Kategoriarkiv: Svenska Mynt

En 130-årig missuppfattning

Publicerat av
Svara

Både Cavalli och Hartmann hade den. I HH (Hallborg & Hartmann, Numismatiska Meddelanden VIII, SNF 1883) beskrevs den som nr 38 och i Cav. (Bobergs auktions-katalog 7, 1927) som nr 181. Första gången den avbild-ades var i Yngve Almers offertlista 10, 1972 (över Claes-Olof Algårds samling). Den finns dessutom upptagen både i SM-boken 1976 (Sveriges Mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden) och HG80 (Årtalsförteckning Svenska Mynt, Värderingspriser 1980), som SM 123b resp. HG 95a. Tonkins Myntboken tar faktiskt upp den än idag.  – Och ändå finns den inte!  – Det är ett fantasimynt!  – Eller om man så vill, en 130-årig missuppfattning. Myntet det handlar om är Drottning Kristinas 1/4-öring (fyrk) med årtalet ”1635” och ros istället för pilsköld på åtsidan kl. 12.

Kristinas 1/4-ören präglades  i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) samt i Avesta (1644-54).     Åren 1635 och 1636 bedrevs alltså myntningen parallellt i både Säter och Nyköping. Från och med Mynt-tidningen 5/6-1994 är väl de flesta kopparmyntsamlarna överens om att de undertyper som är skickligt graverade i fin stil (= de vanligaste), är präglade vid huvudmyntorten Säter, medan de mera sällan förekommande mynten, som är slarvigt graverade i grov stil, emanerar från Nyköping. Detta är ett utmärkt exempel på att man med hjälp av att studera gravör-stilar, inte bara kan attribuera mynt till olika myntorter, men också avslöja förfalskningar!

1635 års Säter-fyrk är förmodligen den vanligaste av alla Kristina-kvartsören. Kanske inte så konstigt med tanke på att man präglade hela 23.424.000 stycken i Säter det året.  I Nyköping var upplagan 6.489.600 stycken detta år, vilket betyder att fördelningen Säter-Nyköping år 1635 var 78,3% – 21,7%. Följande år var skillnaden i utmyntning ännu större; 88,7% – 11,3% (eller 17.958.400 ex. i Säter och 2.286.080 ex. i Nyköping). De som samlar Kristina-fyrkar vet sedan länge att ”de grova” 1635:orna är ovanligare än ”de fina” dito och att ”de grova” 1636:orna betydligt sällsyntare (smal liljekrona riktigt svår!) än ”de fina” dito. Helt i linje med upplagorna alltså! Att de sistnämnda är präglade i Säter råder det heller ingen tvekan om, eftersom Säter-örena 1638-41 har exakt samma frånsideskrona.

Granskar man dessa gravörstilar ännu lite djupare upptäcker man att de fint graverade mynten faktiskt har agerat förlaga åt de grova präglingarna. Här är en gammal länk från Myntklubben.com som visar principen för detta. Mer om detta en annan gång …

Om vi nu återgår till myntet i början av detta blogginlägg … så ser vi ganska omgående att den stil-mässigt inte alls passar in 1635. Jämför bild 1 och 2 ovan. Den liknar inte alls 1635:orna med (imiterad) smal liljekrona (bild 2), utan har istället alla attribut som 1633 års fyrk med smal liljekrona (bild 4) har. Närmare bestämt en av de vanligaste av dessa – HH5. Lösningen på gåtan är – som vanligt – enklare än man tror. Det rör sig helt enkelt om ett i efterhand ändrat årtal; från 1633 till ”1635”. Med andra ord en parallell till fejkade/konstruerade årgångar som exv. 2 Öre KM ”1666” (1665), 1/6 Öre SM ”1705” (1708/7) och 25 Öre ”1911” (1914). När det gäller de fejkade valsverksmynten verkar detta fenomen gå hand i hand med s.k. valsklumpar – som erbjuder en möjlighet att ”gravera bort lagom mycket överskotts-metall” för att skapa ”ett nytt årtal”. Blogginläggets första bild visar 1/4 Öre ”1635” med ros nedtill från Almers lista 10, 1972 samt ett stämpelidentiskt exemplar av 1/4 Öre 1633 HH5 från Skripunov 2008 (som numera även finns online på: Kopparmynt.com). Så nu kan du sluta leta efter Myntbokens ”1/4 Öre 1635, Utan Mm med ros”. ;o)

P.S.   Jodå, alldeles riktigt!  – Det blev en mycket, mycket trevlig kräftskiva!  ;o))

Vem vet mest?

Publicerat av
Svara

Igår fick jag helt oväntat veta att jag tydligen är ”en erkänd auktoritet på området medaljer” !?  – Se där! – Det hade jag ingen aning om! – Man tackar!  – Och detta från en erkänd auktoritet på området Zündapp. ;o)   … ”en får sträcke på sig”.

Nej, jag känner mig allt fortfarande som en nybörjare när det gäller medaljer – kanske beroende på att jag har hållit på med mynt mer än tre gånger så länge? Jag har i och för sig inte ”snöat in” alltför djupt i någon liten detalj inom numismatiken (utom möjligen kopparklippingarna då, förstås ;o)) utan snarare odlat ett väldigt brett numismatiskt intresse och försökt lära mig ”lite om mycket” – istället för ”mycket om lite”. – Man vill ju inte gå och bli någon gammal dammig professor. ;o)

         

Genom att skaffa sig erfarenheter från vitt skilda grenar av numismatikens gigantiska träd, får man i mitt tycke en mera omfångsrik och nyanserad bild av olika företeelser, tillvägagångssätt och förhållanden. Man kan t.ex. lära sig mycket om mynt genom att studera medaljer – och vise versa. Genom att förstå romerska mynt kan man få en bättre förståelse för äldre svenska mynt. Och den som har god kännedom om förfalskningar och tillverkningsteknik har allt som oftast en bättre känsla för vad som verkligen är äkta och varför det ser ut som det gör. Det mesta hänger faktiskt ihop.

Själv har jag ”fuskat” med ganska många samlarområden genom åren. Såpass många att vi nog får spara det kapitlet till memoarerna. Men om jag haft någon ”ledstjärna”   (ursäkta ordvitsen – poängen kommer! ;o)) genom mitt samlande så är det nog dessa kloka ord: ”SAMLA-LÄRA-VETA” – Samlarförbundet Nordstjärnans devis. För när ”man är klar” med ett samlarområde – ja, då är det dags att gå vidare och hitta ett nytt …

I morgon är det kräftskiva på Vikingabo!  – Och det går givetvis före bloggandet … men jag lovar inget. ;o)

Harrison potentiell myntsamlare?

Publicerat av
Svara

HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)

Två ”viktiga” mynt …

Publicerat av
Svara

I måndags bloggade Kjell ”Gorgon” Holmberg i Uppsala (styrelseledamot i SNF åren 1988-2001, SNF:s hemsidesredaktör 1996-2001 samt engagerad i Numismatiska Klubben i Uppsala) om två mynt på kommande Hagander-auktion. Så här skriver Kjell:

”Julius Hagander samlade inte på mynt präglade före kung Gustaf I. Men hans samling innehöll trots det två tidiga svenska objekt; en vacker penning från Olof Skötkonung, samt ett av endast tre privatägda exemplar av den s.k. Sturemarken. Denna betraktas som Sveriges första ”stormynt”, men då alla exemplar är av varierande vikt så torde denna prägling knappast kunna anses ingår i något väldefinierat myntsystem. Min egen högst personliga åsikt är att denna prägling snarast är att betrakta som en medalj eller – med ett modernt språkbruk – ett ”minnesmynt”. Präglingen var alltså knappast avsedd att cirkulera som mynt”.

Det är alltid lika roligt när nya, spännande eller kontroversiella åsikter om mynt förs fram.  – Speciellt när man inte riktigt håller med själv. ;o)  För ett antal år sedan var det en livlig debatt om den s.k. Sturemarken 1512 – av traditionen betraktad som Sveriges första stormynt – men då ifrågasatt och på MYCKET lösa grunder ”anklagad” för att vara en antikvitetsförfalskning (av de som försökt samma trix med 1528 års gyllen). Debatten blossade åter upp på Traderas mycket trevliga och populära debattforum ”Numismatikan” (som Tradera naturligtvis lade ner – helt i linje med policyn ”förändra allt som fungerar”). Det hela utmynnade i denna sida på Mynthandeln.com … och när myntet sedan slog prisrekord med 1.243.000 kr hos WAG(Westfälische Auktions-gesellschaft) i Tyskland, avtog förfalskningsrykterna ganska snabbt. Nu började man istället tala om att ”det är nog en medalj från 1512”.  – Vilket naturligtvis är rent nonsens, dels därför att en dylik inte skulle vara präglad utan gjuten (den präglade medaljen kom till Sverige först under Drottning Kristinas tid) och dels därför att det faktiskt står MONETA, d.v.s. MYNT, på den. Medeltidssamlarna (eller ”kapsylsamlarna” som de också, lite retfullt, brukar kallas) har tydligen inte riktigt upptäckt världen utanför småmynten på marknadstorget. I den stora världen (utanför Sundbyberg) förekommer fenomen som stormynt, praktmynt, presentationsstycken, dussörer, riktade emissioner, sold, kastmynt, guldavslag, piefords, dubbla och multipla thalrar, krellmynt och allehanda andra högvalörer.  – Kärt barn har många namn.

Om nu vissa anser att vikten allena är avgörande för om ett ”mynt” skall betraktas som mynt eller medalj, borde väl detta i konsekvensens namn gälla även andra mynt-typer? På Olof Skötkonungs tid fanns det inga praktmynt eller stormynt, utan endast ”en valör”, penningen.  – Men kan man verkligen säga att ”en vacker penning från Olof Skötkonung” är ett mynt? ”Vikterna ser ju ut som en lottorad”, för att citera en brakteatkännare tillika färgstark debattör på forna Numismatikan. ;o)  Och inskriptionerna på (många av) ”kung Olofs mynt” är inte mycket bättre de. Fanns det inte en enda ”svensk” som INTE var analfabet?

Haganders ”Olof-penning” tillhör en ”mynttyp” som enligt nestorn Brita Malmer väger från 0,95 gram till 3,81 gram. Det vill säga det går drygt fyra lätta mynt på ett tungt. (Haganders ex. väger för övrigt 1,72 gram). Men alla är tydligen penningar av samma valör. Malmer 21:87 ingick från början i stampkedja 10, som nu är sammanlänkad med kedja 11 – som tillsammans bildar en fullständigt vanvettig stampkedja om man skall se till hur ett myntverk fungerar. Men om man istället antar att man köpte, stal, rövade, kopierade och blandade myntstampar lite hur som helst ”handelsmän emellan”, finns det kanske en viss logik i dessa skatbon till kedjor. Men det finns egentligen ingenting som tyder på att det var någon (exv. Olof Skötkonung) som hade någon kontroll över denna verksamhet. Spår av ett (eller flera!!) organiserade myntverk finns endast på mynt av CRVX-typ i delar av kedja 1 samt kedja 2, 3 och 4 och de fem s.k. ”singels”  (”stampkedjor” med endast två stampar – allt man egentligen behöver) som före-kommer av denna typ. I stort sett alla övriga ”Olof-mynt” är, enligt mitt förmenande, att betrakta som barbariserade/illiterata imitationer som i princip kan vara slagna av vilken köpman eller lokal hövding som helst. Lejonparten av dessa barbariserade imitationer är av den, tydligen populära, så kallade Long Cross-typen, som först introducerades av den engelska kungen Ethelred II ca 997-1003, men som även präglades av Knut den Store i Danmark och Sigtrygg på Irland – åtminstone till 1050-talet! Hur länge man höll på att imitera dessa vet vi egentligen inte. T.p.q. (Terminus post quem = ungefär ”tidigaste tidpunkten för nedläggning”) för ”mynttypen” vars blyavfall man hittat i Sigtuna (”i kung Olofs mynthus” ;o)) är t.ex. från år 1121 – d.v.s. 100 år efter Olofs död.

När Sverige hade eget myntverk

Publicerat av
3

Nyhetsgooglade på ”mynt” och hittade då gårdagens ledare i Eskilstuna Kuriren (av alla tidningar), med titeln: ”En uppfinning som gick snett”. En väldigt, väldigt förenklad historiebeskrivning – men ändå väl värd att läsa och begrunda.

Eskilstuna är ju för övrigt ”en f.d. svensk myntort” (något som Wikipedia missat). Avesta präglade sitt sista mynt 1831 och sedan dess har Stockholm varit Sveriges enda myntort – fram till 1974. Från och med juni månad 1974 och fram till 2007 präglades dock Sveriges mynt vid Myntverket i Eskilstuna. Men redan 2001 tyckte Sveriges Riksbank (Världens äldsta centralbank med anor sedan 1668 – men idag tämligen historielösa) att det var en bra idé (!?) att ”sälja ut” mynt-tillverkningen till ett bolag i Finland vid namn Rahapaja Oy. Sedan 2008 präglas ”Sveriges mynt” av Rahapaja Oy i Finland. Den 1 juni 2011 lade detta bolag ner verksamheten i Eskilstuna, Myntverket AB, helt och hållet. Och Sverige är alltså numera en ”bananrepublik” utan eget myntverk. Så att man 2009 kommer på den märkliga idén att utge ett minnesmynt för att ”fira” 200-årsminnet av det förlorade Finland 1809, är väl inget att höja på ögonbrynen för?  – Lika lite som att man (läs: Sveriges Riksbank) passade på att sälja ut 60 ton av Sveriges guldreserv strax innan guldets fantastiska uppgång började. Lite historiskt perspektiv kanske inte hade varit så dumt att ha ibland?

I fredags fick jag hem en silver-medalj med inskriptionen: Myntverket Eskilstuna. – Inköpt av en handlarkollega tillika bloggare, Werner Stensgård i Strängnäs. Jag har väl någonstans mellan 3.000 och 4.000 medaljer i lager – men denna hade jag faktiskt aldrig tidigare stött på. Förundras ständigt över att det hela tiden dyker upp ”nyheter” inom detta område som man, trots idogt letande, aldrig sett förut. Spännade och lärorikt! Det var egentligen frånsidans ”mynttillverkningstema” som intresserade mig, men nu måste jag naturligtvis försöka finna skulptören bakom signaturen ”SP”…? – Kanske någon läsare vet?

Det ena brukar ge det andra och ”allt” hänger ihop – inom numismatiken. Så när jag ändå skulle fotografera mitt nyförvärv i Eskilstuna-genren, passade jag även på att plåta ett par andra medaljer (jetonger) som tillkommit i den veva Myntverket flyttade från Stockholm till Eskilstuna. Båda är, så vitt jag vet, graverade av Leo Holmgren och präglade på samma ämnen som jubileumstian 1972. – Den som slogs i fantastiska 2.000.000 exemplar! – Och vars distribution (löst skramlande i säckar) fick svidande kritik på sin tid. Medaljerna är således av silver 830/1000, Ø 32 mm, 18,07 gram (finvikt 15 gram).

Julius Hagander del 4

Publicerat av
Svara

Nu finns PDF-katalogen över sista delen av Julius Haganders samling tillgänglig på Nordlinds webbplats: http://www.nordlindsmynt.se/hag4.pdf

Många fantastiska mynt – men som jag miss-tänkte inga rara klippingar eller andra speciellt uppseendeväckande kopparmynt. Detta visar – återigen! – hur mycket svårare det är att samla ihop en högklassig kopparmyntsamling – jämför med en dito med guld- och silvermynt. Jag förut-sätter då givetvis ”en obegränsad plånbok” – som väl egentligen är den enda förutsättningen för det senare samlarområdet. Enligt förordet skall Hagander själv kallat sina kopparpengar för ”folkets mynt” och hans intresse för dessa skall ha väckts först mot slutet av hans samlargärning. Gemensamt för alla s.k. storsamlare är väl att de till stor del ”samlat samlingar”? … och jag är nog benägen att hålla med min salig kollega, Paul Levin på ”Mynthandeln” (som han svarade i telefonen) – d.v.s. Mynthandeln Ticalen i Göteborg;   – ”Äh!, det väl inget riktigt samlande att bara köpa upp andras samlingar?”.  Det kan vara hur det vill med detta, men att Haganders samling är fantastisk kommer man inte ifrån. Det må vara att kopparmynten ter sig alldagliga i sammanhanget, men så är det heller inget man lägger sig till med över en helg. ;o)

Att bläddra i en ny auktionskatalog är alltid lika spännande. Extra roligt är det ju när man känner igen något som man tidigare hanterat. Kvadrupel-dukaten 1634 från Wolgast är den första jag känner igen (Ex. Antikören 7, 1989). Och alldeles intill den en gång så otroligt vackra Riga-thalern 1631 som Hamrin/Hyllengren & Co lyckades förstöra genom att doppa den!? Kriminellt korkat! George ”Tamco” Tambakopoulos visade mig den ”inne i det allra heligaste” (vid soffbordet intill kaffebryggaren på Antikörens kontor), och jag blev blixtkär! Vilket mynt! Vilken patina! Alldeles frostig som om den var tagen direkt ur frysen! George hade för avsikt att lämna in den på auktionen och vi kom överens om att sätta utropet till 40.000 kr. – Men George, vad skall du ha om jag köper den här och nu? – 50.000 kr, sade han blixtsnabbt. Hmmm … OK! Sagt och gjort. Fram med checkhäftet (som det hette på den tiden). Tyvärr var den då lite för dyr för att lägga undan som ”pensionsförsäkring”, så den fick trots allt gå på nästa auktion. Hirsch köpte den på Antikören 8, 1989 för 64.000:- +12,5% = 72.000 kr.  – Jävla Ulf, sade George och skrattade. ;o)  När den senare dök upp på Hirsch’ konkursauktion två år senare klubbades den för halva priset. När jag gratulerade köparen, Jan Andersson från Staffanstorp (som om jag minns rätt var ”underbidder” på Antikören 8), sade han kort;  – ”Den var inte värd mer nu – dom hade ju doppat den”.

Ja, det var en liten anekdot från flydda dagar. Skall inte orda mera om Haganders alla ”skrytmynt” ;o)  … utan istället avsluta med lite kopparmynt – ”folkets mynt”. För trots att jag återigen ”kammar noll” på klippingfronten finns det faktiskt några bra kopparslantar på Hagander 4. En Arboga-klipping är t.ex. aldrig fel. Kanske lite övervärderad i realation till annat – men ändå. Och Arboga-halvöret 1627 där gravören glömt bort att gravera bandslingorna är minsann inget vanligt mynt. En hyffsad Nyköpings-kreuzer (skiljs från Säters dito genom avvikande gravörstil och Mm pilsköld) skulle jag definitivt rekommendera före ett porigt ”2½ öre 1661”, som ser misstänkt gjutet ut? 1715 års slant har ju alltid varit en klassiker. Och med vetskapen om att det är mästergravören Arvid Karlsteen som graverat stamparna (i Stockholm och inte i Avesta) blir den ju än mer intressant. Jämför Antikören auktionskatalog 11, 1992 och Mynttidningen 7-1994.

Vet du förresten vad dessa årtal har gemensamt:  1625, 1626, 1627, 1632, 1635, 1636, 1715 och 1720 …?   – Jo, det är årtal på svenska kopparmynt där man ”efter undertecknads skriverier” fått ändra uppfattning beträffande ”den traditionella” synen på VAR de är präglade. Man har helt enkelt fått skriva om historien, sedan slentrian-mässiga antaganden överbevisats. Klippingarna 1625-27, kreuzrarna 1632, Kristina-fyrkarna 1635-36, Karlsteen-öret 1715 samt Lindgrenska kronor 1720 har alla ”kommit hem” till slut. – Och vad lär vi av detta? Jo, att man skall ifrågasätta allt!  – Tag inget för givet och ha inte en alltför stor övertro på ”auktoriteter”. – Även de kan ha fel.  ;o)

Nidkronan på Slottsbacken

Publicerat av
Svara

Så har då – äntligen! – den omskrivna nidkronan med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG”, nått fram till en numismatiker. Grattis! Svenska Dagbladet har låtit Ian Wiséhn vid Myntkabinettet på Slottsbacken 6 i kungliga hufvudstaden ta sig en titt på ”förfalsk-ningen”. – Och nu börjar dimman lätta en aning …

Tydligen rör det sig om genuina enkronor som svarvats ur och försetts med en ”ny åtsida”, som helt enkelt limmats eller lötts dit i det ursvarvarde hålrummet. Detta förklarar bl.a. olikheterna i konst-närlig kvalitet mellan åt- och från-sida. Det undersökta exemplaret av nidkronan väger enligt uppgift 7,47 gram – d.v.s. +7% (rätt vikt = 7,00 gram). Gissningsvis är den ”nya åtsidan” gjuten i en mjukare legering med relativi låg smältpunkt. SvD / Wiséhn tror den är präglad, vilket naturligtvis är fullt möjligt – men ändå en ganska ”onödig omväg” för falskmyntaren (”konstnären”). På några av alla publicerade bilder finns dessutom indikationer på gjutning – klumpar i bottenytan. Några metallprover, densitetsmätningar eller ”klassiskt klangtest” verkar inte ha företagits. Den höga vikten indikerar att ”den falska halvan” är av en metall som är tyngre än originalets koppar/nickel (fördelat 75%-25%), som båda har en densitet på ca 8,9 g/cm3 … eventuellt en tenn-bly-legering?

Att den anonyme ”konstnären” bakom smädespenningen signerat sina alster med ”NN” = Nomen Nescio = ”jag vet inte namnet” eller ”No Name” (istället för ”EN” = Ernst Nordin), skrev jag om på Mynthandeln.com redan i juni. Där påpekades också att ”de falska kronorna förefaller ha fel Mm – H istället för SI”. Något som Ian Wiséhn också bekräftar. På Carl XVI Gustafs enkronor av typ II (2001- ) förekommer tre olika ”mynt-mästarmärken” (Mm), eller som det heter nu för tiden, riksbankschefens märke:

  • B = Urban Bäckström 2001-02
  • H = Lars Heikensten 2003–05
  • SI = Stefan Ingves 2006–

Med vetskapen om hur dessa nidkronor tillverkats startar nu jakten för variant-samlarna! ;o)  För det borde ju kunna finnas smädesmynt med alla tre frånsides-varianterna. Förfalskaren lär ju knappast valt ut enbart enkronor med Heikenstens märke till sina ”konstverk”. Vem hittar den första med B eller SI …?

Det där med att svarva ur mynt är för övrigt inget nytt. Det första man tänket på är ju de s.k. ”skruv-thalrarna” som blev populära på 1600-talet. Äkta mynt som svarvats ur och försetts med gängor så att de båda halvorna gick att skruva isär. Mästerlika arbeten, inte sällan utförda i silversmedernas stad framför andra – Augsburg i Tyskland. Ibland har man sådan tur att de ligger original-bilder i dessa exklusiva dosor. Har man riktig tur är de lite ”vågade”. ;o)

Det förekommer även utsvarvade mynt som tillverkats för ”taskspelare och trollerikonstnärer”. Det brukar röra sig om utsvarvade femöringar och ettöringar där tomrummet precis rymmer en enkrona resp. en tio-öring. Exakt vad trixet gick ut på (klave eller krona?) och hur det gick till får vi nog överlåta till eventuella läsare med trollerikunskaper … om nu en trollkarl avslöjar sina trix förstås … ;o)

TILLÄGG:  Se där ja! Så fick numismatiken lite ”reklam” även i SVT:s Rapport 19:30. Och det är väl så media fungerar; skall man tränga igenom mediabruset så är det sensation, skandal och personangrepp som gäller. Det är visst det som kallas ”konst” nu för tiden. Till och med lilla Alingsås är numera (ö)känt för sina ”konstutställningar”. Och för att man lagt ner stadens museum (öppnat 1928) i Alströmerska magasinet (uppfört av Jonas Alströmer omkring 1730). Läste förresten en kul bloggkommentar häromdagen:  – ”Naturligtvis gillar inte journalister (och politiker red. anm.) historia då kunskap förhindrar dem från att ljuga fritt”.  ;o)

Var köper man rara klippingar?

Publicerat av
Svara

Sitter här och kikar lite i en auktionskatalog och läser följande rader, författade av Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) ordförande, Jan-Olof Björk:

”ATT BEVISTA MYNTAUKTIONER ÄR ETT NÖDVÄNDIGT ONT  för myntsamlaren.  Ja, ni läste rätt. Numera letar sig nämligen de flesta bättre mynt till dylika inrättningar, alldeles särskilt just de som man önskar förvärva. Alltså – utan auktionsdeltagande; inga hett åtrådda mynt till samlingen”.

Jag håller inte riktigt med om detta. Jo visst, jag begriper väl att det är ett reklaminlägg för auktionen. Självfallet. Men ändå. Kanske samlar jag på helt fel mynt? – för jag har inte ”behövt” åka upp till Stockholm (där alla myntauktioner finns) på år och dag. För trots att en lång räcka fina myntauktioner arrangerats de senaste åren; i regi av Aurum (innan skattplundringsskandalen), Nordlind med de fantastiska Bonde-auktionerna och nu senast SNF:s Myntauktioner i Sverige – så har det inte utbjudits EN ENDA koppar-klipping som skulle ”platsa” i samlingen!? – Var finns alla svåra klippingar?

Men samtidigt som jag ”kammat noll” på ”de fina” auktionerna, har samlingen vuxit med ett dussin rara klippingar. – Tack vara internet!  – Och möjligen en kombination av forskning/kunskap – samt det faktum att tillräckligt många inte läser det man skriver. ;o)  Redan för 24 år sedan beskrev jag t.ex. hur man skiljer Nyköpings klippingar från huvudmyntorten Säters. Detta skedde först i Antikören auktionskatalog 6, 1988 och sedan i auktionskatalog 16, 1995 (som numera blivit referenslitteratur på området). Dessutom finns det en hel del matnyttigt i Mynttidningen, exv. i nr 4 och 5/6-1996.  Fakta finns alltså tillgängligt – även för myntboksförfattare. ;o)

Igår damp det ner en avi från Posten i brevlådan och idag kunde jag öppna en välpacketerad försändelse från USA inehållande ett hammar-präglat Nyköpings-öre, med oläsligt årtal, 1625-26 (Ottosson 56, typ 20). En tvåårstyp som kanske är känd i ett dussin exemplar (inklusive offentliga samlingar – 1626:an endast i två ex!) och således betydligt mera sällsynt än exv. de vackert graverade Arboga-klippingarna. Mitt första exemplar av denna Nyköpings-typ köpte jag på FriMynt i Helsingborg 1989 – för 400 kr! Den bytte jag senare bort mot en vacker Karl XI-dukat 1675. Minns jag rätt hade denna tidigare ägts av höjdare som Bruun, Berghman och Ekström. När den såldes efter Ekström i mitten av 1970-talet kostade den lika mycket som en ny Volvo! Jag fick väl ”bara” 25.000 kr. – Hel OK för en insats på 400 kr! ;o)

Nyförvärvet från USA är slaget med en för mig tidigare okänd frånsidesstämpel (präglingsstäd) som dessutom fått ”en smäll” av hammaren/släggan (s.k. tomslag) vid det för Nyköping så karakteristiska öR. Gustav II Adolfs hammarpräglade klippingar skiljer sig präglingstekniskt från alla andra svenska mynt. De är präglade direkt mellan en graverad hammare/slägga (åtsida) och ett likaledes graverat städ/ambolt (frånsida). Av denna anledning är åtsidorna ofta sämre centrerade än frånsidorna. Det var ju lättare att placera ett myntämne på den i städet graverade myntbilden, än att träffa detsamma med en svingad slägga. Det aktuella myntet är också ett skolexempel på att dessa hammarpräglade kopparklippingar klipptes först och präglades sedan – vilket vissa vägrar inse. Lite trist att de finns så mycket prestige i vår lilla ankdamm. Alla kan inte komma på allting. Varför inte glädjas åt nya upptäckter istället för att gå och tjura för att man inte kom på det själv? Numismatik är väl ingen tävling?  ;o)

Skrot & korn – vikt & halt

Publicerat av
Svara

Så har man då bloggat i fyra veckor. Trettio inlägg i tjugo kategorier med nittio bilder. Vi får väl se hur länge denna ambitionsnivå varar … ;o)

Häromdagen bloggade jag lite om präglingsteknik och numismatiska termer – som överprägling och ompunsning. Bland illustrationerna fanns bl.a. ett utdrag från mynt-direktör Torsten Swenssons bok ”Kungliga Myntet 1850-1950”. Naturligtvis kom jag att bli sittande och bläddra i denna bok … och därför skall det idag handla om myntvikter och likare. Skrot och korn – eller som vi säger nu för tiden – vikt och halt.

Redan som liten tyckte jag att ”den där tunga mässingsklumpen” som stod i mormor Märtas sekretär såg spännade ut. – ”Det är ett skålpund, en gammal vikt som inte finns längre”, sa hon. Morfar använde den som brevpress på kontoret i järnhandeln (N. H. Hjelmqvist Järnhandel på Kungsgatan 26 i Alingsås). I samma sekretär fanns även en aluminium-medalj, graverad av Gustav Ekwall (1858-1920) i Göteborg (han flyttade till Alingsås 1914) med tillhörande pappask. Morfars far hade fått den på industriutställningen i Göteborg 1891 – nu fick jag överta den … min första medalj! – Men det är en helt annan historia, mer om det en annan gång. Skålpundsvikten har jag hur som helst ärvt och införlivat i min samling.

På denna vikt, som väger 425 gram, står det att läsa: ”1 SVENSKT SKÅLPUND, 8848 Ass Tr.” Gissningsvis rör det sig om någon form av likare. Vikter av samma form finns avbildade i nämnda bok av myntdirektör TS. Följande gällde:  1 skålpund = 32 lod = 128 qvintin = 8848 ass (= 1/2 mark = 100 ort = 425,076 gram). 1 Ass = 0,048042 gram.

Mynt och vikt är ju begrepp som genom historien gått hand i hand. Ibland kan det rentav varit samma sak. För att bara ta ett exempel som anknyter till skålpund och troyska ass … så har våra första ringpräglade riksdalrar 1827 (Troyska Ass) följande randskrift: ”534-8/9 TROYSKA ASS FINSILVER”, vilket alltså betyder 25,70 gram finsilver.

De övriga vikterna på bilden ovan är:

  • Viktsats (insatsvikt) 1/2 Skålpund (16 Lod) 1851 FM = F. Mossberg, Eskilstuna.
  • Myntvikt 4 Lod (vikten väger 52,68 gram = 13,17 gram/lod) 1785 CE (ev. CF.?)
  • Myntvikt 2 Lod (vikten väger 26,43 gram = 13,22 gram/lod) 1810 BB (monogram).

För er som är roade av vikter och andra gamla svenska mått kan jag varmt rekom-mendera boken: ”Svensk mått-, mål och vikthistoria” (länk till AdLibris) av Birger Bruzelli och Håkan Carlestam. Med hjälp av denna kan man identifiera ämbetsmännen bakom vikter, målkärl och mått samt läsa mer om deras verksamhet på olika orter. Det är kort och gott; uppslagsverket i ämnet.

På bilden t.v. ses två personer som betytt mycket för utvecklandet av vikt och mått i Sverige; skalden Georg Stiernhielm (1598-1672) och instrumentmakaren Daniel Ekström (1711-1755). De har också det gemensamt att de blivit avporträtt-erade på medaljer. Till vänster ett bronsexemplar av Daniel Fehrmans (1710-1780) medalj över Ekström, slagen av Vetenskapsakademien 1758. Ekström blev 1735 instrumentmakare vid Lantmäterikontoret. Vid 1738 års riksdag erhöll han, på rekommendation av Anders Celsius (1701-1744), ett resestipendium för studier i London. För sina ”tekniska och medborgerliga förtjänster” utnämndes han till direktör för instrumentmakerierna i riket. År 1742 blev han ledamot av Vetenskapsakademien. Silvermedaljen till höger är Elsie Dahlbergs (1916-2005) medalj över Stiernhielm som ingår i serie ”Svenska Författare”, utgiven 1980. Stiernhielm har kallats ”den svenska skaldekonstens fader”, men har alltså även intresserat sig för mått, mål och vikt. Vid ett möte med Karl X Gustav i Göteborg 1658 lär han ha försök övertyga kungen om decimalsystemets förträfflighet och att måttsystemen borde göras om och standard-iseras. År 1666 blev han utsedd till generaldirektör över rikets mått-, mål- o viktväsen. Stiernhielm var dock alltför mycket före sin tid och det skulle dröja ytterligare 200 år innan decimalsystemet infördes.

Drottning Lovisa Ulrika

Publicerat av
Svara

Idag blev myntbloggandet lite försenat p.g.a. en krånglande plattskärm. Ibland är det nästan så att man tror att det finns en inbygg timer i ny kostbar elektronik – inställd på 13 månader. ;o)  Hur som haver är nu nya drivrutiner nedladdade och installerade … så får vi se hur länge det fungerar …

Den 18 augusti 1744 gifte sig den unga vackra preussiska prinses-san Lovisa Ulrika (1720-1782) med dåvarande svenske kronprinsen Adolf Fredrik (född 1710, kung 1751, död 1771) av Holstein-Gottorp. Lovisa Ulrika föddes i Berlin och dog på Svartsjö slott. Hon var syster till Fredrik den Store av Preussen (1740-1786) och kröntes 1751 till Sveriges drottning. Hon ansågs vacker, begåvad och kvick! – Carl Gustaf Tessin kallade henne ”Gudavett i änglabild”. Hon ägnade mycket tid åt sina kulturella och vetenskapliga intressen. År 1753 grundade hon Vitterhets-akademien och hon beskyddade Carl von Linné (1707-1778) under hela hans karriär.

Många myntsamlare känner säkert till hennes fantastiska myntskåp (ritade av arkitekten Carl Hårleman och tillverkade av mästersnickaren Lorenz Nordin) som fortfarande finns bevarade. Från början lär dessa faktiskt ha varit avsedda för en samling av fjärilar  – men vad är väl det mot vackra, historiska och intressanta numismatiska objekt i ädla metaller? ;o)   – Och myntsamlare, ja det var drottningen i allra högsta grad. Hon var förmodligen den kunglighet, jämte drottning Kristina (1632-54), som hade det allra största intresset för numismatik. 1746 köpte hon Carl Gustav Tessins (1695-1770) myntsamling … men hon betalade den inte … förrän nästan tio år senare. Köpeskillingen var hela 135.370 Daler KM (kopparmyntsräkning). Hjälp med att ordna och komplettera samlingen fick hon sedan av ämbetsmanen och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777).  – Som vid sidan av Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) nog får anses som en av galjonsfigurerna inom tidig svensk numismatik. Mer om det en annan gång.