Sverige och kopparmyntningen i Spanien på 1600-talet

I slutet av Filip II:s regering i Spanien började man år 1597 prägla små skiljemynt av s.k. vellon (nästan ren koppar) i valörerna 1, 2 och 4 maravedis. I Segovia skedde präglingen i ett vattendrivet valsverk man köpt från Tyskland 1584. Även under efterföljaren Filip III myntades dessa valörer åren 1598-1602, varefter man istället utgav dubbla valörerna i samma storlek och i ren koppar, åren 1602-1626 (de sista åren under Filip IV 1621-1626).

I samband med denna 50%-iga devalvering (den 13 juli 1602) började man (den 18 september) 1603 att kontramarkera äldre mynt (i statens ägo) i samma anda, d.v.s. 4 maraverdis blev 8 maravedis o.s.v. Detta fortgick tills slutet av 1606 och det har beräknats att staten härigenom gjorde en nettovinst på över 875 miljoner maravedis. Och då det gick 34 maravedis på realen borde detta motsvara drygt 25 miljoner real eller 3,2 miljoner ”piece of eight”, Spaniens världsberömda handelsmynt om 8 realer i silver.

Under 1620-talet präglade Spanien enorma mängder kopparmynt, vilket ledde till att världsmarknadspriset på koppar steg markant. Under 1625 började man emellertid att omvärdera kopparmyntningen och den 31 maj 1626 inställdes all prägling av kopparmynt i Spanien. Först 35 år senare upptogs vellon-mynten igen. Denna gång valsverkspräglade 2, 4, 8 och 16 maravedis 1661-1664 med porträtt av Filip IV.

  • Spanien. Philip III. 4 Maravedis 1601. Vellon. Valsverkspräglad. C/m ”VIII” (1603).
  • Spanien. Philip III-IV. 4 Maravedis 1620-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).
  • Spanien. Philip III. 8 Maravedis 1607. Koppar. Valsverkspräglad.
  • Spanien. Philip III-IV. 8 Maravedis 1602-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).

Notera att präglingen bedrevs PARALLELLT, både med den nya valsverkstekniken och den gamla primitiva, men billiga, hammarpräglingen – precis som i Sverige under myntningen av kopparklippingar 1625-1627. Den i högsta grad varierande präglingskvaliteten har alltså ingenting med kunskapsbrist att göra, utan hänger helt och hållet ihop med ekonomiska överväganden. Spaniens s.k. Cob-mynt lär t.ex. gått på export till Amerika och många svenska HP-klippingar har bevisligen hamnat i Östeuropa, Ryssland och Baltikum.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Kungen insåg naturligtvis vilken jättepotential som låg i möjligheten av en manufaktur för spanska kopparmynt. Vid samma tid visade även det franska sändebudet, Des Hayes, intresse för att köpa svensk koppar (Wittrock 1919). Att de spanska köpmännen hellre ville slå kopparmynt än köpa kopparplåtar kan möjligen ha att göra med det förbud mot införsel av ”vellon” (nästan ren koppar) som den spanske kungen Filip IV, med hot om stränga straff, införde i oktober 1624 (Linder 1937). Kanske var det så att ”valuta” var undantaget från detta förbud? Ja, kanske var det till och med så att man företog en svensk ”försöksmyntning” av kopparmynt i syfte att få sälja blindmynt eller färdiga mynt till Spanien och/eller Frankrike? Om så, varför inte skicka med ett varuprov? Men hur skulle de slarvigt slagna reguljära svenska klippingarna 1624-25 uppfattas i utlandet? Kanske behövde man ett bättre ”varuprov”…?

Kung Gustav II Adolf hade i detta läge all anledning att se positivt på kopparens export- och förädlingsmöjligheter. Den 10 januari 1625 bestämdes om den optimistiska myntordningen att slå 150 daler (4.800 öre) per skeppund (136 kg). Detta motsvarar ett internationellt kopparpris på inte mindre än 92,3 riksdaler och kan alltså ses som ett slags minimipris (Wolontis 1936). Fick man inte detta exportpris, så slog man egna inhemska mynt istället. Och gjorde på så sätt ”kopparen rar” på den internationella marknaden. Myntordningen innebar att de då (tidigt 1625) aktuella valörerna 1 fyrk (1/4 öre), 1/2 öre samt 1 öre skulle väga ca 7, 14 och 28 gram. Den högsta spanska kopparvalören var då 8 maravedis 1602-26 med vikten 6,57 gram.

Utvecklingen i Sverige gick emellertid mot högre valörer. Sveriges första kopparöre är Säter-öret 1625 ”med 1624 års kronor” (Ottosson 13, krontyp D) som kan antas ha präglats alldeles i början av 1625. Redan i början av mars samma år verkar fyrk-präglingen vara ett avslutat kapitel (Ottosson 1996) och i mitten av samma månad började man i Säter hammarprägla tvåöresklippingar utan ram (Ottosson 19, 1995).

Bilden ovan visar en hammarpräglad tvåöring 1626 från Säter (t.v.) och en valsverkspräglad dito från Nyköping (t.h.).

Under andra halvåret 1625 föll kopparpriset drastiskt, vilket ledde till kraftigt ökad myntning. Allt enligt strategin; för lågt världsmarknadspris = ökad inhemsk myntning. 1625 års överlägset vanligaste Säter-mynt är öret 1625 med kronor av typ E och utan ram (Ottosson 15). Typen bör därför vara slagen under sommaren och hösten 1625. Även i Nyköping slogs hammarpräglade klippingar, men i betydligt mindre skala. Först under hösten 1625 kom man igång med valsverkspräglingen av, först halvören utan ram, sedan ettören med ram (Ottosson 57-51). I slutet av året kom även Säter så smått igång med valsverkspräglingar, i och med det mycket rara typen ”med S i pilvinklen” (Ottosson 42), vars valsar graverats i Nyköping. I och med detta får Säter-mynten en inramad myntbild. Märkligt nog får även (de fortsatt slarvigt slagna) HP-klippingarna från Säter ramar vid årsskiftet 1625-1626, vilket kan tyckas omotiverat. Samtidigt fortsätter man i Nyköping att slå hammarpräglade ören utan ram även 1626.

Det finns en lång rad skäl som talar för att den s.k. provmyntserien från Säter 1625 med ”spanska skölden” som toppvalör, präglats mycket tidigt på året. Förekomsten av fyrken och avsaknaden av tvåöret talar t.ex. för januari-februari 1625. Att man endast använt ett stamppar per valör talar för en mycket begränsad upplaga. Kanske bara några tusen exemplar – ett dagsverke för myntverket i Säter. Frågan är bara VARFÖR den präglats? Är det frågan om ”provmynt”? Eller är det en ”teknisk försöksprägling”? Eller är det rent av ett ”varuprov” för potentiell kopparexport?

Ulla Linder skriver 1937 att Sverige troligen ”exporterat koppar till Spanien redan före 1625”. (NNÅ 1937). Vi vet också att drottning Kristina år 1642 gav tillstånd att ”låta mynta ostämplade penningar” och att man 1654 till och med slog franska mynt i Avesta. Tio år senare besökte myntmästare Isaac Kock, adlad Cronström (1620-1679), England för att försöka sälja svenska blindmynt – högst sannolikt med ovan avbildade ”provmynt” (1663) att uppvisa som varuprov. År 1665 slogs en liten medalj (med likvända sidor!) i England som några år senare (1672) kom att bli modell för Englands första kopparmynt; Charles II:s farthing (1/4 penny) slagna åren 1672-1676 samt 1679 (med motvända sidor!). Samtliga dessa är bevisligen slagna på svenska Avesta-bindor.

Fam. Ottosson önskar GOD JUL!

Vintersolståndet! Efter årets mörkaste dag går vi nu ikväll äntligen mot ljusare tider. För många är det också sista arbetsdagen innan jul – eller kanske till och med för året?

Vill inte utesluta att det kan bli ytterligare något blogginlägg ”mellan julskinkan och snapsen”, men lovar inget bestämt. Vi får se om andan faller på … under tiden kan ni ju fundera på om det finns någon ”minsta gemensamma nämnare” på bilden ovan … 😉

Sedan vill vi definitivt passa på att önska läsare, kunder och kollegor en riktigt …
GOD JUL!

Babsan & Ulf Ottosson på ANTIKÖREN Mynt & Antikt