– ”1920-talet är Milles verksammaste decennium; då skapas flera av monumental-verken, bl.a. Gustav Vasa, Rudbeck, Europa och tjuren samt Poseidon. Under år 1923 projekteras, skisseras eller slutförs flera av dessa samtidigt som Milles utför fyra nya medaljer, den gjutna Böttigermedaljen samt de präglade Gustav Vasa-, Göteborgs- och Norstedt-medaljerna.”
– Så inleder Ulf Adel sin text om Carl Milles Gustav Vasa-projekt 1904-1923 i sin mycket läsvärda avhandling.”Carl Milles – Form, idé, medaljkonst” från 1980.
I december 1922 fick Carl Milles (1875-1955) beställning på en medalj till 400-årsminnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Beställningen kom från Sporrong & Co i Stockholm, som härmed inledde sitt samarbete med Carl Milles. Detta är Milles första präglade medalj.
Ulf Abels beskrivning av Milles Gustav Vasa-medalj låter som följer:
Gustav Vasa. 1923. Präglad av Sporrong & Co i silver och brons. Diameter 56 mm.
Advers: GVSTAF WASA SVERIGES KONVNG. Huvudet i profil, höger sida, bröst-partiet en face, iförd samtida dräkt. Signerad Carl Milles nedsänkt utmed kanten t.v.
Revers: STOCKHOLM MOTTOG BEFRIAREN MIDSOMMAREN 1523. Slottet Tre kronor samt, omkring dess huvudtorn, tre kungakronor. I förgrunden stiliserade vågor.
Randen: SAMFVNDET S:T ERIK ÅT 400-ÅRSMINNET 1923.
Upplaga: 100 numrerade exemplar präglade i silver samt ca 1.000 i brons. Några senare exemplar har tillverkats. Reversen använd till medalj instiftad av Samfundet S:t Erik 1963. Dess motsatta sida modellerad av Axel Wallenberg (Lagerqvist 1978, 85).
Den klart vanligaste varianten av denna medalj är den ovan nämnda i brunpatinerad brons, slagen i den relativt stora upplagan tusen exemplar. Den har de senaste 40 åren gått att köpa för under 500 kronor, men på sistone har priserna (med all rätt) börjat skjuta i höjden. Idag får man nog räkna med 2-5 gånger ”det gamla priset”.
Betydligt svårare är det att finna ett silverexemplar av denna medalj. Dessa präglades ursprungligen i endast 100 numrerade exemplar (varav det här illustrerade är Nr 46, som tillhört Gunnar Holst, Göteborg, och en gång i tiden inköptes för facila 75 kronor inklusive originalask). Utöver dessa hundra silvermedaljer har man hos Sporrong & Co i Stockholm, åtminstone vid ett par tillfällen (1952 och 1965), gjort nypräglingar – utan randskrift! Den senare av dessa för övrigt är slagen med brusten åtsidesstamp.
Någon ”guldmedalj” omnämns inte av Ulf Abel, men den existerar faktiskt i GULD! – Eller närmare bestämt i förgylld brons. Ett eventuellt unikt exemplar finns i undertecknads samling (se bild ovan) och utöver detta har jag en obekräftad uppgift från en gammal kund om ytterligare ett exemplar. Dessa har förmodligen tillverkats för att delas ut till någon eller några prominenta personer. Att prägla en så stor medalj i rent guld var nog allt för kostsamt redan 1923. Rent guld är 84% tyngre än finsilver och 18K guld är 46% tyngre än finsilver, så det hade i så fall blivit rejäla guldpengar på +150 gram – eller motsvarande 20-24 stycken guldtjugor från Oskar II:s tid (detta var ju två år innan den sista 20-kronan i guld utkom 1925).
Men det finns faktiskt en fjärde variant av Milles Gustav Vasa-medalj – nämligen den lite ovanligare i svartpatinerad mässing. I Ulf Abels avhandling får vi veta mer om detta:
– ”Svartpatineringen, som genom ett mer komplicerat laboratoriearbete fördyrade processen ca 1/3, kunde inte utföras på mycket stora upplagor. Detta är troligen orsaken till att endast en del av Gustav Vasa-medaljens upplaga svartpatinerades. Denna typ av patinering kan endast utföras på mässing. För dessa och andra uppgifter om patinering tackar författaren docent Ulla Ehrensvärd, fil. lic. Lars Lagerqvist och civ. ing. Mats Hede.”
Den senare lämnar följande beskrivning på processen: – ”Milles ville ha åtminstone en del av upplagan Gustaf Vasa medaljer svartfärgade, och då valde vi att prägla dem av mässing, som är en zinkrikare kopparlegering än medaljbronsen och mycket ljusare gul än den ganska röda bronsen. Efter behandling med en metallfärg för patinering fälldes svart kopparoxid ut på medaljytan, och för nyansering borstades den med fint pulveriserad pimpsten och vatten. Slutbehandlingen var borstning med vax eller fernissning med ett klarlack. Brons- och silvermedaljerna fick den normala patineringen, där mörkfärgningen består av svavelbly resp. svavelsilver.”
Mässingsmedaljen förekommer även opatinerad, men då UTAN S&Co-stämpel (av Delzanno felaktigt beskriven som ”guldförgylld”, nr 65). Detta är med all sannolikt ett prov som tillkommit i samband med experimenterandet med patineringen. Samma varianten finns även som svartpatinerad (Delzanno nr 70). Jämför Myntkompaniet / Philea aukion 10, 2016, nr 230 (bild ovan) samt Roberto Delzanno ”Medaljer & Konstnärer” nr 65/70 (samma medalj med och utan patinering).
Eftersom patinering av medaljer är ett sällan omskrivet ämne, tycker jag det kan vara befogat att återge lite flera visdomsord från Ulf Abels penna:
– ”Också när det gällde medaljens ytbehandling kom Milles att bryta mot konventionerna – det har f.ö. påpekats av hans medarbetare att han var noga med både valet av patina och kontroller under arbetets gång. Även i hans korrespondens finner man spår av detta. Under större delen av 1800-talet, i Sverige fram t.o.m. Lea Ahlborn, hade den blankpolerade patineringen varit den gängse. Från 1870-talet och Adolf Lindberg övergick man emellertid alltmer efter fransk förebild till den mattpatinerade ytan, vilket ger en mjukare, varmare yteffekt.”
”Mot århundradets slut började man så, som ett uttryck för det stora intresset för den italienska renässansmedaljen, ta upp renässansens bruk att mörkpatinera medaljen. Speciellt förekom detta i tysk medaljkonst under 1900-talets början, där inflytandet från antika mynt och renässansmedaljer överhuvud var starkt. Det var också här som den helt svarta patineringen började förekomma, efter Pisanellos och annan florentinsk medaljkonsts förebild.”
”I Sverige är det Milles som introducerat svartpatineringen, inte enbart för den gjutna medaljen utan också för den präglade. Gustav Vasa-medaljen, Milles första präglade, fick denna mörka patinering, liksom många av de som följde, t.o.m. den präglade miniatyrversionen av Heidenstammedaljen. Denna patineringsform, som genom sin svarta yta ger medaljen ett tungt, expressivt uttryck, och som i jämförelse med mattpatineringen snarast framhäver den plastiska karaktären, väckte när det gällde de präglade medaljerna stark kritik, inte minst från numismatikernas sida. Man ansåg att den bl.a. bidrog till att sudda ut gränserna mellan präglade och gjutna medaljer.”
Den finländska medaljkonstnären Gerda Qvist, lär ha sagt: – ”De faktorer som spela in vid bedömandet av all medaljkonst äro: inspirationens styrka och kompositionens fyndighet samt främst den plastiska utformningen. Den talar sitt tydliga språk oberoende av alla tidsströmningar och den är själva medaljkonstens nerv”.
Och när Abel försöker sammanfatta Milles insatser som medaljkonstnär stannar han först inför den utpräglat skulpturala, plastiska karaktär hans medaljer äger.
– ”Det var inte minst genom denna han kom att bryta mot den grafiskt inriktade medaljkonst som, i fransk efterföljd, sedan länge dominerade i Sverige. Dess främste företrädare var den franskskolade Erik Lindberg (1873-1966), konstnärlig arvtagare till sin likaledes franskorienterade fader Adolf (1839-1916), båda dessa f. ö. innehavare av tjänsten som statens myntgravör. Detta brott skedde plötsligt och radikalt redan med Milles första medalj.”
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*