Sparat i byrålådan – eller samlat i kabinett?

Man brukar säga att ”numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”, samt att det är en väldig skillnad på ”en samling mynt” och ”en myntsamling”. Detta tycker jag att jag fått en bra illustration av i och med genomgången av ”Samling Alströmer”. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer!

När jag först började studera samlingen fick jag inget riktigt grepp om den. Det verkade inte finnas någon ”röd tråd”. Det fanns heller inte någon muntligt traderad berättelse om någon eller några samlare i släkten. Så hur hade man lyckats få ihop denna eklektiska mix av numismatiska objekt? Hur hamnade en 300 år gammal Bank-Portagulöser i samma samling som en rumänsk 20 Lei 1930 och en skyttemedalj från 1964 …?

Svaret fick jag när jag började läsa in mig på släkten Alströmer. Där fanns, bland många andra, en kapten, en diplomat och en riksdagsman – som alla hade tilldelats namn-graverade medaljer av olika slag. Det visade sig att diplomaten varit verksam i Wien, Bukarest och Aten, vilket förefaller förklara flera ”udda fåglar” i samlingen. Även beträffande riksdagsmannen (och dennes far) kunde man skönja rimliga kopplingar till samlingens medaljer över tidens händelser och framstående män. Och i generationerna före dessa fanns det flera, för mig okända, Alströmer-ättlingar som hade starka anknytningar till musik! – Kungliga Musikaliska Akademien – och dess medaljer.

När man sedan nådde in på 1700-talet, började man förstå betydelsen av släktbanden med den förmögne Niclas Sahlgren och utvecklingen av Östads säteri, stiftelse och barnhus, och därmed lantbrukets betydelse – och inslag i medaljsamlingen. Pusselbitarna började falla på plats. Allt har sin förklaring. Det gäller bara att hitta den.

Provenienser får en allt större betydelse inom numismatiken. Både som ”äkthets-garanti” och värdehöjare. Detta är en lovvärd utveckling! Kännedomen om ett mynt eller en medaljs ägarhistoria är många gånger lika intressant som själva mynthistorien. Tyvärr är det väldigt lätt att dessa uppgifter för alltid försvinner i samband med arvsskiften eller ägarbyten. Att dokumentera sin samling är därför av största vikt – av flera skäl. Såväl samlare som handlare föredrar naturligtvis mynt med ”a fine pedigree” (en fin stamtavla), men dessvärre saknar +90% av samlarmarknadens alla objekt påvisbar stamtavla (för objekt under 500 kronors värde, förmodligen 99,98%). Det är alltså något mycket ovanligt och exklusivt med fina provenienser. Något som de flesta också förstår. Möjligen med undantag av någon stalinistisk f.d. museichef på en ö ute i Östersjön, som istället tycker att svenska staten (eller ”ön”?) borde kunna konfiskera internationella (alltså även utländska) mynt utan proveniens!?

När det gäller ”Samling Alströmer” kan vi naturligtvis fastslå att proveniensen är familjen Alströmer. Men med lite tur (och en massa roligt arbete!) kan vi kanske till och med precisera vilken Alströmer som bidragit med vad – under 300 års ”samlande”. Teoretiskt sett finns det faktiskt en möjlighet att samlingen innehåller objekt från självaste Jonas Alströmer (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungliga Vetenskaps-akademien 1739. – Det är ganska fantastisk – eller hur?

Samling Alströmer kommer att publiceras inom kort, så håll ut! Snart kommer kanske just Du att kunna bli lycklig ägare av ett objekt med utmärkt stamtavla?

*

Samling Alströmer Alingsås

Som vi tidigare aviserat på vår FaceBook-sida har ANTIKÖREN fått förtroendet att sälja SAMLING ALSTRÖMER, Alingsås. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under flera generationer.

Släkten Alströmer härstammar från borgaren i Alingsås, Carl Svensson (död i mitten på 1680-talet) och dennes son Thore Carlsson (1652–1702), far till kommerserådet Jonas Alström (1682-1761), adlad Alströmer 1751 – jämte sonen i 2:a äktenskapet, Johan Alströmer (1742-1786). Två av Jonas äldre söner, Patrick Alströmer (1733-1804) och Claes Alströmer (1736-94) uppnådde år 1778 friherrlig värdighet. Sköldebrevet från 1751 liksom friherrebrevet 1778 är troligen förstörda vid Alingsås brand 1779. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Toppobjektet i samlingen är en riktigt pampig så kallad ”Portugalöser” (eller Bank-portagulöser), det vill säga en 10-dukat av guld, privatpräglad i tyska Hamburg ca 1725. Benämningen Portugalöser har sitt ursprung i ett stort portugisiskt guldmynt om 10 Cruzados (ca 39 gram) som präglades åren 1499–1557. Denna rejäla guldpeng kom senare att präglas även i norra Europa, då som 10 dukater (ca 35 gram). I Sverige kallas Johan III:s praktmynt om 5 och 10 dukater för halva och hela portugalöser. I Danmark slogs mynttypen under Kristian IV och i Tyskland slogs typen i form av så kallade bankportugalöser, särskilt i Hamburg.

Så här lyder myntbeskrivningen: HAMBURG. Privatpräglad s.k. portugalöser (10 dukater) U.år. (omkring 1725). Osignerad men tillskriven D. G. von Hachten.

Åtsidan: Hoppet personifierad av en kvinna, med palmkvist och ankare, sittande på en jättelik snigel i ett landskap; HOFFNVNG BESRER ZEITEN (Hoppet om bättre tider), i exergen (nedre avskärningen) WENN KOMMT SIE (När kommer hon?).

Frånsida: Dygden, Rättvisan och Religionen personifierade av stående eller knäböjande kvinnor med sina respektive attribut, omkring en upphängd sköld med texten ZÜCHTIG JUST GOTTSELIG; omskriften SIE FRAGT NACH GUTEN LEUTHEN (Hon ber om gott folk); i exergen WO SIND SIE (Var är de?).

Samling Alströmer kommer att auktioneras genom ANTIKÖREN på Tradera med start nu i oktober. Mera information kommer här samt på vår FaceBook-sida och på den internationella myntmässan Stockholm Numismatica som arrangeras nu i helgen.


ANTIKÖREN är självfallet på plats på myntmässan Stockholm Numismatica som nu i helgen (söndagen den 2 oktober, kl. 10-16) arrangeras för andra gången på Hotel Sheraton i Stockholm. Om fjolårets succé kan upprepas i år återstår att se, men antalet utställare har i varje fall ökat. Oss goa glada göteborgare har mässarrangören denna gång placerat i Sheratons Hagasalong, enligt uppgift med panoramautsikt över Stadshuset och Gamla Stan. Du hittar oss mellan Bruun-Rasmussen från Köpenhamn, Selins från Stockholm och Spink från London. Nya utställare i år är också Uppsala Auktionskammare och en lång rad antikvariat och andra bokförsäljare.

Välkommen till Bokmässan! Förlåt, Myntmässan skall det naturligtvis vara! 😉

*

Myntkopior som lurar experterna

Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar. Samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel, förekom redan i antikens Grekland och Rom – trots stränga straff för falskmynteri. Det är t.o.m belagt att det förekom ”officiella förfalskningar”, d.v.s. mynt slagna med äkta officiella stampar, men på förgyllda eller försilvrade bronsplantsar. Den här typen av samtida förfalskningar har ofta ett stort numismatiskt intresse för såväl forskare som samlare.

Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna. Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet till exempel att Johan III (1568-1592) lät köpt in en s.k. Sturemark 1512 (för 6 daler), av vilken man sedan gjorde en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652).

Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691/1731, ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp; fantasikopiorna. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av obestämda medeltidsmynt skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en marknad även för dessa fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis alla tänkbara kopior av verkliga samlarmynt och medaljer. Efter Internets genomslag har detta fullkomligt exploderat och idag har vi fler kopior än någonsin på marknaden.

Undertecknad skrev om detta med hur man kan motverka handeln med kopior och förfalskningar redan i slutet av 1990-talet och anser fortfarande att:  – ”Forskning, utbildning och information är den absolut bästa medicinen för att motverka spridning av moderna förfalskningar och kopior. Den som är kunnig inom tillverkningsteknik har oftast inga problem att skilja falska mynt från äkta, då förfalskarna alltid gjort misstag på detta område. Ett annat bra recept är att studera så många mynt som möjligt. Det skapar en känsla för hur det skall se ut och man har då lättare för att upptäcka exv. stilskillnader, avvikande material eller tillverkningsteknik etc.”

I förra veckan fick jag  av en händelse se en väldigt märklig Gustav Vasa-mark på auktionsportalen NumisBids. Förutom att (gravör)stilen är fullständigt fel, är mynttypen tidigare helt okänd. Det amerikanska klassningsföretaget NGC (”The World’s Largest and Most Trusted Third-Party Coin Grading Service”) har bedömt myntet som präglat i Åbo, medan auktionsföretaget Noonans i London (etablerat 1990) attribuerar myntet till Stockholm (estimering: £10,000 – £12,000). Ingen av dem har rätt.

Myntet ovan är en modern förfalskning! Sannolikt av östeuropeisk ursprung, slagen med nygraverade stampar i helt fel stil. På eBay har det i många år härjat en dylik modern falskmyntare, med alster i samma dåliga stil. Vi har nyligen sett och varnat för; Karl XI-dukater 1666 och 1676, Karl XII-dukat 1701, Johan III-klippingar om 4 Mark 1569 och 1571 samt 2 Mark 1571, Gustav II Adolfs halvriksdaler 1631 och samme regents kopparklippingar 1624, 1626 och 1627 etc. etc. Listan kan göras lång.

Nedan visas två ÄKTA jämförelsemynt (Åbo resp. Stockholm) jämte korta beskrivningar av dessa båda mynttypers kännetecken. Jämför med ovanstående – FINN FEM FEL!

SVERIGE. Gustav Vasa. Åbo. 1 Mark 1556. SM 220. Typ I, med tre vapensköldar och fyrsiffrigt årtal. Kantlinje och bladkrans på båda sidor. Åtsida: GOSTAVS, långt skägg, rakt hår, hög harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”ekollon” kl. 12. Sveakronor med rak bas, Götavapen med bakåtlutat lejon. Ex. Ahlström auktion 30, 1984, nr 153.

SVERIGE. Gustav Vasa. Stockholm. 1 Mark 1556. SM 116. Typ II, med tre vapensköldar och tvåsiffrigt årtal. Bladkrans på båda sidor. Åtsida: GVSTAVS, kort skägg, låg harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”kors” kl. 12. Perspektivt tecknade sveakronor, Götavapen med framåtlutat lejon.

Den moderne falskmyntaren har utan tvekan haft en Åbo-mark som förlaga, men inte riktigt förstått sig på vad olika detaljer betyder. Det latinska ordet QVI i Gustav Vasas valspråk: BEATVS QVI TIMET DOMINVM (Salig är den som fruktar Herren) har förfalskaren t.ex. inte begripit. Bokstaven Q ser snarare ut som en blomma eller ett @ (at-tecken / snabel-a eller alfakrøll som de säger i Norge). Han har inte heller förstått innebörden av myntmästar-märket (ekollonet) för Åbo (kl. 12 på frånsidan) och därför felaktigt satt dit ett (Stockholms)kors istället. Notera också att Åbo-marken 1556 med tre vapensköldar (typ I) har fyrsiffrigt årtal (1556), medan Stockholms-marken samma år har tvåsiffrigt årtal (56) samt en rad andra skillnader som redovisats ovan.

Summa summarum: Skall man okritiskt lita på professionella graderingsföretag och etablerade myntauktionister? – Nej! – De är säkert duktiga på mycket, men inom  numismatikens många områden krävs det ibland specialkunskaper – och stilkänsla!


I föregående blogginlägg tog jag upp den skandinaviska CRUX-penningen som brukar gå under namnet AACUNE-myntet (för Haakon av Norge – ej Olof av Sverige – åtsidan på denna ”singel” f.ö. bestämd som ”förvirrad” av vår största expert). Och faktum är att även denna varit utsatt för modern kopiering.

Blev uppmärksammad på detta genom en trevlig respons från läsekretsen. I det fotoalbum som Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) tog fram, någon gång på 1980-talet, illustreras två gjutna exemplar av denna mynttyp (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32). Båda anges ha diametern Ø 21 mm och väger 2,47 resp. 1,86 gram. Kopiorna är ”helt lika” och uppenbarligen ”stöpta i samma form”.

När jag äntligen lyckats hitta SMHF:s fotoalbum bland alla hyllmeter av numismatisk litteratur och slog upp första uppslaget – blixtrade bildminnesfunktionen till som en gammal arbetsskada. – Den där ”fulingen” såg jag ju precis på nätet! Och mycket riktigt; SNF/MISAB sålde en dylik så sent som 2019 – för 36.812 kronor!

Det är en sak att skriva långa intetsägande haranger om sin fina ”policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt” (PDF), men en helt annan att kunna leva upp till sina pretentiösa ord om vetenskap och professionalitet. Så trots att MISAB-kollektivet har 650 experter till sitt förfogande, är detta uppenbarligen inte tillräckligt för att leva upp till de proklamerade intentionerna.

Länkade PDF-dokument från SNF 2015 är dessutom i stort behov av en revidering. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att man exv. inte förstår att ”galvano(kopior)” är en benämning för en kopieringsteknik (likt slunggjutning eller stamptillverkning medelst gnistsänkning) och inte en (under)grupp inom kategorin förfalskningar och kopior (likt museikopior, Gävle- eller Kinakopior). Dokumentet är rörigt och ovetenskapligt och vittnar dessvärre om en grund kunskapsnivå. Förbättringspotential föreligger!

*


Tillägg: Som vi väl kunde förutspå har nu den falska Åbo-marken ”1556” dragits tillbaka från auktionen. LOT WITHDRAWN. – Internet har ändå sina fördelar. 😉

*

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

Svenska Numismatiska Föreningens MISAB meddelade nyss att man idag, två dagar innan auktionen, AVBRYTER KVALITETSAUKTION 39 och återkallar försäljningen av den s.k. Everlövskatten (”Mynten i chiffonjén”).

Auktionskatalogen: PDFNumisBids – Auction2000

Anledningen till att man behandlar sina kunder på detta sätt är enligt Myntauktioner i Sverige (MISAB) att de båda privata stiftelserna (Gunnar Ekström och Sven Svensson) ”har beslutat” (lyckats) förvärva samlingen i sin helhet, med avsikt att donera den till Sveriges ekonomiska museum (f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm).

Samtidigt som man kan beklaga alla samlare som lagt ner stort arbete på denna katalog helt i onödan, får man väl gratulera säljaren. Lite lustigt att det skall till så mycket marknadsföring i pressen för att få ut en skälig ersättning för sina mynt. Museifolket (institutionsforskarna) i Sverige (till skillnad från föredömet Storbritannien) vill ju gärna köpa in denna typ av mynt för skrotvärdet istället för marknadsvärdet. Alternativt kan de acceptera donationer från samlarna. – Gratis är bra! 😉

När denna skånska myntskatt nu hamnar i något magasin i Stockholm får man ändå glädjas åt att mynten för en gång skull är väldokumenterade. Denna myntsamling är alltså betydligt bättre skyddad emot KMK:s internstölder än resten av samlingarna.

Att MISAB:s ägare, myntsamlarklubben SNF, nu i elfte timmen blåser landets myntsamlare på konfekten, är väl kanske inte speciellt förvånande. De har väl egentligen aldrig gjort något för att stimulera samlandet i Sverige. I nyhetsbrevet kan vi läsa: – ”Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Curt Ekström, är den som har varit drivande i processen för denna lösning.” – Kanske anses det av en del ”fiiinare” att sitta i olika styrelser, än att brinna för numismatiken och myntsamlandet.

Tack vare SNF:s och MISAB:s märkliga agerande har hundratals myntsamlare lurats på sin tid (d.v.s. på pengar), då många lagt ner åtskilliga timmar på katalogstudier i syfte att prioritera sina inköp och komplettera sina samlingar. Ett arbete de nu aldrig ”får betalt för”. Inga nytillskott till vare sig samlingarna eller hobbyn i stort.

Dan Carlberg på Myntauktioner i Sverige avslutar också sitt nyhetsbrev med orden:
– ”Även om vi inte har någon synpunkt på om Everlövsamlingen säljs privat eller förvaras i museum, beklagar vi djupt de olägenheter och grusade förväntningar som den inställda försäljningen medför för våra kunder.”

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

 

Danskarnas historia 941-1025

Så dök den då äntligen upp – arkeologen Sven Rosborns efterlängtade bok med titeln ”Vikingakungens guldskatt”. Personligen tycker jag att ”Historieskatten i det rutade kollegieblocket” hade varit en bättre titel. För mig var det nämligen den utlovade polska översättningen av ett påstått latinskt originalmanuskript (”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”) som var av klart störst intresse.

Boken omfattar 364 sidor i formatet 21×24 cm och väger 1.084 gram. Den är både rikt och vackert illustrerad och vid första anblicken mycket tilltalande. Det märks att Sven Rosborn har producerat s.k. populärvetenskapliga böcker tidigare. En hastig titt i boken ger vid handen att Rosborn besitter en bred kunskap om vikingatiden. Men också att han många gånger drar alldeles för långtgående ”slutsatser” av kontroversiella indicier. Det är mycket som är av mer populär än vetenskaplig karaktär, om man så säger.

Men den är väldigt spännande och avslöjar många fantastiska och helt nya uppgifter. Här ett litet smakprov: – ”Enligt handskriftens krönikör Avico blev alltså Toke Gormsson utvald ny dansk kung i Roskilde och som sådan begav han sig med hären och flottan till Uppsala. Hans bittraste motståndare var emellertid brorsonen Sven Tveskägg. Toke sände innan sin avfärd till Uppsala jarl Sigvald till den polske härskaren Mieszko för att för Toke anhålla om dennes dotter Sigfryds hand. Hon skulle emellertid, efter det att Toke stupat, enligt ”Gesta Wulinensis” i stället komma att bli gift med Sven Tveskägg.

På det hela taget tycker jag att Sven Rosborns nya bok är fantastisk och klart läsvärd. Har alltid gillat ”frifräsare” som vågar lägga fram nya idéer för prövning. Dammiga professorer som bara skriver för skrivbordslådan och den egna kretsen har aldrig riktigt imponerat. Speciellt inte alla de som sett sig ”tvingade” att hylla sina föregångare genom att aldrig ifrågasätta eller söka alternativa lösningar.

Men boken innehåller också flera riktigt sensationella uppgifter som kan leda till många nya uppslag och vidare forskning. Det påstås till exempel att Sven Tveskäggs (biologiska) far i själva verket var Harald Blåtands äldre bror Knut, som skall ha stupat hösten 962. Harald skall därefter ha gift sig med Knuts efterlämnade och gravida änka (se Rosborns förslag till släktträd ovan – och undertecknads nedan).

Det står inget om det i boken, men min spontana tanke angående Sven Tveskägg var; Ja, men självklart! Så enkelt och genialt! – Sven Tveskägg (i modern tid inte sällan avbildad med kluvet skägg) – kungen med två fäder – två skägg!

I den svenska översättning av ”Gesta Wulinensis” kan vi bland annat läsa om ättlingar till Olaf den förskräcklige (Olafa Strasznego) och Knut den höge (Konuta Wysokiego) och därmed få en bättre förståelse om Skandinaviens tidiga kungaätt. Knut (som i Adam av Bremen omnämns både som GnupaChnob och Hardeknut – se släktträd nedan) slog till och med mynt! – i England! – eller i Northumbria för att vara exakt. Den vanligaste typen har inskriptionen CUN NET TI )( CNVT REX och brukar försiktigt dateras till ca 895-902. Lejonparten av dessa härstammar från Cuerdale-fyndet i Lancashire 1840. År 2011 fann man en ny stor silverskatt i Silverdale i Lancashire och i detta fynd fanns en tidigare okänd mynttyp med inskriptionen AIRDE CONUT )( DNS REX. Då det finns vissa likheter mellan dessa båda typer dateras den senare till omkring 900-910. Någon riktigt tillfredställande förklaring till inskriptionerna CUN-NET-TI (CUNNETTI) respektive AIRDE-CONUT (AIRDECONUT) har ännu inte kunnat ges, annat än att det iriska ordet ”airde” betyder ”höjd” (möjligen även ”upphöjd”?).

Antonina Chmielinska skriver 1963; ”Olafa Strasznego & Konuta Wysokiego”. Knuts epitet ”wysokiego” förefaller på svenska motsvara hög eller lång, men kanske också högättad? Men om vi istället översätter till det påstådda originalspråket, latin, får vi ordet ”princeps”, som kan betyda ”prins” (eller ”den främste/förste”), men som dessutom lär ha varit en civil och militär hederstitel i det romerska riket. Kan det månne vara så att Chmielinskas ”Konuta Wysokiego” egentligen skall tolkas som ”Prins Knut”…??

– ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). [Sielski & Rosborn transkriberar märkligt nog Chmielinskas polska ”Konuta Wysokiego” (ej återgivet i faksimil?!) till ”Airde Conut (Konut den höge)” i den svenska texten]. Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, [här med ’dre’ istället för ’de’ på slutet] vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Själv fick jag anledning att ”uppdatera” min egen hypotes kring Olof den svenske och hans danska kungaätt (Kongerækken), som jag skrev om här på Myntbloggen.se för halv annat år sedan (närmare bestämt 2020-01-19). Det lilla Rosborn nu väljer att presentera ur ”Gesta Wulinensis” både bekräftar och kompletterar mina tidigare funderingar. Då helt baserade på Sven Estridsson och Adam av Bremen.

Olofs-ättens ”Olafa Strasznego” omnämns även som ”Olaf den förskräcklige” och ”Olaf (Ulf) den fruktansvärde”. Förmodligen har den polska översättaren haft lite svår med skandinaviska namn, för även ”Ulf Strasznego” (Ulf den fruktansvärde) förekommer i översättningen. Det råder dock ingen tvekan om att det är Olof som avses.

– ”Det berättas också att danernas ätt genom blodet var ättlingar till Olaf (Ulf) den fruktansvärde och ”Airde Conut” (Knut den höge).” . . . – ”Det verkar således som om man talar om ett nära släktförhållande mellan makthavarna i det dåtida Skandinavien. När t.ex. enligt ’Gesta Wulinensis’ Toke Gormsson möter sveakungen Erik Segersäll i Uppsala år 986 omtalas Erik ju som hans kusin. Deras anfader uppges ha varit Ulf den fruktansvärde.” (Rosborn 2021, s. 274).

På några punkter är Rosborn och undertecknad dock inte överens om tolkningarna av det som står skrivet i nämnda översättning. Återkommer till detta.

På sidorna 325-355 presenterar Rosborn ett (tyvärr ganska magert) urval av utdrag ur en handskrift, daterad 1963, som påstås vara en polsk översättning av en latinsk text som dessvärre (ännu) inte återfunnits. Arbetet från 1963 finns i boken transkriberat på polska och översatt till svenska av Tomas Sielski.

Enligt boken är översättaren Antonina Chmielinska, född Kawecka (1898-1979), som är Tomas Sielskis farmors mor. Hon beskriver själv originalmanuskriptet så här:
– ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, 1140-1173. Krönikan innehåller en bilaga med fragmant av tidigare annaler med okänt namn som beskriver danskarnas historia mellan 941 och 1025.” (Rosborn 2021, s. 267).

Rosborn har också valt ut åtta faksimiler av Antonina Chmielinsks polska översättning av ”Gesta Wulinensis”. Dessa är enligt uppgift utförda från nio latinska originalfragment (numrerade 47, 54, 87, 94-95, 108, 117-119) under maj till september 1963:

Rosborn s. 326 – Fragment 47 – A.D. 943 (19 maj 1963)
Rosborn s. 329 – Fragment 87 – A.D. 947 (12 maj 1963)
Rosborn s. 333 – Fragment 54 – A.D. 953 (21 juli 1963)
Rosborn s. 337 – Fragment 95 – A.D. 964 (30 juni 1963)
Rosborn s. 341 – Fragment 94 & 108 – A.D. 963 & 975 (7 juli 1963)
Rosborn s. 344 – Fragment 87 & 117 – A.D. 947 & 984 (2 sept. 1963)
Rosborn s. 349 – Fragment 118 – A.D. 985 (22 september 1963)
Rosborn s. 351 – Fragment 119 – A.D. 986 (8 september 1963)

Varför man endast bemödat sig att fotografera av åtta sidor av Chmielinskas anteckningar (innehållande 9 av +119 beskrivna fragment), kan man bara spekulera kring. Har man inte hunnit översätta? Eller vill man bara omöjliggöra en granskning? Blotta misstanken att man valt ut det som passar in och valt bort det som inte gör det, medför dessvärre att trovärdigheten minskar. Vi tvingas helt enkelt avvakta en utlovad publiceringen av HELA ”Gesta Wulinensis”. – Ett smart sätt att sälja fler böcker? 😉

Om det är medvetet eller om man haft för bråttom skall jag låta vara osagt, men en av fördelarna med en faksimil istället för en transkribering framgår av sidorna 325-326.

Sielskis transkribering av Chmielinskas översättning: – ”W roku Panskim 943 zakonczyl sie krwawy spor trwajacy bez ustanku od meczenskiej smierci Zygfryda, syna Knupa, zabitego zdradziecko przez brata swego Harolda” . . . ”Ten poganski wladca, ostatnio z synow krola Knoba, tudziez som krolem bedac, lecz tylko w panstwie wodami otoczonym, zwanym Fejn”.

Sielskis översättning till svenska: – ”Under Herrens år 943 slutade en blodig konflikt som pågått oavbrutet sedan martyriet av Zygfryd, son till Knup (Sigtrig, se avsnitt 3), som förrädiskt dödades av Kunps bror Harold” . . . – ”Denne hedniske härskare, den siste av sönerna till kung Knob (HardeKnud?), som var själv en kung men bara i ett land omgivet av vatten, kallat Fejn (Fyn)”.

Notera att det görs skillnad på ”Knupa/Knup” och ”Knoba/Knob”. På grund av detta verkar Rosborn fått in en extra Knut i sitt släktträd. Men studerar vi faksimilen av Chmielinska ser vi att hon INTE skriver ”Knupa & Knoba”, utan KNOBA på båda ställena! Dessutom är, så vitt jag kan förstå, den riktiga översättningen; ”förrädiskt dödad av sin bror Harold” och inte ”förrädiskt dödad av Kunps bror Harold”.

Slutligen vill jag framföra ett stort tack till Sven Rosborn och Tomas Sielski för att de ”vågar” publicera och tolka detta omfattande material – på fyra språk! Det spelar mindre roll i sammanhanget om det förekommer felaktigheter. Det viktigaste är att man ”rör om i grytan” och får igång en diskussion. Att till leda upprepa ”gamla sanningar” som bevisligen är falska, har vi sett tillräckligt av. Denna bok är en frisk fläkt. Läs den!

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

P.S. Att den ökända ”guldplattan” med Harald Curmsvns namn på INTE är ”vikingatida”, utan tillkommen under 1900-talets senare hälft är efter detta boksläpp för mig fullständigt glasklart. 1963 års dokumentation av ”Gesta Wulinensis” är däremot mycket intressant och tål verkligen att studeras närmare. En ny källa till kunskap! Därmed inte sagt att allt nödvändigtvis måste vara sant – eller rättare sagt; rätt uppfattat. Missuppfattningar har alltid funnits.

Ulf Ottosson


Tillägg 2021-09-12:

I går kväll (2021-09-11, kl. 19:29) publicerade Sven Rosborn ett svar på den omfattande kritik som i diverse kanaler framförts rörande källkritiken i boken ”Vikingakungens guldskatt” som nyligen utkom på eget förlag. Försvarstalet är i form av en PDF-artikel med titeln Aspekter på källmaterialet kring Harald Blåtands grav i Polen på sajten Academia.edu (2021-09-11) och kan ses som ett komplement till YouTube-klippet Föreläsning från min fåtölj. Boken om Harald Blåtand (2021-06-23).

Det mest sensationella med gårdagens artikel är utan tvekan publiceringen av ytterligare en faksimil av Antonina Chmielinsks översättning (1963) av ”Gesta Wulinensis” och att vi nu får veta att det i denna varken står ”Airde Conut” eller ”Airdre” som tidigare påståtts i boken, utan ”Aidire”. – Var det därför man uteslöt denna sida?

  • AIRDE CONUT (unik mynttyp från ca 900-910, funnen 2011).
  • AIRDRE (Sielskis transkibering 2021 av Chmielinskas ”Aidire” från 1963).
  • AIDIRE (Rosborns nypublicerade faksimil av Chmielinska 1963).

Oavsett hur man skall tolka detta är det naturligtvis oerhört amatörmässigt att behandla källor på detta sätt och många andra av bokens ”sanningar” kan därför ifrågasättas. Och det är inte nog med detta. Studerar man den nya faksimilen och jämför med Sielskis transkribering finner man såväl utelämnade ord som tillagda dito!?

Roade mig med att knacka in transkriberingen och ”rätta” gentemot faksimilen (jämför gärna med boken!) – och sedan köra en vanlig Google-översättning. Eftersom jag inte kan ett ord polska och Googles översättningar ofta lämnar mycket övrigt att önska, skall följande givetvis tas med en stor nypa salt:

Chmielinsk 1963: – ”Danowie mieli, w Svidjod i Norregi wlasnych wiernych im iarlow, nieraz przemoca, choc alisci niezaleznych i daniny nie placacych. Niemniej jednak w obydwy tych krajach pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow napsuli przez lata wiele krwi panujacym w Jutland i Selund, ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych i jednych potomkow Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego. Ten ostatni ogniem i mieczem zdobyl kraj zwany Norfynbrarik i tam wladze piastowal bodajze przed pontyfikatem badz w czasie trwania pontyfikatu papieza Benedict IV a ze mezem wyzszym o glowe od zarowne wszystkich poddanych jak i od wszystkich wojow byl, tedy zwanym byl Aidire, co w jezyku mieszkancow Norfynbrarik oznaczalo wysoki.”

Google Translate English: – ”The Danes, in Svidjod and Norregi, had their own faithful jarls, sometimes violence, although they were independent and tribute not paying. Nevertheless, in both these countries, the contenders for the throne of all Danes have spilled much blood over the years in Jutland and Selund, who, after all, saw themselves as true and one descendants of Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik with fire and sword, and there he was in power probably before the pontificate or during the pontificate of Pope Benedict IV, and with a man higher by a head than all subjects and all warriors, he was then called Aidire, which in the language of the inhabitants Norfynbrarik meant tall.”

Undertecknads tolkningsförsök (baserat på Google Translate): Danerna/danskarna (nordmännen i allmänhet? – jämför danalagen, danagäld) i Svidjod/Sverige och Norregi/Norge hade sina egna trogna jarlar, ibland våldsamma, även om de var oberoende och inte betalade skatt. Men i båda dessa länder har utmanarna till tronen över alla danskar, genom åren utgjutit mycket blod på Jutland/Jylland och Selund/Själland, då de trots allt såg sig själva som sanna ättlingar till Olof ”den fruktansvärde” och Knut ”den höge”. Den senare erövrade landet som hette Northumbria med eld och svärd, och där var han vid makten troligen före (pontifikatet) eller under påven Benedictus IV’s pontifikat (900-903), och eftersom han var en man ett huvud högre än alla undersåtar och alla krigare, kallades han då Aidire, som på Norfynbrarik/Northumbrias invånares språk betydde hög/höjd.


Rosborns 1:a tolkning i boken Vikingakungens guldskatt: – ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Rosborns 2:a tolkning i PDF-artikeln Aspekter på källmaterialet: – ”Danerna hade också sina ´jarlów´, även om dessa var oberoende och inte behövde betala skatt för ´Svidjod´ och ´Norregi´, och i båda dessa länder fanns det tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ´Airde Conut´. Den senare erövrade det land som heter ´Norfynbrarik´ med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han ´Airdre´, vilket på ´Norfynbrarik´s invånares språk betydde hög.”


Tillägg 2021-12-23:

Rosborns 3:e tolkning i PDF-artikeln Aspects regarding the source material …
– ”The Danes had also jarls, which were autonomous and never had to pay a tribute, and these were the lords at the dominions of Svidjod and Norregi. The lords of these lands were interminable contenders to the throne of the Danes as they were descendants of the blood of the Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik using sword and fire, and there he held the royal power perhaps before or during the pontificate of pope Benedict IV. It is said that the king Konut was a man of great posture and he was a head taller than each and one of his men, and therefore he was called Aidire, which in the language of the natives of Norfynbrarik meant tall.” (PDF publicerad på Academia.edu daterad 2021-11-04).

Notera att Rosborn även denna gång utelämnar ”Jutland i Selund”, men nu rättat det feltranskriberade ”Airdre” till ”Aidire” (rödmarkerat ovan).

Chmielinsk 1963: – ”Niemniej jednak w obydwy tych krajach (Svidjod i Norregi) pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow … napsuli przez lata … wiele krwi … panujacym w Jutland i Selund … ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych … i jednych potomkow … Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego.”

Google Translate English: – ”Nevertheless, in both of these countries (Svidjod and Norregi) the contenders for the throne of all Danes … have drawn over the years … a lot of blood … to the rulers of Jutland and Zealand … who, after all, saw themselves as real … and some descendants of … Olaf the Terrible and Konut the High”

Google översätt svenska: – ”Ändå har i båda dessa länder (Svidjod och Norregi) utmanarna till alla danskars tron ​​… dragit under åren … mycket blod … till de styrande över Jylland och Själland … som, trots allt såg sig själva som verkliga … och några ättlingar till … Olof den fruktansvärde och Knut den höge.”

Värderingar och värdeutveckling

Förra helgen upplevde vi många fantastiska? / katastrofala? (stryk det som inte önskas) prisnoteringar på auktion. Men hur kan det komma sig att ett och samma mynt samtidigt kan värderas till a) 5.000 kr alt. b) 250.000 kr, beroende på vilken mynthandlare man frågar? Att ”var och en är sig själv närmast” är väl en sak, men borde inte de som ger ut värderingsböcker (och själva kallar sig ”marknads-ledande på numismatiska kvalitetsobjekt” resp. ”professionell numismatiker och författare”) vara lite mera eniga i sina värderingar …?

Ovanstående Adolf Fredrik-dukat 1754 såldes på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995 för 36.000 kr +12,5% provision (40.500 kr). Samma mynt klubbades förra helgen på SNF/MISAB för 405.000 kr +18,75% (480.938 kr). På 25 års tid har myntet ifråga ökat i värde med fantastiska 1088%!! (nästan 12 gånger pengarna). Samtidigt har myntets kvalitet ”ökat” ifrån 1/1+-50 till ”1+/01-70)(1+-60″… eller med 30% om man så vill. (Och här är en annan som ”ökat” från 1?-20)(1-40 till ”1/1+-50” på nio månader! +67%).

Detta fick mig att plocka fram och bläddra lite i auktionskatalog 17. Av ren nyfikenhet undrar man ju om ALLA priser tolvdubblats (samtidigt som kvalitetsstandarden devalverats?) det senaste kvartsseklet, eller om detta var ett undantag?

Tja, skall man göra en mycket grov generalisering skulle man möjligen kunna hävda att många ”bättre svenska mynt” stigit med i storleksordningen 5-10 gånger på 25 år. – Men det finns också de som i princip stått stilla – eller mer än tiofaldigats. Spannet är stort. Skall man försöka sig på ytterligare en gissning (eller analys som det heter numera), är det dukater, riksdalrar och riktigt fula mynt(!) som stigit mest i pris under perioden. Vänder man på det, är det alltså dessa som för dagen är mest övervärderade. Den spontana förklaringen till detta är förmodligen att vi idag har fler köpstarka ”nybörjare” än på länge (läs: sedan 1970-talet) och att dessa nya samlare (investerare?) till stor del rekryterats från ädelmetallhandeln.

Roade mig med att lista TOPP 30! på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995.

005. Gustav Vasa. 1 Daler 1543. Ex. SM. Toppex! 01 … (20.000) 24.000:- +12,5%
041. Karl IX. 16 Mark 1606. Guld. Bucklig (1?)(1) … (12.000) 12.000:- +12,5%
042. Karl IX. 16 Mark 1610. Guld. Tilltalande. 1+ … (35.000) 46.000:- +12,5%
044. Karl IX. 5 Mark 1612. Samtida förfalskning. 1+ … (5.000) 10.500:- +12,5%
071. Gustav II Adolf. Säter. 1 Öre 1626. VVP. 01/0 … (10.000) 12.500:- +12,5%
123. Karl XI. 1 Dukat 1676. Guld. Bucklig. (1+) … (20.000) 22.000:- +12,5%
124. Karl XI. 1 Dukat 1677. Guld. Bucklig. (1+) … (12.000) 16.000:- +12,5%
127. Karl XI. 1 Dukat 1685. Guld. Kantskada. (1+) … (10.000) 17.000:- +12,5%
128. Karl XI. 1 Dukat 1695. Guld. Gripenhjelm. (01) … (75.000) 101.000:- +12,5%
153. Karl XII. 1 Dukat 1699. Guld. Tvåårstyp. 1/1+)(1+ … (12.000) 15.500:- +12,5%

155. Karl XII. 1 Dukat 1712. Guld. Lätt böjd. (01) … (8.000) 11.500:- +12,5%
156. Karl XII. 1 Dukat 1718. Guld. Obet. repor. (1+/01) … (15.000) 18.500:- +12,5%
158. Karl XII. 1 Riksdaler 1707. Peruk. Tilltalande. 1+/01 … (10.000) 12.000:- +12,5%
160. Karl XII. 1 Riksdaler 1718. Toppex! Patina! 01 … (10.000) 14.500:- +12,5%
185. Fredrik I. Guldmedalj Jernkontoret 1747 (1924). 01/0 … (10.000) 13.000:- +12,5%
186. Fredrik I. 1 Dukat 1735. Guld. Vackert ex. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
213. Adolf Fredrik. 1 Dukat 1754. Ö. Silverberget. (1/1+) … (20.000) 36.000:- +12,5%
223. Adolf Fredrik. Ljusnedal. 1 Daler SM 1753. (1+/01) … (12.000) 22.000:- +12,5%
229. Gustav III. 1 Dukat 1771. Guld. Ädelfors. 01/0 … (20.000) 27.000:- +12,5%
230. Gustav III. 1 Dukat 1772. Guld. Tunna repor. (01) … (8.000) 11.000:- +12,5%

232. Gustav III. 1 Dukat 1777. Guld. Vackert ex. 01 … (8.000) 10.000:- +12,5%
235. Gustav III. 1 Dukat 1783. Guld. Praktex! 01/0-95! … (12.000) 25.000:- +12,5%
255. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1793. Guld. Typ I. 1+/01 … (8.000) 12.000:- +12,5%
256. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1794. Guld. Typ I. 01 … (9.000) 15.000:- +12,5%
258. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1798. Guld. Typ II. 01 … (10.000) 18.500:- +12,5%
282. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1838. Guld. Vackert ex. 01 … (20.000) 22.000:- +12,5%
283. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (15.000) 22.000:- +12,5%
284. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1837. Guld. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
285. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (9.000) 14.500:- +12,5%
350. Karl XV. 1 Riksdaler RM 1862. Spegel. 01/0 … (10.000) 14.500:- +12,5%

Totalt inbringade dessa trettio penningar Kr 695.912:- inkl. 12,5% provision. Detta kan jämföras med de trettio högst betalda mynten på SNF/MISAB 35 förra helgen, som summa summarum klubbades för drygt sju gånger så mycket, eller Kr 5.103.875:- inkl. 18,75% provision. Siffror som alltså är i överensstämmelse med ”analysen ovan” (5-10 gånger pengarna på 25 år). Och även om man plockar ut ”mynt nr 10, 20 och 30” på respektive lista får man förhållandet 7:1 i jämförelsen mellan 2020 och 1995.

Naturligtvis finns det, som jag tidigare nämnde, undantag också. MISAB sålde t.ex. en Riga-taler 1645 från drottning Kristina (50.000) för 86.000:- +18,75% som så sent som 2018 såldes på SNF:s auktion 173 (15.000) för 202.000:- +10%. En liten lätt förlust på 120.000 kr på ett par år. Notera att ”Rengjord” förbytts i ”Tilltalande patina”, men det hjälpte alltså inte.

Något som skiljer sig markant mellan ANTIKÖREN 17 och SNF/MISAB 35 är utrops-priserna (minimipriser i båda fall). Jämför vi dessa båda ”Topp 30-listor” hamnade ANTIKÖRENS värderingar på 71% av slutpriserna (jämförbart med Ahlströms som hade ”minimipris = 70% av värderingen”), medan MISAB:s värderingar landar på endast 36% av resultatet!? På ”toppobjektet” (AF-dukaten överst) var MISAB:s värdering endast 18% av slutpriset!? Något man i mäklarbranschen skulle kalla ”lockpriser” och som naturligtvis kan vara ganska riskabelt för säljarna. – Men praktisk för arrangören, då denne på detta sätt försäkrar sig själv om en garanterad provisionsintäkt.

Att priserna kan förändras både upp och ner under 25 års tid är kanske inte så konstigt. Men att ett och samma mynts ”värde” kan stiga från 5.000 kr till 250.000 kr på en vecka(!) är ganska fantastiskt. Vilket pris är ”rätt” och vilket är ”fel”? Vem kan man lita på? Vågar man lämna in mynt till myntauktion när priserna varierar så extremt?

Tja, självfallet är ett mynt alltid värt vad någon är beredd att betala. Varken mer eller mindre. Och en säljare kan naturligtvis begära precis vilket pris som helst för ett mynt. Kanske får han sålt det. Kanske inte. Smaken är som baken och det är upp till varje köpare att fundera över hur mycket man är villig att betala. Ett litet problem i dessa tider kan möjligen vara att många av ovannämnda ”nybörjare” verkar grunda sina ”värderingar” på en mycket osäker faktor … nämligen vad andra (anonyma) budgivare tycker. Sedan kan ju var och en dra sina egna slutsatser av vad som händer när två eller flera ”köpstarka noviser” resonerar på samma sätt … 😉

Och då var det en man nere i Alingsås …

I början av maj månad 2017 åtalades den förre museidirektören vid Kungliga Myntkabinettet (KMK), Ian Wiséhn, för grov stöld alternativt grovt häleri. Han misstänktes ha  stulit mynt, medaljer och sedlar värda flera miljoner från sin arbetsplats och ett annat museum. Nu har Åsa Blanck gjort en dokumentärserie i tre delar om detta. Titeln är Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet och premiären sändes på SVT i tisdags. Alla tre delarna finns på SVT Play.

En omfattande polisutredning resulterade i ett så pass starkt indiciemål att åtal till slut väcktes i maj 2017. I samband med detta blev förundersökningen offentligt och ett urval av misstänkta och beslagtagna mynt publicerades med bild i dagspressen. Bland annat en 16 mark 1615 i guld från Gustav II Adolf, som undertecknad genast kände igen! Jag hade nämligen, tjugo år tidigare, fotograferat just detta mynt vid ett besök på Bankmuseets utställning i Chalmerska huset i Göteborg 1997. Faktum är att jag till och med hade publicerat bilden på Mynthandeln.com  där den funnits tillgänglig i 20 års tid!

Samma dag som jag fick se bilderna i Expressen publicerade jag detta på Antikörens FaceBook-sida, med länk till bilden på Mynthandeln.com – Bankmuséet i Göteborg. Ett par veckor senare skrev jag några rader på Myntbloggen.se om saken. Där jag även poängterade det faktum att det rörde sig om samma exemplar genom att man på båda bilderna tydligt kunde identifiera en liten repa i fältet framför konungen.

Bara några dagar senare fick jag ett e-mail från Christina Paldin, Utredare Kulturarvs-brott på Polismyndigheten i Stockholm. Christina hade av en slump funnit Antikörens FaceBook-sida och därigenom även Myntbloggen med 16-marken 1615. Nu var hon mycket intresserad av om jag hade kvar något negativ eller originalbild, eller annan dokumentation kring myntet, som skulle kunna komplettera bevisningen. – Skattjakten var igång! Under en hel vecka letade jag igenom åtskilliga hyllor och flyttlådor med manus, fotoalbum, lösa fotografier och negativ etc. Och så plötsligt, när jag nästan var på väg att ge upp, EUREKA! Där är den ju! Längst bak i ett gammalt FotoQuick-album låg en nedklippt 36-rulle negativ med bilder dels från auktionsvisning av Antikören Myntauktion 20, lördagen den 14 juni 1997 (visning 12-13/6), dels från mitt andra besök på Bankmuséet i Göteborg, några dagar senare. Det finns ytterligare 14 mynt (varav två i guld), 8 medaljer, en pollett samt en s.k. palmstruch-sedel 1666 på denna 36-rulle.

Nu fanns bevisen på att det beslagtagna exemplaret av Gustav II Adolfs 16 mark i guld 1615 verkligen tillhörde Göteborgs Stadsmuseum. Museichefen, som hade sålt myntet till en Stockholmshandlare den 30 mars 2009, var nu överbevisad och erkände.

Ca 40 minuter in i del 2 av dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” låter det så här: 

– Men när förundersökningen bli offentlig, lusläser myntintresserade alla detaljer.
– Och nu sker ett genombrott.

Christina Paldin, utredare polisen: – ”Av en händelse låg jag en kväll i sängen och koll…glodde på FaceBook … och fick syn på ANTIKÖREN, Myntbloggen. Och då var det en man nere i Alingsås, som hade 1997, på Stadsmuseet i Göteborg, och bara helt random gått omkring och fotograferat lite mynt, därför att han tyckte det var intressant. Och det här skrev han om. Och så lade han upp i…på den här bloggen upp en bild på, sin bild och bilden från förundersökningen. Och där ser man ju klart och tydligt att det är samma.”

Med den nya bevisningen kallas museidirektören till ett extra förhör. Poliserna
ställer frågan om han inte skall lätta sitt hjärta? Att han skulle må bättre av det.

Ian Wiséhn: – ”Jag vet inte vad jag skulle lätta på för någonting egentligen?”
– Kort därefter ber advokaten om ett enskilt samtal med sin klient.
– ”Jag skulle vilja få fem minuter enskilt bara.” Polisen: – Absolut.
Christina Paldin, Polisen: – ”Och här bryter man då förhöret.”
Jan-Åke Törnhage, 
Polisen: – ”Jag sa det Christina, nu kommer det, hehe.”

Då återupptar vi förhöret, cirka 10:20.
Ian Wiséhn: – ”Jag vill alltså erkänna, att jag tagit alla de här mynten.”
Polisen: – Okej.
Ian Wiséhn: – Men jag mins inte vilka det är.
Polisen: – Nä, nä …
Ian Wiséhn: – Så även om ni lade mig på en sträckbänk skulle jag inte kunna säga det.
Polisen: – Nä. Men de mynt som vi nu tagit i beslag hos … pip! …
de har inget med din pappas …
Ian Wiséhn: – Nej, det är jag.
Polisen: – Det är du. Så antingen kommer de från Göteborg …
Ian Wiséhn: – Eller KMK.

Att varken Kungliga Myntkabinettet (KMK) eller Göteborgs Stadsmuseum haft foton av dessa klenoder är verkligen under all kritik. När jag för 20 år sedan i allmänna ordalag påtalade våra museers bristfälliga dokumentation, bemöttes jag blott med snäsningar från ”museifolket”. Hos dessa fiiiiina människor förekom minsann inga fel och brister.

Mynthandeln.com 2000-03-14:– ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt. Det är först när olyckan skett som ’spekulationerna sätter igång och man börjar spana efter ’annorlunda’ mynt etc. på marknaden.”

Men 20 år senare är läget detsamma: – ”Nere i valven finns mynt och medaljer för 25 miljarder, det sägs vara ett av Sveriges säkraste hus, skalskyddet är magnifikt. Men när man väl är inne har säkerheten inte varit så stor, säger Åsa Blanck.”

Dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” finns, som sagt, på SVT Play och rekommenderas varmt till alla de ”vanliga” myntsamlare som vill ha en inblick i ”08-maffians” fantastiska och väldigt främmande värld. Här får du möta en tragikomisk uppställning gamla gaggiga farbröder från ”den fiiina världen” uti Kungliga Hufvudstaden. Mest tragisk är huvudpersonen själv.

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

16. Samla Mynt – Kuriosa

Samla mynt – Numismatisk kuriosa … kan vara allt möjligt! Till och med ”förstörda” mynt kan vara värda att samla på. Återvinning (eller ”recycling”, som det ofta heter i Sverige numera) är ju på modet, så varför inte samla på olika typer av myntsmycken eller andra föremål gjorda av mynt? – Bägare, sedelklämmor, dricksdosor, brödsporrar, klockkedjor, askfat, manschettknappar eller vad man nu kan hitta? Och som vanligt när det gäller samlande är det i princip bara fantasin som sätter gränserna.

Smycken gjorda av mynt finns det gott om. Allra vanligast är nog broscher, men även armband och olika typer av hängsmycken förekommer. Utsågade eller emaljerade mynt kan i detta sammanhang vara samlarområden i sig. Ja, det finns t.o.m de som samlar mynt med skottskador (kulhål), från skytterörelsens barndom.

Men det finns också mycket annat i numismatikens periferi som man kan inkludera i en samling ”numismatisk kuriosa”, exv. porslinsmynt, nidmedaljer, tygsedlar, frimärksmynt, samtida förfalskningar, leksakspengar, fel- och/eller tillfällighetspräglingar, sparbössor, sidenplånböcker, miniatyrer, näverpolletter, myntljusstakar, stearinmedaljer etc. etc.

11. Samla Mynt – Tradera.com

Samla mynt – Vad har Tradera.com betytt för myntsamlandet? Många av oss som varit med om auktionssajten Tradera sedan starten (d.v.s. när man tog över MrBid.se) upplever nog Tradera-fenomenet med en slags hatkärlek. På samma gång som mycket är åt helvete fel på Tradera, är mycket också fantastiskt bra på sajten. Frågan är om vi överhuvudtaget hade haft några myntsamlare kvar i Sverige om det inte vore för Tradera? Det finns de som påstår att utgivandet av samma(!) myntbok i 50 år har räddat samlandet. Jag tror snarare att man kan tacka Tradera för detta.

Traderas hela koncept, där såväl köparnas som säljarnas numismatiska kunskaper återfinns utmed hela skalan (från 0 till 100% koll), skapar oundvikligen en marknad med stora fyndchanser! – Och minst lika många fallgropar!

För mig personligen är Tradera i första hand en inköpskanal, även om jag också försöker att erbjuda och uppdatera ett varierat smörgåsbord av numismatiskt material i Antikörens Tradera-butik. Har gjort otaliga fynd på Tradera.com genom åren och gillar även inköpsmetoden ”cherry picking”. Efter 25 år bakom disken i myntbutiken, är det ganska skönt att slippa ”köpa hela partiet” (ibland ett garage fullt av mynt!), utan bara det man verkligen vill ha. Det sparar mycket jobb, om inte annat.

För den oinvigde är det utan tvekan Traderas massiva utbud av förfalskningar som utgör det största problemet. Det kan röra sig om dussintals bedrägeriförsök varje dag! Tradera har blivit (lite) bättre på att stoppa detta, men mängder av förfalskade mynt slipper ändå igenom. För de som kan det här med mynt och kopior är ju detta inget som helst problem, men för ”nybörjare” (potentiella storsamlare!) kan det säkert vara både avtändande och innebära stora ekonomiska förluster. Detsamma gäller givetvis mynt- och kvalitetsbeskrivningar med utelämnade anmärkningar.

Nu finns det ju emellertid också andra aktörer på Tradera, så är man osäker kan man ju alltid ”ta det säkra före det osäkra” och handla av erkänt seriösa och kunniga säljare. Det hela handlar väl om vilken risk man är villig att ta. Ibland kan fyndjakten bli betydligt kostsammare än att ”handla säkert”. Grundregel 1A: – ”Om det låter för bra för att vara sant, så är det oftast det”. Eller om man så vill: – Många ”fynd” kan visa sig dyrköpta.

Annat som man skall se upp med när man handlar mynt av okända är exv. stulna eller manipulerade bilder, piratkopierad litteratur, budtrissning och diverse ”dolda fel”. Det sistnämnda kan vara allt ifrån grova felklassningar/-bestämningar till att man ”glömt” tala om att myntet har varit hängt eller är hårt polerat. Se även upp med den klassiska meningen: – ”Kan inget om mynt”… detta betyder i klarspråk (till 99%) att vederbörande är mycket väl medveten om att det är en förfalskning som saluförs.