Äldre svenska kopparmynt har i princip intresserat mig lika länge som mitt samlande pågått, det vill säga sedan början av 1970-talet. Men varför blev det så? Vad är det för speciellt med dessa mynt? Ja, kanske beror det på att den svenska kopparmyntserien (möjligen tillsammans med den ryska) tillhör de mest spännande kopparmynten i världen. Kombinationen stort historieintresset och liten veckopengen kan säkert också ha spelat in. Och som ung samlare med inställningen ”ju äldre mynt desto bättre” är det ganska naturligt att lågvalörer och kopparmynt fick prioritet. De senare är ofta rejäla slantar som gjort nytta – folkets pengar, som någon uttryckte det. Dessutom får man förhållandevis mycket historia för pengarna.

Bland de allra första myntböckerna jag ”läste sönder” var en liten oansenlig skrift författad av Ulla S. Linder-Welin med titeln: ”Svensk koppar och kopparmyntning – En handledning vid studiet av myntsamlingen i Bergslagets museum”. Genom denna och andra trevliga publikationer fick man så sakteliga upp ögonen för vad som fanns att tillgå inom numismatiken … så att man kunde börja drömma och sätta ihop ”önskelistor” över objekt som man gärna skulle vilja införliva i samlingen. Litteratur är ett absolut MÅSTE för utvecklas som myntsamlare! För hur skall man kunna få en känsla för vad man vill samla på innan man skaffat sig ett hum av vad som finns och vad det kostar? Utan litteratur vet man ju inte hur ”drömobjektet” ser ut!

Hösten 1996 dök i vanlig ordning Ahlströms auktionskatalog upp i brevlådan. Alltid lika spännande att se om där fanns något intressant. Och visst, tio stycken(!) Svartsjö-dalrar, varav den från 1544 med helt årtal, fångade mitt intresse. Det gjorde även en annan klassisk milstolpe i svensk mynthistoria, nämligen den s.k. blodsklippingen 1568 i högsta valören – 8-mark. Noterat. Det kan bli bud. Först på sidan 140 hajade jag emellertid till ordentligt. Där avbildades ju ett sådant där litet franska kopparmynt som präglades i Avesta! Fram med Ullas ovannämnda bok och jämföra. Jo visst! Samma typ! Men de har ju fullständigt olika gravörstil. De där båda mynten kan aldrig vara tillverkade på samma ställe. Det här måste undersökas!

Men först gäller det ju att bärga den där ”svenska fransosen” (lite diskret placerad under Frankrike, utan något omnämnande om Avesta eller Ullas bok). Sagt och gjort! Fyllde hela budsedeln med bud – men fick bara en enda. Dessbättre den jag ville ha! Klubban föll vid 2.200 kr (900). Man tackar! Underbidder lär ha varit en småländsk kopparmynt-fantast. Blodsklippingen gick för 7.000 kr och Svartsjö-dalern 1544 för 8.400 kr (+15%).

Vid det här laget hade jag samlat mynt i 25 år, drivit mynthandel i 10 år, givit ut 25 lagerlistor, arrangerat 18 myntauktioner och producerat 15 volymer av Mynttidningen. Det sistnämnda arbetet hade givit mig värdefulla erfarenheter om fenomenet med olika gravörer (konstnärers) personliga stilar och kännetecken … och vad detta kan berätta. Självklart blev det en artikel i Mynttidningen; omslagsbild + ett uppslag i nr 5/6-1996.

Kanske blev ”underbjudaren” på Avesta-liarden lite sur, för han har tvärt emot Ulla och mig hela tiden hävdat att präglingen är fransk, men med svenska stampar. Frågan varför i hela världen stormakten Frankrike (med en av världens bästa gravörer) skulle beställa stampar från avlägsna Avesta, när hela projektet handlar om kopparexport, är naturligtvis ännu obesvarad.

Tjugotvå år senare finns denna historiska Avesta-prägling (fullt i klass med de s.k. Avesta-kopekerna) fortfarande inte upptagen i Tonkins ”Myntboken” eller någon av SNF:s många alster. Ett löjets skimmer vilar allt oftare över ankdammens prestigestinna farbröder.

Sedan jag startade Myntbloggen 2012 har jag återvänt till ämnet med lite uppdateringar ungefär vart annat år. Här är några länkar från 2012, 2014 och 2016:

• Fransk kopparpeng från Avesta – 2012-12-12
• 1654 – Ett händelserikt år! – 2014-06-27
• Julafton i år igen! – 2016-12-16

På förekommen anledning kan det kanske 2018 vara på sin plats med ytterligare en uppdatering. Håll till godo. Hoppas att ovanstående illustration, tillsammans med länkade artiklar, kan sammanfatta det grundläggande om vad vi vet så här långt.

På FaceBook, av alla ställen, kunden man nyligen läsa positiva nyheter om detta mynt. I och med att firma Myntauktioner i Sverige AB i Moheda & Stockholm fått in ett exemplar av Avesta-liarden 1654 har den plötsligt blivit intressant! – och omvärderad. Nu är den inte längre slagen i Frankrike, utan i Sverige! Så här låter det 2018:
”I en gammal småländsk myntsamling låg denna franska liard från 1654. Så helt fransk är den emellertid inte – den är faktiskt präglad i Avesta på beställning från Frankrike. Sverige var vid denna tid Europas största exportör av koppar och exporten tog sig bl.a. uttryck i blindmynt, men alltså undantagsvis även i färdigt fabricerade mynt.”

Kul att en 22 år gammal nyhet uppmärksammas … och att både smålänningar och SNF:are äntligen hittat och förstått det som Ulla S. Linder skrev redan 1937 (d.v.s. för drygt 80 år sedan!). Om man sedan begriper sig på skillnaderna i gravörstil och vad detta innebär är kanske bäst att låta vara osagt. Numismatisk forskning i Sverige är inte direkt känd för att vilja spridas – och definitivt inte snabbt.

En annan glädjande nyhet är att SNF/MISAB nu verkar ha uppmärksammat att man sedan 150 år tillbaka faktiskt kan urskilja Säter-kreuzrar 1632 från dito Nyköpings-präglingar. De båda myntorternas mynt har helt olika gravörstil och det finns inga kopplingar (hybrider) dem emellan. Kul att Myntbloggen kunde hjälpa till.

Beträffande det släggverkspräglade Säter-öret 1625, med s.k. ”Spansk sköld”, är man dock fortfarande hopplöst ”vilse i pannkakan”. Att helt utan vetenskapligt stöd skriva ”Stockholm?” och ”Fallverkspräglad?” och sedan ägna halva texten åt ett 40 år gammalt (stencilerat) ordkrig helt utan numismatiskt värde, är inget annat än löjeväckande. Ja, ja, i bästa fall hittar man kanske den här artikeln om ett par decennier eller så. Men det kan nog lika gärna ta 75-150 år? Den som lever får se!