I går anlände aprilnumret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2017) tillsammans med katalogen över SNF:s kommande årsmötesauktion, som hålls i Norrköping den 13 maj 2017 och omfattar 98 utrop. Två trevliga volymer vars omslagen pryds av en Olof-penning av CRUX-typ, signerad GOWNE (Malmer kedja 1, stampkombinationen 8:60), respektive åtsidan av Svenska Pointerklubbens medalj, modellerad av självaste Bruno Liljefors (frånsidan och stampgraveringen av Erik Lindberg – se Ehrensvärd nr 65).

I senaste SNT nås vi av nyheten att Sten Törngren gått bort, 96 år gammal. Han var född samma år som min far (1920) och började samla mynt (gick med i SNF) samma år som jag föddes (1964). Om jag minns rätt träffade jag Sten första gången genom vår auktionist, Sven Ljunglöf. Kommer t.ex. ihåg att Sven hade ett drygt halvdussin Gustav Adolf-kreuzrar 1632 som Sten ville överta (”lägga beslag på”). Hans metod var att helt enkelt att skriva sitt namn på de myntpåsar som ”tillhörde” honom. 😉 Sten Törngren var en trogen gäst på många Antikören-auktioner. Kanske lite ”bullrig” på visningarna, men desto mera koncentrerad på auktionerna. Du hittar honom och hans ”kära Dagny” på mitten i bilden ovan … lite till vänster … bredvid Per-Göran Carlsson … bakom George Tambakopoulos och Christian Hamrin.

– ”Visst var myntnissarna yngre förr i tiden … 😉 

På bilden ovan ses Sten ”hålla låda” under en middag i samband med den första Schmitz-auktionen i Zürich 1989. Som 25-åring var denna auktion en stor upplevelse på många sätt. Som ombud för en  av världens största auktionsfirmor, Heritage Auctions i Texas, USA, ropade jag bland annat in 1528 års gyllen – ett mynt som då var väldigt omdiskuterat. Några av ”de stora experterna” gapskrattade och menade att myntet var falsk. Unge herr Ottosson hade mycket kvar att lära, menade man. – ”Visst, men man vill ju inte lära sig fel heller”, kontrade jag snabbt. Törngren skrattade stort och sa; – ”HaHa! Bra! – Det skall du ha en krona för!”. Därefter tyckte han att jag skulle hänga med och spela poker, men det nobbade jag. Mitt spel är ju schack! 🙂

Drottning Kristinas mynt låg Sten Törngren extra varmt om hjärtat. Och då särskilt hennes rejäla kopparören (har fortfarande kvar en halv låda av hans bok, ”Kristinas ettöringar av koppar”, från 1991 … om någon är intresserad) och dito ”riksdalers” (som han brukade kalla dem – se vidare Mynttidningen 4-1995 – ”Något om Kristinas riksdalers”). Redan till andra numret av Mynttidningen ville Sten bidra med material och hade därför skickat upp en stor packe fotografier av sina varierande Kristina-riksdalrar 1639-1641. Det blev ett digert arbete att ordna upp detta, men resultatet blev sex sidor i Mynttidningen 2-1994.

Läs Jan-Olof Björks minnesord i SNT 3-2017.

Utöver detta innehåller SNT denna gång en artikel om ett nyupptäckt Säter-öre 1628 med partiella spår av en äldre myntbild. En omgraverad myntbild som skapat en lite schizofren rikssköld – en hybrid mellan sköldtyp II och III (jämför Mynttidningen 1-1996, s. 18-23 samt Sonesgarden.se). Författare är Lennart Castenhag och Anatoly Skripunov.

Dessutom ägnas drygt fem sidor åt SNF:s årsberättelse för 2016. Där kan man bland annat läsa att föreningen har 641 manliga medlemmar, 24 kvinnor och 5 juniorer. Noterade även att man tar upp ”SNF:s policy för omsättning av förfalskningar och kopior” och berättar att man ser allvarligt på detta med kopior. Policyn har t.o.m. varit en stående punkt vid alla ordinarie styrelsemöten under året.

Med detta i åtanke blir det lite märkligt att slå upp den bifogade auktionslistan, och där finna en lång rad gjutna kopior eller avgjutningar (nr 34, 45, 55, 58, 62) och senare avslag (nr 59, 63 – bilderna förväxlade). – Vilket budskap är det egentligen som gäller …?

SNF:s policy (PDF, 222 kB) tar, precis som Mynttidningen för 20 år sedan, upp två huvudtyper av ”falskmynteri”; samtida förfalskningar och samlarkopior:

• Förfalskningar av mynt har förekommit sedan antiken. Mynt har förfalskats under sin samtid i syfte att användas som betalningsmedel. Äldre sådana förfalskningar är ett samlarområde. Dokumentationen om dessa objekt är viktig för att sprida kunskap i syfte att stävja missförstånd.
• Äldre mynt har också förfalskats/kopierats med samlarmarknaden som målgrupp. Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.

Mynt- och medaljgravören Carl Enhörnings medalj över skalden Johan Henrik Kjellgren (1751-1795), slagen av Kjellgrens vänner till begravning 1795. Fem olika ”upplagor”: a-b) Originalprägling i silver, c) samtida prägling i brons, slagen på liten plants, d) ensidigt avslag i tenn (s.k. daktyloskop), e) halvofficiell ”upplaga/reklamartikel” (kopia) i gjutjärn från 1800-talets senare hälft, f) klumpigt gjuten kopia i förnicklad mässing, 1900-tal.

”§1 SNF avråder från omsättning av förfalskningar och kopior”… men säljer dem likväl på sina egna auktioner under direkt vilseledande beskrivningar som; ”Järn”, ”Tenn?”, ”Bly?”, ”Ensidigt avslag” etc. Inte ett ord om avvikande tillverkningsteknik (som exv. avgjutningar eller galvano) eller att det rör sig om objekt i kategorin samlarkopior.

Mästergravören Johan Carl Hedlingers självporträtt. a) Originalprägling i tenn, b) klumpig avgjutning i tenn/bly. Notera att en avgjutning alltid blir mindre än originalet.

I ett större internationellt perspektiv är det inte speciellt ovanligt att såväl webbauktioner som stora etablerade firmor saluför alltifrån medaljavslag och efterpräglingar till senare avgjutningar och t.o.m. galvanos (galvanoplastiska avtryck, galvanokopior). Det som emellertid är A och O är att man i så fall presenterar en adekvat objektbeskrivning. Prisskillnaden på ”olika upplagor” (original resp. kopior) kan nämligen vara enorm. En gjuten originalmedalj av Pisanello (1395-1455) eller Willem Boy (ca 1520-1592) är i princip museiföremål och kan kosta nästan hur mycket som helst i de fall de skulle dyka upp på en auktion. Även en bra avgjutning kan kosta pengar, medan en dålig dito inte behöver kosta många kronor. Kvalitetsskillnad = prisskillnad … precis som med mynt och veteranbilar. Och allt detta känner ju SNF till (”Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.”), vilket gör det än mer märkligt att man inte förmår leverera adekvata objektbeskrivningar. När man saluför en avgjutning av en ursprungligen präglad medalj, skall man naturligtvis tala om detta. Annars lurar man ju de som inte känner till skillnaden.