Eftersom jag refererat lite från både Bukowskis och Künkers auktioner, kan det väl vara på sin plats att redovisa lite resultat även från SNF:s auktion MISAB 10. Skall man tro deras egen annons bjöd auktionen på ”mycket starka resultat”. Föreningen närstående bloggare talar om ”en rekordartad auktion med mycket högt deltagarantal”, vad nu det innebär?

SNF:  – ”Helgens auktion visade en mycket stark myntmarknad med flera toppnoteringar. Generellt var prisnivån mycket god på i stort sett alla områden”.

På auktion blir det ju allt som oftast ”både vin och vatten”, d.v.s. allt ifrån jättefynd och klart prisvärt till tokpriser och toppnoteringar. De båda kollagen är ett axplock av numismatiska prisnoteringar inom olika samlarområden på MISAB 10. Personligen tror jag detta säger mer än att välja ut tre äldre guldmynt och ”värdera” hela auktionen efter detta. 😉

Tycker det är väldigt intressant att läsa olika åsikter om vad som är ”riktigt bra betalt” eller vad som kännetecknar ”en toppauktion”. Man får ”läsa mellan raderna” och jämföra med sina egna uppfattningar. Det är väl inte helt omöjligt att det finns ett visst egenintresse i att exv. hävda att NKU:s Oskariana-auktion bjöd på ”ett bra resultat” (snarare katastrof) eller att ”riktigt bra betalades Olof Skötkonungs-penningen” (såldes billigare nu än 1969).

Läste också en roligt skröna någonstans i åsiktsflödet; som påminner om storsamlare i gångna tider – ett klassiskt Algård-citat: – ”152.000 kr var billigt, den där dukaten är värd minst det dubbla”. Olle Algård brukade säga så när han betalat ett pris för ett mynt som resten av världen tyckte var sanslöst eller orimligt högt. Givetvis med baktanken att kunna begära ännu mer, den dag det skulle säljas på nytt. 😉

P.S.  Gå gärna in och läs (gilla!) vår FaceBook-sida … den uppdateras fortlöpande med nyheter om långfingrade museichefer och falskmyntarnas präglingstekniker etc. etc.