Willem Boy – konstnärlig trotjänare hos tre kungar!

Bildhuggaren och porträttören Willem Boy (ca 1520–1592) föddes i staden Mechelen i provinsen Antwerpen i regionen Flandern i Belgien. Han anställdes som konterfejare (porträttör / medaljkonstnär) vid Gustav Vasas hov år 1558. Under Erik XIV:s regering omnämns han 1560 som bildemästare (bildhuggare). Åren 1562-65 och 1566-68 vistades Boy i Antwerpen för utförande av Gustav Vasas epitafium (gravmonument) och andra uppdrag. I februari 1569 omnämns han som hovkonterfejare (hovporträttör) hos kung Johan III.

 – ”Bland den äldre Vasatidens konstutövare i vårt land är Boy, en konstnärlig trotjänare hos tre konungar, en bland de mest framträdande, genom sin officiella ställning på sätt och vis den främste. Ser man däremot på hans insatser, kunna säkert andra mästare göra honom rangen stridig som arkitekt, medan vittnesbörden om hans verksamhet som bildhuggare ställa honom på ett högre plan.” – Så skriver konsthistorikern August Hahr (1868-1947) i sin biografi om Willem Boy 1925.

Även om han inte lämnat några spår efter sig i hemlandet innan flytten till Stockholm, måste man nog betrakta honom som en erkänd konstnär redan 1558. Vi vet nämligen att Gustav Vasa från början gav honom en mycket betydande lön, 200 daler om året och därtill en hovklädnad och diverse naturaförmåner. Willem Boys i särklass mest kända verk är den i ek skurna, målade och förgyllda reliefen av Gustav Vasa i helfigur som finns att beskåda på Gripsholms slott (se bild ovan). Gestalten framstår förgylld mot grönlaserad fond. Den öppna kronan över ett G skvallrar om att reliefen tillkommit under konungens livstid. Först under Erik XIV introduceras den slutna kungakronan. Boys medaljer över nämnde Gustav är också välkända – åtminstone i numismatiska kretsar. Hahr nämner dock inte ett ord om Boys medaljer i sin biografi, men bjuder däremot på, i mitt tycke, halsbrytande slutsatser angående Boys eventuella måleri.

Samtliga kända medaljer av Willem Boy är gjutna. De första präglade medaljerna som dyker upp i Sverige är från Gustav II Adolf och Kristinas tid. Originalgjutningarna från 1500-talet är sällsynta eller mycket sällsynta och ofta infattade, förgyllda och försedda med tvinnad kantrand och ögla – avsedda att bäras i kedja. Ibland är de kanske mera smycken än medaljer. På illustrationen över Gustav Vasas Boy-typer nedan har detta retuscherats bort, för att visa den rena medaljen fri från juvelerarnas infattningar.

Porträtten förekommer med och utan lagerkrans. De förekommande åtsidorna bär båda omskriften: GOSTAWS : D – G : REX : SWECIE : samt årtalet 1560 under bilden.  Frånsidorna är i princip av två typer; a) Krönt Vasa-sköld och b) Kristus på korset. Den förra förekommer med två olika textvariationer; a1) Gustav Vasas valspråk: Beatus qui timet Dominum = Säll den som fruktar Herren och a2) Erik XIV:s valspråk: Deus dat cui vult = Gud ger åt den som Han vill. Den senare är den allmänna, den första enligt Hildebrand endast känd i tre exemplar, varav ett på Göteborgs Stadsmuseum.

Gustav Vasa (1521-1560)

  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Gustavs valspråk = Hild. 13.
  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 10.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Kristus på korset, Eriks valspråk = Hild. 12.

Tar vi en närmare titt på dessa medaljer, kan vi observera några spännande egenheter. Porträtten ”med och utan lagerkrans” är egentligen inte två – utan ett och samma! Även den båda frånsidorna med ”den krönta Vasa-skölden” visar sig vid närmare granskning vara densamma – inklusive merparten av interpunktionen! Bilderna nedan visar detta genom att vi lagt ”bild på bild” (som en dubbelexponering); i mitten 50-50, de övriga 70-30 resp. 30-70. På de tre nedersta bilderna kan man konstatera att hela omskriften, inklusive Boys speciella kolon-interpunktion, överförts från typ 2 till typ 3.

Samtliga bokstäver och kolon har exakt samma placering på hela medaljserien!

Detta väcker en lång rad frågor angående dessa speciella medaljers tillverkningsteknik. Hur bar man sig egentligen åt för att åstadkomma detta? Och hur skall vi förklara den nyvunna kunskapen om ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna”? Kunde Boy växla fram och tillbaka mellan positiva och negativa reliefer? Detta måste i så fall krävt en omfattande materialkännedom. Man visste säkert en hel del om hartser och hartsgjutning, gipsblandningar, marmormjöl och stuck etc., men hur gjorde man? Kanske behärskade man redan på 1500-talet tekniken med hornavtryck för att göra vaxmodeller till gjutning med den urgamla metoden ”Cire perdue” (förlorat vax)? Exakt hur Willem Boy och andra renässanskonstnärer bar sig åt lär vi aldrig få veta, då de förmodligen har tagit sina yrkeshemligheter med sig i graven, men det är ingen tvekan om att man haft en hög teknisk nivå – inom såväl materialval som gjutteknik.

Enligt medaljkännaren Lars O. Lagerqvist (Mynt, sedlar och medaljer, 1981) skar de tyska renässanskonstnärerna sina medaljer i sten – efter vilka de sedan göts. Att Willem Boy var en extremt skicklig bildhuggare och träsnidare, vet vi genom bevarade verk. Vi vet också att han hade erfarenheter av juvelerarbranschen. År 1562 fick han i uppdrag att för konungens räkning köpa juveler och övervaka förfärdigandet av så dyrbara guldsmedsarbeten som de kungliga regalierna. Hans dotter Katarina var dessutom gift med juveleraren och arkitekten Lukas Quickelberg från Flandern.

Efter att ha stött och blött detta under några dagar, har jag landat i att den enda rimliga förklaringen till fenomenet med ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna” måste vara att Hildebrand 12 (Kristus på korset, typ 3 ovan) helt enkelt är ett skickligt utfört juvelerararbete(!) grundat på Hildebrand 11 (Krönt Vasa-sköld, typ 2 ovan). I vilken mån detta skett i samarbete med Boy är svårt att säga. Men att ”typen” med Kristus på korset i mycket upphöjt arbete (som Hildebrand uttrycker det) skapats genom att den krönta Vasa-skölden på en fysisk medalj ersatts med Kristusbilden, medan omskriften lämnats intakt(!), råder det knappast något tvivel om. Jämför de rödmarkerade punkterna och de identiska omskrifterna på bilden ovan. Originalet bör således vara ett unikum och alla övriga kopior, vilket styrks av att samtliga har exakt samma kantrand.

Det lagerkransade Gustav Vasa-porträttet förekommer även sammankopplat med ett dito över Erik XIV. En tronskiftesmedalj får man väl anta. Hildebrand tar upp den under Gustav Vasa (Hild. GV 19), men egentligen bör den naturligtvis listas under Erik.

Erik XIV (1560-1568)

  • Eriks porträtt )( Gustavs porträtt, båda med lagerkrans = Hild. GV 19.
  •  – Som föregående )( Spira från himmelen, ”Jehova” + valspråk = Hild. 4.
  • Porträtt med lagerkrans )( Sittande sörjande man (hög relief) = Hild. 10.
  •  – Som föregående, ensidig åtsida, men bättre och tidigare (W. Boy?).

Under researcharbetet inför denna artikel fann jag en annan förmodad Boy-medalj, som jag märkligt nog helt missat tidigare. Hildebrand listar den som nr 4 (se bild ovan) och där framgår också att endast ett enda förgyllt silverexemplar är känt – i Uppsala Universitets samling. KMK lär förfoga över tvenne blyexemplar – eventuellt kopior?

Hildebrand beskriver frånsidan så här:  – ”Från det strålande Guds namn nedfaller genom skyar en spira mot en havsstrand, där man på marken ser träd och stenar, vid sidan av ett berg, på vattnet en större och två små farkoster.”  Motivet anknyter såväl till Eriks valspråk, som kastmyntet till kröningen 1561 och 1562 års mynt ”med landskaps-motiv” (Göteborgsmotiv?) i valörerna 3 respektive 1½ mark – och Ungersk gyllen 1568!

Om även Hild. 10 (och/eller originalet ovan) skall tillskrivas Willem Boy är, som sagt, mera osäkert. Se föregående artikel: – Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

Johan III (1568-1592)

  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt riksvapen, Johans valspråk = Hild. 7.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, utan inskription = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Liten = Hild. 15.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Mellan = Hild. 14.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Stor = Hild. -.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Oval = Hild. 16.

I privat ägo finns en unik Johan III-medalj (eller kanske snarare ett prov, eller en förlaga?) bevarad i en bly/tenn-legering (se bild ovan). Det som skiljer denna från alla övriga kända exemplar av Hildebrand 15, är att den helt saknar de sedvanliga dekorationerna på konungens harnesk. Studerar man de, ovan länkade, sexton olika exemplaren av denna medalj skall man finna att de INTE är ”gjutna och ciselerade”, som de så ofta omnämns som. Dekorationerna på harnesket är inte graverade, utan gjutna i originalformen. Däremot finns det flera bevarade medaljer som i senare tid blivit mer eller mindre (o)skickligt uppgraverade – helt enkelt i syfte att försök ”förbättra” hårt slitna exemplar. Detta är dock inget man kan lasta den ursprunglige konstnären för.

Att äldre sällsynta medaljer i senare tid förvanskats till oigenkännlighet genom hård uppgravering, finns det flera exempel på. Här till vänster ges tre exempel på detta:

Överst Johan III:s lilla kröningsmedalj 1569 i a) förlaga, b) originalgjutning samt c) ett antingen avgjutet eller hårt beskuret och uppgraverat exemplar, utan pärlkant.

I mitten Arvid Karlsteens fantastiska modell (skissartade medalj, i metall förevigad genom Nils Keder) över Olof Rudbeck d.ä. (1632-1702), utförd omkring år 1700, jämte en mycket hårt omgraverad avgjutning (kopia) av denna, beställd av en tysk samlare ca 1760 och graverad av en okänd hand.. Notera den förhöjda kanten och den handgraverade nya omskriften i nedsänkt relief.

Nederst tre olika exemplar av Cecilia Vasa-medaljen 1561. Den första möjligen ett original, den andra mycket hårt omgraverad (”förskönad”) både vad gäller porträtt och omskrift och den tredje beskuren (utan pärlkant) med nygraverad frisyr och omskrift.

Medaljen över prinsessan Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, är både berömd och omdiskuterad. Originalet bär på åtsidan ett högervänt porträtt av den unge polske greven Jan av Teczyn (1540-1563), även omnämnd som Jan Baptist Teczynski, Jan Baptysta Tęczyński, Johan Tenczynski eller Johan av Tenczin. Det bästa (mest autentiska) exemplaret av denna medalj som bevarats till våra dagar, är gjutet i brons och finns i Hutten-Czapskis samling i Krakow i Polen. Även KMK i Stockholm har ett möjligt originalexemplar, även om exv. Lars O. Lagerqvist ifrågasatt om det verkligen existerar några original?

Bokstavsformerna på de mest autentiska exemplaren överens-stämmer väl med Willem Boys övriga medaljer. Notera speciellt hur han tecknar sina C. På de hårt uppgraverade (moderniserade) dito har detta och annan tidstypisk information dock helt gått förlorad. Den säregna grova pärlkanten (som Hedlinger långt senare ibland tog efter) är ett annat typiskt Boy-drag som kan noteras på alla hans medaljer. Den påstådda likhet med Steven van Herwijcks engelska medaljer 1562 (se Hemmingssons artikel i SNT 6-2021, sidorna 133-138, PDF, 4,58 MB), tycks mig väldigt långsökt. Speciellt i jämförelse med exv. Willem Boys porträtt av drottning Katarina Jagellonica 1569 (se bild t.h.). En annan parallell med Boy är det faktum att Cecilia-medaljen har exakt samma storlek som två av Willem Boys Johan III-medaljer.

Frånsidan till den senare, något mindre, Cecilia-medaljen, med ”Susanna i badet”, har eventuellt även den anknytning till Willem Boy – och hans tid i Antwerpen åren 1562-65 och 1566-68. Som Harald Widéen mycket riktigt påpekar i artikeln Kring Vasatids-medaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989), är det knappast Susanna, utan mera troligt Batseba som avbildas. Batseba (Bathsheba) som enligt Gamla Testamentet var hustru till kung David och moder till kung Salomo. Till vänster på bilden nedan ses ett verk av den berömde flamländsk renässansmålare Jan Matsys (ca 1510-1575) kallat: Batseba (Bathsheba) med kung Davids budbärare (medan kungen tittar från sitt tak), målad i Antwerpen 1562 – alltså vid tiden då Willem Boy vistades där. Notera likheterna med Cecilia-medaljen; den ”mycket fagra kvinnans” (spegelvända) pose, bakgrunden med berg och byggnader etc.

Jan Matsys (även Massys, Massijs, Metsys) var känd för sina historiemålningar, genrescener och landskap. Han fick också ett rykte som målare av den nakna kvinnan, som han målade med en sensualitet som påminner om Fontainebleau-skolan. Efter återkomsten till Antwerpen 1555 nådde Matsys höjden av sina konstnärliga bana. Han utvecklade en distinkt stil och behandlade ett antal ämnen som blev karakteristiska för hans arbete. Anmärkningsvärt är den viktiga roll som den nakna kvinnan och erotiken spelar i hans arbete. Han använde ofta gammaltestamentliga figurer som Judith, Susanna, Batseba och Lots döttrar som en ursäkt för att skildra kvinnor nakna.

Ur medaljsamlarens perspektiv känns ju varken frånsidan till Erik XIV:s ovan nämnda medalj (Hildebrand s. 26, nr 10), eller den på prinsessan Cecilias dito (Hildebrand s. 327, nr 1), som de hör ihop med åtsidorna. Förklaringen skulle kunna vara att de helt enkelt ursprungligen är reliefmedaljonger avsedda för silversmeder. I båda fallen (Erik och Cecilia) har original-medaljerna och juvelerar-medaljongerna fått anpassas något i storlek för att passa ihop. Även detta indikerar att det mera rör sig om juvelerararbeten än medaljkonst. I Jäders kyrka i Södermanland (Strängnäs stift) finns en praktfull silverkalk, daterad till sekelskiftet 1500-1600. Denna kalk har upptill fyra infällda medaljonger – varav en är identisk med ”Cecilia-Susanna-Batseba-medaljen”.

Sammanfattningsvis får vi väl konstatera att det i den svenska medaljkonstens begynnelse på 1560-talet inte fanns någon tydlig gräns mellan konstnärerna och juvelerarna. De första svenska medaljerna är i lika hög grad små smycken som medaljer. Så att dessa kungliga miniatyrkonstverk i ädla metaller, genom åren har ändrats, ”förbättrats” och kopierats, är därför inte speciellt förvånande.

Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

GRAVÖRSTILAR – d.v.s. de stilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken som kan identifiera och särskilja alster från olika mynt- och medaljgravöre– är ett ämne som legat mig varmt om hjärtat – i åtminstone 35 år. Skrev t.o.m. en liten sammanfattande artikel om saken redan för 25 år sedan; ”Gravörstilar – en underskattad numismatisk källa” (Mynttidningen 5/6-1995). Därför var det extra trevligt att läsa Bengt Hemmingssons artikel; ”Steven van Herwijck – målare och medaljkonstnär” i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 6-2021, PDF, 4,58 MB), där han föreslår en omattribuering av två mycket sällsynta svenska 1500-tals-medaljer – tidigare tillskrivna Willem Boy.

Då jag inte är någon kännare av tidiga svenska oljemålningar, skall jag hålla mig till medaljerna. Den övergripande frågan om en ”conterfejare” (porträttör/medaljgravör) kunde ”dubblera” som målare, har jag inget entydigt svar på. Den samtida Willem Boy (ca 1520-1592) verkar i varje fall inte har gjort det (trots att han ibland utan källor eller bevis, omnämns som målare), utan får ses som specialiserad arkitekt, bildhuggare, skulptör och medaljkonstnär. Något som möjligen skulle kunna tala emot ”dubblerings-teorin” även för Steven Cornerlisz. van Herwijck (ca 1530-1565/67) är att han porträtterat målaren Antonis Mor, även Anthonis Mor van Dashorst (ca 1517-1577) på en medalj från 1564 – samtidigt(!) som Mor porträtterat Herwijck i olja. Man känner även ett självporträtt av Mor, men inget dito av Herwijck.

Så om Erik XIV:s berömda friarporträtt på Nationalmuseum och det av Emilia Ström nyligen (2010/11) omtolkade porträttet av Cecilia Vasa (tidigare ansett föreställa drottning Elisabeth) på Gripsholms slott, skall tillskrivas Steven van der Meulen (död 1563) eller hans namne Steven van Herwijck (eller någon annan?) låter jag var osagt.

Låt oss istället titta lite närmare på Herwijcks medaljer – som i många fall är signerade! Något som är mycket ovanligt för medaljer från denna tid. Har funnit tre olika varianter på denna signatur: STE, STE.H eller STE.H.F (där F står för Fecit (latin för ”har gjort denna”) – d.v.s. STEven van Herwijck har gjort denna. Ett annat såväl påtagligt som ovanligt attribut hos Herwijck är hans vana att, inte bara datera dem, utan också ange den porträtterades ålder då porträttet gjordes! En klar majoritet av hans medaljer har faktisk denna ”dubbeldatering”, d.v.s. indirekta födelseårsuppgifter.

De åtta illustrerade medaljerna ovan är alla graverade av Herwijck i England 1562-64. Notera att de två nederst till vänster föreställer samme person, från olika vinklar. Att Herwijck var en mycket skicklig medaljgravör råder ingen tvekan om, vilket tydligt exemplifieras av hans konstnärliga och detaljrika medaljporträtt ovan. Hans daterings-modell är kanske inte i sig unik, men väldigt speciell och får sägas vara hans främsta ”egenhet”. Ett annan, kanske lite mindre påtagligt men konsekvent särdrag är att hans omskrifter utan undantag är interpunkterade med små romber. Willem Boy å andra sidan, använde nästan uteslutande kolon som interpunktion på sina medaljer.

Steven van Herwijck födes i holländska Utrecht omkring år 1530. Efter att ha arbetat och utbildat sig i Italien 1557 återvända han året därpå till födelse-staden. Hans första kända medalj är över biskopen i Utrecht, George van Egmond (1504-1559). Herwijck porträtterad denne som 54-åring år 1558, vilket han också lät medaljen berätta (se bild). Därefter var han verksam i Antwerpen, där han 1559/60 graverade nio medaljer, som man känner till. Året därpå flydde han från religiös förföljelse och begav sig till Polen, där han 1561 gjorde medaljer över kung Sigismund August och andra medlemmar av den polska kungafamiljen. Se vidstående bild och notera särskilt Herwijcks interpunktion – med de sedvanliga små romberna.

Om det nu är Steven van Herwijck som skall identifieras som ”Staffann Conterfeiere” i Joen Erikssons räkenskaper 1561, som Hemmingsson tror, var Herwijcks nästa destination alltså Stockholm. Vi vet med säkerhet att han år 1562 reste till England, där han graverade de allra första porträttmedaljerna över privatpersoner som gjordes i landet (se bild 2). Frågan är vad Herwijck hann med att göra i Stockholm 1561/62?

Att det ”lite krigiska” porträttet av Erik XIV iförd harnesk (se bild) skulle vara ett ”friarporträtt” av Herwijck anno 1561, håller jag faktisk för ganska osannolikt – av flera skäl. Dels tycker jag inte alls att själva porträttet håller Herwijks klass, dels saknar det alla hans attribut, såsom datering och interpunktion. Omskriftens kolon och punkter påminner snarare om Willem Boys medaljer. Men även detta förefaller lite tveksamt på grund av den flacka reliefen. Originalmedaljen (uppe till vänster) ser nästan präglad ut. Nämnas bör dock att medaljen finns i två versioner – båda unika. En flackt graverad ensidig bly/tenn-medalj som mäter Ø 50 mm (KMK, Stockholm) och en i brons gjuten kopia av denna (nederst på bilden ovan). Sistnämnda är hårt redigerad och med kraftigt höjd relief och mäter Ø 48 mm (Bibliotheque Nationale, Paris). Den senare har dessutom sammangjutits med en frånsida som egentligen inte hör till medalj-konsten, utan snarare till silversmedernas skrå. Denna återfinns också i locket på en silverdosa av Harmen Dircks 1623 (se bild). Men även som frånsida på en annan unik(?) bronsmedalj – nämligen en minnesmedalj över Maximilian II och drottning Maria. Harald Widéen diskuterar i artikeln Kring Vasatidsmedaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989) möjligheten att ett odaterat och osignerat holländskt kopparstick skulle kunna vara Erik-medaljens förlaga? På Kungl. Myntkabinettet i Stockholm finns dels en galvanokopia (i två delar – se bild ovan) av Paris-exemplaret, dels tvenne moderna och mycket grova avgjutningar i silver – gjorda på (beställda hos) Cabinet des Médailles i Paris (illustrerade i Hemmingssons artikel).

Om Steven van Herwijck verkligen utfört ett ”friarportätt” av kung Erik XIV till Elisabeth av England 1561, skulle jag definitivt sätta mina pengar på ovanstående ”medaljskiss”. Denna mäter Ø 55 mm och är i original endast känd i oädel metall (bly/tenn-legering). Någon färdig medalj är inte känd, men jag tror nog att porträttet av denne stilige unge man skulle ha fungerat bättre på Elisabeth, än den tidigare omnämnda ”krigiska” dito. Den handgraverade omskriften ERICVS DEI G SVECIE REX finns i en variant med SVECIÆ istället för SVECIE, men denna är förmodligen en kopia av den föregående. Alternativt kan det röra sig om två ”skisser” till samma medalj, den senare med mera markerade detaljer och något varierade omskriftsdekorationer. Notera att den första har treuddiga stjärnor som interpunktion samt en avslutande dekoration, medan den andra endast har punkter. Avsaknaden av Herwijcks sedvanliga små romber kan förklaras med att det rör sig om ett medaljförslag. Omskriften behöver inte ens vara hans.

Något som eventuellt kan stärka denna teori är att det faktiskt finns en engelsk parallell. På The Met i New York finns en liknande ensidig skissartad medalj som tillskrivs Steven Cornelisz van Herwijck. Nämligen den över kung Henrik VIII av England. Modellen, som mäter hela Ø 98 mm, verkar även den vara av oädel metall. Den handgraverade omskriften lyder: HENRICVS VIII DE GRATIA ANGLIA REX. Även här har konstnären valt att avbilda kungen iförd barett – och utan harnesk.

En annan medaljkonstnär som vi vet var verksam i Stockholm 1561 var Willem Boy. I nästa del av denna artikel skall jag kika lite närmare på honom och hans speciella sätt att skapa medaljer. Det blir alltså mera om gravörstilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken. Skall även försöka belysa problematiken kring benämningar som ”gjuten och cicelerad” kontra (hårt) ”uppgraverad i senare tid”. – Eller om man så vill; vad är original och vad senare förvanskningar av ursprungsverket?

På återhörande inom kort …

*

Stockholm Numismatica 2021

Åter på kontoret efter en trevlig helg i kungliga hufvudstaden. God mat i trevligt sällskap, hotellfrukost och närmare hundra mil bilkörning. Och allt för en heldag på STOCKHOLM NUMISMATIKA 2021 – första myntmässan på mycket länge!

Vet inte om vi skall tacka MISAB:s inlämnare för att lördagens auktion endast omfattade lite drygt 900 utrop (normalt 1.400-1.500), men att göra om den inbokade lokalen på Sheraton till myntmässa istället, var i alla fall väldigt lyckat. På det hela taget blev detta en mycket trevlig tillställning med många kära återseenden efter nästan två år av pandemi och inställda evenemang. Hatten av för ”arbetsmyran” Roberto Delzanno, som väl får sägas var ”hjärnan bakom” detta arrangemang, även om MISAB-kollektivet (SNF) och handlarföreningen (SMHF) officiellt stod som arrangör.

 

 

 

 

Efter att ha irrat runt lokalen några varv fann vi så vår plats intill vår gamle vän och kollega Georges Tambakopoulos (Tamco Numismatics). Nästa år kanske arrangörerna skulle försöka mobilisera en värd som kunde ta emot inbjudna gäster och visa dem tillrätta. Hur som helst fick vi till slut bästa tänkbara plats – även om ljuset kunde varit bättre. Kanske får vi göra som förr i tiden och packa ner egen belysning nästa år.

Ett trevligt initiativ var den lilla mässtidningen som tagits fram dagen till ära. Ett 20-sidigt alster i A5-format med några korta numismatiska artiklar och tio annonser för mässans deltagare. Bland dessa märkes speciellt två pigga 40-årsjubilarer! 🙂

Nästa års mässvärd skulle med fördel kunna dela ut denna till utställare och annonsörer redan innan öppning. Som tur var lyckades vi på eget initiativ få den med oss innan stängning. Att tidningsmakaren, i likhet med SMHF, inte behärskar hela alfabetet är naturligtvis lite genant, så skulle man till nästa år kunna hitta någon som kan förteckna deltagarna i alfabetisk ordning, vore lyckan närmast total. 😉

Försäljningsmässig var det full fart – redan på handlarbörsen. Som vanligt på mässor är det mycket av slumpens skördar hur resultatet skall bli, men vi kan inte klaga. Sålde många både väntade och oväntade objekt – i alla prisklasser. På grund av den kraftiga  anstormningen i början, hann vi inte gå runt och kika bland kollegorna förrän på slutet. Men ett trettiotal medaljer fick vi i alla fall med oss hem. Det intryck vi fick när vi talade med övriga utställare var närmast unisont – jo, det har varit en mycket bra mässa! Och med många nöjda handlare kan vi förhoppningsvis se fram emot en ny upplaga 2022.