Falskmyntarverkstaden i Avesta

Under en semesterresa i Tunisien på 1970-talet köpte farsan och jag in en del gamla mynt i Sousse medina (den gamla staden) och i Karthago. Detta trots upprepade varningar från reseledaren. Han menade att mynten med 99% säkerhet var falska, vilket han nog hade rätt i. På äkthetsfronten klarade vi oss bra och undvek alla bedrövliga turistkopior (stöpta ur samma form), men det där ”stora fyndet” visad sig vara lite för bra för att vara sant – 5-kopeken 1778 var inte svensk, utan rysk. Årtalet var rätt, men den svenska gravörstilen med de raka 7:orna, felades. Nåja, myntet kostade bara en hundring, så några större läropengar var det inte tal om.

Kunker_auction_139_lot8569_Avesta-kopek_1778För 10 år sedan såldes en Avesta-kopek ”1778” (slagen 1788) i kvalitet 1+ för fantastiska 80.000 euro + provision – fyra gånger utropet. Detta motsvarade då drygt 750.000 SEKiner – eller ca 925.000:- om vi inkluderar provisionen. Det aktuella myntet dök upp från ingenstans (”löst liggande i en plåtburk” – tro det den som vill) 1978, då det bjöds ut på Ahlströms auktioner i Stockholm. Den gången inbringade det 25.000 kr, något som alltså skulle trettiofaldigas trettio år senare. Ingen dålig ränta på investerade pengar. Rekordnoteringen 2008 måste ändå betraktas som ytterst anmärkningsvärd. Det finns nämligen minst två, lika bra eller bättre, exemplar av 1778:an i privat ägo. Falkensson listar nio kända ex. + ytterligare fyra icke illustrerade försäljningar. Det är alltså inget unikt mynt vi talar om. Näst högsta notering är också Künkers. Ett konserveringsmässigt hyggligt ex. men med fula lödspår på frånsidan, såldes 2014 för 16.000 euro + provision. Övriga privatägda exemplar är så gott som samtliga i ganska risigt skick. Ett av de sämsta såldes på SNF / MISAB auktion 20, lot 997, 2016 för mera mediokra Kr 11.500:- + prov. (= Kr 13.656:-).

Uppsala universitets myntkabinett kan förmodligen ståta med ”the finest known 1778 Avesta-kopek”. Ett härligt exemplar i kvalitet 01 med riktigt fin färg. Vad en sådan skulle klubbas för kan man bara spekulera kring, men nog är den tio gånger bättre än den som såldes för rekordnoteringen 2008.

1654_1778_avesta_liard_kopek_1200s

Nu är inte Gustav III:s så kallade Avesta-kopeker 1788 (med de åsatta årtalen 1764, 1778 och 1787) de enda ”utländska (falsk)mynt” som emanerat från Avesta myntverk. Redan under drottning Kristinas sista regeringsår slogs i Avesta små skiljemynt i valören 1 Liard 1654 (= 3 Deniers = 1/80 Livre) för Frankrikes räkning. Skillnaden gentemot de drygt 130 år yngre ryska mynten, är att de franska inte präglades i hemlighet, utan i samförstånd och som ett slags handelsexperiment. Från svensk horisont sett ett försök att hitta förädlingsmöjligheter inom kopparproduktionen. Och från franskt håll kanske mera något av en offertförfrågan? eller fundering över om det skulle kunna vara möjligt att ”out-soursa” skiljemyntproduktionen?

Medan Gustav III:s Avesta-präglingar naturligtvis har historisk relevans på sitt sätt, väcker drottning Kristinas dito verkligen intresset för stormaktstiden och det blir nästan omöjligt att värja sig för känslan av ”historiens vingslag”. Tänk om dessa små slantar kunde berätta vad de varit med om – från Markus Kocks myntverk högt uppe i Norden, via Axel Oxenstierna och drottning Kristina, ner till kontinenten och det franska hovet med solkungen Louis XIV och kardinal Richelieu. – Svenska mynt som skulle kunna förekomma i ”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas. Mäktigt!

Till skillnad från Gustav III:s kopeker ”1778” finns de vackraste kända Kristina-liarderna 1654 inte i offentliga samlingar, utan i privat ägo. På bilden ovan ses ”the finest known” av de båda Avesta-typer som förekommer, jämte Uppsalas vackra 1778:a.

Den senaste noteringen på en (någorlunda) korrekt beskriven Avesta-liarden 1654 är bara några dagar gammal; Kr 4.400:- kr + prov. (= Kr 5.225:-) betalades på SNF / MISAB auktion 29, lot 1008, 2018. Dessvärre ett riktigt dåligt, buckligt och kantskadat, exemplar (som dessutom katalogiserats under Frankrike istället för under Kristina), varför resultatet kanske inte säger så mycket. Man kan bara konstatera att den inte ens nådde hälften av vad en dålig 1778:a kostade för ett par år sedan (se ovan). Förklaringen till detta är naturligtvis mångbottnad. GIII-kopekerna är kända, samlade och katalogiserade sedan länge, medan kännedomen om Avesta-liarden visserligen är 80 år gammal, men detta till trots är den fortfarande ignorerad av katalogförfattare.

Sedan skall man inte glömma att ryska objekt var superheta för tio år sedan och att detta med all sannolikhet påverkat rekordnoteringen på knappa miljonen 2008. Redan på hösten samma år överträffades denna toppnotering med över 40%, då Künker sålde en dito ”1764” för inte mindre än 115.000 euro + provision. Det vill säga omkring 1,3 miljoner i svenska pengar och med bred marginal ”ett miljonmynt av koppar”. Även om det är långt till det svenska kopparrekordet – ca 20 miljoner för en 10 Daler SM 1644, är nog ändå ”Gustav III:s raraste pepparkakor” bland världens dyraste falskmynt!

Konkreta kvarlevor och berättande källor …

Ikväll bjöds man på en stunds trevlig läsning, då Svensk Numismatisk Tidskrift, (SNT 5-2018) anlände tidigare under dagen. Förutom sedvanliga gruppfoton och mötesreferat kan man i septembernumret bl.a. läsa om Lödöse-brakteaten med patriarkalkors och Gustav II Adolfs stormynt (ryttar-/skådepenningar) 1632-33.

1150_lodose_600x600bRoger Svensson argumenterar för att biskop Bengt, den Gode, i Skara (1150-1190) skulle vara myntherren bakom den dubbelkors-brakteat som man 1987 kunde binda till Lödöse. (Se artikeln ”Porten mot väster” på Myntbloggen 2013-11-18). Professor Kenneth Jonsson har tidigare fört myntet till kung Sverker den äldre (1136-1157), medan statsheraldikern och f.d. chefen för KMK, Henrik Klackenberg, argumenterat för biskop Bengt.

Bengt Hemmingsson är alltid läsvärd och har i många år varit en stor del av min behållning med SNT. Bengt är verkligen raka motsatsen till ”ankdammens prestigestinna farbröder” (se gårdagens blogginlägg). Han är prestigelös och kan dessutom argumentera för sin sak. Kombinationen av en både djup och bred kunskap om Sveriges mynt och förmågan (tålamodet) att luska fram ”glömda skatter” från arkiven, gör honom till en av de mest betydande svenska numismatikerna av idag.

g2a_hild_171_173_1200

Bengts senaste artikel: Från Stockholm till Augsburg – och åter”, fick dessutom undertecknad att sträcka lite extra på nacken (blev säkert 192 cm istället för 190 cm). Kul att bli omnämnd. Ännu roligare att få rätt! Stockholm – Augsburg t.o.r. alltså!

Och ytterligare ett blogginlägg anno 2016 uppmärksammat ända uppe i Stockholm. Under samma vecka! Mäktigt! Ovan avbildas två skådepenningar (medaljer – Hild. 171 och 173), med anknytning till ifrågavarande stor-/praktmynt (se bild nedan).

Såväl konkreta kvarlevor (d.v.s. mynt – med påvisbar gravörstil, präglingsteknik etc.) som skriftliga kvarlevor (arkivuppgifter) är allt som oftast fragmentariska, men i bästa fall kan dessa i kombination ge oss en fylligare bild och leda oss mot sanningen. En förutsättning är givetvis att man är öppen för nya idéer.

g2a_hild_172_174_175_1250a

Här några korta citat från Hemmingsson artikel i SNT 5-2018:

Augsburg
Författaren till dessa rader refererade Ulnonskas artikel – tyvärr okritiskt – i SNT 1996, men vid arbetet med volymen om Vasatiden inom projektet ”Den svenska mynthistorien” har frågan om dessa mynts hemvist kommit upp till förnyad prövning.

Åter i Stockholm
Ulf Ottosson har i ett inlägg på Myntbloggen.se argumenterat för ett rikssvenskt ursprung för myntgruppen i fråga. SM 13 (och 19*) betraktar han som medaljer och anför att de till skillnad mot de andra uppvisar en ”konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.” Han anser det osannolikt att dessa praktmynt slagits i Augsburg: ”Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten.”

Man kan bara instämma i Ottossons argument mot ursprung i Augsburg. Det finns dock ytterligare skäl till att han har rätt. Det visar sig nämligen att gravören vid tillverkningan av åtsidesstamparna till 4- och 2-riksdalrarna SM 14-16 och 22 (typ V, VI och VII, förf. anm.) haft ett samtida kopparstick till förlaga.

Kungliga direktiv
Gustav_Adolfs_Rikssigill
En nyfunnen notis i ett kungligt brev från hösten 1631 ger också bakgrunden till präglingen av dessa stormynt.

Redan den 7 mars 1631 hade en riksdalemyntning igångsatts i Sala. Efter en del problem i inledningen var den i full gång i maj och i slutet av månaden skickades … 1200 nypräglade riksdalrar (till Gustav II Adolf i Tyskland).

Kungen ville underlätta tillförseln av silver genom att tillåta privatpersoner att mynta riksdalrar ”med vår stämpel i full vikt och av gott silver”. Kungen var också av åsikten att ”ju mer dubble och tredubble Rdr och änn högre stycken man af silfwer kan mynta låthe: ju bättre wij thet holle.
 g2a_hild_173_fallverk_1250

För att avslutningsvis anknyta till gårdagens blogginlägg och ”förslaget” (helt omotiverat och fullständigt taget ur det blå), att den s.k. provmyntserien 1625 skulle vara präglad i fallverk i Stockholm, bjuder jag på ovanstående illustration. Till vänster Gustav II Adolfs skådepenning/praktmynt 1632, slagen i myntsilver (875/1000) och med en diameter på drygt Ø 60 mm. Till höger några kopparmynt ut ”provmyntserien 1625”, där fyrken mäter 20×20 mm och således har en präglingsyta på ca 14% av praktmyntens dito. Att man använt sig av fallverksteknik i det första fallet är högst troligt. Att man däremot skulle ha slagit ett pyttelitet kopparmynt i mjuk koppar med denna teknik, är helt orimligt. Mer att läsa om detta finns i Mynttidningen 5/6-1996 … för den som händelsevis missat den.

Favorit i repris: Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. 😉

Gravörstilar och kopparmyntorter på 1600-talet

Äldre svenska kopparmynt har i princip intresserat mig lika länge som mitt samlande pågått, det vill säga sedan början av 1970-talet. Men varför blev det så? Vad är det för speciellt med dessa mynt? Ja, kanske beror det på att den svenska kopparmyntserien (möjligen tillsammans med den ryska) tillhör de mest spännande kopparmynten i världen. Kombinationen stort historieintresset och liten veckopengen kan säkert också ha spelat in. Och som ung samlare med inställningen ”ju äldre mynt desto bättre” är det ganska naturligt att lågvalörer och kopparmynt fick prioritet. De senare är ofta rejäla slantar som gjort nytta – folkets pengar, som någon uttryckte det. Dessutom får man förhållandevis mycket historia för pengarna.

1618_Rupprecht_MillerBland de allra första myntböckerna jag ”läste sönder” var en liten oansenlig skrift författad av Ulla S. Linder-Welin med titeln: Svensk koppar och kopparmyntning – En handledning vid studiet av myntsamlingen i Bergslagets museum”. Genom denna och andra trevliga publikationer fick man så sakteliga upp ögonen för vad som fanns att tillgå inom numismatiken … så att man kunde börja drömma och sätta ihop ”önskelistor” över objekt som man gärna skulle vilja införliva i samlingen. Litteratur är ett absolut MÅSTE för utvecklas som myntsamlare! För hur skall man kunna få en känsla för vad man vill samla på innan man skaffat sig ett hum av vad som finns och vad det kostar? Utan litteratur vet man ju inte hur ”drömobjektet” ser ut!

mynttidningen_5-6_1996_liard_1654Hösten 1996 dök i vanlig ordning Ahlströms auktionskatalog upp i brevlådan. Alltid lika spännande att se om där fanns något intressant. Och visst, tio stycken(!) Svartsjö-dalrar, varav den från 1544 med helt årtal, fångade mitt intresse. Det gjorde även en annan klassisk milstolpe i svensk mynthistoria, nämligen den s.k. blodsklippingen 1568 i högsta valören – 8-mark. Noterat. Det kan bli bud. Först på sidan 140 hajade jag emellertid till ordentligt. Där avbildades ju ett sådant där litet franska kopparmynt som präglades i Avesta! Fram med Ullas ovannämnda bok och jämföra. Jo visst! Samma typ! Men de har ju fullständigt olika gravörstil. De där båda mynten kan aldrig vara tillverkade på samma ställe. Det här måste undersökas!

Men först gäller det ju att bärga den där ”svenska fransosen” (lite diskret placerad under Frankrike, utan något omnämnande om Avesta eller Ullas bok). Sagt och gjort! Fyllde hela budsedeln med bud – men fick bara en enda. Dessbättre den jag ville ha! Klubban föll vid 2.200 kr (900). Man tackar! Underbidder lär ha varit en småländsk kopparmynt-fantast. Blodsklippingen gick för 7.000 kr och Svartsjö-dalern 1544 för 8.400 kr (+15%).

Vid det här laget hade jag samlat mynt i 25 år, drivit mynthandel i 10 år, givit ut 25 lagerlistor, arrangerat 18 myntauktioner och producerat 15 volymer av Mynttidningen. Det sistnämnda arbetet hade givit mig värdefulla erfarenheter om fenomenet med olika gravörer (konstnärers) personliga stilar och kännetecken … och vad detta kan berätta. Självklart blev det en artikel i Mynttidningen; omslagsbild + ett uppslag i nr 5/6-1996.

Kanske blev ”underbjudaren” på Avesta-liarden lite sur, för han har tvärt emot Ulla och mig hela tiden hävdat att präglingen är fransk, men med svenska stampar. Frågan varför i hela världen stormakten Frankrike (med en av världens bästa gravörer) skulle beställa stampar från avlägsna Avesta, när hela projektet handlar om kopparexport, är naturligtvis ännu obesvarad.

Tjugotvå år senare finns denna historiska Avesta-prägling (fullt i klass med de s.k. Avesta-kopekerna) fortfarande inte upptagen i Tonkins ”Myntboken” eller någon av SNF:s många alster. Ett löjets skimmer vilar allt oftare över ankdammens prestigestinna farbröder.

1654_liard_de_france_corbeil_avesta_1200x1650

Sedan jag startade Myntbloggen 2012 har jag återvänt till ämnet med lite uppdateringar ungefär vart annat år. Här är några länkar från 2012, 2014 och 2016:

På förekommen anledning kan det kanske 2018 vara på sin plats med ytterligare en uppdatering. Håll till godo. Hoppas att ovanstående illustration, tillsammans med länkade artiklar, kan sammanfatta det grundläggande om vad vi vet så här långt.

FaceBook, av alla ställen, kunden man nyligen läsa positiva nyheter om detta mynt. I och med att firma Myntauktioner i Sverige AB i Moheda & Stockholm fått in ett exemplar av Avesta-liarden 1654 har den plötsligt blivit intressant! – och omvärderad. Nu är den inte längre slagen i Frankrike, utan i Sverige! Så här låter det 2018:
”I en gammal småländsk myntsamling låg denna franska liard från 1654. Så helt fransk är den emellertid inte – den är faktiskt präglad i Avesta på beställning från Frankrike. Sverige var vid denna tid Europas största exportör av koppar och exporten tog sig bl.a. uttryck i blindmynt, men alltså undantagsvis även i färdigt fabricerade mynt.”

Kul att en 22 år gammal nyhet uppmärksammas … och att både smålänningar och SNF:are äntligen hittat och förstått det som Ulla S. Linder skrev redan 1937 (d.v.s. för drygt 80 år sedan!). Om man sedan begriper sig på skillnaderna i gravörstil och vad detta innebär är kanske bäst att låta vara osagt. Numismatisk forskning i Sverige är inte direkt känd för att vilja spridas – och definitivt inte snabbt.

En annan glädjande nyhet är att SNF/MISAB nu verkar ha uppmärksammat att man sedan 150 år tillbaka faktiskt kan urskilja Säter-kreuzrar 1632 från dito Nyköpings-präglingar. De båda myntorternas mynt har helt olika gravörstil och det finns inga kopplingar (hybrider) dem emellan. Kul att Myntbloggen kunde hjälpa till.

Beträffande det släggverkspräglade Säter-öret 1625, med s.k. ”Spansk sköld”, är man dock fortfarande hopplöst ”vilse i pannkakan”. Att helt utan vetenskapligt stöd skriva ”Stockholm?” och ”Fallverkspräglad?” och sedan ägna halva texten åt ett 40 år gammalt (stencilerat) ordkrig helt utan numismatiskt värde, är inget annat än löjeväckande. Ja, ja, i bästa fall hittar man kanske den här artikeln om ett par decennier eller så. Men det kan nog lika gärna ta 75-150 år? Den som lever får se!