Ett par ettöringar från 1638 … är väl just ett par ettöringar från 1638 … – eller?
Ja visst! – Men i samlarkretsar kan ”samma mynt” uppskattas och värderas på helt olika sätt. En enkrona 1875 kan t.ex. kosta 25 kr … eller 10.000 kr – beroende på skick!
Det faktum att att en majoritet av myntsamlare (veteranbilsamlare etc.) åtrår exemplar i så bra skick som möjligt … och att dylika ofta är svåra att finna … är själva roten till dessa ofta kolossala prisskillnader. Tillgång och efterfrågan, helt enkelt.
Hur bedömer man då vad som snyggt och vad som är fult? Och hur mycket det är värt? – Ja, erfarenhet är alltid bra att ha – men visst ligger skönhet ofta i betraktarens öga. Den som sett många mynt har emellertid ofta lättare att skilja ”bra från dåligt” än den som inte sett så många mynt. Genom erfarenhet kan man också lära sig att vissa mynttyper (årgångar eller varianter) ganska ofta förekommer i bra skick – medan andra är närmast hopplösa att finna i nyskick.
Numera kommunicerar mynthandlare och samlare snabbt och enkelt via internet. Man skickar varandra stora högupplösta färgbilder genom en knapptryckning och kan sedan bl.a. avgöra om ett objekt passar in i samlingen eller inte. – Snygg eller ful? – Bra eller dålig? – Falsk eller äkta? Bra bilder = snabbt och enkelt!
Så här enkelt har det emellertid inte alltid varit. Långt därifrån. I hundra år gamla auktionskataloger och listor finns ytterst sparsamt med illustrationer – p.g.a. att det helt enkelt var alldeles för kostsamt att trycka bilder. Den skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren utvecklade därför en kvalitetsskala för att kortfattat kunna gradera myntens skick och kondition. – Och ge samlare/handlare en bättre möjlighet att kommunicera. Appelgrens skala (betygsystem) bygger på: 0, 1, 2 och 3 … där 0 är bäst (perfekt), 1 är fullgott och 3 är sämst (knappt identifierbart). Eftersom de flesta samlingsvärda mynt hamnar på skalans övre del, kompletterade Appelgren beteckningarna med 1+ och 1? (för bättre resp. sämre än fullgod), samt med 01 för mynt som låg mitt emellan 0 och 1.
Denna kvalitetsskala har sedan utvecklats i flera steg och i viss mån integrerats med den amerikanska. Mer om detta finns bland annat att läsa i Mynttidningen 10-1994 och 2-1995 (+ Antikörens lagerkatalog 3-1984), samt på Mynthandeln.com och Myntbloggen.se.
På äldre (och skadade) mynt bör kvalitetsbeteckningen (konserveringsgraden) som regel kompletteras med adekvata anmärkningar – såväl positiva som negativa. En sådan anmärkning kan t.ex. lyda:
Praktexemplar med ovanligt skarpa detaljer och en härlig ljusbrun färg. Präglat med nya valsar, helt utan valsklumpar, välcentrerat ex. Smärre plantsfel, mestadels på frånsidan.
Översta myntet på bild 1 är kanske knappt identifierbart för den som skulle råka hitta det i trädgården. Hårt korroderat efter århundraden i jorden. Myntsamlaren känner dock genast igen mynttypen som drottning Kristinas stora rejäla kopparören från Säter 1638-1641. På bilden här till höger att vackert exemplar av samma mynttyp – 1638 (årtalet med romerska siffror sist i frånsidans omskrift: M DC XXX VIII). Tittar man närmare på detta mynt (klicka på bilden för förstoring) kan man kanske förledas tro att även detta mynt är korroderat? Speciellt på frånsidan, men även på åtsidan, finns en del smärre ojämnheter i bottenytan …
Detta är emellertid INTE korrosion, utan vad myntsamlare brukar kalla plantsfel – d.v.s. ”myntämnesfel”. Detta blir kanske lite missvisande på ett valsverkspräglat mynt (som ju är utstansat ur en s.k. ten som präglats mellan två graverade och mot varandra roterande präglingsvalsar), men principen är densamma. Den opräglade tenen har haft defekter (ojämnheter och/eller orenheter i kopparen) som lämnat sina spår på de färdiga mynten. Dessa ”plants-/ tenfel” skall alltså INTE samman-blandas varesig med korrosion, präglingskvalitet eller med präglingsvalsarnas skick. Valsklumpar/-skador, ”trötta stampar” etc. är något helt annat. Man skiljer på stämpeldefekter (slitna stampar/valsar) och myntämnesdefekter (plantsfel etc.). Se också Myntbloggen.se 2013-02-08.
På valsverkspräglade kopparmynt är det ytterligt sällsynt att myntets båda sidor är befriade från dylika ”plants-/tenfel”. Regeln är att en snygg sida allt som oftast hänger ihop med en ”plantsfelspäckad” andra sida. Förklaringen till detta har förmodligen att göra med kuggspel, friktion och skillnader i periferihastighet mellan präglingsvalsarna. Tenen har så att säga följt den ena valsen och slirat (hackat) något mot den andra. Detta kan i många fall senare fått till följd att mjukare (krackelerade) ytpartier med plantsfel, lättare utsatts för korrosion, än de hårdare hela ytpartierna.
Tja, det blev väl en blandning av elementärt och specialiserat …? – Lite för alla …? 😉