HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)