Kategoriarkiv: Ekonomi

Att räkna med pengar

Publicerat av
1

Idag använder många miniräknare, men hur bar man sig åt exempelvis på 1500-talet? Kunde man addera, subtrahera, multiplicera och dividera stora tal även då?
– Ja visst kunde man det! Man hade ju räknepenningar och abacus / abakus d.v.s. ett räknebräde – föregångaren till kulramen och räknesnurror typ Original-Odhner).

En räknepenning är varken ett mynt eller en medalj och anger inte något visst värde som t.ex. en pollett. Den är endast en präglad myntliknande metallbit och ett tekniskt hjälpmedel vid s.k. ”räkning på linje”.

Så skriver Gunnar Holst i inledningen av sin skrift: Räknepenningar – Ursprung, användning, utförande, Numismatiska Litteratur-sällskapet i Göteborg 1975. I denna trevliga lilla publikation får vi bl.a. lära oss hur man med hjälp av räknepenningar och bräde kunde utföra ganska komplicerade matematiska uträkningar – exv. vid affärstransaktioner. Bilden ovan visar en anonym räknepenning (s.k. skolräknepenning) tillskriven Hans Krauwinckel d.ä. (mästare 1562, död 1586) präglad i s.k. fickvalsverk i Nürnberg i Tyskland. Till höger en illustration (träsnitt) från boken Jacob Köbel’s Arithmetic, tryckt i Augsburg 1514.

Vid utgrävningarna i och kring Gräfsnäs slottsruin på 1930-talet hittade man bl.a. en räknepenning som numismatikern och musei-mannen Nils Ludvig Rasmusson (1904-1973) beskrev så här:
”Räknepeng av brons. Från Nürnberg. På ena sidan präglingen: Pallas, Iuno, Venus. På andra sidan: Pax et Foel Temp. Årtal 1589. N:r 876 i fyndförteckningen. Pengen hittad i ruta d 8. Den låg på stenkanten, strax söder om norra ekonomibyggnadens södra grundmur. Pengen låg 56 cm under nollpunkten”.

Myntfynden från Gräfsnäs finns dels magasinerade på Kungliga Myntkabinettet i Stockholm och dels på Vänersborgs Museum. Dessvärre har man lyckats slarva bort nämnda räknepenning, så det enda som finns kvar är Rasmussons anteckningar. Men eftersom jag tyckte att vi borde ha en dylik att visa upp här i Gräfsnäs, sökte jag ”med ljus och lyckta” i drygt ett års tid efter denna lilla slant … som jag till slut lyckades hitta och förvärva i Frankrike!  – Internet är fantastiskt!  ;o)

De tre gracerna på penningen är hämtade från den romerska mytologin; VENUS, som vid fötterna har en lite Amor med pilbåge, MINERVA (Pallas Athena) avbildas med spjut och sköld, medan JUNO framhävs med påfågel och gökspira. Frånsidans(?) omskrift lyder PAX ET FOEL[ICITAS] TEMP[ORUM], samt årtalet med romerska siffror MDLXXXIX = 1589 … vilket så vitt jag förstår betyder något i stil med: ”Fredens och lyckans tid”. Motivet är ett handslag framför en caduceus (Kaducé, Merkurisstav – symbol för fred och handel) mellan två ymnighetshorn.

Räknepenningen med de tre gudinnorna är präglad av Hans Krauwinckel d.y. i s.k. fickvalsverk i Nürnberg 1589. Han var brorson till den äldre Hans Krauwinckel och blev mästare efter dennes död 1586. ”Hans II” var en av de mest produktiva tillverkarna av räknepenningar i Nürnberg och hade filialer både i Paris och Amsterdam. Just denna räknepeng kan faktiskt var tillverkad för den franska marknaden. Fransk litteratur listar den under Lorraine (Lothringen i nordöstra Frankrike på gränsen till Tyskland).

Det vore kul att forska vidare, dels för att bättre förstå symboliken och sammanhanget och dels för att försöka klura ut hur en dylik hamnat vid Gräfsnäs slott? Kan månne ”Grev Ebba” (Ebba Månsdotter Lilliehöök af Kolbäck) eller någon av sönerna Axel Stensson, Leijonhufvud (1554-1619) eller Mauritz Stensson, Leijonhufvud (1559-1607) varit inblandad? Alla hade de kontakter i norra Tyskland.  – Eller är det kanske någon långväga handelsman som råkat tappa bort sin ”jeton” eller ”rechenpfennig”…?

Härav styrka och säkerhet?

Publicerat av
2

Idag toppar Svenska Dagbladets nätupplaga med rubriken: ”Bankomater kan stå tomma i två veckor”. Och samtidigt kan vi läsa att ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen”. Det hela handlar om Panaxias konkurs och dess följder.  – Men kan man lita på Riksbankens pengar – eller bankernas penninghantering – nu för tiden?

Sveriges Riksbank är världens äldsta centralbank, grundad 1668. Riksbankens motto är så gammalt att det är skrivet på latin: ”Hinc robur et securitas” – d.v.s. ”Härav styrka och säkerhet” på svenska.

Wikipedia: ”Alla sedlar från 1890-talet och fram till och med 1963 års sedelserie har devisen. Mellan 1963 och 1986 var det bara hundralappen och tusenlappen som hade devisen. Numera är det endast femhundra-lappen och detta i form av mikro-skrift. Syftet med devisen är att inge förtroende för de pengar Riksbanken tryckt. Riksbanken är den yttersta garanten för dessa pengars värde”.

Men har pengarna egentligen något värde när man inte längre kan sätta in dem på banken? – eller ens få ut dem i bankomaten? För att ytterligare krångla till det för sina kunder och försöka undvika kontanter har ”den svenska bankkartellen” kommit överens om att helt enkelt ändra EU-direktivet om misstänkt penningtvätt från belopp över EURO 15.000:- (= ca SEK 133.000:-) … till SEK 15.000:- !? Jämför detta med vår högsta sedelvalör: 10.000 Kronor 1939, vars köpkraft motsvaras av SEK 269.470:- i dagens SEKiner. Med några sådana i bröstfickan kunde man säkert ha rätt skoj. ;o)

Sveriges första sparbank öppna-de år 1820 i Göteborg. För 80 år sedan fanns det närmare 500 spar-banker + nästan 800 ”jordbruks-kassor” i Sverige. Idag saknar drygt 80% … ja, just det, 80%!! … av Swedbank / Sparbankerna insättningsautomater för både mynt och sedlar. Du kan alltså räkna med att besöka fyra olika Swedbankkontor UTAN att hitta ett som ”jobbar med pengar”!? Swedbank säger själva att man har 4.000.000 privatkunder + 264.000 företagskunder.
I Sveriges tio största städer (med en befolkning på drygt 2,7 miljoner) har Swedbank 8 (åtta) kontor med insättningsautomater. Allt som saknas är egentligen en skylt på entrédörren med texten:  ”Kundjävlar – far åt h-vete!”  ;o)

I SvD:s artikel ”Bankernas snålhet har bäddat för skandalen” kan vi bl.a. läsa:
– ”Under det förra århundradet var kontantförsörjningen något som var samhällets, Riksbankens och bankernas ansvar. Sedan dess har det hänt mycket. I dag ägnar sig Riksbanken i princip bara åt nyproduktion, slutförvaring och makulatur av sedlar och mynt. All hantering av kontanter mellan butikskassor och plånböcker sköts i huvudsak av tre företag: Nokas, Loomis och Panaxia (i konkurs)”. *

– ”Allt detta vore gott och väl om det inte hade varit för att den ena ändan av kedjan har bestämt sig för att flytta kostnaderna för kontanthanteringen till den andra ändan. Enkelt uttryckt: en kartell av banker sänker sina egna kostnader och det blir handeln (läs konsumenterna) som får betala”.

* Konkurs = Bankrutt = Banco Rotto … det vill säga italienska för växlarens / bankirens ruttna / sönderslagna bänk / bord.

Bankerna skyller på säkerhetsrisker (som då istället drabbar privatpersoner) när man gör allt för att jävlas med kontantkunderna. I själva verket är det naturligtvis ekonomi som styr. Bankerna tjänar helt enkelt mera pengar om vi sitter hemma vid datorn och (mot en avgift!) gör deras jobb! Och varje gång vi handlar med betal-/kreditkort tickar det in nya sköna pengar till bankerna – som vi får betala genom högre konsumentpriser och diverse kortavgifter. Bankerna vill helt enkelt inte ha med Riksbankens pengar att göra. För ju fler de ”kan lura” att använda kort och internetbank, desto mer tjänar de.

Av Swedbank / Sparbankernas 312 kontor har följande 62 kontor (19,9%) insättningsautomater för både mynt och sedlar. (Hur många av dessa som fungerar är emellertid osäkert … 50%?):
Alingsås (Sparbanken Alingsås), Bollnäs, Borlänge, Bromölla (Ivetofta Sparbank), Eskilstuna (Sparbanken Rekarne), Falkenbergs Sparbank, Falun, Flen (Sörmlands Sparbank), Gamleby (Tjustbygdens Sparbank), Gråbo (Sparbanken Alingsås), Gävle (Nygatan), Göteborg (Heden), Halmstad, Haninge, Helsingborg (Järnvägsgatan), Herrljunga (Sparbanken Alingsås), Hässleholm (Sparbanken 1826), Järna, Kalmar, Karlskrona, Katrineholm (Sörmlands Sparbank), Kisa (Kindra-Ydre Sparbank), Kristianstad (Sparbanken 1826), Landskrona, Leksands Sparbank, Lidköping (Sparbanken Lidköping), Linköping (Storgatan), Luleå, Lyckeby, Malmköping (Sörmlands Sparbank), Märsta, Norrtälje (Roslagens Sparbank), Nykvarn, Nyköping (Sörmlands Sparbank), Nynäshamn, Olofström (Sparbanken 1826), Oskarshamn, Oxelösund (Sörmlands Sparbank), Rimforsa (Kinda-Ydre Sparbank), Ronneby, Sala Sparbank, Sandviken (Hyttgatan), Skellefteå, Sollebrunn (Sparbanken Alingsås), Stockholm (Rålambsvägen), Sundsvall, Söderhamn, Torshälla (Sparbanken Rekarne), Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla, Umeå (Västra Rådhusgatan), Uppsala (Gränby centrum + Stora torget), Vingåker (Sörmlands Sparbank), Vårgårda (Sparbanken Alingsås), Värnamo, Västerås (Vasagatan), Västervik (Tjustbygdens Sparbank), Växjö, Åhus (Sparbanken 1826), Östersund (Prästgatan).

Statschefen eller midsommarstången?

Publicerat av
Svara

Idag har Aftonbladet en helsida med rubriken ”Gammalt pynt – på nya mynt”. Numismatiker som händelsevis läser denna artikel får en bra inblick i hur svårt det där med numismatik verkligen är. Det får tydligen plats ganska många faktafel på en helsida. Redan i inledningen anar man nivån:  – ”Säga vad man vill om gamle kung Knösus”. ;o))  I samma tidning läste jag för övrigt häromveckan en artikel där man konsekvent (tre gånger) skrev ”aktion” när man menade ”auktion”!? – Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningen nu för tiden?

Nåja, Krösus var i alla fall inte först med att prägla mynt, som påstås i artikeln. Däremot var han först med att utge separata guld- och silver-mynt, som var mycket mera praktiska än de tidigare mynten av elektrum (en naturligt förekommande blandning av guld och silver). Eftersom nutidsmänniskan i allmänhet inte längre förstår begreppet värdemynt, så är det kanske inte så konstigt att man inte heller förstår företeelsen plåtmynt? – Men det går ju bra att raljera även över sådant man inte förstår. ;o)  Möjligen kunde man kostat på sig en något lite djupare research och sluppit dumstruten för påståendet att ”de första svenska mynten var av brons”? Egentligen borde väl alla veta att SILVER är myntmetallen framför alla andra – genom alla tider. Att Gustav III skulle ha infört riksdalern och att denna mot-svarar ”vår tids krona” är naturligtvis också galet. Dalern infördes av Gustav Vasa 1534 och kallas fr.o.m. 1604 för riksdaler för att särskilja den från ”en svensk daler” – som alltid var fyra mark. 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar. Riksdalern var ett internationellt mynt och de inhemska valörerna mark och öre hade en flytande växelkurs gentemot denna.

Och när kronan kom, först i form av guldmynt och sedlar 1873, och från 1875 som enkronorsmynt, så motsvarade denna INTE en dylik riksdaler – utan 1/4 Riksdaler Specie. En Gustav III-riksdaler är i princip av samma format som ovan illustrerade Svartsjö-daler, då den hade en vikt på 29,25 gram och en halt på 878/1000 silver. Enkronan vägde 1875-1942 en fjärdedel så mycket; 7,5 gram 800/1000 silver.

Åren 1875-1907 var det Lea Ahlborn och Adolf Lindberg som stod för porträtten på Oskar II:s enkronor. Den sistnämnde gjorde också det porträtt av Gustav V som användes 1910-42, medan hans son, Erik Lindberg gjorde det efterföljande. Mitt under räkenskapsåret 1942 ändrade man både design, silverhalt och vikt på enkronan, som fram till 1968 innehöll 40% silver. Sistnämnda år och fram till våra dagar är enkronorna gjorda av 7 gram ”silvrig” kopparnickel. Fr.o.m. 1969 inte ett uns silver alltså.

1952 var det dags för en ny design på kronan. Den numis-matiskt intresserade Gustav VI Adolf (som samlade antika grekiska mynt) avporträtterades nu på ett stiliserat vis av en glaskonstnär! – Edvin  Öhrström. Både detta porträtt och 1976 års dito av Lars Englund, var ganska omdebatt-erade på sin tid. Smaken är som bekant som baken och alla kan inte gilla allt och alla här i världen. Kronans format har dock varit i stort sett detsamma i 140 år – Ø 25 mm och 7,0-7,5 gram. 1875 års enkrona är alltså inte så olik de vi lägger på parkerings-automaten idag. Och alla årgångarna är faktiskt gällande! Enkronorna som utges 2016 (med årtalet 2015?) avviker ifrån detta genom att de blir kopparfärgade, mindre (Ø 19,5 mm och 3,6 gram), magnetiska (pläterat stål) samt … rostiga och mer kortlivade. ;o)

Sveriges första porträttmynt kom redan 1522, när Gustav Eriksson av ätten Vasa, fortfarande var riksföreståndare. Detta liksom de från 1534, när Gustav Vasa hade blivit kung, är kanske inga konstnärliga mästerverk, men 1536 blir det bättre och 1542-50 utkommer de berömda s.k. Svartsjö-dalrarna – härliga små renässansskulpturer av mästaren Ulrich von Nürnberg – sannolikt efter Jakob Binks förlaga. (Mera om detta finns att läsa i Antikören auktionskatalog 10, 1991, s. 22-25 samt i SNT 6-1999, s. 133).  För en liten inblick i hur Sveriges kungar och drottningar har porträtterats på våra kära slantar kan jag rekommendera denna exposé genom 400 år av Sveriges mest spridda porträtt- & miniatyrkonst.  – Vilken är din favorit …?

Online-versionen av ”Aftonblaskan” uppmärksammar idag Republikanska Föreningen och deras ”förslag” angående de nya mynten. Inom detta sällskap tycker man inte om kungar, men kan likväl acceptera andra traditioner – såsom midsommarstången t.ex.

– Det är inte många som dagligen tänker på Carl Gustaf Bernadotte, men hans ansikte möter oss på mynten. Riksbanken vill nu att även den nya tvåkronan ska prydas av kungens porträtt. Monarkin är en rest från en fördemokratisk tid och många vill avskaffa den. Motiven på mynten borde vara något som symboliserar hela landet, säger Republikanska föreningens ordförande Peter Althin.

Kom genast att tänka på ”en spik i foten” – och Franska Revolutionen. Efter att franska revolutionen inletts 1789 hade man kvar kung Ludvig XVI:s huvud på mynten – tills han blev av med det 1793. Republikanska Föreningen får väl hålla tummarna för ett liknande senario i Sverige om man vill se en midsommarstång (fallossymbol?) istället för statschefen på mynten i framtiden. Tills dess får vi nog följa den tradition som skapades av Gustav Vasa för snart 500 år sedan. Att en Kristdemokrat som Peter Althin vill se ”en lång upprest stång, försedd med två stora kulor, nerborrad i en våt ängsmark”  365 dagar om året på våra mynt, känns ganska märkligt. Men detsamma kan man naturligtvis tycka om mycket annat som han representerar.  ;o)

1 Krona = 2 Öre Järn

Publicerat av
Svara

Idag släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten som skall introduceras 2015. Det blev återigen konstnären Ernst Nordin som anförtroddes myntens design. Förutom en ny ”1 ENKRONA” och ett nytt mynt i valören ”5 KRONOR” kommer TVÅKRONAN tillbaka!     Ja, tillbaka och tillbaka – den gäller faktiskt än idag och har så gjort sedan 1876. Men kommer man dragandes med en hög tvåkronor, av typen som inte gått till smält (läs: 1968-1971), så skrynklar både butiks- och bankpersonal på näsan. – En tvåkrona!? – Vad är det? sade en ”bankman”.  ;o)

Med tanke på att dagens pengar har stora likheter med leksakspengar är det kanske inte så konstigt att både myntens format och metallinnehåll krymper. Den nya enkronan liknar formatmässigt mest en gammal järntvåöring från krigsåren 1917-19 och 1942-50, då det ansågs för kostsamt att använda den normala kopparlegeringen (1874-1971). Och den nya femkronan blir faktiskt mindre än en gammal femöring (knappt 4 öre om man så vill). – Tänk för hundra år sedan, då det fanns 20-kronors guldmynt. Då kunde man gå på banken och växla till sig 1.000 stycken 2-öringar för ETT MYNT!  ;o)

  • 1 Krona 2015 = Ø 19,50 mm. 3,60 gram. Kopparpläterat stål.
  • 2 Kronor 2015 = Ø 22,50 mm. 4,80 gram. Kopparpläterat stål.
  • 5 Kronor 2015 = Ø 23,75 mm. 6,10 gram. Cu 89%, Al 5%, Zn 5%, Sn 1%.

Riksbankens uttryck ”Nordic Gold” låter ju väldigt fint, men har alltså inget med myntens värde eller köpkraft att göra – det är och förblir en liten kopparpeng (Cu 89%).

Det nya kungaporträttet är som sagt signerat Ernst Nordin  (född 1934). På den nya myntserien har han dessutom satt sin signatur EN, inte bara på porträttet som brukligt är, utan även på femkronans monogram. Temat för de nya mynten sägs vara ”Sol, vind och vatten”, något som känns igen från en Ted Gärdestad-låt anno 1973. Varför man förser de lägsta valörerna med porträtt, medan femman återigen får en ”pollett-design”, är en gåta. Det omvända hade varit normalt. Med kronmyntreformen 1873 fick vi tre porträttlösa bronsmynt (1, 2 och 5 öre), tre porträttlösa silvermynt (10, 25 och 50 öre), två porträttmynt i silver (1 och 2 kronor) samt tre porträttmynt i guld (5, 10 och 20 kronor). Praxis har i alla tider varit att endast de högsta valörerna förses med porträtt, nu verkar man tänka tvärtom.

I dagens Göteborgs-Posten (G-P) får de nya mynten ”tummen upp” av mina kollegor (och gamla kunder!) i Göteborg, Gunnar Bengtsson och Thomas Hernqvist.     – Jag har sett värre porträtt av kungen, säger Gunnar.         – Jag tycker de nya mynten med folkliga motiv ser helt okej ut, säger Thomas. På frågan: Vad kommer folk att säga när mynten grävs upp om 10 000 år? … svarar man:  – Att de ser intressanta ut, solen har ju länge funnits som symbol, ändå från inkatiden. Min personliga reflektion är dock att man knappast kommer ”gräva upp” några ”1 ENKRONA 2015” eller ”2 KRONOR 2015” ens om 1.000 år … för då har de med största sannolikhet rostat sönder för länge sedan. ;o)

Guldpeng för $7,590,000!?

Publicerat av
Svara

Idag kan vi läsa i Daily Mail om ännu en vända i följetongen om den famösa amerikanska guldpengen från 1933 – Saint-Gaudens Double Eagle 1933. Myntet som präglades i 445.500 exemplar, men aldrig gavs ut. Ändå kom några få exemplar på mystiska vägar ut från myntverket i Philadelphia. Dessa mynt har sedan ”jagats med blåslampa” av de amerikanska myndigheterna. År 2002 sålde Sotheby’s det exemplar som tillhört myntsamlaren Kung Farouk av Egypten (och en gång i tiden, av misstag, beviljats exportlicens) … för fantastiska $7,590,000.00. Världens dyraste mynt. Året därpå hittades ytterligare tio exemplar när ett ärvt kassaskåp öppnades. När mynten lämnades in för äkthetsanalys beslagtogs de av myndigheterna. Sedan dess har den ena rättsprocessen avlöst den andra.

Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt (1858-1919) gav den välkände skulptören Augustus Saint-Gaudens (1848-1907) i uppgift att designa om den, som Teddy tyckte, tråkiga amerikanska myntserien. Den nya 20-dollarn (Double Eagle) kallades därför ”Saint-Gaudens Double Eagle”, efter gravören. Mynttypen präglades 1907-1933, men det sista årtalet kom alltså aldrig ut i cirkulation. Den ”tråkiga” föregångaren, som kort och gott brukar kallas ”Double Eagle” (ibland med tillägget ”Coronet Head”), präglades 1849-1907 … och är ett av det mest förfalskade guldmynten i världen. Även förfalskningarna innehåller guld – men inte 90% (21,6K) som de äkta mynten, utan oftast endast 14K (58%). Därför skall man se upp när man köper ”bullion-mynt” av okända (exv. på Tradera). Många gånger får man kanske inte vad man betalar för. Skillnaden mellan en äkta och en falsk är bortåt 11 gram finguld, vilket idag motsvarar nästan 4.000 kr. Förfalskningarna avslöjas bland annat genom att prägeln inte är lika vass som på äkta mynt. Kopiorna har diffusa och oskarpa detaljer – trots att de många gånger saknar sligage. Vikten kan också skilja. Ofta väger de falska faktiskt lite för mycket (rätt vikt: 33,436 gram). Och p.g.a. att guldhalten (och densiteten) är för låg har falskmyntarna tvingats göra ”mynten” lite tjockare än originalen. Bästa ”försäkringen” är naturligtvis att handla av de som vet vad de säljer, men detta var i alla fall några tips på vägen – för ”fyndjägarna”.  ;o)

När Sverige hade eget myntverk

Publicerat av
3

Nyhetsgooglade på ”mynt” och hittade då gårdagens ledare i Eskilstuna Kuriren (av alla tidningar), med titeln: ”En uppfinning som gick snett”. En väldigt, väldigt förenklad historiebeskrivning – men ändå väl värd att läsa och begrunda.

Eskilstuna är ju för övrigt ”en f.d. svensk myntort” (något som Wikipedia missat). Avesta präglade sitt sista mynt 1831 och sedan dess har Stockholm varit Sveriges enda myntort – fram till 1974. Från och med juni månad 1974 och fram till 2007 präglades dock Sveriges mynt vid Myntverket i Eskilstuna. Men redan 2001 tyckte Sveriges Riksbank (Världens äldsta centralbank med anor sedan 1668 – men idag tämligen historielösa) att det var en bra idé (!?) att ”sälja ut” mynt-tillverkningen till ett bolag i Finland vid namn Rahapaja Oy. Sedan 2008 präglas ”Sveriges mynt” av Rahapaja Oy i Finland. Den 1 juni 2011 lade detta bolag ner verksamheten i Eskilstuna, Myntverket AB, helt och hållet. Och Sverige är alltså numera en ”bananrepublik” utan eget myntverk. Så att man 2009 kommer på den märkliga idén att utge ett minnesmynt för att ”fira” 200-årsminnet av det förlorade Finland 1809, är väl inget att höja på ögonbrynen för?  – Lika lite som att man (läs: Sveriges Riksbank) passade på att sälja ut 60 ton av Sveriges guldreserv strax innan guldets fantastiska uppgång började. Lite historiskt perspektiv kanske inte hade varit så dumt att ha ibland?

I fredags fick jag hem en silver-medalj med inskriptionen: Myntverket Eskilstuna. – Inköpt av en handlarkollega tillika bloggare, Werner Stensgård i Strängnäs. Jag har väl någonstans mellan 3.000 och 4.000 medaljer i lager – men denna hade jag faktiskt aldrig tidigare stött på. Förundras ständigt över att det hela tiden dyker upp ”nyheter” inom detta område som man, trots idogt letande, aldrig sett förut. Spännade och lärorikt! Det var egentligen frånsidans ”mynttillverkningstema” som intresserade mig, men nu måste jag naturligtvis försöka finna skulptören bakom signaturen ”SP”…? – Kanske någon läsare vet?

Det ena brukar ge det andra och ”allt” hänger ihop – inom numismatiken. Så när jag ändå skulle fotografera mitt nyförvärv i Eskilstuna-genren, passade jag även på att plåta ett par andra medaljer (jetonger) som tillkommit i den veva Myntverket flyttade från Stockholm till Eskilstuna. Båda är, så vitt jag vet, graverade av Leo Holmgren och präglade på samma ämnen som jubileumstian 1972. – Den som slogs i fantastiska 2.000.000 exemplar! – Och vars distribution (löst skramlande i säckar) fick svidande kritik på sin tid. Medaljerna är således av silver 830/1000, Ø 32 mm, 18,07 gram (finvikt 15 gram).

Spegel, spegel på väggen där

Publicerat av
Svara

Det stora flertalet av oss myntsamlare (men inte alla) eftersträvar mynt och medaljer i så hög kvalitet som möjligt. Majoriteten bestämmer! – och genom tillgång och efterfrågan sätts priserna. Ett riktigt vackert exemplar av Sveriges första enkrona – anno 1875 – kan t.ex. kosta 10.000 kr, medan ett ”likadant” i normalslitet skick kanske endast kostar 25 kr. Det kan alltså vara mycket stora prisskillnader på ”samma mynt” i olika kvalitéer. Och allra störst är skillnaderna i toppen av den graderingsskala (eller snarare skalorna) som brukar användas initierade myntsamlare emellan.

På auktionssajten Tradera är det dock sällan man ser till dessa kvalitetsbeteckningar. Och det har säkert sina randiga skäl och rutiga orsaker. Många (majoriteten?) av Tradera-säljarna (och även köparna!) har nämligen ingen aning om hur man klassar mynt och vad som höjer resp. sänker ett mynts ekonomiska värde. En del säljare har dock förstått att begrepp som ”spegel”, ”lyxexemplar” och ”sällsynt/rare” kan höja värdet på ett mynt – och därför skriver de så på ALLA sina mynt, oavsett hur det ser ut eller hur sällsynta de är. ;o)

Man måste alltid vara ”källkritisk” – speciellt på nätet, där man ofta inte vet vem som ligger bakom ett påstående. Och kan man ingenting själv, skall man naturligtvis INTE lita på någon som kan precis lika lite. Det bästa är om man själv tar reda på fakta, men om detta inte går, så vänder man sig förslagsvis till någon som kan.

Ett av de mest missförstådda numismatiska begreppen på Tradera är ”spegel”, vilket är ganska märkligt. Det är naturligtvis i grunden mänskligt att övervärdera sina egna mynt, men att skilja på ”spegelglans” och ”stämpelglans” borde vär egentligen inte vara så svårt? Ett spegelglans-mynt kan man ju spegla sig i – det hörs ju på namnet. Botten-ytorna (fälten) skall vara så spegelblanka att man kan läsa tidningen i dem! (om man nu kan läsa spegelvänt?). ;o)

I engelskspråkiga länder kallar man det för ”proof” och i Tyskland för ”polierte platte”. Skall vi vara riktigt noga(?) så finns det egentligen inga ”riktiga speglar” bland de svenska mynten. Detta är nämligen en mycket speciell präglingstekning som involverar både polerade stampar, polerade myntämnen och en omsorgsfull prägling med talrika slag. Och något sådant har mig veterligen aldrig skett i Sverige (möjligen i helt modern tid för något minnsemynt). Däremot har man då och då slagit s.k. ”erstabschlag”, som tysken säger – eller ”proof-like” som amerikanarna svänger sig med. Här hemma brukar man tala om ”spegellik yta” eller ”högglans” (INTE att förväxla med autosol-polerade Tradera-mynt!). Ett mynt med ”stämpelglans” (stgl.) kan också vara fint – men inte alls lika dyrtbart som en ”spegel”, slagen med nya, polerade stampar. Och stämpelglans är inte alls synonymt med ”0” (noll) eller ens ”01/0” (noll-ett-noll). Det talar bara om att det finns (spår av) präglingsglans kvar. Och det kan det finnas även på ett mynt i kvalitet ”1+/01” (ett-plus-noll-ett) som präglats med vad vi brukar kalla ”trötta” (d.v.s. slitna) stampar. Så ut ekonomisk synvinkel är det viktigt att kunna skilja på ”spegel” och ”stgl.”

Laholmsförfalskningarna

Publicerat av
Svara

De flesta har säkert hört talas om ”förfalskningarna” av 2012 års enkrona med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG” som dök upp lagom till Nationaldagen. I detta fall är ju knappast syftet ”att tjäna pengar”, utan snarare att väcka uppmärksamhet eller sprida något slags budskap. Kanske skall det föreställa ”konst”? – där sensation och skandal numera tycks betydligt viktigare än artisteri och skicklighet.

Annars är det vanliga när det gäller förfalskningar att falskmyntarna vill ”göra sig en hacka” – på det ena eller andra sättet. Det klassiska är ju att förfalska giltiga mynt och då känner nog åtminstone myntsamlarna till ”Trollhätte-Svensson” – d.v.s. urmakaren Carl Napoleon Svensson i Trollhättan som gjorde 25- och 50-öringar samt enkronor i nysilver på 1800-talets slut. Dessa är idag åtråvärda samlarobjekt – mycket tack vare att man kan härleda dem till en viss person och de helt enkelt är ”en bra historia”.

Mindre kända lär de så kallade ”Laholmsförfalsk-ningarna” vara. Jag har faktiskt bara sett dem omskrivna en enda gång, nämligen i Göteborgs Numismatiska Förenings (GNF:s) Småskriftserie nr 13, 1977. Titeln är ”Från falskmynt till kopior”, författare är advokat Morten Andréasson. Att kalla dessa tvåkronor för ”förfalskningar” är kanske en sanning med modifikation? Mynten är äkta – men har blivit utsatta för silverstöld – och därmed blivit bedrägliga/falskmynt i den stund de åter satts i allmän cirkulation. I februari 2006 lyckades jag förvärva en dylik tvåkrona på Tradera. Det mest intressanta med denna är självklart den spännade falskmyntningshistorien, men lite extra kul är det ju ändå, åtminstone för en inbiten myntsamlare, att myntet dessutom är av den ”svåra” varianten med ”förskjutet myntmästarmärke W”. Men detta visste silvertjuvarna inte om. ;o)  Denna variant kom med i värderlings-böckerna först i slutet av 1960-talet. Och när sedan värderingskatalogerna började ”tävla med varandra”, steg priserna explosionsartat. 1969-70 värderade Harry Glück (dåtidens store mynthandlare) ”FMM” i 25 kr i kvalitet 1? (en vanligt kostar då 6 kr). 1971 hade priset skjutit i höjden med raketfart – 200 kr! (en vanlig kostade ”bara” 10 kr).

Enligt  Andréassons artikel är upphovsmännen bakom dessa förfalskningar/silverstölder två bröder i Laholmstrakten som ansett sig orättvist behandlade av Skatte-myndigheten och därför ville hämnas, genom att så att säga ”stjäla tillbaka” silver från staten. Tillvägagångssättet är ganska förslaget, även om man kanske kan fundera lite över timpengen för allt detta arbete.      Man satte helt sonika en tvåkrona, på den tiden i 80%-igt silver, i skruvstädet, tog fram bågfilen och sågade sedan ett djupt spår i myntets kant – mer än halvvägs igenom. Resultatet blev en ”ihålig tvåkrona” (i vars tomrum man gjöt i en billigare metall – förmodligen tenn – med bly hade vikten varit högre) – och ca 5-6 gram silverspån.

Ett normalslitet exemplar av 1910 års tvåkrona väger 14,9 gram (i nyskick 15,0 gram). Mitt exemplar av ”Laholmsförfalskningen” väger 14,14 gram (13,61 + 0,53 gram), vilket betyder att den är 5% för lätt. Den bortsågade silvermängden borde gå att räkna ut mera exakt, men eftersom det var längesedan jag fick plats i en skolbänk, nöjer jag mig med en uppskattning. ;o)

Myntets tjocklek är ca 2,25 mm, medan den avbrutna biten mäter max 0,5 mm. Sågbladet har alltså sågat bort minst 1,25 mm silver på en yta som motsvarar uppskattningsvis ca 60% av myntets cirkelarea … som om minnet inte sviker fås ur formeln ”pi d kvadrat genom fyra” … vilket borde ge en tvåkrona med diametern 31 mm en area av ca 755 mm² … gånger tjockleken 1,25 mm x 60% … = omkring 600 mm³ … detta av ”hela myntets” volym på ca 1700 mm³ … borde väl ge ca 35% – eller 5,25 gram bortsågat silver. (566 mm³ x densiteten för 80%-igt silver ger istället ca 6 gram).

Tja, det borde i alla fall i runda slängar betyda att ”silvertjuvarna” lyckats stjäla omkring 35-40% av dessa silvermynts vikt/värde – d.v.s. ca 5-6 gram silver (800/1000) – eller ca 70-80 öre – på varje söndersågad tvåkrona.  – Man undrar vad timpengen landade på?

För 30 silverpenningar

Publicerat av
Svara

Idag anknyter Dick Harrison återigen till numismatiken i sin Historieblogg på Svenska Dagbladet. Harrison besvarar ofta läsarfrågor, och idag rör det sig om följand spörsmål: ”Judas Iskariot skall ha fått 30 silvermynt för att förråda Jesus. I många texter anges att detta pris var identiskt med kostnaden för en slav. Stämmer det? Hur mycket kostade det att köpa en annan människa i forntidens civilisationer?”

I sitt svar nämner Harrison bl.a. att i Mesopotamien kostade en slav i genomsnitt ”mellan 10 och 15 shekel i silver” för 4.200 år sedan. Lite längra fram i texten kan vi läsa: ”I persernas imperium, från 500-talet till Alexander den stores erövring på 300-talet, var priset ännu högre, mellan 90 och 120 shekel för en manlig slav, mellan 60 och 90 för en kvinna”. För att förtydliga lite bör det kanske påpekas att de första mynten kom först omkring 650 f.Kr. (i Lydien) och när det i bloggen talas om SHEKEL är detta inte en existerande myntvalör – utan en vikt- och räkneenhet (som dessutom kunde variera över tid). De äldsta präglade mynten i valören shekel härrör från Fenicien omkring 450 f.Kr. Ordet shekel kommer från det semitiska ”Saqal” som betyder ”att väga”. 1 Shekel = 1/60 Mine = 1/3000 Talent. I Persien kallades shekeln för siglos.

Vi kan t.ex. jämföra med det svenska ÖRET som präglades först 1522, med var en räknevalör (vikt) långt tidigare. När Gustav Vasa lät prägla ettöringar av silver, var finvikten först 2,06 gram, senare sjunkande till 1,10 gram. Det finns en intressant uppgift från år 1240. Då omnämns nämligen att ”lösen för en träl” skall ha kostat ”2 öre i guld” eller ”2 mark i silver”. Eftersom ”1 mark silver” vägde ca 210 gram och förhållandet mellan guld och silver var 8:1 hade alltså ”räkneöret” en vikt på ca 26 gram GULD. Det hade väl vart nåt – ettöringar av guld med ett metallvärde på dryga 9.000 kr per styck.

Svensk mynträkning:  1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Med detta i åtanke blir det lättare att förstå varför ordet ÖRE kommer från AUREUS (d.v.s. guld). För när vi nutidsmänniskor tänker på en ettöring, är det väl varken ett guld- eller silvermynt som dyker upp på näthinnan – utan snarare en liten värdelös koppar-peng (1856-1971 präglad i brons) . . . och den yngre generationen har kanske inte ens sett en ettöring? När 50-öringen gick ur tiden den siste september 2010, var den ett litet oansenligt kopparmynt på 3,70 gram. Man kan alltså säga att ”det sista svenska öret” hade ett metallvärde på 1/50 av detta – motsvarande 0,004 kr. Inflationen har med andra ord devalverat det en gång så gyllene – och länge silvriga – öret ganska rejält.

Den vanligaste tolkningen angående vad en ”judaspenning” egentligen var för slags mynt, är utan tvekan en AR-Tetradrachm (silver-shekel), slagen i den feniciska sjö- och handelsstaden Tyros (Tyre), som på åtsidan har ett lagerkrönt porträtt av Melkart (den feniciske motsvarigheten till Herakles) och på frånsidan en örn stående på en skeppsstäv. Dessa silvermynt väger lite över 14 gram och trettio dylika skulle alltså väga ca 420 gram. Man slås då genast av att denna silvermängd är exakt densamma som omtalades för lösen av träl i Sverige år 1240 – ”2 mark i silver” = 420 gram silver.

Lite mera om viktenheten och myntvalören shekel finns att läsa på Wikipedia. Och för dig som vill veta mer om de mynt som brukar kallas ”Judaspenningar” rekommenderas t.ex. en av de stora handlarportalerna för antika mynt, V-Coins. Vill även passa på att rekommendera två utmärkta böcker: Peter Flensborg: ”Numismatisk Leksikon”, utgiven av Dansk Numismatisk Förening 1996 samt Lars O. Lagerqvist: ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltiden til våra dagar”, 6:e upplagan, 2011.

Fylle fullt av silverskrot!

Publicerat av
Svara

Onsdagen den 25 juli hittades ”två femtioöringar” på en grusväg på Gotland. Några dagar senare uppdagades att det inte alls var 50-öringar. När myntfinnaren sedan sökte vidare bland det två år gamla fyllet på grusvägen, hittade han även ett bronskärl, en silvernål och ett spänne. Måndagen den 30 juli anmäldes fyndet och arkeologerna ryckte genast ut. Man kunde då konstatera att ”femtioöringarna” endast var liten del av en ”vikingatida silverskatt”, nedlagd tidigast (kan naturligtvis även ha skett senare) på 1130-talet (d.v.s. minst 70 år efter vikingatidens slut).

Som så många andra silverskatter är även denna av ”silverskrotstyp”, d.v.s. en blandning av kasserade och trasiga silverföremål och gamla ogiltiga mynt. Primitiva (premonetära) betalningsmedel skulle man kunna säga. Och som vanligt är medias bilder och forskarnas information densamma – en hög silverskrot utan spår av numismatiska fakta eller försök till intresseväckande kontextanalys. ”The same presidia as last year”.

Detta fynd uppges även innehålla en romersk denar! – som väl då gissningsvis får dateras till 200-talet e.Kr. Detta skulle då betyda att tidsspannet mellan ”första och sista mynt” är minst 900 år! En imponerande ”släktsaga”. ;o)  Tänk om denna lilla silverdenar kunde berätta om alla händer den passerat innan den blev fylle på en grusväg mellan Visby och Klintehamn. Skulle gissa att vägen mellan Rom och Visby varit ganska så krokig.

Efter över 25 år som mynthandlare med öppen butik vet man ju ett och annat om vad nutidens människor har i sina byrålådor. En överväldigande majoritet av dessa ”byrålådsmynt” är s.k. silverskrot – d.v.s. reguljära svenska silvermynt från perioden 1874-1971 (enkronor 1875-1968, jubileumsmynt 1897-1976). Lejonparten av detta är samlat/undanlagt under den tid då silvervärdet började överskrida myntens nominella värde, d.v.s. från slutet av 1960-talet och framåt. Än idag är detta ”den klart största artikeln” inom mynthandeln och dessa slitna silverpengar har alltså ”cirkulerat” i närmare 150 år – och fortsätter att göra så. Idag finns investerare som köper partier med hundra år gamla silvermynt och lägger på hög (i bankfack? – eller nergrävda i trädgården?) i tron på att detta är säkrare än papperspengar. Och med tanke på hur våra banker agerar för att slippa kontanter, så är det nog inte så långt kvar innan vi får börja agera vikingar och gräva ner pengarna. Man har t.ex. förbjudit sina kunder att förvara pengar i bankfack!? och man klassar folk med kontanta bankärenden över-stigande 15.000 kr som ”penningtvättare” (trots att EU-direktiv anger 15.000 EURO!).

Men att ”gott silver” har lång livslängd, det kan vi konstatera än idag. Däremot vet vi ingenting om hur? och hur många gånger detta silverskrot ”bytt ägare” – varken idag eller på vikinga-/medeltiden. Om ett mynt är plundrat, givet, stulet, ärligt förtjänat eller ärvt framgår inte av själva myntet. Att vikingatida silverskatter ärvts och byggts på under generationer, som professor Jonsson tror, är naturligtvis bara en teori bland många andra. Vi vet helt enkelt inte hur silvrets olika ägandebyten såg ut.

Den här liknelsen var ju lite oväntad – och kul: ”Det är ganska jobbigt att betala för till exempel en bil med fem- och tiokronor. Så markvikterna är silverbitar i olika fastställda viktklasser”, säger Kenneth Jonsson, myntexpert. Kommer osökt att tänka på Jeremy Clarksons sarkastiska biltest (4:18 in i detta YouTube-klipp) av en grön Ford Fiesta i Top Gear: Can I afford it? – Well if you got £11,000 to spend on a car, then yes, you can … But if you only got 40 pence … then … no, you can’t.  ;o)