Anno Domini 2017

Hoppas att julhelgen varit skön, avslappnad och full av ”hårda paket”. ;)

Till skillnad mot 2014 och 2016 blev det lite magert med julklappar för undertecknad i år. Men klenoder är kanske inte klenoder om de dyker upp varje år. Hur som helst, ”en liten tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), blev det i alla fall. I år en spansk, till skillnad från den tyska 2014 och den franska 2016. Internationellt så det förslår.

DSCN5914-15_1200

SPANIEN. Philip IV (1621-1665). Madrid. 8 Maravedis 1662-Y. KM 44.4. Valsverks-präglad. Motvända sidor. Felaktigt utstansad till spetsoval form. Har sett en liknande Kristina-fyrk 1635(?) en gång … men dessvärre kan jag inte hitta bilden just nu.


Apropå myntfotografier kan det väl knappast undgått någon att detta är en mycket värdefull källa till kunskap – och säkerhet! Är det något vi kan lära av 2017 så är det väl det. Skandalen med den långfingrade museimannen, som briserade 2013, har som många befarat, bara växt och växt. Och ändå är det bara toppen av isberget vi sett.

Synd att man inte läste Mynttidningen Online för nästan 20 år sedan:

 – ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt.”

16_mark_guld_1615_ex_goteborgs_stadsmuseum_foto_1997

I maj 2017 väcktes åtal och i samband med detta släppte polisen en pressbild av ett beslagtaget guldmynt – Gustav II Adolfs 16-mark 1615. Undertecknad kände genast igen detta mynt eftersom jag hade fotograferat detsamma i samband med ett besök på Bankmuseet i Chalmerska Huset i Göteborg 1997. Bilden, om än i litet format, hade t.o.m. funnits tillgängligt på Mynthandeln.com sedan 1998-10-10. För den erfarne var det inga problem att konstatera ett antal exemplarspecifika detaljer (ett par små repor och klämmärken), och därmed identifiera det stulna och beslagtagna myntet som identiskt med det på den lilla bilden på Mynthandeln.com.

negativet_DSCN4490Efter att ha vänt upp-och-ner på hela ”fotoarkivet” (en salig röra efter 35 års mynt-fotograferande) fann jag, redan efter mindre än en vecka(!), FotoQuick-albumet med negativet till den aktuella bilden. EUREKA! Eftersom jag inte äger någon negativ-skanner fick jag fota av negativet på ett ljusbord och sedan invertera det i PhotoShop. Och efter lite autonivåer och ökad kontrast började det likna ett guldmynt. Behöver jag säga att polisens utredare var mycket tacksamma för detta sena, men mycket tunga bevis. Att släppa en pressbild hade uppenbarligen varit mycket effektivt.

Vid rättegången i november fick jag avge mitt vittnesmål via telefon, då förhandlingen krockade med hustruns jubilerande på Västanå slott. Något som hela tjocka släkten säkert är tacksam för, då detta blev riktigt minnesvärt. Efter att domen kom i början av december kunde man dels konstatera att f.d. museichefen fick tre år i buren, dels att listan över de guldmynt som försvunnit från Göteborgs Stadsmuseum var lång. När jag på FaceBook skämtade om ”negativet som sparade en halv miljon åt Göteborgs Stadsmuseum”, var det nog en kraftig underdrift. Vi talar nog snarare om 1,5-2 miljoner.

Men någon blomma har jag ännu inte sett till … ;)

Gammal man gör så gott han kan …

Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? - ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.

20171220_1200a

Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.

  • Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
  • Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
  • Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
  • Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.

1822_halvskilling_atsidor_1200

Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.

Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.

DSCN5872_detalj_1200

I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977″ av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.

I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.

Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.

Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.

För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.

Gjutjärnsmedaljer

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.

DSCN5792-94_skugga_1200

Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.

Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.

DSCN5792-19_1200

Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:

  • Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
  • Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
  • Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
  • Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
  • Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
  • Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.

De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.

Kan man variantsamla medaljer!?

Att medaljer förekommer i ”olika valörer” (vanligen guld, silver och brons) känner väl de flesta till. Många associerar nämligen ordet medalj med prismedalj eller idrottsmedalj.

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250

Trots att det fanns medaljer (medallions) redan under romersk tid, brukar man säga att medaljen är ett barn av renässansen. En av de första medaljkonstnärerna var Antonio Pisano, mera känd som Pisanello (ca 1395-1455). Hans förstlingsverk, en stor gjuten bronsmedalj över den byzantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus, tillkom antingen 1438 i Ferrara, eller möjligen under första halvåret 1439 i Florens.

Det finns en uppsjö olika typer av medaljer; minnesmedaljer, konstmedaljer, historiska medaljer, kungliga medaljer, enskilda medaljer (personmedaljer), porträttmedaljer, belöningsmedaljer, prismedaljer, bärbara medaljer (faleristik – bröstdekorationer), temamedaljer, utställningsmedaljer etc. etc.

DSCN5717-20_aluminium_varianter_1250

En mycket vanligt förekommande medalj är ”gravösen” Lea Ahlborns aluminium-medalj över Oskar II och Stockholmsutställningen 1897 (Olsén 342). Redan i pojksamlingen fanns en sådan – med limrester på åtsidan. Min far hade nämligen i samband med en maskerad någon gång i forntiden, dekorerat en cowboy-hatt med en dylik medalj. ;)

Medaljen, som efter behag kan kategoriseras som såväl kunglig som porträtt-, minnes-, eller utställningsmedalj, är som sagt väldigt vanlig i aluminium, men förekommer mera sparsamt även i ”guld” (förgylld brons), silver och brons. Diametern är Ø 45 mm. Omskrifterna lyder: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG )( MINNE AF ALLMÄNNA KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1897.

DSCN5709-12_brons_varianter_detaljer_1250

Tittar man lite närmare på dessa medaljer finner man att flera olika stampar använts (minst tre åtsidor och fyra frånsidor). De ursprungliga stamparna är förmodligen de två som ses på översta bilden (guld, silver, brons). Kännetecken för dessa är t.ex. att på åtsidan pekar tvärarmen på kungakronans kors mot nedre delen av H i OCH (och årtalen 1872-1897 är större), samt att nedre spetsen av frånsidans toppflagga likaledes pekar mot nedre delen av H i OCH (jämför översta medaljen på tredje bilden).

På nästa stamppar har kungakronans kors hamnat mitt emellan OCH – NORGES, medan frånsidans toppflagga placerats väldigt nära OCH (jämför tredje bilden). Denna variant verkar förekomma i såväl brons som aluminium (överst på andra bilden). I den sistnämnda metallen finns dessutom ytterligare (minst) två varianter, båda med en åtsida som har tvärarmen på kungakronans kors nedanför OCH (nedersta medaljen på andra bilden). Till denna åtsida finns två olika frånsidor kopplade – med varierande placering av toppflaggan i förhållande till omskriftens OCH.

DSCN5717-20_varianter3_1250

Det finns med all sannolikhet flera varianter av denna medalj, men någonstans måste man ju börja och detta var de varianter jag kunde hitta bland mina egna exemplar. Myntbloggens läsare får gärna komplettera detta med flera. Låt variantsamlandet börja!