I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.
Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.
En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.
Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:
- http://www.horners.org.uk/the-company/the-horn-collection/
- http://plastiquarian.com/?page_id=14337
- https://www.youtube.com/watch?v=O3g8dO3q03s
Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.
Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.
Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.
Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.
Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen ”horn impression of medal”, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?
Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!
Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).
Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.