Nedmonteringen av KMK …

Under museichef Eva Rambergs ledning har Kungliga Myntkabinettet mer och mer blivit Sveriges Ekonomiska Museum. Mynt, medaljer, numismatik och numismatiker har ignorerats och ersatts med diverse ekonomiska föredrag, riktade åt en helt annan publik. Nu har ”Sveriges Ekonomiska Museum” fått ekonomiska problem och Ramberg väljer då att flytta – inte på sig själv, utan på museet.

500_mt_1997-2När nya Myntkabinettet (KMK) invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 11 juni 1997, fanns Mynttidningen på plats för att göra ett reportage. Glädjen och förhoppningarna i myntbranschen var på topp och reportageresan resulterade i inte mindre än åtta sidor i Mynttidningen 2-1997. Omslaget inkluderat. – ”Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration”, illustrerat med mynt-, ögonblicks- och utställningsbilder – i fyrfärg! (någon som man inte var bortskämd med på den tiden).

Den fantastiskt fina utställning som då presenterades, och som såg likadan ut när jag var där i fjol (18 år senare), var till stora delar byggd av trion Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist. Att man konsulterade två kunniga mynthandlare var nog ingen slump. Internt hade man aldrig fixat det. Vid starten 1997 hette KMK:s chef Henrik Klackenberg, som dock redan efter något år övergav KMK för att bli statsheraldiker på Riksarkivet. Han ersattes då av Ian Wiséhn … som 15 år senare ertappades med att vara kleptoman. När detta nådde allmänheten hade Wiséhns ersättare, Eva Ramberg, redan varit KMK:s chef i ett år.

kmk_av_idagMed åren har vi dessvärre fått konstatera att Rambergs ointresse för numismatiken lett till att museet bytt inriktning och fjärmat sig från sina snart 450-åriga traditioner. Nu ägnar man sig i princip uteslutande åt ekonomi. På ett sätt naturligt, då Ramberg ju inte kan något om medaljkonst eller mynthistoria, men likväl väldigt trist för alla oss som brinner för numismatiken och besitter kunskapen om hur fantastiskt spännande och lärorik myntsamlarhobbyn verkligen är.

Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

I tisdagens Expressen läser vi bland annat: – ”Hyran är för hög, helt enkelt? – Vi har inte råd att utveckla vår verksamhet när vi har så stora fasta kostnader. Vi vill kunna utveckla vår verksamhet och vår personal för att kunna fullfölja vårt uppdrag.”

Skall det behöva ta 20 år för ”Sveriges Ekonomiska Museum” att bedöma sin hyresnivå? Utveckla vad då?? Ni kan/vill ju inget om numismatik, medaljkonst eller mynthistoria!?

Expressen fortsätter: ”Om beslutet verkställs och museet flyttar sker det med stor sannolikhet i samband med att det nuvarande hyresavtalet löper ut. Det är i december 2018. Än är det inte klart vart museet sedan kan tänkas flytta. – Vi har olika idéer, säger museichef Eva Ramberg och tillägger att det inte är tal om att flytta utanför Stockholm.”

Föreslår att ni flyttar in i Alingsås Museums lokaler. Dessa kan användas bättre än till fritidsgård (anrika Alströmerska Magasinet är i folkmun omdöpt till ”Bollibompahuset”). Dessutom finns redan lokal numismatisk expertis på ort och ställe. Välkomna! 😉

Svenskt sommarväder = numismatik!

Vad gör man när termometern har allt sjå i världen att passera 10 grader och regn- & hagelskurarna överskuggar det lilla solsken som då och då yppar sig? ”Den svenska sommaren” är i sanning kort, men som tur är finns ju numismatiken för några av oss.

20160811_154352_1024s

Varje gång ett spännande nyförvärv landar i brevlådan, börjar en ny upptäcktsresa. Det gäller att ”konsultera” de som kan veta något; minnet, den numismatiska litteraturen och numera även Google. I detta fall var en försäljning på Bonde-auktion nr 2, 2008 i ganska färskt minne, så det blev till att börja där. Jodå, den ridande Gustav Adolf i dimman avbildas som nr 7090 i Künker/Nordlinds katalog. Men detta exemplar skiljer sig från det ovan illustrerade genom att frånsidan, förutom Vasen, har en inskription: ”GESTIS INSIGNIA CONDECORAVIT”. Tack vare Google hittar jag dessutom översättningen till svenska: ”Genom sina bedrifter har han hedrat ättens vapen”.

DSCN3496-97_1024s

Fram med Bror Emil Hildebrands referensverk; ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75”. Mycket riktigt, min medalj har nr 234 i Hildebrand och Bondes dito nr 235. Av Hildebrand framgår också att det, förutom Bondes tennexemplar, finns ett ”originalexemplar” i silver av nr 235 samt ett försilvrat bronsexemplar av nr 234 i Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Med hänvisning till Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773”) anger Hildebrand under nr 234 att frånsidan till denna medalj, den med Vasen, är modellerad av ingen mindre än mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771). Hildebrand skriver: ”Gjuten af J. C. Hedlinger, som modellerat frånsidan, att förenas med frånsidan af den föregående.” Som föregående nummer tar Bror Emil upp en medalj som för mig framstår som en hybrid (av två åtsidor). Hildebrand verkar ha missat att åtsidan till Hild. 233 är identisk med Hild. 18. Den senare, ett tyskt arbete från 1630, har ursprungligen en frånsida med ett upprest lejon hållandes en bok (bibeln) och ett svärd, på marken en strålkrona samt två säckar med penningar. Omskriften lyder: PRIVATA RELINQVO PVBLICA DEFENDO = ”Jag lämnar det egna och försvarar det allmänna” och hyllar religionens försvarare. Diametern är Ø 49 mm, medan Hedlinger-medaljen mäter Ø 51 mm. Det förekommer även moderna kopior av Hild. 18.

GIIA_Hild_18-233-234-235_1024

Bilden ovan visar Hildebrand nr 18 (gjuten i guld och eftergraverad, 43,56 gram – 12 dukater), samt nr 233, 234 och 235 (alla tre i guld- eller bronsbemålat tenn). Notera att Hild. 18 uppenbarligen tillkommit under konungens levnad (1630), medan ”frånsidan” till Hild. 233, med konungen ridande i dimman, verkar vara postum (”konungens minne”).

Min nyinköpta medalj finns även upptagen i Felder (nr 36), tyvärr utan avbildning, och där dateras den till ca 1720. Den skulle alltså vara 90 år yngre än Hild. 18. Carl Reinhold Berch (se bild 1) skriver år 1773 (sidan 94, nr 37, noten) följande: ”Medailleuren Hedlinger kom at få ett aftryck, allenast af reversen; och modellerade i stället för hufwud, en Wase.”  Frågan är om Berch hade ”inside information” eller om han missuppfattat medaljens tillkomsthistoria p.g.a. att han 1773 känt till ”den äldre medaljen”, Hild. 233, och därmed dragit slutsatsen att den måste vara från 1600-talet? (äldre än 1720). Om vi istället antar att hybriden med ”två åtsidor” (endast känd som gjuten i oädel metall) är tillkommen efter 1720 … då är det sannolikt Hedlinger själv som gjort BÅDA sidor till Hildebrand 234/235. Den förra kanske som ett förarbete till den senare? ”Originalexemplaret” (som Bror Emil uttrycker det) i silver, skulle i så fall vara det enda kända av den färdiga medaljen – ett unikat. – Eller kan månne motivet med den ridande kungen vara hämtat från något annat än en medalj? – Typ en liten vacker silverdosa från exv. Augsburg …? Vem vet?

Semestertider …

När solen skiner och det är semestertider blir det dessvärre inte mycket bloggat. Och kanske inte så mycket mynt, medaljer eller övrig numismatik heller, om sanningen skall fram. Men är man på resa i vårt avlånga land är det givetvis tradition att stanna till så fort det finns minsta misstanke om ”antikviteter och loppisfynd”. I år blev det t.ex. en liten tur genom Småland till Öland – och tillbaka igen.

20160719_eketorp1

Förutom besök hos goda vänner och sedvanligt stopp i glasriket, blev det naturligtvis ett och annan stopp för historiska sevärdheter och loppisar/antikaffärer. Mest minnesvärt var fornborgen Eketorp på södra Öland och Kalmar slott. Båda rekommenderas varmt.

20160720_kalmar_slott1

Efter att ha återuppväckt ett gammalt intresse – i numismatikens periferi – nämligen gamla mått och vikter, har detta blivit lite av ett nytt samlarområde. Både spännande och lärorikt, jag lovar! Och är man på loppisrunda i Småland får man kanske räkna med att fylla bagaget med diverse fynd? För vem kan motstå ”småländska prislappar”…!? 😉

20160721_fynd

Drottning Margareta Leijonhufvud

Margareta Eriksdotter, Leijonhufvud (1516-1551), Gustav Vasas andra gemål och drottning av Sverige 1536-1551. I år är det 500 år sedan hon föddes och idag avtäcktes hennes bronsbyst av prinsessan Desirèe, friherrinnan Silfverschiöld, i Gräfsnäs slottspark. Bättre än så kan man väl inte fira Sveriges nationaldag.

Vi har satt ihop ett litet bildgalleri på vår FaceBook-sida. Håll till godo!

2IMG_8314a

Margareta var dotter till Erik Abrahamsson d.ä. (Leijonhufvud) och Ebba Eriksdotter (Vasa). Hon växte upp på Loholmen tillsammans med sina syskon Abraham, Birgitta, Anna, Sten och Märta. Margareta var endast fyra år när hennes far halshöggs på Stortorget i Stockholm under Stockholms blodbad 1520.

Den 1 oktober 1536 gifte sig Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) med Gustav Eriksson (Vasa) i Uppsala domkyrka. Lilla Margareta (endast 155 cm lång) var då 20 år gammal, medan kung Gustav var 40 år. Det sägs att Gustav fick syn på den sköna Margareta vid ett besök på Loholms slott (på den lilla ön Loholmen i sjön Anten, vid Gräfsnäs utanför Alingsås), men att hon blev så rädd för kungen att hon gömde sig i en kista på vinden.

Så här har hon beskrivits:  – ”Hennes ansikte voro utmärkt skönt, om än något magert och blekt, håret långt och ljust, ögonen blå och milda men allvarliga, näsan hög och välbildad, munnen liten och fin, hakan kluven. Godhet och förstånd, mildhet och majestät visade sig i hennes blick, tal och hela väsen, och vem som helst, som såg den sköna fröken Margareta, kände den varmaste tillgivenhet för henne. Dessutom var hon ett för husliga värv synnerligen väluppfostrat och dugligt fruntimmer”.

Under tretton års tid kom hon att föda sin make tio barn, varav två (den äldste och den yngste) så småningom kom att bli kungar; Johan III (1568-1592) och Karl IX (1599-1611). De övriga barnen var: Katarina (1539-1610), Cecilia (1540-1627), Magnus, hertig av Östergötland (1542-1595), två söner döda unga, Anna (1545-1610), Sofia (1547-1611) och Elisabet (1549-1597). Många av Europas kungahus har Margareta Leijonhufvud som stammoder, eftersom flera av hennes barn gifte in sig i olika kungasläkter.

IMG_8329a

Initiativtagare till Margareta-bysten är en annan Margareta, nämligen Anna Margaretha Alströmer, mera känd som AM Alströmer. Jodå, hon är släkt med självaste ”ur-alingsåsaren”, Jonas Alströmer (1685-1761). Under invigningsceremonin fick vi bland annat veta att detta var en (22 år!) gammal dröm som gick i uppfyllelse.

Skulptrören bakom verket är Britt-Marie Jern (född i Åmål 1950). Britt-Marie Jern utbildade sig på Hovedskous målarskola i Göteborg 1971-74 och på Valands konsthögskola i Göteborg 1974-79. Han hade sin första separatutställning på Galleri Aveny i Göteborg 1986. Hon arbetar som konstlärare vid Stenebyskolan i Dals-Långed.

Personligen tycker jag att såväl idé som utförande av Margareta-bysten i Gräfsnäs slottspark är alldeles lysande! Stort GRATTIS, tjejer! 🙂

Forskarbesök på KMK

Så där ja, då har man fått några dagars ledighet och hunnit smälta intrycken efter Stockholmsresan. Förutom ”födelsedagsfirande med överraskande goda vänner”, blev det bland annat fem timmars intensivfotografering på Kungliga Myntkabinettet. Jag tog närmare 750 bilder … med hjälpsam assistans från Ulrika Bornestaf och Cecilia von Heijne, som plockade fram Skötkonung-penningar på löpande band.

mapp_malmer_13-15

Ni som följer oss på FaceBook har ju redan fått lite rapportering från sejouren i kungliga hufvudstaden, men för övriga är detta senaste nytt. 😉

För hustrun var flygturen Landvetter – Arlanda resans höjdpunkt. – ”Examen i flygräddas förening” och första flygningen på över 10 år. Högsta betyg! Grattis och vart flyger vi härnäst? 😉  Väl nere på marken igen, tog vi expresståget in till centralen och taxi till Hilton. Gött! Semester! Var är baren? Jo, jag fyllde ju faktiskt år! … och skulle inte ”till jobbet på KMK” förrän kl. 10.00 på måndag.

20150510_baren_hilton_1200

I detta läge visste jag emellertid inte att tvenne gotlänningar och ett halvt dussin ”stockholmare” satt utplacerade som små överraskningar i såväl hotellbaren som på restaurangen lite senare på aftonen. Det blev en kanonlyckad kväll … utan minsta tanke på morgondagen … 😉

20150510_efter_krogen_1200

Måndag morgon. Frukost och strålande väder. Klockan 10.00 tog Caroline Petersson emot i entrén på Kungliga Myntkabinettet. Uppe på 4:e våning togs jag sedan emot av Cecilia von Heijne och Ulrika Bornestaf som skulle hjälpa till med att plocka fram samlingarnas alla Olof-mynt, av CRUX-typ eller ingående i kedja 1, för fotografering.

20150511_fotografering_kmk_1200

Efter att ha riggat upp nyinköpt Nikon-kamera (1.190 kr på NetonNet), led-belysning (20 kr på Harald Nyborg) samt ”svartlåda” i form av en matlåda (20 kr på Ö&B), var det dags att sätta igång. Nu skulle det snart visa sig om det var ett misstag att välja bort den där systemkameran för 38.000 kr, eller ej …?

olof_montage_1200

Cecilia tog första passet och gick och hämtade den första myntbrickan i valvet. Först myntet, fota båda sidor (ett par gånger, för säkerhet skull), därefter beskrivningsetiketten med inventarienummer, vikt etc. Nästa! o.s.v. Vi fick ganska snart igång ett bra samarbete och första brickan avverkades på en dryg timme. One down, five to go. Efter tre brickor tog Ulrika över. Hon hade redan lunchat och jag kände inte att jag behövde äta mer … efter gårdagens utsvävningar. Dessutom var ryggen fortfarande ganska okej, så vi körde på. Och klockan 15.00 var det klart!

Tillbaka till hotellet för att ta igen sig lite … efter vikingamynt på KMK skulle det nämligen bli vikingamat, på AIFUR Krog & Bar på Västerlånggatan …

Vad man samlar på sig ….

Trodde ni att jag hade slutat skriva? – Nä då, snarare tvärtom. Har faktiskt aldrig skrivit så mycket som jag gjort den senaste tiden. Dessvärre har myntbloggen blivit lidande av mitt återuppväckta intresse för Olof Skötkonung och Sveriges första mynt. Tiden räcker helt enkelt inte till. Men som det ser ut just nu, blir det en hel del (spännande!) läsning när det väl är färdigt … om än inte i bloggform. Det blir av allt att döma en bok!

Området är ingalunda nytt för mig, men ett trevligt nyförvärv fick mig att leta fram mina gamla anteckningar och spinna vidare på dessa. Har i detta sammanhang återigen fått bevis för att jag är en riktig samlare. Och då inte bara av mynt och medaljer. Det ligger lappar och anteckningar i var och varannan bok. Mitt exemplar av Malmer 1989 ”väger bly” efter 25 år av blyertsanteckningar. 😉 Högvis med nedklottrade artikelutskrifter och ett synnerligen splittrat bildarkiv. Lägg därtill alla ouppackade flyttlådor sedan flytten 2007 och bilden av mycket jobb börjar kanske klarna. Det är inte klokt vad man samlar på sig!

Men idag fick jag i alla fall, efter mycket om och men, äntligen kontakt med Kungliga Myntkabinettet, KMK, i Stockholm. Så nu återstår bara att se om det fortfarande finns någon där som är intresserad av numismatik. Att det skall behöva ta en månad? att få fram lite bilder, lät ju inte speciellt kul, men vi får väl avvakta och se. Hoppas bara inte att de blir sura p.g.a. att jag påvisar felaktigheter i ”Den svenska mynthistorien”. Man måste väl vara uppmuntrande och tacksam för nya rön …? 😉

Knut den Helige?

God fortsättning på 2015! Hoppas ni är utvilade nu efter helger och långledighet. Själv är jag fortfarande mätt! 😉 Hur som haver har det blivit hög tid att inleda mynt-bloggandet för anno domini MMXV. Och eftersom denna dag påbjuder att man skall kasta ut granen – Tjugondag Knut kastas granen ut– tänkte jag mjukstarta med en myntliknade rund och graverad tingest – med anknytning till dagens namn; Knut.

Som myntsamlare kommer man då och då i kontakt med föremål i ”numismatikens periferi”. Objekt som egentligen inte passar in i samlingen, men som ändå är så pass spännande att det blir kvar i ”kuriosalådan”. – Åtminstone tills de hunnit bli ordentligt utforskade. Sigillstampen nedan till vänster är ett sådant objekt.

Inskriptionen lyder: + S’ THRVGOTI PRESBITERI = Sigillum Trugot Presbiteri. Motivet är en framvänd bröstbild av en krönt kung (helgonkung?). Materialet är brons och diametern Ø 34 mm. Proveniensen är en gammal myntsamling från Jönköpingstrakten. Har inte ägnat den så mycket tid sedan jag visade upp den för Lars O. Lagerqvist (f.d. chef för Kungl. Myntkabinetten) och Henrik Klackenberg (statsheraldiker) för många herrans år sedan, men för ett par år sedan fick jag ett ryck och tillskrev Dick Harrison (professor i historia vid Lunds universitet). Dessvärre kände ingen av dessa belästa herrar till någon präst/kanik med namnet ”Thrugoti”.

Det finns något danskklingande över Trugot och min första teori att motivet skulle kunna föreställa Knut den Helige? – hade de inget att erinra om. Klackenberg daterade den till ”högmedeltid”, något som förefaller stämma med sigillformen på 1200-talets mitt. Någon passande prälle har jag dock inte kunnat finna.

Av en ren tillfällighet snubblade jag nyligen över en tecknad avbildning av staden Revals sigill från 1340-talet (till höger på bildkollaget ovan). Den framvända kungabilden som kröner skölden fick mig genast att tänka på min gamla sigillstamp. Och efter lite googlande fann jag en viss biskop i just Reval (nuvarande Tallinn i Estland) vid namn Thrugot (1260/63-1279) … som såvitt jag förstår tidigare varit kanik(!) i Roskilde, innan han blev utnämnd till biskop av Reval av självaste påven Urban IV (född Jacques Pantaléon ca 1195 i Troyes, Frankrike, påve 1261-1264).

Så frågan är nu OM det verkligen kan vara denne ”Thrugot av Roskilde” som en gång haft detta sigill med en framvänd helgonkung? Om uti fall att, detta nu skulle vara fallet, är det kanske inte? Knut den Helige (ca 1040-1086) som avbildas, utan hans brorson Knut Lavard (ca 1095-1131). Den senare blev nämligen helgon-förklarad (1169) tack vara sin son, Valdemar den Store (1131-1182) … vars son, Valdemar Sejr (1170-1241), enligt legenden skall ha fått dannebrogen (Danmarks flagga) från skyarna under slaget vid Lindanäs, alldeles nära just Reval, den 15 juni år 1219. – Det börjar bli spännande!

Nu håller jag tummarna för att läsekretsen kan vederlägga eller utveckla denna smått fantastiska? historia till oanade höjder … 😉

”Harald Blåtands platta”…

Den har kallats ”mynt”, ”medalj”, ”föremålet”, ”plaketten”, ”plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. 😉

Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
– ”Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … ”Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … ”Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en  länk till utredningen.

Har med stort intresse läst Rosborns ”utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: ”Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.

Det som kallas ”proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): – ”I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ’fynd’ som kom från samma källa som ’föremålet’. I samma skrin där ’föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två ”mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast 😉 att de har samma fyndhistoria.

Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta ”nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat ”konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att ”plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på ”Harald Blåtand plattan”. Varför?

Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …

Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson ”Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? 😉

– ”Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att ”plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.

Den mest berättigade frågan i hela ”utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som ”någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det ”defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: – ”I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på ”ett 1000-årigt föremål”. 😉

Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.

Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … 😉

*  Angående ”plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.