Idag har Aftonbladet en helsida med rubriken ”Gammalt pynt – på nya mynt”. Numismatiker som händelsevis läser denna artikel får en bra inblick i hur svårt det där med numismatik verkligen är. Det får tydligen plats ganska många faktafel på en helsida. Redan i inledningen anar man nivån: – ”Säga vad man vill om gamle kung Knösus”. ;o)) I samma tidning läste jag för övrigt häromveckan en artikel där man konsekvent (tre gånger) skrev ”aktion” när man menade ”auktion”!? – Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningen nu för tiden?
Nåja, Krösus var i alla fall inte först med att prägla mynt, som påstås i artikeln. Däremot var han först med att utge separata guld- och silver-mynt, som var mycket mera praktiska än de tidigare mynten av elektrum (en naturligt förekommande blandning av guld och silver). Eftersom nutidsmänniskan i allmänhet inte längre förstår begreppet värdemynt, så är det kanske inte så konstigt att man inte heller förstår företeelsen plåtmynt? – Men det går ju bra att raljera även över sådant man inte förstår. ;o) Möjligen kunde man kostat på sig en något lite djupare research och sluppit dumstruten för påståendet att ”de första svenska mynten var av brons”? Egentligen borde väl alla veta att SILVER är myntmetallen framför alla andra – genom alla tider. Att Gustav III skulle ha infört riksdalern och att denna mot-svarar ”vår tids krona” är naturligtvis också galet. Dalern infördes av Gustav Vasa 1534 och kallas fr.o.m. 1604 för riksdaler för att särskilja den från ”en svensk daler” – som alltid var fyra mark. 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar. Riksdalern var ett internationellt mynt och de inhemska valörerna mark och öre hade en flytande växelkurs gentemot denna.
Och när kronan kom, först i form av guldmynt och sedlar 1873, och från 1875 som enkronorsmynt, så motsvarade denna INTE en dylik riksdaler – utan 1/4 Riksdaler Specie. En Gustav III-riksdaler är i princip av samma format som ovan illustrerade Svartsjö-daler, då den hade en vikt på 29,25 gram och en halt på 878/1000 silver. Enkronan vägde 1875-1942 en fjärdedel så mycket; 7,5 gram 800/1000 silver.
Åren 1875-1907 var det Lea Ahlborn och Adolf Lindberg som stod för porträtten på Oskar II:s enkronor. Den sistnämnde gjorde också det porträtt av Gustav V som användes 1910-42, medan hans son, Erik Lindberg gjorde det efterföljande. Mitt under räkenskapsåret 1942 ändrade man både design, silverhalt och vikt på enkronan, som fram till 1968 innehöll 40% silver. Sistnämnda år och fram till våra dagar är enkronorna gjorda av 7 gram ”silvrig” kopparnickel. Fr.o.m. 1969 inte ett uns silver alltså.
1952 var det dags för en ny design på kronan. Den numis-matiskt intresserade Gustav VI Adolf (som samlade antika grekiska mynt) avporträtterades nu på ett stiliserat vis av en glaskonstnär! – Edvin Öhrström. Både detta porträtt och 1976 års dito av Lars Englund, var ganska omdebatt-erade på sin tid. Smaken är som bekant som baken och alla kan inte gilla allt och alla här i världen. Kronans format har dock varit i stort sett detsamma i 140 år – Ø 25 mm och 7,0-7,5 gram. 1875 års enkrona är alltså inte så olik de vi lägger på parkerings-automaten idag. Och alla årgångarna är faktiskt gällande! Enkronorna som utges 2016 (med årtalet 2015?) avviker ifrån detta genom att de blir kopparfärgade, mindre (Ø 19,5 mm och 3,6 gram), magnetiska (pläterat stål) samt … rostiga och mer kortlivade. ;o)
Sveriges första porträttmynt kom redan 1522, när Gustav Eriksson av ätten Vasa, fortfarande var riksföreståndare. Detta liksom de från 1534, när Gustav Vasa hade blivit kung, är kanske inga konstnärliga mästerverk, men 1536 blir det bättre och 1542-50 utkommer de berömda s.k. Svartsjö-dalrarna – härliga små renässansskulpturer av mästaren Ulrich von Nürnberg – sannolikt efter Jakob Binks förlaga. (Mera om detta finns att läsa i Antikören auktionskatalog 10, 1991, s. 22-25 samt i SNT 6-1999, s. 133). För en liten inblick i hur Sveriges kungar och drottningar har porträtterats på våra kära slantar kan jag rekommendera denna exposé genom 400 år av Sveriges mest spridda porträtt- & miniatyrkonst. – Vilken är din favorit …?
Online-versionen av ”Aftonblaskan” uppmärksammar idag Republikanska Föreningen och deras ”förslag” angående de nya mynten. Inom detta sällskap tycker man inte om kungar, men kan likväl acceptera andra traditioner – såsom midsommarstången t.ex.
– Det är inte många som dagligen tänker på Carl Gustaf Bernadotte, men hans ansikte möter oss på mynten. Riksbanken vill nu att även den nya tvåkronan ska prydas av kungens porträtt. Monarkin är en rest från en fördemokratisk tid och många vill avskaffa den. Motiven på mynten borde vara något som symboliserar hela landet, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.
Kom genast att tänka på ”en spik i foten” – och Franska Revolutionen. Efter att franska revolutionen inletts 1789 hade man kvar kung Ludvig XVI:s huvud på mynten – tills han blev av med det 1793. Republikanska Föreningen får väl hålla tummarna för ett liknande senario i Sverige om man vill se en midsommarstång (fallossymbol?) istället för statschefen på mynten i framtiden. Tills dess får vi nog följa den tradition som skapades av Gustav Vasa för snart 500 år sedan. Att en Kristdemokrat som Peter Althin vill se ”en lång upprest stång, försedd med två stora kulor, nerborrad i en våt ängsmark” 365 dagar om året på våra mynt, känns ganska märkligt. Men detsamma kan man naturligtvis tycka om mycket annat som han representerar. ;o)