I söndags kikade jag (givetvis) på ”SVT:s storsatsning” Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet. Föga förvånande kretsade det mesta kring Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen. Förutsägbart så det förslår. Och nästan lika förutsägbart var väl att en SVT-produktion 2023, lika lite som en Rapport-sändning, kan göras utan pekpinnar om klimatkatastrofen. Denna gång den man tror inträffade år 536 e.Kr. Konsekvensen blev dock att man fick förlänga ”vikingatiden” med 250 år och påbörja den redan på 500-talet. Vad gör man inte för att uppfostra menigheten.

Utöver detta var min första reaktion: – Vart tog kungarna vägen? Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet (2023) är i mycket en ren kopia på Historien om Danmark: Vikingetiden (2017). Båda med en konferencié som lallar omkring bland olika iscensättningar, kryddade med effektfulla drönarbilder. Men medan danske Lars Mikkelsen fokuserar på att berätta en historia, verkar svenske Simon J. Berger mest ha fått order om att le. Konstant. Hela tiden.

För att jämföra den danska och svenska versionen och få en bild av hur de båda grannarna ser på sin historia, återsåg jag de båda programmen efter varandra. Och det jag då slogs av var: – Vart tog kungarna vägen i den svenska versionen? I Danmark går man direkt på Harald Blåtand, men i Sverige omnämns Olof Skötkonung först i elfte timmen, när det endast är 7 minuter kvar av programmet. Vad har SVT emot kungar?

Och det hela blir nästan lite löjligt när man i sin iver att sammankoppla Mälardalen med Vikingarna (de kallades väl mest Väringar och Varjager i österled) försöker placera sagokungen Yngvar på ett skepp i Estland – 150 år efter hans eventuella död. Kan upplysa SVT och dess ”300 experter” om att det faktiskt fanns riktiga, historiskt belagda, kungar i Sverige under vikingatiden. Så man behöver inte hitta på. Kanske han man i alltför hög grad låtit sig duperas av sagofarbror Jonathan Lindströms fantasihistorier i ”Sveriges långa historia” (en pandemiroman, skriven under parollen; det vi inte vet, får vi fabulera ihop).

Att göra ett entimmesprogram om vikingatidens Sverige innebär naturligtvis att man får göra ett snävt urval och sålla bort en hel del. Men man kan verkligen fråga sig hur det är möjligt att göra ett dylikt program utan att överhuvudtaget omnämna; Gotlands världsberömda silverskatter, den stora hedniska armen i England och hur ”de stora” kungarna (Karl, Otto och Knut) påverkade vikingatiden och kristnandet. Och hur kan man totalt missa Sveriges koppling till Danmark och England? Eller historien om Danelagen och gälderna eller om våra viktigaste runstenar: Rökstenen, Sparlösastenen och Orkestastenen. Den förstnämnda borde vara lika viktigt arv för svenskarna som Jellingestenarna är för danskarna.

Du har väl inte missat Fredrik Ousbäcks fina filmer om Rökstenen och annat spännande på Format Historia på YouTube? Rekommenderas varmt!

I det danska originalprogrammet (2017-04-16) berättar man om kungar och händelser som exv. Gudfred 804, Karl den Store, Great Heathen Army 865, Guthrum 875, Alfred den Store, Danelagen, Gorm, Otto den Store, Harald Blåtand, Otto II, Sven Tveskägg, Ethelred den Villrådige och Knut den Store. I Sverige tar man givetvis upp både Birka och Ansgar, men väljer samtidigt bort kungarna Björn, Olof, Ring, Erik och Emund på Adelsö. Inte ens Harald Blåtands förbundna, Emund Eriksson eller Sven Tveskäggs besegrare, Erik Segersäll finns med i programmet.

Intressant nog har den utbredda historiska lokalpatriotismen inte bara drabbat stockholmare och skåningar, utan även danskarna. För i den danska versionen finns inte en stavelse om de svenska kungligheter som i hög grad påverkat den tidiga danska kungamakten. Gorm den Gamles far, Olof den Svenske (som med vapenmakt erövrade danernas rike på 890-talet) omnämns t.ex. inte alls. Även Gorms (Gurd, Vurm, Kurm, Gurmd) förmodade svenska hustru Tyra Danabot (Thorvi) ignoreras fullkomligt. För hur skulle det se ut, om det gamla Danmarks ”stamfader”, i själva verket var svenskättling!? Inte kan väl Adam av Bremen haft rätt när han citerade Sven Estridsson (Sigrid Storrådas dotterson)? Och på samma sätt väljer man att bortse från Erik Segersälls annektering av Danmark 986-992 (då Sven Tveskägg tvingas i exil i Polen) och Olof Skötkonungs seger över Sven efter Eriks död. Inte heller alliansen med Sverige, förseglat genom bröllopet mellan Sigrid Storråda (Eriks änka, Olofs mor) och Sven ca 993, tycker man är värt att nämna. Trots att Olof tog med Sven till England 994 och att denna allians med all säkerhet var en förutsättning för Svens och Knuts invasion av England två decennier senare.

Vår första kristna kung, Olof Skötkonung (992-1022), gör entré i programmets sista minuter. Kopplingen är först de kristna gravarna i Varnhem från tidigt 900-tal, engelska missionärer, Katas stenkyrka och det fiktiva dopet i Husaby 1008 (Olof döptes i Andover i England redan hösten 994). Men redan några sekunder efter att Olofs namn nämnts, hamnar vi i Sigtuna – i Mälardalen 1019. Fanns det inget annat värt att nämna?

Man skulle t.ex. kunnat berättat om Olof Skötkonungs tillnamn (Skautkonungr på fornnordiska), som bygger på en mycket tidig missuppfattning. Redan på 1200-talet blev det fel när man blandade ihop det fornengelska ordet ”sceatt”, som betyder skatt, pengar, rikedom och mynt, med det snarlika ordet ”sceat”, som betyder sköte. Ursprunget till det sistnämnda är ett urgermanskt ”skautaz” (på fornnordiska ”skaut”, på gotiska ”skauta”) som via danskans ”skød” blev ”sköt” – och Skötkonung. Ett muntligt uttalat sceatt (skatt) missuppfattades alltså redan på 1200-talet och nedtecknades som sceat (sköte). Och därmed gick Olof Skattkung (Anlaf Treasure king) till historien som Olof Skötkonung. För tusen år sedan förknippades ordet ”skatt” förmodligen med silverskatt, brandskattning och skattgömma. Men idag tänker vi nog i första hand på skattetryck, reavinstbeskattning och moms etc. From treasure to tax, för att använda engelska ord.

Historien om Sverige har fått befogad kritik för sitt tjatigt tendensiösa 08-perspektiv. Bland annat från Hallands kulturhistoriska museum. Ovan träffar Jesper Hillbom arkeologerna Per Wranning och Leif Häggström för att prata om vendeltid och vikingatid i Halland – ett av alla landskap SVT helt glömt. Panelens retoriska upprepning av Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen har nog fått fler än undertecknad att dra på smilbanden.

Sin vana trogen har man fullständig snöat in på ”Svearna i Mälardalen” och Gamla Uppsala. Och så kan det bli när man likt SVT konstant konsulterar samma lilla grupp av ”experter”, alla med samma tröttsamma lokalpatriotism. Ni borde vidga era vyer! Ni representerar en inskränkt och förlegad Sverigebild. När ”vetenskapsjournalisten” Kristina Ekero Eriksson i boken ”Gamla Uppsala”, Stockholm 2018 (s. 21-24) skriver om ”SVEAKUNGENS SÄTE”, kan man tro att stycket är skrivet för 350 år sedan av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) och inte i modern tid. Detsamma gäller dessvärre stora delar av SVT:s storproduktion: Historien om Sverige, del 3 – ”Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet”.

Man kan fråga sig om dessa stockholmare överhuvudtaget känner till ”äldre skriftliga källor”, exv. den romerske historikern Tacitus som redan 98 e.Kr. skrev om ”Suiones”? Eller Cassiodorus & Jordanes (538 reps. 551 e.Kr.) som för snart 1500 år sedan skrev om ”Suehans” och detta folks talrika stammar? Har de frågat sig varför goten Jordanes (i sin berömda Getica – om goternas ursprung) – räknar upp ett drygt dussin Suehans-stammar på ön Scandza (Skandinaviska halvön), från Öresund i söder till Viken/Oslofjorden i norr: (Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, Ahelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, Evagreotingis, Ostrogothae, Raumarici ac Ragnaricii) innan han når fram till de nordliga Finni, Vinoviloth och Suetidi (med ett d)? Eller har ”08-damerna” fullständigt fastnat i sagans värld, eftersom man kallar de (bevisligen många gånger uppdiktade) 700 år yngre sagorna för ”äldre skriftliga källor”? Men inte ens där står det något om att ”de som bodde söder om Mälaren räknades förmodligen inte till svearnas skara”. Redan Adam av Bremen visste ju 1070 e.Kr. att: – Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sverige.

Ikväll är det dags för Historien om Sverige – Gud ger och Gud tar, 1100–talet till slutet av 1300-talet. – ”Det är goda tider för svenskarna som nu blivit kristna. Ekonomin blomstrar och skördarna är goda. Befolkningen växer och det svenska riket börjar byggas steg för steg. Men allt utmanas när tiderna plötsligt blir sämre och pesten utplånar en tredjedel av befolkningen.”

Vi håller tummarna för att man lyckas bättre denna gång … 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-12-12:

Kritiken efter ”SVT:s storsatsning”: Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet, har varit massiv – och befogad. Nu sällar sig filmaren och historikern Fredrik Ousbäck till kritikerna och avfyrar en rejäl salva mot SVT och deras sagotanter, förlåt ”historieexperter”. Neil Price, Bo Gräslund, Jonathan Lindström och Ekero Eriksson & Co får sig alla en välförtjänt släng av sleven. Historieförfalskning! dundrar Ousbäck. Och jag håller med!

Riktig historia om Sverige! Eller? – YouTube-film presenterad av Fredrik Ousbäck.

Hur kan SVT igen släppa fram sagodravel om Sveriges historia? Nu ligger alltså sagokungen Yngvarr från 600-talet död i Estland och Salme i en båtgrav från år 750!

*