Konkreta kvarlevor och berättande källor …

Ikväll bjöds man på en stunds trevlig läsning, då Svensk Numismatisk Tidskrift, (SNT 5-2018) anlände tidigare under dagen. Förutom sedvanliga gruppfoton och mötesreferat kan man i septembernumret bl.a. läsa om Lödöse-brakteaten med patriarkalkors och Gustav II Adolfs stormynt (ryttar-/skådepenningar) 1632-33.

1150_lodose_600x600bRoger Svensson argumenterar för att biskop Bengt, den Gode, i Skara (1150-1190) skulle vara myntherren bakom den dubbelkors-brakteat som man 1987 kunde binda till Lödöse. (Se artikeln ”Porten mot väster” på Myntbloggen 2013-11-18). Professor Kenneth Jonsson har tidigare fört myntet till kung Sverker den äldre (1136-1157), medan statsheraldikern och f.d. chefen för KMK, Henrik Klackenberg, argumenterat för biskop Bengt.

Bengt Hemmingsson är alltid läsvärd och har i många år varit en stor del av min behållning med SNT. Bengt är verkligen raka motsatsen till ”ankdammens prestigestinna farbröder” (se gårdagens blogginlägg). Han är prestigelös och kan dessutom argumentera för sin sak. Kombinationen av en både djup och bred kunskap om Sveriges mynt och förmågan (tålamodet) att luska fram ”glömda skatter” från arkiven, gör honom till en av de mest betydande svenska numismatikerna av idag.

g2a_hild_171_173_1200

Bengts senaste artikel: Från Stockholm till Augsburg – och åter”, fick dessutom undertecknad att sträcka lite extra på nacken (blev säkert 192 cm istället för 190 cm). Kul att bli omnämnd. Ännu roligare att få rätt! Stockholm – Augsburg t.o.r. alltså!

Och ytterligare ett blogginlägg anno 2016 uppmärksammat ända uppe i Stockholm. Under samma vecka! Mäktigt! Ovan avbildas två skådepenningar (medaljer – Hild. 171 och 173), med anknytning till ifrågavarande stor-/praktmynt (se bild nedan).

Såväl konkreta kvarlevor (d.v.s. mynt – med påvisbar gravörstil, präglingsteknik etc.) som skriftliga kvarlevor (arkivuppgifter) är allt som oftast fragmentariska, men i bästa fall kan dessa i kombination ge oss en fylligare bild och leda oss mot sanningen. En förutsättning är givetvis att man är öppen för nya idéer.

g2a_hild_172_174_175_1250a

Här några korta citat från Hemmingsson artikel i SNT 5-2018:

Augsburg
Författaren till dessa rader refererade Ulnonskas artikel – tyvärr okritiskt – i SNT 1996, men vid arbetet med volymen om Vasatiden inom projektet ”Den svenska mynthistorien” har frågan om dessa mynts hemvist kommit upp till förnyad prövning.

Åter i Stockholm
Ulf Ottosson har i ett inlägg på Myntbloggen.se argumenterat för ett rikssvenskt ursprung för myntgruppen i fråga. SM 13 (och 19*) betraktar han som medaljer och anför att de till skillnad mot de andra uppvisar en ”konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.” Han anser det osannolikt att dessa praktmynt slagits i Augsburg: ”Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten.”

Man kan bara instämma i Ottossons argument mot ursprung i Augsburg. Det finns dock ytterligare skäl till att han har rätt. Det visar sig nämligen att gravören vid tillverkningan av åtsidesstamparna till 4- och 2-riksdalrarna SM 14-16 och 22 (typ V, VI och VII, förf. anm.) haft ett samtida kopparstick till förlaga.

Kungliga direktiv
Gustav_Adolfs_Rikssigill
En nyfunnen notis i ett kungligt brev från hösten 1631 ger också bakgrunden till präglingen av dessa stormynt.

Redan den 7 mars 1631 hade en riksdalemyntning igångsatts i Sala. Efter en del problem i inledningen var den i full gång i maj och i slutet av månaden skickades … 1200 nypräglade riksdalrar (till Gustav II Adolf i Tyskland).

Kungen ville underlätta tillförseln av silver genom att tillåta privatpersoner att mynta riksdalrar ”med vår stämpel i full vikt och av gott silver”. Kungen var också av åsikten att ”ju mer dubble och tredubble Rdr och änn högre stycken man af silfwer kan mynta låthe: ju bättre wij thet holle.
 g2a_hild_173_fallverk_1250

För att avslutningsvis anknyta till gårdagens blogginlägg och ”förslaget” (helt omotiverat och fullständigt taget ur det blå), att den s.k. provmyntserien 1625 skulle vara präglad i fallverk i Stockholm, bjuder jag på ovanstående illustration. Till vänster Gustav II Adolfs skådepenning/praktmynt 1632, slagen i myntsilver (875/1000) och med en diameter på drygt Ø 60 mm. Till höger några kopparmynt ut ”provmyntserien 1625”, där fyrken mäter 20×20 mm och således har en präglingsyta på ca 14% av praktmyntens dito. Att man använt sig av fallverksteknik i det första fallet är högst troligt. Att man däremot skulle ha slagit ett pyttelitet kopparmynt i mjuk koppar med denna teknik, är helt orimligt. Mer att läsa om detta finns i Mynttidningen 5/6-1996 … för den som händelsevis missat den.

Favorit i repris: Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.