USA den 29 oktober 1929. Skall man ha pengarna på banken, i madrassen – eller kanske investerade i numismatik!?

Idag anlände brevbäraren punktligt med ”den dagliga skörden” från eBay och Tradera. Öppna paket! Julafton var och varannan dag! Härligt! Spännande! Och allt som oftast en både trevlig och lärorik upplevelse. Som mynt- och medaljsamlare har man i alla fall betydligt roligare för sina pengar, än de som bara sitter och stirrar på kontoutdrag & aktiekurser.

Att handla på eBay behöver ju inte nödvändigtvis betyda att objekten kommer ifrån USA, England, Frankrike eller Baltikum. De kan komma ifrån Mölndal också! ;) Så var t.ex. fallet med den lilla fina gjutna bronsmedaljen över Karl IX av Frankrike och hans föräldrar Henrik II och Katarina av Medici, som anlände idag. Tyckte den såg trevlig ut – så jag köpte den … och nu har jag googlat och fått lära mig mer om denna medalj och konstnären bakom densamma. Tidigare kände jag varken till Antoine Brucher eller det faktum att han var inblandad i teknikutvecklingen i Frankrike. Han var verksam vid myntverket i Paris åren 1558-68 och utvecklade där skruvverkstekniken (”spindelpress” på tyska, ”balancier” på franska), som den tyske guldsmeden Max Schwab uppfunnit några år tidigare. Originalmedaljen är alltså präglad och mitt ex. följdaktligen en avgjutning av en dylik. Jämför med silverexemplaret ovan, som emellertid kostar 4.500 euro – och inte en femhundring. ;) Den vaksamme upptäcker dock att silvermedaljen har en stampskada vid IX på åtsidan, vilket bronsexemplaret saknar. Detta betyder alltså att den är slagen senare än förlagan till min gjutna medalj.

Dagens skörd innehöll även en härlig Erik Lindberg-medalj. En sen sådan, formgiven och präglad i silver 1953. Utgivare är Svenska Akademien och föremålet för denna vackra minnespenning är ingen mindre än Johannes Schefferus (1621-1679). Åtsidan är inspirerad av Arvid Karlsteens medalj från 1679, medan frånsidan visar ett dekorativt stilleben av böcker, mynt och en brinnande oljelampa – symboler för lärda forskningar. Den latinska inskriptionen lyder i översättning: – ”Han banade nya vägar för forntidens studium i Sverige”. Silver 990/1000, 42,61 gram, Ø 45 mm. Upplaga: 122 exemplar! Personligen tycker jag den är väl så trevlig att ha … som 600 spänn på banken. ;)

CHRISTINA REGINA 1680

Ni som följer oss på FaceBook har redan noterat att Lennart på Sonesgården uppdaterat sin hemsida med ett par trevliga Kristina-medaljer. Kikade lite i min ”bildbank” och hittade en av dessa medaljer – Giovanni Hameranis medalj över drottning Kristina, 1680.

På åtsidan ses drottningens högervända bröstbild, med uppsatt lockigt hår, samt omskriften CHRISTINA REGINA. På frånsidan en stor jordglob med kartritning, samt omskriften NE MI BISOGNA NE MI BASTA – 1680. Medaljen återfinns som nr 114 på sidan 317 i del 1 av Bror Emil Hildebrands referensverk. Denna och en rad andra medaljer brukar rubriceras efter Hildebrands rubrik: ”Drottning Kristinas (ringaktning av det jordiska och) längtan efter något fullkomligare”. Åtsidan till denna medalj har för övrigt använts även till Hildebrand nr 100 – som är daterad 1675.

I verket ”Biographical Dictionary of Medallists” av L. Forrer, kan vi läsa följande om konstnären: – Giovanni Martino Hamerani (1649-1705) was one of a family of celebrated medallists and coin engravers who were employed for nearly two centuries at the Papal Zecca of Rome. Giovanni Hamerani was born in Rome, the son of Alberto Hamerani. Giovanni left behind two sons, Ermenegildo and Ottone and a daughter Beatrice, all three of whom distinguished themselves as noted medal engravers. After his father’s death, Giovanni Hamerani was appointed Medallist to Pope Clement X and later also to Innocent XI, Alexander VIII, Innocent XII, and Clement XI. In 1684 Hamerani was elected to be a member of the Academy of St. Luca. Bolzenthal remarks that this artist, in common with his father, possessed a pure artistic taste, and in style, expression and strength of execution, was much superior to the engravers of his time.

Att lyckas i affärer …

Ibland är det roligt nästan jämt. Att sprätta upp den dagliga skörden av räkningar är väl inget man direkt gapskrattar åt … men idag var det faktiskt en riktigt trevlig upplevelse! Det visade sig att jag lyckats förvärva ett mynt som jag trodde att jag missat. :)

Som samlare är det ju kanske inte så ovanligt att man ”har många strängar på sin lyra”, d.v.s. att man parallellt ägnar sig åt olika typer av samlarområden. När det t.ex. är hopplöst att få tag i kopparmynt som platsar i samlingen, får man hitta på något annat. En myntsamling som jag, till och från, hållit på med i några år, är att försöka få ihop de mynttyper som hittades i ”grannruinen”, Gräfsnäs slottsruin, vid utgrävningarna där på 1930-talet. De svenska, danska och norska mynten var ganska lätta att hitta, men den nürnbergska räknepenningen 1589 med ”de tre gracerna” på, var knivig att finna. Men skam den som ger sig och till slut lyckades jag hitta den i Frankrike. När det gäller det praktfulla guldmyntet, dubbelsouvereignen från Tournai 1613, hade jag emellertid nästan gett upp hoppet. Har sett några från Brabant till salu (för hiskeliga summor), men jag ville helst ha en från samma myntort som fyndmyntet – staden Tournai i Flandern. För några veckor sedan fann jag en hos ett internationellt auktionshus … och nu är jag lycklig ägare till ett dylikt praktmynt! Blev först besviken när jag fick se resultatlistan. Myntet hade klubbats för dubbla utropet – d.v.s. exakt vad jag bjudit. Och eftersom jag i vanlig ordning bjöd sent, trodde jag att jag hade missat den … men icke! Enligt auktionisten hade mitt bud precis räckt till för att övertrumfa salen. Grattis på mig! :)