Värderingar och värdeutveckling

Förra helgen upplevde vi många fantastiska? / katastrofala? (stryk det som inte önskas) prisnoteringar på auktion. Men hur kan det komma sig att ett och samma mynt samtidigt kan värderas till a) 5.000 kr alt. b) 250.000 kr, beroende på vilken mynthandlare man frågar? Att ”var och en är sig själv närmast” är väl en sak, men borde inte de som ger ut värderingsböcker (och själva kallar sig ”marknads-ledande på numismatiska kvalitetsobjekt” resp. ”professionell numismatiker och författare”) vara lite mera eniga i sina värderingar …?

Ovanstående Adolf Fredrik-dukat 1754 såldes på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995 för 36.000 kr +12,5% provision (40.500 kr). Samma mynt klubbades förra helgen på SNF/MISAB för 405.000 kr +18,75% (480.938 kr). På 25 års tid har myntet ifråga ökat i värde med fantastiska 1088%!! (nästan 12 gånger pengarna). Samtidigt har myntets kvalitet ”ökat” ifrån 1/1+-50 till ”1+/01-70)(1+-60″… eller med 30% om man så vill. (Och här är en annan som ”ökat” från 1?-20)(1-40 till ”1/1+-50” på nio månader! +67%).

Detta fick mig att plocka fram och bläddra lite i auktionskatalog 17. Av ren nyfikenhet undrar man ju om ALLA priser tolvdubblats (samtidigt som kvalitetsstandarden devalverats?) det senaste kvartsseklet, eller om detta var ett undantag?

Tja, skall man göra en mycket grov generalisering skulle man möjligen kunna hävda att många ”bättre svenska mynt” stigit med i storleksordningen 5-10 gånger på 25 år. – Men det finns också de som i princip stått stilla – eller mer än tiofaldigats. Spannet är stort. Skall man försöka sig på ytterligare en gissning (eller analys som det heter numera), är det dukater, riksdalrar och riktigt fula mynt(!) som stigit mest i pris under perioden. Vänder man på det, är det alltså dessa som för dagen är mest övervärderade. Den spontana förklaringen till detta är förmodligen att vi idag har fler köpstarka ”nybörjare” än på länge (läs: sedan 1970-talet) och att dessa nya samlare (investerare?) till stor del rekryterats från ädelmetallhandeln.

Roade mig med att lista TOPP 30! på ANTIKÖREN, Myntauktion 17, 1995.

005. Gustav Vasa. 1 Daler 1543. Ex. SM. Toppex! 01 … (20.000) 24.000:- +12,5%
041. Karl IX. 16 Mark 1606. Guld. Bucklig (1?)(1) … (12.000) 12.000:- +12,5%
042. Karl IX. 16 Mark 1610. Guld. Tilltalande. 1+ … (35.000) 46.000:- +12,5%
044. Karl IX. 5 Mark 1612. Samtida förfalskning. 1+ … (5.000) 10.500:- +12,5%
071. Gustav II Adolf. Säter. 1 Öre 1626. VVP. 01/0 … (10.000) 12.500:- +12,5%
123. Karl XI. 1 Dukat 1676. Guld. Bucklig. (1+) … (20.000) 22.000:- +12,5%
124. Karl XI. 1 Dukat 1677. Guld. Bucklig. (1+) … (12.000) 16.000:- +12,5%
127. Karl XI. 1 Dukat 1685. Guld. Kantskada. (1+) … (10.000) 17.000:- +12,5%
128. Karl XI. 1 Dukat 1695. Guld. Gripenhjelm. (01) … (75.000) 101.000:- +12,5%
153. Karl XII. 1 Dukat 1699. Guld. Tvåårstyp. 1/1+)(1+ … (12.000) 15.500:- +12,5%

155. Karl XII. 1 Dukat 1712. Guld. Lätt böjd. (01) … (8.000) 11.500:- +12,5%
156. Karl XII. 1 Dukat 1718. Guld. Obet. repor. (1+/01) … (15.000) 18.500:- +12,5%
158. Karl XII. 1 Riksdaler 1707. Peruk. Tilltalande. 1+/01 … (10.000) 12.000:- +12,5%
160. Karl XII. 1 Riksdaler 1718. Toppex! Patina! 01 … (10.000) 14.500:- +12,5%
185. Fredrik I. Guldmedalj Jernkontoret 1747 (1924). 01/0 … (10.000) 13.000:- +12,5%
186. Fredrik I. 1 Dukat 1735. Guld. Vackert ex. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
213. Adolf Fredrik. 1 Dukat 1754. Ö. Silverberget. (1/1+) … (20.000) 36.000:- +12,5%
223. Adolf Fredrik. Ljusnedal. 1 Daler SM 1753. (1+/01) … (12.000) 22.000:- +12,5%
229. Gustav III. 1 Dukat 1771. Guld. Ädelfors. 01/0 … (20.000) 27.000:- +12,5%
230. Gustav III. 1 Dukat 1772. Guld. Tunna repor. (01) … (8.000) 11.000:- +12,5%

232. Gustav III. 1 Dukat 1777. Guld. Vackert ex. 01 … (8.000) 10.000:- +12,5%
235. Gustav III. 1 Dukat 1783. Guld. Praktex! 01/0-95! … (12.000) 25.000:- +12,5%
255. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1793. Guld. Typ I. 1+/01 … (8.000) 12.000:- +12,5%
256. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1794. Guld. Typ I. 01 … (9.000) 15.000:- +12,5%
258. Gustav IV Adolf. 1 Dukat 1798. Guld. Typ II. 01 … (10.000) 18.500:- +12,5%
282. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1838. Guld. Vackert ex. 01 … (20.000) 22.000:- +12,5%
283. Karl XIV Johan. 4 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (15.000) 22.000:- +12,5%
284. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1837. Guld. 1+/01 … (8.000) 11.500:- +12,5%
285. Karl XIV Johan. 2 Dukat 1843. Guld. Vackert ex. 01 … (9.000) 14.500:- +12,5%
350. Karl XV. 1 Riksdaler RM 1862. Spegel. 01/0 … (10.000) 14.500:- +12,5%

Totalt inbringade dessa trettio penningar Kr 695.912:- inkl. 12,5% provision. Detta kan jämföras med de trettio högst betalda mynten på SNF/MISAB 35 förra helgen, som summa summarum klubbades för drygt sju gånger så mycket, eller Kr 5.103.875:- inkl. 18,75% provision. Siffror som alltså är i överensstämmelse med ”analysen ovan” (5-10 gånger pengarna på 25 år). Och även om man plockar ut ”mynt nr 10, 20 och 30” på respektive lista får man förhållandet 7:1 i jämförelsen mellan 2020 och 1995.

Naturligtvis finns det, som jag tidigare nämnde, undantag också. MISAB sålde t.ex. en Riga-taler 1645 från drottning Kristina (50.000) för 86.000:- +18,75% som så sent som 2018 såldes på SNF:s auktion 173 (15.000) för 202.000:- +10%. En liten lätt förlust på 120.000 kr på ett par år. Notera att ”Rengjord” förbytts i ”Tilltalande patina”, men det hjälpte alltså inte.

Något som skiljer sig markant mellan ANTIKÖREN 17 och SNF/MISAB 35 är utrops-priserna (minimipriser i båda fall). Jämför vi dessa båda ”Topp 30-listor” hamnade ANTIKÖRENS värderingar på 71% av slutpriserna (jämförbart med Ahlströms som hade ”minimipris = 70% av värderingen”), medan MISAB:s värderingar landar på endast 36% av resultatet!? På ”toppobjektet” (AF-dukaten överst) var MISAB:s värdering endast 18% av slutpriset!? Något man i mäklarbranschen skulle kalla ”lockpriser” och som naturligtvis kan vara ganska riskabelt för säljarna. – Men praktisk för arrangören, då denne på detta sätt försäkrar sig själv om en garanterad provisionsintäkt.

Att priserna kan förändras både upp och ner under 25 års tid är kanske inte så konstigt. Men att ett och samma mynts ”värde” kan stiga från 5.000 kr till 250.000 kr på en vecka(!) är ganska fantastiskt. Vilket pris är ”rätt” och vilket är ”fel”? Vem kan man lita på? Vågar man lämna in mynt till myntauktion när priserna varierar så extremt?

Tja, självfallet är ett mynt alltid värt vad någon är beredd att betala. Varken mer eller mindre. Och en säljare kan naturligtvis begära precis vilket pris som helst för ett mynt. Kanske får han sålt det. Kanske inte. Smaken är som baken och det är upp till varje köpare att fundera över hur mycket man är villig att betala. Ett litet problem i dessa tider kan möjligen vara att många av ovannämnda ”nybörjare” verkar grunda sina ”värderingar” på en mycket osäker faktor … nämligen vad andra (anonyma) budgivare tycker. Sedan kan ju var och en dra sina egna slutsatser av vad som händer när två eller flera ”köpstarka noviser” resonerar på samma sätt … 😉

Och då var det en man nere i Alingsås …

I början av maj månad 2017 åtalades den förre museidirektören vid Kungliga Myntkabinettet (KMK), Ian Wiséhn, för grov stöld alternativt grovt häleri. Han misstänktes ha  stulit mynt, medaljer och sedlar värde flera miljoner från sin arbetsplats och ett annat museum. Nu har Åsa Blanck gjort en dokumentärserie i tre delar om detta. Titeln är Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet och premiären sändes på SVT i tisdags. Alla tre delarna finns på SVT Play.

En omfattande polisutredning resulterade i ett så pass starkt indiciemål att åtal till slut väcktes i maj 2017. I samband med detta blev förundersökningen offentligt och ett urval av misstänkta och beslagtagna mynt publicerades med bild i dagspressen. Bland annat en 16 mark 1615 i guld från Gustav II Adolf, som undertecknad genast kände igen! Jag hade nämligen, tjugo år tidigare, fotograferat just detta mynt vid ett besök på Bankmuseets utställning i Chalmerska huset i Göteborg 1997. Faktum är att jag till och med hade publicerat bilden på Mynthandeln.com  där den funnits tillgänglig i 20 års tid!

Samma dag som jag fick se bilderna i Expressen publicerade jag detta på Antikörens FaceBook-sida, med länk till bilden på Mynthandeln.com – Bankmuséet i Göteborg. Ett par veckor senare skrev jag några rader på Myntbloggen.se om saken. Där jag även poängterade det faktum att det rörde sig om samma exemplar genom att man på båda bilderna tydligt kunde identifiera en liten repa i fältet framför konungen.

Bara några dagar senare fick jag ett e-mail från Christina Paldin, Utredare Kulturarvs-brott på Polismyndigheten i Stockholm. Christina hade av en slump funnit Antikörens FaceBook-sida och därigenom även Myntbloggen med 16-marken 1615. Nu var hon mycket intresserad av om jag hade kvar något negativ eller originalbild, eller annan dokumentation kring myntet, som skulle kunna komplettera bevisningen. – Skattjakten var igång! Under en hel vecka letade jag igenom åtskilliga hyllor och flyttlådor med manus, fotoalbum, lösa fotografier och negativ etc. Och så plötsligt, när jag nästan var på väg att ge upp, EUREKA! Där är den ju! Längst bak i ett gammalt FotoQuick-album låg en nedklippt 36-rulle negativ med bilder dels från auktionsvisning av Antikören Myntauktion 20, lördagen den 14 juni 1997 (visning 12-13/6), dels från mitt andra besök på Bankmuséet i Göteborg, några dagar senare. Det finns ytterligare 14 mynt (varav två i guld), 8 medaljer, en pollett samt en s.k. palmstruch-sedel 1666 på denna 36-rulle.

Nu fanns bevisen på att det beslagtagna exemplaret av Gustav II Adolfs 16 mark i guld 1615 verkligen tillhörde Göteborgs Stadsmuseum. Museichefen, som hade sålt myntet till en stockholmshandlare den 30 mars 2009, var nu överbevisad och erkände.

Ca 40 minuter in i del 2 av dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” låter det så här: 

– Men när förundersökningen bli offentlig, lusläser myntintresserade alla detaljer.
– Och nu sker ett genombrott.

Christina Paldin, utredare polisen: – ”Av en händelse låg jag en kväll i sängen och koll…glodde på FaceBook … och fick syn på ANTIKÖREN, Myntbloggen. Och då var det en man nere i Alingsås, som hade 1997, på Stadsmuseet i Göteborg, och bara helt random gått omkring och fotograferat lite mynt, därför att han tyckte det var intressant. Och det här skrev han om. Och så lade han upp i…på den här bloggen upp en bild på, sin bild och bilden från förundersökningen. Och där ser man ju klart och tydligt att det är samma.”

Med den nya bevisningen kallas museidirektören till ett extra förhör. Poliserna
ställer frågan om han inte skall lätta sitt hjärta? Att han skulle må bättre av det.

Ian Wiséhn: – ”Jag vet inte vad jag skulle lätta på för någonting egentligen?”
– Kort därefter ber advokaten om ett enskilt samtal med sin klient.
– ”Jag skulle vilja få fem minuter enskilt bara.” Polisen: – Absolut.
Christina Paldin, Polisen: – ”Och här bryter man då förhöret.”
Jan-Åke Törnhage, 
Polisen: – ”Jag sa det Christina, nu kommer det, hehe.”

Då återupptar vi förhöret, cirka 10:20.
Ian Wiséhn: – ”Jag vill alltså erkänna, att jag tagit alla de här mynten.”
Polisen: – Okej.
Ian Wiséhn: – Men jag mins inte vilka det är.
Polisen: – Nä, nä …
Ian Wiséhn: – Så även om ni lade mig på en sträckbänk skulle jag inte kunna säga det.
Polisen: – Nä. Men de mynt som vi nu tagit i beslag hos … pip! …
de har inget med din pappas …
Ian Wiséhn: – Nej, det är jag.
Polisen: – Det är du. Så antingen kommer de från Göteborg …
Ian Wiséhn: – Eller KMK.

Att varken Kungliga Myntkabinettet (KMK) eller Göteborgs Stadsmuseum haft foton av dessa klenoder är verkligen under all kritik. När jag för 20 år sedan i allmänna ordalag påtalade våra museers bristfälliga dokumentation, bemöttes jag blott med snäsningar från ”museifolket”. Hos dessa fiiiiina människor förekom minsann inga fel och brister.

Mynthandeln.com 2000-03-14:– ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt. Det är först när olyckan skett som ’spekulationerna sätter igång och man börjar spana efter ’annorlunda’ mynt etc. på marknaden.”

Men 20 år senare är läget detsamma: – ”Nere i valven finns mynt och medaljer för 25 miljarder, det sägs vara ett av Sveriges säkraste hus, skalskyddet är magnifikt. Men när man väl är inne har säkerheten inte varit så stor, säger Åsa Blanck.”

Dokumentären ”Guldfeber – stölderna på Kungliga Myntkabinettet” finns, som sagt, på SVT Play och rekommenderas varmt till alla de ”vanliga” myntsamlare som vill ha en inblick i ”08-maffians” fantastiska och väldigt främmande värld. Här får du möta en tragikomisk uppställning gamla gaggiga farbröder från ”den fiiina världen” uti Kungliga Hufvudstaden. Mest tragisk är huvudpersonen själv.

Skottpengar!

I år är det skottår och idag är det skottdagen. Och jodå, det snöar! Men jag bryr mig inte om att skotta … för tids nog tar han som lagt dit snön också bort den. 😉

Skottpengar … utbetalades förr i tiden till jägare som en premie för att uppmuntra till jakt på djur som betraktas som skadedjur, framför allt olika rovdjur. I 1634 års jaktstadga infördes skottpengar på varg och björn i hela landet.

Skottpengar … skulle man kanske också kunna kalla mynten på bilden ovan. Det är i alla fall exempel på pengar med skotthål i. Skulle inte tro att de, likt i en amerikansk västern, beskjutits uppkastade i luften, utan snarare uppställda mot gärdsgårdsstaketet. Tre fullträffar är det emellertid.

Medaljen som skymtar i bakgrunden är Lea Ahlborns mästerliga skapelse till minne av Stockholms Frivilliga Skarpskytteförenings 25-årsjubileum 1885 (Olsén 291, Ø 51 mm). Åtsidan visar tvenne ovala medaljongen med kungarna Karl XV och Oskar II. På frånsidan ser vi omskriften: I FRED FÖR FREDEN samt en kvinna (Sverige) i antik dräkt, stående framför ett liggande lejon som vaktande en glob med Sveriges tre kronor, överräckande en ekkvist till en skarpskytt i full mundering.

Nämnda mynt och medaljer vilar på en bemålad modell (väggmedaljong, Ø 276 mm) i gjutjärn av Lea Ahlborns likaledes omnämnda medalj.

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

20. Samla Mynt – Sedlar

Samla mynt – Sedlar – vem samlar inte på det!? Inom ”myntsamleriet” finns det massor av samlare som ägnar sig åt sedelsamlande. Själv är jag inte en av dem, men har full förståelse för de som tycker detta är ett fascinerande område. Vet inte riktigt varför jag aldrig fastnat för sedlar? Kanske av samma orsak som jag tidigt valde bort frimärkssamlandet? – Man kan ju inte sitta i tvärdrag! 😉

Precis som med myntsamlande är det vanligt att man i första hand samlar det egna landets utgåvor. Sverige kan stoltsera med världens äldsta centralbank, Rikets Ständers Bank, grundad redan 1668, och som sedermera blev Sveriges Riksbank. Så det finns ganska mycket att samla på bara inom landet. Äldre sedlar bjuder t.ex. på många lärorika lektioner i mynträkning. Visste du att det finns en papperssedel som kallades för ”plåt”? – 6 daler KM (kopparmynt) 1743-76 … som motsvarade 2 daler SM (silvermynt) … som var ett plåtmynt … som långt tidigare (1681) motsvarat 1 riksdaler. Mer om detta kan du läsa i dessa två fantastiska allmännumismatiska böcker:

  • ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby, 2000.
  • ”Vad kostade det” av Lars O. Lagerqvist, 2011.

När det gäller all världens sedlar är förutsättningarna även här likartade de som gäller för mynten. Man kan välja att samla vissa länder eller en hel kontinent. Eller så kan man välja ett friare tillvägagångssätt och motivsamla. Litteratur är givetvis ett måste oavsett om man skaffar referenskataloger som Krauses World Paper Money (sedelsamlarnas motsvarighet till World Coins) eller om man väljer att söka sig fram via internet istället.

Avslutar med en länk till en trevlig svensk sedelsida – Sedelmynt.se – som är både allmän, innehållsrik och supernördig på en och samma gång. Älskar kalenderbitare!

19. Samla Mynt – Polletter

Samla mynt – Polletter (eng. token) finns av många olika slag. Vad är en pollett? Ja, den korta förklaringen är väl att det är ett slags värdebevis. Det kan vara ett lokalt betalningsmedel eller myntsubstitut, men även ett bevis för utfört arbete, levererade varor, erlagd avgift eller berättigande av förmån etc. Flera definitioner finner du på Svenska Pollettföreningens hemsida.

Polletternas användningsområden har genom historien varit omfattande, varför många väljer att specialisera sitt samlande. Att samla på allt från antikens bordellpolletter, engelska medeltida brödpolletter och äldre svenska brukspolletter, fram till dagens kundvagnspolletter från parkeringsplatsen eller golfpolletter från drivingrangen, kan bli ett väl stort område. Många väljer därför att specialisera sig – på exv. transportpolletter Göteborgs-polletter eller varför inte mjölkpolletter, danspolletter eller reklampolletter? Områdena är närmast oändliga.

Förutom uppdelningen i alla möjliga typer av polletter, såsom exv. spårvagnspolletter, gaspolletter, ångslupspolletter, kyparpolletter etc. är det inte ovanligt att man väljer att göra sina avgränsningar rent geografiskt. Man samlar alltså polletter från Bohuslän eller från Stockholm. Mycket av referenslitteraturen på området är också uppdelad på landskap och större städer. Pollettföreningen bjuder på lite litteraturtips på denna sida.

När det gäller utländska polletter finns massor av information och ett gediget utbud av allehanda polletter tillgängligt på nätet. När det gäller svenska är det av lätt insedda skäl mera sparsmakat. Förutom nämnda pollettförening kan vi dock tipsa om en nystartad FaceBook-sida (privat grupp) som kort och gott heter: Pollettsamlare.

Trots att polletter är ett enormt stor område, förekommer det naturligtvis pollettsamlare ändå vill ”vidga vyerna” och söker sig vidare mot periferin. Av denna anledning finns det pollettsamlare som även ger sig på räkne- och spelpenningar (jetonger), lek-/spelmynt, casinomarker, hundskattemärken m.m. Ja, till och med det moderna fenomenet lokalmynt kan inkluderas om så önskas. Oavsett vilket eller vilka områden man fastnar för, kan jag utlova mycket nöje och en mycket stor portion spännande kulturhistoria.

15. Samla Mynt – Tema motiv

Samla mynt – Att samla mynt, medaljer eller sedlar efter teman eller motiv. Sätten att samla är, som tidigare nämnts, närmast oändliga. Det är endast fantasin som sätter gränserna. Många barn och ungdomar börjar sin samlargärning med att samla motiv. Det finns gott om billiga utländska mynt och sedlar med trevliga motiv. Varför inte skepp, fåglar eller elefanter? Eller något annan man är road av? Valmöjligheterna är enorma. Och det är ett fritt samlande, där man helt enkelt kan köpa saker man gillar.

Inom medaljsamlandet är temasamlandet kanske ett av de allra vanligaste ur ett internationellt perspektiv. Läkarmedaljer, utställningsmedaljer, hästmedaljer eller femtioelva andra tänkbara teman. Somliga börjar med något lite mera specifikt, som exv. Stockholmsutställningen 1897 eller Göteborgsutställningen 1923, för att sedan ge sig på hela världens utställningsmedaljer. Andra studerar litteraturen och tar redan på alla läkare, polarforskare, numismatiker, astrologer etc. som hamnat på medaljer. Genom att sätta upp olika parametrar för sitt samlande kan man reglera omfattningen av detsamma. Nästan oavsett vad man har för intresse kan man finna numismatiska objekt som hjälper till att illustrera och utforska detta vidare. – Samla – Lära – Veta

11. Samla Mynt – Tradera.com

Samla mynt – Vad har Tradera.com betytt för myntsamlandet? Många av oss som varit med om auktionssajten Tradera sedan starten (d.v.s. när man tog över MrBid.se) upplever nog Tradera-fenomenet med en slags hatkärlek. På samma gång som mycket är åt helvete fel på Tradera, är mycket också fantastiskt bra på sajten. Frågan är om vi överhuvudtaget hade haft några myntsamlare kvar i Sverige om det inte vore för Tradera? Det finns de som påstår att utgivandet av samma(!) myntbok i 50 år har räddat samlandet. Jag tror snarare att man kan tacka Tradera för detta.

Traderas hela koncept, där såväl köparnas som säljarnas numismatiska kunskaper återfinns utmed hela skalan (från 0 till 100% koll), skapar oundvikligen en marknad med stora fyndchanser! – Och minst lika många fallgropar!

För mig personligen är Tradera i första hand en inköpskanal, även om jag också försöker att erbjuda och uppdatera ett varierat smörgåsbord av numismatiskt material i Antikörens Tradera-butik. Har gjort otaliga fynd på Tradera.com genom åren och gillar även inköpsmetoden ”cherry picking”. Efter 25 år bakom disken i myntbutiken, är det ganska skönt att slippa ”köpa hela partiet” (ibland ett garage fullt av mynt!), utan bara det man verkligen vill ha. Det sparar mycket jobb, om inte annat.

För den oinvigde är det utan tvekan Traderas massiva utbud av förfalskningar som utgör det största problemet. Det kan röra sig om dussintals bedrägeriförsök varje dag! Tradera har blivit (lite) bättre på att stoppa detta, men mängder av förfalskade mynt slipper ändå igenom. För de som kan det här med mynt och kopior är ju detta inget som helst problem, men för ”nybörjare” (potentiella storsamlare!) kan det säkert vara både avtändande och innebära stora ekonomiska förluster. Detsamma gäller givetvis mynt- och kvalitetsbeskrivningar med utelämnade anmärkningar.

Nu finns det ju emellertid också andra aktörer på Tradera, så är man osäker kan man ju alltid ”ta det säkra före det osäkra” och handla av erkänt seriösa och kunniga säljare. Det hela handlar väl om vilken risk man är villig att ta. Ibland kan fyndjakten bli betydligt kostsammare än att ”handla säkert”. Grundregel 1A: – ”Om det låter för bra för att vara sant, så är det oftast det”. Eller om man så vill: – Många ”fynd” kan visa sig dyrköpta.

Annat som man skall se upp med när man handlar mynt av okända är exv. stulna eller manipulerade bilder, piratkopierad litteratur, budtrissning och diverse ”dolda fel”. Det sistnämnda kan vara allt ifrån grova felklassningar/-bestämningar till att man ”glömt” tala om att myntet har varit hängt eller är hårt polerat. Se även upp med den klassiska meningen: – ”Kan inget om mynt”… detta betyder i klarspråk (till 99%) att vederbörande är mycket väl medveten om att det är en förfalskning som saluförs.

10. Samla Mynt – Handlare?

Samla mynt – Mynthandlare? När och varför blir man det? Att det i stort sätt finns lika många samlarinriktningar som det finns myntsamlare, är kanske inte så konstigt med tanke på numismatikens mångfald. Men frågan är om inte samma sak gäller mynthandlarna? Anledningen till att man en gång började är ofta desamma som hos samlarna. Antingen var det samlarintresset som var inkörsporten, eller så var det silverskroten. Genom handel kunde man finansiera sitt samlande – eller få sitt levebröd.

I mitt eget fall skedde övergången från samlare till handlare stegvis redan i tonåren. ”Hobbyn som spårade ur”, som jag, halvt på skoj, brukar uttrycka det. Under senare delen av 1970-talet växte samlarintresset till den grad att rundturen till Göteborgs alla mynthandlare en gång i veckan, inte riktigt räckte till. Kompisen och jag började annonsera efter mynt och köpte in mindre samlingar. Detta i sin tur ”tömde kassan” vilket ledde till att vi ställde ut på de s.k. samlargatorna (småmässor för privatpersoner) som arrangerades i Nordstan och på Frölunda Torg var och varannan månad. På Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) kunde man också ta med sig några brickor och göra lite affärer innan auktionen. De några år äldre kamraterna Göran Mattsson och Anders Falk hade gjort så sedan länge och detta var ett uppskattat inslag på förenings månadsmöten. Genom kontakter med andra samlare fick man en inblick i deras samlande och vad de sökte för mynt. Plötsligt blev många fler mynt intressanta och köpvärda än enkom de som passade i den egna samlingen.

Som 16-åring gav jag 1980 ut min första lagerlista och året därpå startades familje-företaget Antikören Mynt & Antikt med butik på Stureplatsen i centrala Göteborg. Att köpa kassettdiskar för 8-10.000 kr stycket, tyckte jag var alldeles onödigt, så dessa snickrade jag själv ihop i garaget. Våren 1986 höll vi vår första offentliga myntauktion. Medan farsan tog hand om butiken, listade och fotograferade jag inlämnade samlingar. Morsan frilade (klippte) bilder och skrev rent mina hieroglyfer. Under visning och auktion tog vi hjälp av goda vänner som Anders och Göran. Auktionsklubban anförtroddes våran eminenta tryckare, mynttidningsutgivare och samlarvän, Sven Ljunglöf i Lerum.

Bland det stora antal mynthandlare vi haft i Sverige genom åren är det ytterst få som tagit steget (förmått) att arrangera myntauktioner. Anledningen till detta är nog främsta att de allra flesta mynthandlare är enmansföretagare, vilket i princip omöjliggör auktionsverksamhet. För detta krävs nämligen ett team av åtminstone en handfull medarbetare, vilket kan vara svårt att få ihop i en bransch full av individualister. Undantaget som bekräftar regeln är väl möjligen jag själv. Under fyra år som ”ungkarl och speleman” 1994-97 lyckades jag i princip ensam producera 700 sidor myntauktion och 800 sidor mynttidning – samtidigt! Obegripligt!? Fattar inte själv hur det gick till?

Efter att min far gick bort 2003 förändrades plötsligt förutsättningarna för att bedriva mynthandel. Det blev visserligen ytterligare tio internetauktioner efter detta, men 2007 fann jag för gott att stänga butiken efter drygt 25 år. Internet hade tagit över och det fanns inte längre någon anledning att ha 185 kvm butik i Göteborg, när man lika gärna kunde sitta med en laptop ute i skogen. Så jävla kul är det inte att köpa silverskrot! 😉

Under de senaste decenniet har vi i Sverige fått nya auktionsarrangörer efter Ahlströms, Aurum och Antikören. Frimärkshandlarna har tydligen fortfarande råd med personal. Eller så är de bara bättre på att samarbeta? Bland mynthandlarna är det ingen som vågat satsa på auktioner. Och det är naturligtvis helt förståeligt. Sedan tio år tillbaka har vi den smått perversa situationen att en förening!? driver Sveriges största mynthandel med auktionsverksamhet. Upp-och-ned-vända världen? – Ja, absolut! Visst är det så! Idag har vi mynthandlare som bedriver forskning och skriver böcker, medan en ”ideell” förening (tack vare kostnadsfri personal), driver stora delar av mynthandeln i landet. Ombytta roller! Och det kanske är bra? Hur som helst får vi nog aldrig riktigt veta om det finns privata mynthandlare med auktionsdrömmar eller ej? Ett ”moment 22” om man så vill. För faktum är att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) lyckats sätta den fria konkurrensen ur spel, eftersom ingen kan tävla mot gratis arbetskraft?