11. Samla Mynt – Tradera.com

Samla mynt – Vad har Tradera.com betytt för myntsamlandet? Många av oss som varit med om auktionssajten Tradera sedan starten (d.v.s. när man tog över MrBid.se) upplever nog Tradera-fenomenet med en slags hatkärlek. På samma gång som mycket är åt helvete fel på Tradera, är mycket också fantastiskt bra på sajten. Frågan är om vi överhuvudtaget hade haft några myntsamlare kvar i Sverige om det inte vore för Tradera? Det finns de som påstår att utgivandet av samma(!) myntbok i 50 år har räddat samlandet. Jag tror snarare att man kan tacka Tradera för detta.

Traderas hela koncept, där såväl köparnas som säljarnas numismatiska kunskaper återfinns utmed hela skalan (från 0 till 100% koll), skapar oundvikligen en marknad med stora fyndchanser! – Och minst lika många fallgropar!

För mig personligen är Tradera i första hand en inköpskanal, även om jag också försöker att erbjuda och uppdatera ett varierat smörgåsbord av numismatiskt material i Antikörens Tradera-butik. Har gjort otaliga fynd på Tradera.com genom åren och gillar även inköpsmetoden ”cherry picking”. Efter 25 år bakom disken i myntbutiken, är det ganska skönt att slippa ”köpa hela partiet” (ibland ett garage fullt av mynt!), utan bara det man verkligen vill ha. Det sparar mycket jobb, om inte annat.

För den oinvigde är det utan tvekan Traderas massiva utbud av förfalskningar som utgör det största problemet. Det kan röra sig om dussintals bedrägeriförsök varje dag! Tradera har blivit (lite) bättre på att stoppa detta, men mängder av förfalskade mynt slipper ändå igenom. För de som kan det här med mynt och kopior är ju detta inget som helst problem, men för ”nybörjare” (potentiella storsamlare!) kan det säkert vara både avtändande och innebära stora ekonomiska förluster. Detsamma gäller givetvis mynt- och kvalitetsbeskrivningar med utelämnade anmärkningar.

Nu finns det ju emellertid också andra aktörer på Tradera, så är man osäker kan man ju alltid ”ta det säkra före det osäkra” och handla av erkänt seriösa och kunniga säljare. Det hela handlar väl om vilken risk man är villig att ta. Ibland kan fyndjakten bli betydligt kostsammare än att ”handla säkert”. Grundregel 1A: – ”Om det låter för bra för att vara sant, så är det oftast det”. Eller om man så vill: – Många ”fynd” kan visa sig dyrköpta.

Annat som man skall se upp med när man handlar mynt av okända är exv. stulna eller manipulerade bilder, piratkopierad litteratur, budtrissning och diverse ”dolda fel”. Det sistnämnda kan vara allt ifrån grova felklassningar/-bestämningar till att man ”glömt” tala om att myntet har varit hängt eller är hårt polerat. Se även upp med den klassiska meningen: – ”Kan inget om mynt”… detta betyder i klarspråk (till 99%) att vederbörande är mycket väl medveten om att det är en förfalskning som saluförs.

10. Samla Mynt – Handlare?

Samla mynt – Mynthandlare? När och varför blir man det? Att det i stort sätt finns lika många samlarinriktningar som det finns myntsamlare, är kanske inte så konstigt med tanke på numismatikens mångfald. Men frågan är om inte samma sak gäller mynthandlarna? Anledningen till att man en gång började är ofta desamma som hos samlarna. Antingen var det samlarintresset som var inkörsporten, eller så var det silverskroten. Genom handel kunde man finansiera sitt samlande – eller få sitt levebröd.

I mitt eget fall skedde övergången från samlare till handlare stegvis redan i tonåren. ”Hobbyn som spårade ur”, som jag, halvt på skoj, brukar uttrycka det. Under senare delen av 1970-talet växte samlarintresset till den grad att rundturen till Göteborgs alla mynthandlare en gång i veckan, inte riktigt räckte till. Kompisen och jag började annonsera efter mynt och köpte in mindre samlingar. Detta i sin tur ”tömde kassan” vilket ledde till att vi ställde ut på de s.k. samlargatorna (småmässor för privatpersoner) som arrangerades i Nordstan och på Frölunda Torg var och varannan månad. På Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) kunde man också ta med sig några brickor och göra lite affärer innan auktionen. De några år äldre kamraterna Göran Mattsson och Anders Falk hade gjort så sedan länge och detta var ett uppskattat inslag på förenings månadsmöten. Genom kontakter med andra samlare fick man en inblick i deras samlande och vad de sökte för mynt. Plötsligt blev många fler mynt intressanta och köpvärda än enkom de som passade i den egna samlingen.

Som 16-åring gav jag 1980 ut min första lagerlista och året därpå startades familje-företaget Antikören Mynt & Antikt med butik på Stureplatsen i centrala Göteborg. Att köpa kassettdiskar för 8-10.000 kr stycket, tyckte jag var alldeles onödigt, så dessa snickrade jag själv ihop i garaget. Våren 1986 höll vi vår första offentliga myntauktion. Medan farsan tog hand om butiken, listade och fotograferade jag inlämnade samlingar. Morsan frilade (klippte) bilder och skrev rent mina hieroglyfer. Under visning och auktion tog vi hjälp av goda vänner som Anders och Göran. Auktionsklubban anförtroddes våran eminenta tryckare, mynttidningsutgivare och samlarvän, Sven Ljunglöf i Lerum.

Bland det stora antal mynthandlare vi haft i Sverige genom åren är det ytterst få som tagit steget (förmått) att arrangera myntauktioner. Anledningen till detta är nog främsta att de allra flesta mynthandlare är enmansföretagare, vilket i princip omöjliggör auktionsverksamhet. För detta krävs nämligen ett team av åtminstone en handfull medarbetare, vilket kan vara svårt att få ihop i en bransch full av individualister. Undantaget som bekräftar regeln är väl möjligen jag själv. Under fyra år som ”ungkarl och speleman” 1994-97 lyckades jag i princip ensam producera 700 sidor myntauktion och 800 sidor mynttidning – samtidigt! Obegripligt!? Fattar inte själv hur det gick till?

Efter att min far gick bort 2003 förändrades plötsligt förutsättningarna för att bedriva mynthandel. Det blev visserligen ytterligare tio internetauktioner efter detta, men 2007 fann jag för gott att stänga butiken efter drygt 25 år. Internet hade tagit över och det fanns inte längre någon anledning att ha 185 kvm butik i Göteborg, när man lika gärna kunde sitta med en laptop ute i skogen. Så jävla kul är det inte att köpa silverskrot! 😉

Under de senaste decenniet har vi i Sverige fått nya auktionsarrangörer efter Ahlströms, Aurum och Antikören. Frimärkshandlarna har tydligen fortfarande råd med personal. Eller så är de bara bättre på att samarbeta? Bland mynthandlarna är det ingen som vågat satsa på auktioner. Och det är naturligtvis helt förståeligt. Sedan tio år tillbaka har vi den smått perversa situationen att en förening!? driver Sveriges största mynthandel med auktionsverksamhet. Upp-och-ned-vända världen? – Ja, absolut! Visst är det så! Idag har vi mynthandlare som bedriver forskning och skriver böcker, medan en ”ideell” förening (tack vare kostnadsfri personal), driver stora delar av mynthandeln i landet. Ombytta roller! Och det kanske är bra? Hur som helst får vi nog aldrig riktigt veta om det finns privata mynthandlare med auktionsdrömmar eller ej? Ett ”moment 22” om man så vill. För faktum är att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) lyckats sätta den fria konkurrensen ur spel, eftersom ingen kan tävla mot gratis arbetskraft?

4. Samla Mynt – Årtalsvis

Samla mynt – årtalsvis … det vill säga samla på alla utgivna årgångar. När jag började samla mynt, i början av 1970-talet, fanns det en typ av samlande som överglänste alla andra – nämligen årtalssamlandet. Säkert 90% av dåtidens samlare ägnade sig åt den s.k. kronmyntperioden, d.v.s. svenska mynt efter 1873. På den tiden fanns det fortfarande en hel del ”samlarvärda” mynt i allmän cirkulation. Att titta igenom sin växel eller rent av systematisk växla in mynt på banken och sedan leta efter silvermynt, blev lite av en folkrörelse. Redan på 1960-talet uppstod fenomenet att en tioöring hade ett högre silvervärde än det pålydande (nominella) värdet. Sverige var bland de sista länderna i världen att avskaffa silver i cirkulationsmynt. Kopparnickel ersatte silvret i småmynten 1962 och i kronmynten 1968.

Detta förefaller ha skapat minst två anledningar att börja ”samla (silver)mynt” (hamstrande, samlande och spekulation/inflationsskydd). För det första inträdde genast ”Greshams lag”, d.v.s. att ”om ett element i ett sammansatt betalningsmedel kan användas fördelaktigare än som pengar, försvinner det ur den allmänna cirkulationen” eller kortare: ”gott mynt drivs ut av dåligt mynt”. Silvermynten hamnade i byrålådan och nickelmynten i cirkulation. Teoretisk sett hade ju Sveriges Riksbank kunna tjäna enorma pengar genom att erbjuda en överkurs på silverpengar, men ”lösningen” blev istället förbud emot att smälta ner konungens mynt … som då naturligtvis smugglades utomlands för nedsmältning. Trots att stora mängder smälts ner – under 50 års tid! – verkar dessa ”byrålådsmynt” aldrig ta slut. Kanske en del av förklaringen till detta ligger i att många ”hamstrare” började kika lite närmare på de där mynten. Man började lägga upp årtalsserier – och leta olikheter. Hur många olika kunde man hitta? Varför finns det ingen tvåkrona från 1908 eller 1951? Någon som sett en enkrona från 1922 eller 1974?

Uppenbart är att på 1970-talet drabbades väldigt många av samlarbacillen!

Reymondt Faltz – Medaillist 1686

Raymond Faltz d.y. (även Raymond, Raymund, Raimond, Raimund) föddes i Stockholm 1658. Hans far, med samma namn, var av pommersk släkt och gift med holländskan Susanna Hartmann. Faltz d.ä. blev guldsmedsmästare i Stockholm 1646 och från och med 1649 hovjuvelerare hos änkedrottning Maria Eleonora (Gustav II Adolfs gemål och mor till drottning Kristina). Innan Raymond fyllt nio år hade han mist båda sina föräldrar. Som 16-åring kom han 1674 att börja som guldsmedslärling, men studerade även teckning och vaxpoussering. Sistnämnda disciplin kan ha skett under ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (om vi skall tro Berch och Stenström). Efter fyra års studier arbetade han ett tag som guldsmeden hos Johannes Richter i Stockholm.

På bilden ovan ses till vänster två (inramade) s.k. vaxpousseringar jämte dito färdiga (gjutna) bronsmedaljer. Den större av kung Louis XIV av Frankrike, utförd i Paris 1686, och den mindre, ett självporträtt av medaljkonstnären själv med inskriptionen: REYMONDT FALTZ – MEDAILLIST 1686. Till högen en förstoring av Faltz-medaljen.

Ett av Faltz’ förstlingsverk inom medaljkonsten kan (enligt Lochner) vara den lilla osignerade medaljen över den svenske friherren och diplomaten Mattias Palbitzki (1623-1677). Överst till höger på bildmontaget ovan). Denna bär tydliga influenser av Johan Georg Breuers medaljer, med karakteristisk hög relief, och kan som Rasmusson påpekar, knappast tillkommit senare än på 1670-talet. Den nedre medaljen, över landshövding i Stockholms och Uppsala län, Olof Thegner (1615-1689) graverades i Stockholm 1687 och utgavs av Thegner själv. Brons Ø 43 mm.

De både stora (Ø 64 mm) ensidigt gjutna medaljerna över Faltz’ syster Elisabeth Faltz (1650-1725) och hennes man Baltzar Grill (död 1697), är uppenbart tillkomna efter Reymonds studier i utlandet under 1680-talet och etablering i Berlin. Det var genom Nils Keders försorg som dessa båda medaljporträtt tillkom (sannolikt i Stockholm 1687-89) efter Faltz’ vaxmodeller (se bild och förstoring ovan). Om dessa båda medaljer skriver Rasmusson följande i sin biografi: – ”De ha tecknats med tunna, spröda linjer i låg relief och ge ett intryck av högtidlig stilisering, som knappast annars förekommer hos Faltz”.

Svågern Baltzar Grill var även han guldsmedsson och kanske lite av en idéspruta. Fadern var riksverdien Anthoni Grill och sonen följde i hans fotspår genom att från 1675 arbeta som s.k. ”skedare” (yrkesmässigt renande/extraherande av ädelmetaller) vid Kungliga Myntet i Stockholm. Grill, som hade massor av reformförslag inom bergsbruket, både vid Sala gruva och Stora Kopparberget, kom likväl att bli mest känd som direktör för Kungsholmens glasbruk.

År 1694 lät Baltzar Grill köpa guldsand från Sumatra (!) som han sedan renade vid Salberget och av detta guld tillverkades (göts) sedan 22 stycken rejäla guldmedaljer (Ø 65 mm och närmare 150 gram!) med Karl XI:s porträtt formgivet av Reymond Faltz (se bild ovan, från Uppsala Universitets Myntkabinett – Hildebrand 125). Sumatra-guldet inköptes i Amsterdam, men kom från Salidagruvan i Indonesien där svensken Herman Grim (1641-1711) var bergmästare och förestod verksamheten.

Silvermedaljen över Karl XI ovan (Ø 49 mm, 66 gram) är till skillnad från många av Faltz medaljer präglad och inte gjuten. Den är slagen i Stockholm 1689 – Hildebrand 109.

Nya SVERIGES MYNT 1512-2022 … och 1521-2021 … Delzanno vs Carlberg

KETCHUPEFFEKTEN! – Först kommer ingenting. Sedan kommer ingenting. Därefter kommer allt på en gång.

För drygt 40 år sedan (1976) utkom referensboken ”Sveriges Mynt 1521-1977”, författad av herrar Ahlström, Almer och Hemmingsson. Sedan dess har samlare av svenska mynt fått lita till egna iakttagelser – eller Tonkins ”Myntboken”.

Sedan i somras har den återuppväckte mynthandlaren Roberto Delzanno (tidigare hos Ahlströms och Wallins) i Stockholm, arbetat med en uppföljare till boken om ”Sveriges Guldmynt 1512-2020” som nyligen utkom på eget förlag. Arbetsnamnet på det kommande bokverket är ”NYA SVERIGES MYNT 1512-2022”.

För många samlare, som är vana att vänta i decennier på ”utlovade böcker” (exv. Svensk Myntförteckning, Den svenska mynthistorien och en ny Sveriges Mynt), kom nog nyhetsbrevet från Svenska Numismatiska Föreninges (SNF:s) mynthandel, kallad Myntauktioner i Sverige AB (MISAB), därför en aning oväntat.

Nu skulle plötsligt även föreningen/mynthandeln ge sig på att snabbproducera ”ett mycket angeläget bokprojekt” – en ny reviderad upplaga av Sveriges Mynt 1521-1977. Och det är tydligen bråttom … kanske för att hinna före konkurrenten ovan?

Igår presenterade ”SNT:s gamle annonsrekryterare”, Kjell Holmberg, ett kort sammandrag av vad SNF/MISAB presenterade i anslutning till sin senaste auktion:

– ”Efter auktionen bjöds på information om den planerade nya utgåvan av referensverket Sveriges Mynt 1521-1977 som utkom 1976. Projektgruppen består av Dan Carlberg, Bengt Hemmingsson och Magnus Wijk, och tidsplanen är att boken skall utkomma under 2020. Boken utges på ”eget förlag”, och alltså inte av SNF eller MISAB. Skälet till detta uppgavs vara att det är Dan Carlberg personligen som har erhållit rättigheterna till boken av Bjarne Ahlströms stiftelse och de två övriga författarna, och inte ovan nämnda aktörer.”

Hmm … har det inte gått lite väl snabbt nu? Det hela låter mycket märkligt. Svenska Numismatiska Föreninges mynthandel, Myntauktioner i Sverige AB, skickar alltså ut nyhets-/reklambrev till sina kunder/medlemmar (SNF:s kundregister) angående ”ett mycket angeläget bokprojekt” … som en av de anställda driver … PRIVAT!?

Augsburg. 1/6 Thaler 1632 – galvanokopia av okänt mynt!

Staden Augsburg i Tyskland var under svensk besittning åren 1632-1634. För svensk räkning präglades där såväl guld- som silvermynt med kung Gustav II Adolfs porträtt. Mynten, som tillverkades i s.k. fickvalsverk, är kända i följande valörer:

  • 3 Dukater 1632. SB 1. Dubbelporträtt.
  • 2 Dukater 1632. SB 2. Dubbelporträtt.
  • 1 Dukat 1632. SB 3. Typ I.
  • 1 Dukat 1633. SB 4. Typ I.
  • 1 Dukat 1634. SB 5. Typ II.
  • 1 Thaler 1632. SB 8. Typmynt.

Dessutom präglades ”presentationsmynt” om 2 och 3 Thaler 1632 i skruvverk (SB 6-7), samt medaljer med samma åtsida, men med ett skepp på frånsidan.

Nu finns det emellertid anledning att misstänka att ytterligare en valör kan ha präglas i svenska Augsburg – nämligen 1/6 Thaler 1632! Se bildkollaget ovan.
I helgen såldes nämligen tvenne galvanoplastiska avtryck (galvanokopior) av åt- respektive frånsida till ett dylikt mynt, på auktion i Tyskland. Objektet, som (felaktigt) var beskrivet som ”Kupferabschläge”, probeabschlag?” (kopparavslag, provprägling?), klubbades för tio gånger utropet, eller 1.000 Euro + 23,5%.

På bilden till vänster ses de båda åttkantigt klippta galvanokopiorna (nederst), jämte en digitalt frilagd svart/vit bild som visar hur förlagan sett ut (överst). Det faktum att det existerar galvanokopior betyder att det också måste finnas (eller har funnits) ett original. Troligtvis på något museum eftersom det huvudsakligen är där dylika kopior blir till. Frågan är bara var!? Och hur numismatiker både i Sverige och utomlands lyckats missa detta mynt i nästan 400 år!? Visst, det kan mycket väl vara ett unikt mynt, men det är ändå märkligt att det inte någonstans blivit omskrivet … om man nu till och med låtit göra (utställnings)kopior. Metoden man använt skvallrar dessutom att kopieringen skett på 1900-talet, eftersom tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet.

Kanske finns det någon i läsekretsen som vet att berätta mer? Ingen som har en sjättedelsthaler 1632 från Augsburg liggande och skräpa i någon byrålåda …? 😉

Planterade ”fornfynd” på Gotland

Numismatikens underbara värld bjuder verkligen på en fantastisk bredd. Vad du än är intresserade av så finns det förmodligen kopplingar till numismatiken. Ibland kanske kopplingarna är väl långsökta, men den som söker den finner.

Idag anlände brevbäraren med en liten vacker silvermedalj (Ø 31 mm), prydd med den tänkvärda devisen: SOM DU SÅR SKALL DU SKÖRDA. Medaljen, som är osignerad (möjligen graverad av Adolf Lindberg?), är utgiven till minne av Hallands Trädgårdsförenings utställning 13-15 september 1895. Skicket kan knappast vara bättre och den pryder nu sin plats i min samling.

Apropå trädgård, plantering och skörd, skrev jag för en dryg vecka sedan några korta rader på FaceBook om ett lite väl perfekt, cirkelrunt arabiskt (kufiskt) mynt som hittats på Gotland 2018 och som nu publicerats i PDF-tidskriften ”Myntstudier” (som utges av ”Numismatiska Forskningsgruppen”, d.v.s. Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria vid Stockholms Universitet, med professor Kenneth Jonsson som ansvarig utgivare och redaktör). Idag skall vi passa på att utveckla detta en smula.

Som alla (utom en del myntklubbar) vet om, är Internet en fantastisk företeelse som kan vara till stor hjälp för utövare av en smal hobby att både finna information och skapa kontakter mellan likasinnade. I Sverige är myntsamlandet av idag på en mycket blygsam nivå, men internationellt är det gigantiskt. Detta i kombination med att Google och FaceBook etc. gör mer och mer för att kapa språkbarriärerna, för med sig att dagens samlare har tillgång till en kunskapsbank av aldrig tidigare skådat format.

Tack vare vår publicering på FaceBook för en vecka sedan kan vi idag presentera ytterligare ett exemplar av ”den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland”.

Arabiska dynastier. Abbasiderna. Kalifen al-Amin (809-813 e.Kr.). 

  • A) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,98 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • B) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,90 g), Madinat al-Salam, 195 e.H.
  • C) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (1,33 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • D) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (2,70 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.

Historien börjar på Gotland i april 2018 och redan i slutet av maj samma år når det sensationella ”fornfyndet” (mynt C på bilden ovan) den enade lokalpatriotiska gotländska dagspressen:

Ovanligt mynt glädjer experter
FYND (GA 2018-05-28). En aldrig tidigare hittad typ av silvermynt, präglat i nuvarande Georgien, kan ställas ut på Gotlands  museum i sommar. Det unika myntet hittades nyligen på en gård i Hogrän. – ”Hönsgården vid Djupbrunns i Hogrän skulle få ett nytt plank och Jonas Johansson och hans sambo Li Magnusson röjde bort syrenbuskar, när det plötsligt glimmade till. Jonas hittade ett mynt bland rötterna. Det var skinande blankt och såg inte så gammalt ut. Han tog några bilder och skickade till Per Widerström, arkeolog vid Gotlands museum. – Jag såg att det var ett gammalt mynt med islamsk inskrift, säger Per Widerström som trots att han hanterat  mängder av arabiska silvermynt inte kände igen typen.” … ”Per Widerström misstänkte att det kunde finnas mer silver i jorden hos Jonas Johansson och Li Magnusson, men ett besök i slutet av förra veckan med metalldetektor resulterade bara i en rostig plåtbit och en gammal mutter.” … ”Mycket talar för att det blir hittelön och inlösen i pengar till upphittaren, och att myntet placeras hos Gotlands museum. Där vill Per Widerström så snart som möjligt ställa ut det tillsammans med dess historia i en monter i entrén”.

Redan när jag såg pressbilden med det lilla runda glänsande silvermyntet framför näsan på arkeologen, tänkte jag; – det där måste vara en planterad lajvpenning”!? Den ser ju helt nytillverkad ut. Tråkigt att pressen aldrig kan ta vettiga bilder i sådana här sammanhang. Eftersom de ingenting vet och ingenting kan om mynt, så får ”det konstnärliga” ta över … och vi som är intresserade går miste om värdefull information.

De silverdirhemer (dirhamer) som präglades för Abbasid-kalifen al-Amin i myntorten Medinat al-Salam (Bagdad i Irak / Baghdad in Iraq) åren 194 och 195 e.H. (AH 194-195) återfinns i Mitchiners referensverk som nr 193 och 194 (se bild ovan).

Den ryske forskaren Viacheslav Kuleshov, verksam vid ”Numismatiska forsknings-gruppen” vid Stockholms Universitet, beskriver det gotländska fyndmyntet på engelska i en rapport från Gotlands Museum (tillgänglig i PDF-format på Riksantikvarieämbetets webbplats), samt på svenska i nämnda PDF-tidskrift, Myntstudier 2018:1 – december.

Kuleshov: – ”Ett lösfynd av en dirham gjordes på Gotland 2018. Myntet ifråga är en efterprägling av en reguljär mynttyp från den tidiga Abbasid-dynastin: al-Amin (kalif), Medinat al-Salam (myntort), 194 e.H. ( = 809/810 e.Kr.). Vikt 1,33 gram. Baserat på stilen måste myntet kopplas till en mycket speciell grupp av efterpräglingar från 800-talet, som benämns ’georgiska’ och som, i den senaste litteraturen kan dateras till senast 800-talets mitt, troligen ca 825–850. Under förutsättning att ett unikt mynt med namnet Bagrat, kung över abkhazerna i Eremitagets samling tillhör samma grupp, kan den föras till kungariket Abkhazien. Den låga vikten (1,33 g) är ytterligare ett argument för att myntet tillhör utmyntningen i Georgien. Det nya exemplarets såväl typ som stamppar var tidigare okända.”

Ovan: Det ”planterade fyndmyntet” från Hogrän, Gotland. Foto: Professor Kenneth Jonsson. Nedan: Det stampidentiska privatägda ex. som Myntbloggen granskat. Foto: Ulf Ottosson.

Attribueringen till Georgien är som synes väldigt svag och bygger dels på ”stilen” och en eventuell likhet med ett annat ”unikt mynt”, dels på den låga vikten. Att man överhuvudtaget inte diskuterar äktheten är högst anmärkningsvärt med tanke på fyndomständigheterna, ”(gravör)stilen”, den avvikande tillverkningstekniken och det faktum att man inte tillverkade perfekt cirkelrunda mynt på 800-talet.

Det exemplar som undertecknad haft möjlighet att granska (det nedre på bilden) är lika cirkelrunt som ”gotlandsfyndet” (det övre på bilden) och förefaller även ha samma diameter (Ø 21,7 mm), men väger dubbelt så mycket (2,70 gram – tjocklek 1,2 mm). Studerar man myntets rand noterar man att plantsen (myntämnet) inte är klippt, utan utstansat(!) Antingen med hålpipa eller med hjälp av stans och dyna. Något som naturligtvis inte förekom på 800-talet. Mynt från tiden är handklippta och har därför oregelbundna former. Graderna efter stansningen syns runt hela randen, trots att såväl  ”myntets” yta som kant utsatts för s.k. ”falskt eller konstgjort slitage” (omotiverade slagmärken etc.). Något som är väldigt vanligt då nyproducerade myntkopior efterbearbetas i syfte att försöka ge dem ett cirkulerat och ålderdomligt utseende.

Dessvärre verkar falskmyntaren inte känt till att man på vikingatiden testade silvret med knivsudden (ger trekantiga märken) eller genom ristade skåror mot myntens kant. Summa summarum kan man väl säga att falskmyntaren lyckats bättre med det under myntet. Vikten ligger närmare originalet och präglingen är djupare. Och genom det konstgjorda slitaget har man lyckats dölja lite av ”pollett-känslan” som det övre, flacka och svagpräglade myntet utstrålar.

På bilden till höger några jämförelsemynt:
1) en tidig Abbasid-dirhem, slagen i Bagdad av kalifen al-Mahdi (775-785 e.kr.) Vikt 2,95 gram, typiskt oregelbunden plants, Ø 22,0-23,0 mm.
2) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.). Hybrid, slagen med två sammankopplade åtsidor(!). Vikt: 2,71 gram. 3) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.), slagen med samma åtsidesstamp som föregående. Vikt: 3,16 gram. Ex. Hans Lundberg, Göteborg, MISAB 17, nr 1422. Efterpräglingar av Abbasid-dirhemer gjordes bl.a. av KhazarernaVolgabulgarerna samt i mindre skala av Georgierna. Att avgöra vilka efterpräglingar/imitationer som hör till respektive folk, förefaller vara något som experterna inte alla gånger är helt ense om.

Diverse moderna kopior och souvenirer föreställande arabiska (kufiska) silver-dirhemer.

Efter att ha studerat det tyngre (privatägda) exemplaret av ”den cirkelrunda Abbasid-kopian”, kan jag inte annat än att konstatera att experterna har fel. Detta är INTE en ny unik typ av samtida efterpräglingar. Det är en helt modern myntkopia/förfalskning som uppenbarligen ”planterats” på Gotland. Kanske någon ”lajvare” som varit i farten? Eller någon av ”Medeltidsveckans” alla hantverkare och handelsmän? Eller är det rent av någon humoristisk person som vill sätta den s.k. ”expertisen” på prov?

Att såväl arkeologer som professorer och specialister på arabiska mynt låtit sig luras av detta är både anmärkningsvärt och lite skrämmande. Man brukar ju lite skämtsamt säga att en ”expert”, det är en person som kan väldigt mycket om väldigt lite … och kanske ligger det lite sanning i detta. Den som är expert på kufiska mynt behöver ju inte nödvändigtvis vara expert på falskmyntning och tillverkningsteknik.

*** *** ***

TILLÄGG: Nu har man även börjat diskutera ”myntet” (förfalskningen) internationellt på sajten: ”ZENO.RU – Oriental Coins Database”. Kul!  Herr Kuleshov på ”Numismatiska forskningsgruppen” vidhåller, trots viktskillnaderna och den uppenbart moderna tillverkningstekniken, att ”myntet” är en äkta imitation/efterprägling. De övriga konnässörerna på sajten är mera tvivlande och talar om ”modern”, ”fake”, ”rubbish”.
Nu väntar vi bara på metallanalysen, som ”Numismatiska forskningsgruppen” märkligt nog underlåtit att göra, med som nu kommer att ske i privat regi. Spännande! 

TILLÄGG 2: Nu har resultatet från metallanalysen kommit. ”Den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland” visade sig vara präglad i en tenn-bly-legering! (inte olik vanlig lödtenn med smälttemperatur 200 grader Celcius). Två mätningar på ”myntets” respektive sidor gav följande resultat: Tenn (Sn) 76,26% – 78,54% (MV = 77,4%)
Bly (Pb) 22,54% – 20,40% (MV = 21,5%). Legeringen innehöll även små spår av Antimon (Sb), Koppar (Cu), Fosfor (P) samt Zirkonium (Zr). Det är således bevisat att det rör sig om en modern kopia. V.S.B.

Vilka slutsatser ”våra institutioner” kommer att dra av detta fall är kanske för tidigt att uttala sig om. Gotlands Museum (Fornsalen), Numismatiska Forskningsgruppen (Stockholms Universitet), Riksantikvarieämbetet och Kungl. Myntkabinettet får kanske ta sig en funderare på ”fenomenet planterade mynt” och om det måhända är så att deras ”experter” skulle behöva en liten extrakurs i ”kritiskt tänkande”…? 😉 

Martin Lysell och flygande juveler

DSCN6331_martin_tysells_vandringsprisMinnet är bra – men kort! Vilket kan ha sina fördelar. Rätt som det är hittar man saker man helt glömt bort. Att leta igenom gamla lådor som av olika orsaker fallit i glömska, kan vara rena julafton.

Häromdagen fann jag till exempel en hantverksmässigt utförd bärbar medalj med inskriptionen: MINNE AF MARTIN LYSELLS VANDRINGSPRIS. Medaljen är ensidig och förgylld (brons? silver?) med diametern Ø 31 mm. Bandet är blått med gula kanter (som belöningsmedaljen; För nit och redlighet i rikets tjänst).

Vem var då denna Martin Lysell? Ja, efter lite googlande visar det sig snart att han var guld- och silversmed med egen juveleraraffär i Trelleborg. Verkstaden startades 1904 och låg i samma fastighet som butiken – på Östergatan 3.

martin_lysell_langs_till_vanster

På bilden ovan sitter Martin Lysell längst till vänster, med hammaren i högsta hugg. Notera valsverket till höger. Vilka de övriga personerna är framgår av en icke beskuren version av fotot på Digitaltmuseum.se (Trelleborgs Museum). Och så här så Lysells juvelerarbutik ut när det begav sig. Produktionen verkar ha varit väldigt diversifierad. Den gode Lysell tillverkade allt ifrån brudkronor (bild 21) till polisbrickor – av silver!

I likhet med mitt förra blogginlägg visade sig artikelns huvudperson oavsiktligen blivit involverad i ett stycke svensk rättshistoria. På Trelleborgs Kommuns webbplats återfinns nämligen den sällsamma historien om när juveleraren Martin Lysell år 1919 fick i uppdrag att värdera ”flygande albanska juveler”, som i ett smugglingsförsök släppts ner från ett flygplan. Och det var inte vilka juveler som helst. Lysell värderade dem till fantastiska 5.799.729 kronor (drygt 100 miljoner i dagens penningvärde!).

Läs fortsättningen på denna spännande historia på … Trelleborgs Kommuns webbplats.

Gjutjärnsmedaljer

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.

DSCN5792-94_skugga_1200

Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.

Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.

DSCN5792-19_1200

Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:

  • Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
  • Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
  • Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
  • Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
  • Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
  • Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.

De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.

Varning för falska Karl XI-dukater!

1666_1676_dukater_falskaNi som följer oss på FaceBook har säkert redan noterat att det på sistone börjat dyka upp diverse falska guldmynt – bland annat svenska Karl XI-dukater – på eBay.

Den första, med årtalet ”1676”, dök faktiskt upp på SNF / MISAB:s auktion 20 redan för ett år sedan. Den grova stilen och det avvikande porträttet föranledde katalog-författaren att klassificera myntet som ett lärlingsarbete, även om det var ganska uppenbart för många att det rörde sig om en förfalskning. Här på Myntbloggen.se skrev vi till exempel redan den 13 september 2016: – ”Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ’SNF:s äkthetskommitté’ har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …?” 😉

I början av oktober i år dök det upp en liknande förfalskning, men med årtalet ”1666”, på eBay. Säljaren, med alias ”spetsnaz” (från United Kingdom), saluförde dessutom en lång rad andra misstänkta ”äldre guldmynt” med väldigt avvikande gravyrstil. Därefter dröjde det bara några dagar tills ytterligare ett exemplar av den falska Karl XI-dukaten med årtalet ”1676” salubjöds på Tradera. Denna auktion släcktes dock ner ganska omgående efter att vi hade gått ut med en varning på FaceBook. Tack vare vakna samlare kunde även denna förfalskning härledas till ”spetsnaz” på eBay.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från England, med en förfrågan om äktheten på en svensk dukat 1666. En gammal kund till oss hade bedömt den som falsk med hänvisning till oss. Och visst var den falsk. Efter lite googlande skulle också visa sig att samma auktionsfirma även sålt det exemplar av ”1676:an” som senare samma år skulle hamna hos MISAB.