Nä då, det är inte frågan om någon offentlig hängning mitt på blanka dagen … 😉

Nej, idag tänkte jag, på förekommen anledning, tipsa lite om hur man kan avslöja om ett mynt har ”varit hängt”  (monterat) eller inte …?

Tidiga svenska dalrar och riksdalrar har många gånger bevarats till våra dagar tack vare att de varit hängda (d.v.s. att de haft en pålödd ögla och burits i en kedja runt halsen) och genom denna alternativa användning lyckats undgå smältgrytorna exv. i samband med Älvsborgs lösen, då massor av silvermynt gick åt.

Av denna anledning bör man granska stora silvermynt från 15-1600-talen extra noga på två speciella ställen – klockan 12 på åt- och frånsidan, samt på motsvarande ställe på andra sidan. Svartsjödalrar är t.ex. oftast hängda kl. 12 på frånsidan (ovan Kristus-bilden), medan man på sonen Eriks dalrar, statistiskt sett, oftast finner hängspåren kl. 12 på åtsidan (ovan kungabilden). I det senare fallet letar man alltså efter oregelbundenheter (lödspår) högst upp på åtsidan och följer sedan randen för att se hur det ser ut på den och på motsvarande punkt på frånsidan. Eftersom dessa mynt inte har regelbunden stampställning kan hängmärkena då hamna exv. kl. 2 på frånsidan.

Oftast är detta ganska enkelt att konstatera (men kanske svårare att erkänna?), men det finns också sällsynta exempel på mycket snyggt borttagna monteringsspår. Mynt som är/varit förgyllda eller polerade sätter naturligtvis genast igång varningsklockorna och då kommer luppen fram. Kan väl också hastigt nämna att på 17-1800-talen blev det allt vanligare att montera mynt som broscher … speciellt Gustav III:s riksdalrar … och då sitter lödspåren (nålens infästningar) vanligen på frånsidan kl. 3 och 9 istället.