Det har varit lite tyst hos bloggkollegorna på sistone, men idag upptäckte jag att Falkensson fått till ett inlägg. På ett möte i den lokala myntklubben äverhördes tydligen frågeställningen; VAD ÄR EN FYRK? Detta väckte genast minnen från Schack-SM i Borås 1979, då jag tyckte det var roligare med mynt och publikationer än långdragna schackpartier. Följaktligen gick jag till stadens mynthandlare och köpte en Johan-fyrk 1589.

I Falkenssons blogginlägg får vi veta att en fyrk inte alls behöver vara fyrkantig utan att beteckningen har med valören att göra (1 Fyrk = 1/2 Örtug = 1/4 Öre, skriver Falcoin).

Ordet fyrk är en försvenskning av det lågtyska ordet vereken, där diminumformen av ver = fyra, och betyder ”liten fjärdedel”. Även om fyrken har medeltida rötter, kan man nog säga att det var Gustav Vasa som gjorde den känd som ett kvarts öre.

Den halva örtugen (fyrken) började präglas på 1470-talet, men benämningen fyrk (fyrck) lär inte ha använts i någon större utsträckning förrän Gustav Vasa gjorde den till kvartsöring. Enligt den utmärkta boken ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby (2000), förekommer dock benämningen redan 1507, men då gick det 6 fyrkar på (räkne)öret, så kopplingen till ver/fyra var förmodligen 1 fyrk = 4 penningar.

Medeltida mynträkning:
1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 48 fyrkar = 192 penningar
1 öre = 3 örtugar = 6 fyrkar = 24 penningar
1 örtug = 2 fyrkar = 8 penningar
1 fyrk = 4 penningar

När Gustav Vasa år 1522 introducerar det präglade öret i Sverige gällde det för 3 örtugar. Men när han året därpå även börjar prägla örtugar och fyrkar (halva örtugar) passar han på att sänka örets värde från 3 till 2 örtugar (eller från 6 till 4 fyrkar). En fyrk, som tidigare var 1/6 öre, blev alltså 1/4 öre. Och det är nog som 1/4-öring, fyrken är känd för de flesta numismatiker och myntsamlare.

När kopparmyntet introducerades i Sverige var det just fyrkar (1/4-öringar) som inledde myntningen i Säter i Dalarna hösten 1624. Valörbeteckningen var då kort och gott 1 – F men när man några år senare valsverkspräglade runda fyrkar i Arboga skrev man ut hela valören: ARBOGA – 1:FŸRCK – 1627 (fyrkarna från Säter 1628 och Nyköping 1628-29 har 1 – F).

1600-talets vanligaste svenska mynt, drottning Kristinas 1/4-ören (fyrkar) 1633-1654, är ett trevligt och populärt samlarområde. Enorma upplagor under två decennier har medfört talrika varianter, vilket samlare alltid uppskattat. Slitna och korroderade exemplar kan köpas för några tior, medan toppexemplar kan kosta åtskilliga tusenlappar. Rekordet är nog fortfarande B. Ahlström auktion 11, 1976, där en 1633:a med årtalet nedtill klubbades för 18.500 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar omkring 100.000 kr.

Den sista fyrken präglades 1660 under Karl X Gustav, men ordet levde kvar långt efter detta. Ovan en ”årtalsraritet” som inte finns. Länge trodde man att Karl X Gustavs första fyrkar präglades redan 1654 (Unik i Uppsala Universitets Myntkabinett), men detta har visat sig vara en feltolkning av en otydlig årtalssiffra. Den förmodade 4:an kan på tydligare stämpelidentiska exemplar konstateras vara en 7:a – och årtalet alltså 1657.

Att man i folkmun använt gamla historiska benämningar på nya mynt finns många exempel. på. Än idag hör man ibland ordet ”riksdaler” om våra nuvarande kronor. Detta härrör från tiden kring 1873 då vi bytte ut riksdaler riksmynt mot kronor. På samma sätt överfördes ordet fyrk från de gamla 1/4-öringarna t.o.m. 1660 till de nya 1/4-skillingarna i början av 1800-talet. Då dessa mynt var bland myntseriens lägsta valörer kom ordet fyrk även att bli synonymt med slant, eller mynt av låg valör.

Åren 1862-1909 användes ordet fyrk som skatteenhet (jämför skattekrona), där varje skattskyldig åsattes ett fyrktal. Faktum är att så sent som 1937 användes fyrken som taxeringsnorm för vägskatt, s.k. vägfyrk.

*

Var på kvalitetsskalan skulle du placera denna enkrona från 1875? Är den bra eller dålig? Eller kanske någonstans mittemellan? Kanske beror svaret på hur många dylika mynt man sett? För vissa ser den välbevarad ut, för andra hårt sliten. Allt är relativt och just därför brukar myntsamlare använda sig av en kvalitetsskala för att kommunicera skicket.

Det finns en vida spridd missuppfattning att ”1?” är sämsta möjliga kvalitet. Men så är det naturligtvis inte. Det vet alla som följer Myntbloggen.se. På den 100-gradiga kvalitetsskalan betecknas ”1?” som ”ett 20%-igt mynt”, eller som 1?-20. Det finns alltså minste tre steg sämre kvalitet; 1?/2-10, 2-05 och 3-03.

Här ett par exempel på de två lägsta kvalitetsgraderna; 2 och 3 (eller 2-05 och 3-03) som är mer eller mindre blankslitna – men fullt identifierbara.

Att skilja ett perfekt mynt från ett blankslitet är inte så svårt. Speciellt om man endast har två mynt att välja mellan. Det är alla kvalitéer där emellan som ställer till det.

Sveriges första enkrona (sedeln 1874 undantagen) utkom 1875. Ett par år senare upptäclte man (riksheraldikern och numismatikern Stiernstedt) att man glömt Bernadotte-ättens hjärtsköld i mitten av riksvapnet, vilket då korrigerades fr.o.m. 1877 års enkronor (på tvåkronorna redan 1876). Samtidigt bytte man porträtt och ändrade omskriften till SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Så här presenteras vår första enkrona i Christian Hamrins utmärkta bok ”Mynten i Sverige” (2019):

Som synes är det mycket stor prisskillnad mellan ett närmast perfekt exemplar i kvalitet 01/0-95, som värderas till 8.500 kr, och ett slitet mynt i 1?-20, som prissätts i måttliga 50 kr. För kvalitet 1?/2-10 (och sämre) är det enbart silvervärdet som gäller (idag knappt 40 kr). Notera att inget av de mynt åtta som illustreras på nedanstående bilder riktigt når upp till kvalitet 1-40, som brukar beskrivas som ett ”fullgott exemplar”. Även om de snyggaste av dessa är ganska fina är de för myntsamlaren inte riktigt fullgoda.

Vägen från femtiolappen och upp till toppkvalitet och kanske femsiffriga belopp, är som synes lång. Och det skall den vara. För att hitta ett praktexemplar av detta mynt, präglat med nya fräscha stampar, är minsann inte lätt. Den snyggaste vi haft under våra drygt 40 år i branschen avbildas nedan och kostade en bra slant redan på 1990-talet (ca 6.000 kr om jag mins rätt?). Det var ju länge sedan (nnan digitalkamerans tid).

Första typen av Oskars-kronorna (1875-76) är f.ö. ofta slagna med lite ”trötta stampar” (man bytte dem lite för sällan) så knivskarpa exemplar är sällsynta. Spegelglans likaså.

1875 års enkrona skall enligt myntordningen 1873 väga 7,50 gram och innehålla 800/1000 silver (d.v.s. 80%). Högsta tillåtna vik vid utmyntningen var 7,5375 gram och den lägsta 7,4625 gram. Den lägsta vikten för at gälla som giltigt betalningsmedel sattes till: ”Då det är så nött att ej med säkerhet kam skönjas, huruvida det för rikets räkning är präglat”.

Vikterna på dessa mynt kanske inte säger så mycket om skicket, men här är de i alla fall. Man kan notera att de allra mest slitna har ca 93% av den ursprungliga vikten kvar.

Lite inspirerade av en viss ”trädgårdsmästare i Mälardalen”, har vi i samband med detta lilla blogginlägg satt ihop en KVALITETS-LIKARE om 16 st. Oskars-kronor 1875 i kvalitet 1/1?-35 till 3-03. Två av varje för att kunna exponeras bättre. Dessa mynt passar vi nu också på att auktionera ut i en post på Tradera. Utrop = 1 Kr! Digitala bilder av samtliga exemplar ingår och mejlas till vinnaren efter auktionen.

LÄNK TILL AUKTIONEN

Lycka till!

*