Arvet efter våra förfäder . . .

Idag skulle min far fyllt 100 år!  – Hundra år! Det låter ju inte klokt. Å andra sidan, för oss myntsamlare är ju hundra år ingenting. Vi betraktar ju knappast en 50-öring från 1920 som ”antik” eller ens speciellt gammal. KMK räknar t.ex. tiden efter 1521 (d.v.s. 500 år!) som ”nyare tid”. Men tänker vi på utveckling, hade de som levde för 100-200 år sedan förmodligen mer gemensamt med vikingatiden än med den tid vi lever i idag. Det har hänt mycket sedan 1920.

Han föddes i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län den 19 januari 1920. Pappa Otto och mamma Mina hade fått en son, Herman och Maj en bror. Han växte upp i banvaktstugan i Dockmyr på järnvägslinjen Bräcke-Långsele. Mannen från Nordanskog som sakta vandrade söderut och till slut fann kärleken vid Porten mot Västerhavet.

Pappa Stig, som lärde mig att spela schack och smittade mig med sitt intresse för antikviteter och gamla bruksföremål – ja, till och med mynt! Han lärde sig schack genom att titta på när farbror Olle spelade. Och som nioåring(!) slog han Kiruna-mästaren! Sannolikt genom en kombination av talang och underskattning. Femtio år senare var hans son en ganska duktig schackspelare som lyckades vinna en och annan tävling.

Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.

Under de fem år undertecknad, till och från, jobbat med det bokprojekt som bär arbetsnamnet; ”Sveriges första mynt”, har många frågor funnit svar i olika krönikor, med Adam av Bremens verk från 1070-75; ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) som den allra viktigaste. Moderna uttolkare av vår tidiga historia i all ära, men de verkliga sanningarna finner man i originalkällorna. Inte bland alla de alster som gång efter annan skriver av gamla (fel)tolkningar. Så det jag skrev för drygt två år sedan gäller fortfarande:

Myntbloggen 2017-08-31: – ”Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism, politisk ideologi och kategoriska åsikter som ’paketeras och sålts’ som ’vetenskap och nyare forskning’. Inte minst där avsändaren varit ’den så kallade källkritiska skolan’.”

Mäster Adam av Bremens kanske  viktigaste uppgiftslämnare och källa till de skandinaviska förhållandena under vikingatiden, var den danska kungen Sven Estridsson (1020-1047-1076) – som av en händelse firar 1000-årsjubileum i år!

Så vad kan passa bättre än att fira en hundraåring och en tusenåring på samma gång. – En festskrift till Stig och Sven. Och för att göra det lite enkelt för mig så kanske ett kort avsnitt från den kommande boken kunde passa. – Ett litet smakprov!

Kan väl redan nu avslöja att min kommande bok kommer att ”röra om lite i grytan” och ifrågasätta ett och annat. Eftersom jag inte på något sätt är belastad av kravet att hylla någon företrädare eller pensionerad professor, kan jag skriva fritt och framföra nya hypoteser utan att stöta mig med ”klubben för inbördes beundran”. Det känns bra.

För inte mindre än 950 år sedan (anno 1070) räknade Sven Estridsson upp sina förfäder för Adam av Bremen. – Men hur väl stämmer detta efentligen överens med vad vi läser i dagens historieböcker – och t.o.m. på kungahusens webbplatser …?

Adam, 1:a boken, kapitel 48: – ”Han efterträddes av Olaph (Olof), som kom från svearnas (svenskarnas) land och med vapenmakt erövrade danernas (danskarnas) rike. Han hade många söner, av vilka Gnupa (Knut/Cnut) och Gurd (Kurt/Curt) bemäktigade sig tronen efter faderns död.”  – Undertecknads anm. inom parentes.

Tro det eller ej, men dessa två meningar kan vara nyckeln till att lösa och förstå problematiken med ”Gorm den Gamle” och hans företrädare. Får jag bestämma ser den danska ”Kongerækken” ut så här:

  • Olof ”den Svenske” erövrade danernas rike med vapenmakt på 890-talet.
  • Knut/Cnut Olofsson av Danmark (även kallad Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knubu och Knuda), gift med Astrid/Estrid och far till Sigtrygg. Döpt år 934.
  • Sigtrygg Knutsson av Danmark, död ung, avsatt av Hardegon Svensson.
  • Kurt/Curt Olofsson ”Gorm den Gamle” av Danmark (även kallad Gorm, Gurd, Gyrd, Kurm, Vurm, Gurmd och Curm), gift med Tyra ”Danebot” (från Sverige?). Efterträdde brorsonen Sigtrygg på äldre dar, därav tillnamnet ”den Gamle”.
  • Harald Kurtsson (Gormsson) ”Blåtand” av Danmark, gift (1) med prinsessan Gunhild av Sverige. Allierad med svenske kungen Emund Eriksson ”Slemme”.
  • Sven Otto Haraldsson ”Tveskägg” av Danmark, gift med änkedrottningen av Sverige, Sigrid Tostesdotter ”Storråda” (mor till Estrid, men inte till Harald & Knut).
  • [Harald Svensson av Danmark, född i Polen ca 988, kung 1014-1018.]
  • [Knut Svensson ”den Store”, född i Polen ca 990, kung i Danmark 1018-1035.]
  • Estrid Svensdotter av Danmark, född ca 995, gift med Ulf Torgilsson Jarl.
  • Sven Estridsson av Danmark, född ca 1020, kung 1047, död 1076.

Adam, 1:a boken, kapitel 52: – ”Efter Olaph (Olof), svearnas (svenskarnas) hövding, som med sina söner härskade i Danmark, intog Sigerich (Sigtrygg) hans plats. Då han hade härskat en kort tid, berövade honom Svens son Hardegon från nordmännens land (Normandie, Norge eller Northumbria?) hans tron.”  Därefter lägger Adam in ”en liten brasklapp” (ett förbehåll): – ”Men huruvida några av dessa danernas (danskarnas) många kungar eller snarare tyranner regerat på en gång eller den ene efterföljt den andre efter kort tid är osäkert.”  Detta skulle kunna antyda att den okände ”Hardegon Svensson” varit mycket kortvarig eller endast behärskat en del av Danmark under en kortare tid. Det förefaller som Kurt (Gorm) Olofsson återtagit tronen efter den fallne brorsonen Sigtrygg Knutsson. – Notera att den lilla Jelling-stenen tolkas på två sätt:

– ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.”

– ”Kung Gorm, Danmarks beskyddare, gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra.”

Den stora och lilla Sigtrygg-stenen i Hedeby (DR 2 och DR 4) dateras till ca 938 och berättar om drottning Osfrith (Asfrid Odinkarsdotter, Astrid, Estrid), hennes man, kung Knubu (Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knuda, Knut) och deras son Siktriku (Sigtrygg) samt Kurm (Gurm, Gorm, Gurd, Gyrd, Vurm), som lät rista runorna.

GORM = KURT / CURT !!
Gurd / Gyrd lär komma från gotiskans ”gairda” som betyder ”kort”, samt fornnordiskans ”gjörð” som betyder ”råd”. Namnen Kurt, Kort, Cord och Curd är alla kortformer av germanskans Konrad / Conrad som betyder ”rådgivare”.

Så att översätta runstenarnas ”Kurm/Gurm” (jämför runstenarna i Hedeby och Jelling) till ”Gorm” (kortform av Guthorm / Guttorm), måste så vitt jag kan förstå vara, om inte felaktigt, så i alla fall inte det enda alternativet. Skrivet med såväl kortkvistrunor (svensk-norska runor) som normalrunor (danska runor) är det inte mycket som skiljer Gorm från Kurt (se bild), så visst är ”en felskrivning/-tolkning” möjlig. Speciellt som runorna vid denna tid verkar ha utvecklats i lite olika riktning i de tre nordiska länderna.

Adam säger uttryckligen att Sven Estridsson ”räknade upp SINA FÖRFÄDER” (inte sina företrädare!). Har var alltså släkt med de kungar han räknade upp! Och vem kunde känna till mer om sin egen släkt än han? Knappast någon sagoberättare eller historietolkare som levde flera århundraden senare. Kort och gott så finns det ingen bättre källa till detta än kung Sven Estridssons egna ord.

Är det då rimligt att tänka sig att kung Sven, när han träffade Adam år 1070, skulle kunna komma ihåg berättelserna om sina förfäder från generationer tillbaka? Roade mig med att göra en jämförelse. Att år 1070 komma ihåg en anfader från år 895 är detsamma som att vi idag skull ha koll på släkten för 175 år sedan – d.v.s. år 1845.

Det visade sig att detta är full möjligt och dessutom hittade jag mormorsfarfars klocka!

Sven Estridssons morfar = Sven Haraldsson ”Tveskägg”
Sven Estridssons mormor = Sigrid Tostesdotter ”Storråda”
Sven Estridssons morfarsfar = Harald Kurtsson ”Blåtand”
Sven Estridssons morfarsfarfar = Kurt Olofsson ”Gorm”
Sven Estridssons morfarsfarfarsfar = Olof ”den Svenske”

Min morfar = Karl-Eric Hjelmqvist (1896-1960)
Min morfarsfar = Nils Herman Hjelmqvist (1863-1933)
Min morfarsfarfar = Anders Herder Niklasson (1820-78)
Min morfarsmorfar = Carl Johan Eriksson (1844-1922)*
Min morfarsfarfarsfar = Niklas Andersson (1797-1847)

* Min morfarsmorfar, Carl Johan Eriksson (1844-1922), var en mycket skicklig möbel- och inredningssnickare som bl.a. arbetade för Claes Adolf Adelsköld (1824-1907). Hans arbeten finns t.ex. på Stenings slott (som Adelsköld köpte 1867), Nolhaga slott (som Adelsköld köpte 1876) samt i Landskyrkan i Alingsås, där man än idag kan beskåda två stora spiralsvarvade och förgyllda ljusstakar av Carl Johan Eriksson. Undertecknad har f.ö. ärvt två smått fantastiska trebenta pelarbord som morfarsmorfar gjort – någon gång innan han och nästan hela hans familj emigrerade till USA för 125 år sedan.

Mäster Adam av Bremen är en fantastisk källa! Men kass som dateringsunderlag. Adam ”blandar och ger” och kan ibland inkludera fyra decennier i samma kapitel. Så hans kronologi bör man ta med en nypa salt. Dessutom är i princip alla kyrkliga krönikor, under religionsbytets dagar, fullproppade av tendensiös rappakalja om religionernas olikheter. Det är naturligtvis lika viktigt att bortser ifrån dessa, som att vara medveten om det senaste seklets påfallande lokalpatriotiska tendenser bland våra historieskrivare. – Säg mig vilken bok du skrivit – och jag skall berätta var du är född. 😉

Ulf Ottosson