Två ”viktiga” mynt …

I måndags bloggade Kjell ”Gorgon” Holmberg i Uppsala (styrelseledamot i SNF åren 1988-2001, SNF:s hemsidesredaktör 1996-2001 samt engagerad i Numismatiska Klubben i Uppsala) om två mynt på kommande Hagander-auktion. Så här skriver Kjell:

”Julius Hagander samlade inte på mynt präglade före kung Gustaf I. Men hans samling innehöll trots det två tidiga svenska objekt; en vacker penning från Olof Skötkonung, samt ett av endast tre privatägda exemplar av den s.k. Sturemarken. Denna betraktas som Sveriges första ”stormynt”, men då alla exemplar är av varierande vikt så torde denna prägling knappast kunna anses ingår i något väldefinierat myntsystem. Min egen högst personliga åsikt är att denna prägling snarast är att betrakta som en medalj eller – med ett modernt språkbruk – ett ”minnesmynt”. Präglingen var alltså knappast avsedd att cirkulera som mynt”.

Det är alltid lika roligt när nya, spännande eller kontroversiella åsikter om mynt förs fram.  – Speciellt när man inte riktigt håller med själv. ;o)  För ett antal år sedan var det en livlig debatt om den s.k. Sturemarken 1512 – av traditionen betraktad som Sveriges första stormynt – men då ifrågasatt och på MYCKET lösa grunder ”anklagad” för att vara en antikvitetsförfalskning (av de som försökt samma trix med 1528 års gyllen). Debatten blossade åter upp på Traderas mycket trevliga och populära debattforum ”Numismatikan” (som Tradera naturligtvis lade ner – helt i linje med policyn ”förändra allt som fungerar”). Det hela utmynnade i denna sida på Mynthandeln.com … och när myntet sedan slog prisrekord med 1.243.000 kr hos WAG(Westfälische Auktions-gesellschaft) i Tyskland, avtog förfalskningsrykterna ganska snabbt. Nu började man istället tala om att ”det är nog en medalj från 1512”.  – Vilket naturligtvis är rent nonsens, dels därför att en dylik inte skulle vara präglad utan gjuten (den präglade medaljen kom till Sverige först under Drottning Kristinas tid) och dels därför att det faktiskt står MONETA, d.v.s. MYNT, på den. Medeltidssamlarna (eller ”kapsylsamlarna” som de också, lite retfullt, brukar kallas) har tydligen inte riktigt upptäckt världen utanför småmynten på marknadstorget. I den stora världen (utanför Sundbyberg) förekommer fenomen som stormynt, praktmynt, presentationsstycken, dussörer, riktade emissioner, sold, kastmynt, guldavslag, piefords, dubbla och multipla thalrar, krellmynt och allehanda andra högvalörer.  – Kärt barn har många namn.

Om nu vissa anser att vikten allena är avgörande för om ett ”mynt” skall betraktas som mynt eller medalj, borde väl detta i konsekvensens namn gälla även andra mynt-typer? På Olof Skötkonungs tid fanns det inga praktmynt eller stormynt, utan endast ”en valör”, penningen.  – Men kan man verkligen säga att ”en vacker penning från Olof Skötkonung” är ett mynt? ”Vikterna ser ju ut som en lottorad”, för att citera en brakteatkännare tillika färgstark debattör på forna Numismatikan. ;o)  Och inskriptionerna på (många av) ”kung Olofs mynt” är inte mycket bättre de. Fanns det inte en enda ”svensk” som INTE var analfabet?

Haganders ”Olof-penning” tillhör en ”mynttyp” som enligt nestorn Brita Malmer väger från 0,95 gram till 3,81 gram. Det vill säga det går drygt fyra lätta mynt på ett tungt. (Haganders ex. väger för övrigt 1,72 gram). Men alla är tydligen penningar av samma valör. Malmer 21:87 ingick från början i stampkedja 10, som nu är sammanlänkad med kedja 11 – som tillsammans bildar en fullständigt vanvettig stampkedja om man skall se till hur ett myntverk fungerar. Men om man istället antar att man köpte, stal, rövade, kopierade och blandade myntstampar lite hur som helst ”handelsmän emellan”, finns det kanske en viss logik i dessa skatbon till kedjor. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det var någon (exv. Olof Skötkonung) som hade någon kontroll över denna verksamhet. Spår av ett (eller flera!!) organiserade myntverk finns endast på mynt av CRVX-typ i delar av kedja 1 samt kedja 2, 3 och 4 och de fem s.k. ”singels”  (”stampkedjor” med endast två stampar – allt man egentligen behöver) som före-kommer av denna typ. I stort sett alla övriga ”Olof-mynt” är, enligt mitt förmenande, att betrakta som barbariserade/illiterata imitationer som i princip kan vara slagna av vilken köpman eller lokal hövding som helst. Lejonparten av dessa barbariserade imitationer är av den, tydligen populära, så kallade Long Cross-typen, som först introducerades av den engelska kungen Ethelred II ca 997-1003, men som även präglades av Knut den Store i Danmark och Sigtrygg på Irland – åtminstone till 1050-talet! Hur länge man höll på att imitera dessa vet vi egentligen inte. T.p.q. (Terminus post quem = ungefär ”tidigaste tidpunkten för nedläggning”) för ”mynttypen” vars blyavfall man hittat i Sigtuna (”i kung Olofs mynthus” ;o)) är t.ex. från år 1121 – d.v.s. 100 år efter Olofs död.