För en si-så-där tio månader sedan köpte jag en Johan-fyrk 1589 på Tradera. Anledningen vara att jag kände igen just detta exemplar – som fanns i min pojksamling på 1970-talet. Skrev lite om detta ”myntminne” i blogginlägget ”Schack, fyrk och numismatik” … och härom dagen hittade jag ett gammalt ”registerkort”, från anno 1979, på just detta mynt. 🙂
Tänk vad tiden går. Det är inte länge sedan man var 15 år, fläckvis okysst och mer intresserad av mynt (och schack) än mopeder. Varje vecka hoppade kompisen Thomas och jag upp på cyklarna i Järnbrott (Västra Frölunda) och trampade in till stan (Göteborg), för att kolla in om mynthandlarna hade fått in något nytt. Många var nog rätt trötta på oss. 😉
Vi brukade börja hos George Hallgren på Linnégatan och Olavi & Hannu på Victoria Mynthandel på Andra Långgatan (mitt emot Göteborgs Auktionsverk). Det fanns en jeppe till på samma gata – men han var allt som oftast full, så den undvek vi. Därefter gick färden mot Numis och Sture Lemsjö vid Kaserntorget (numera Numismatica, där jag för övrigt pryade som 13-14-åring!) – och sedan vidare till Gösta ”Baronen” Andersson på Västra Hamngatan. Där kunde man stöta på GNF:arna Fritz Johansson och Rune Pennevik, som hjälpte till bakom disken då och då.
Därefter var det dags för Antikhallarna. Där var det framför allt Beso (Antikrundans Bertil Svensson) på andra våning och Thomas ”Silverkronan” Ahlstrand, som lockade. Den senare var en riktig karaktär som verkligen kunde ”hålla låda” i hallarna. Han kastade ut kunder på löpande band och kollade deras fickor så de inte stulit något, men han var alltid schysst mot oss grabbar – speciellt när faderskapet (plånboken) var med. 😉 När vi ändå var i hallarna kikade vi ibland in hos holländaren på Moneta … men hittade sällan något.
Upp på cykeln igen och vidare mot Paul Levin på Mynthandeln Ticalen. Det var ju fredag. Detta var ofta resans höjdpunkt och slutmål, men ibland hände det att cykelturen gick vidare mot Engelbrektsgatan, där Nils-Göran Persson huserade på Dukaten Mynthandel … och kanske ända till Södra Vägen för att kolla vad Sune Andersson på A-Antikviteter hade att erbjuda. Sune är ännu verksam och det var han som sålde Johan-fyrken på Tradera.
Har jag räknar rätt och inte glömt för många fanns det alltså åtminstone tio mynthandlare med öppen butik i Göteborg på den tiden. Idag är det inte många kvar. På mitt gamla, men väl så ambitiösa, ”registerkort” har jag förutom diverse myntfakta från Tingströms ”Svensk Numismatisk Uppslagsbok”, även noterat katalogpriset i ”Sveriges Mynt 1521-1977”. Denna utmärkta bok kom ut i november 1976 (för snart 40 år sedan) och värderingen på 300 kr då, motsvarar i dagens penningvärde omkring 1.350 kr. När jag handlade myntet av Rune Larssons Mynthandel i Borås, den 12 juli 1979, betalade jag tydligen netto 140 kr (= 495 kr idag). Kanske (förhoppningsvis) prutade jag? 😉
När jag fick chansen att köpa tillbaka den lilla slanten på Tradera 2013-05-12 blev slutpriset 298 kr (+ 6 kr porto) … eller endast 60% av vad jag betalade 1979 … eller endast 22% av vad SM-boken värderade myntet i 1976/77. Många samlarmynt är nog ganska billiga idag.
P.S. Notera ”fototekniken” anno 1979 … ”papper över och blyertspenna fram” … 😉
Hej Ulf!
Jag känner i allra högsta grad igen dina beskrivningar av stadens alla mynthandlare på den tiden.
Sture på Kaserntorget var tidigt mycket misstänksam mot mig, och ville helst inte ha mig på besök, då jag fort plockat ut godbitarna ur hans fyndlådor. Ängslig typ.
Hos Sune på Södra Vägen kunde man stå hur länge som helst och leta, och det var en oerhört avslappat stämning där inne. Men då och då en förfärlig rökridå, hemma trodde man ett tag jag hade börjat röka.
Var du aldrig inne hos ”Fem Riksdaler” på Husargatan? Jag minns att där fanns en stockholmare vid disken, ibland avlöst av sin son, var det möjligen Åneby de hette?
Mitt första möte med dig och dina föräldrar var nog hösten 1982 på Stureplatsen, när jag överlycklig kom över ett avsaknat norskt årsset i hårdplast, tror det var från 1972, sista gången med alla småvalörerna.
Nedteckna gärna flera numismatiska minnen från götet, som du nog har på lager.
Hälsningar med spegelglans, som TONKIN uttrycker det
Nils Melander
Välkommen Nils!
Ja, tänk vad tiden går. Minnet kanske inte blir direkt bättre med åren … åtminstone inte mitt! … och våra minnesbilder varierar säkert från person till person. När du nu nämner det kommer jag mycket väl ihåg rökridåerna hos Sune. Kanske var det därför mina besök blev korta och relativt få?
Hos Sture kunde jag dock stå länge och gräva i fyndlådorna och ”begära fram” den ena myntbrickan efter den andra. Där fyndades allt ifrån romare till snygga enkronor från 1940-50-talen. Mynthandlarna var ju alla ganska upptagna av ”silverskrot” på den tiden, så det gällde ju att handla lite då och då för att de inte skulle tröttna. Far och mor hade varit med vid något tillfälle och vi hade lärt känna varandra … vilket ledde fram till att jag fick praktisera (prya) hos Sture. Mycket lärorikt! Och några år senare tog jag själv emot en numismatiskt intresserad pryo i butiken … han jobbar på Göteborgs Stadsmuseum nu. 🙂
håller fyrken 1+ nu också
ja har hört att bedömmingen var annan på sjuttitalet
Nja, jag har personligen blivit ”hårdare med åren”, så idag skulle jag nog snarare sätta 1/1+)(1 med anmärkningen ”partiellt svagt utpräglad”.
Generellt en intressant frågeställning dock. På 1970-talet (under värsta investeringsvågen, då ”alla” skulle inflationsskydda sina pengar), urholkades kvalitetskraven successivt ganska rejält. Sedan blev det en uppryckning … men nu tycker jag vi kan se en återgång till slappare bedömningar igen. Framför allt utnyttjar man inte hela skalan – utan sätter gärna ”medelvärdet 1/1+” (jämför Bonde), och i princip aldrig lägre än 1? (vilket faktiskt är i mitten av skalan!).
https://myntbloggen.se/2013/08/19/skillnad-pa-mynt-och-mynt/
https://www.numisbids.com/n.php?lot=410&p=lot&sid=665
Det är så kul att läsa om hur olika samlare kommit in på myntets bana. För mig startade det med att mina föräldrar hade en lanthandel i Brastad nära Lysekil. Varje vecka kom det varor till affären och just köttbilen sköttes av far och son Johansson. Sonen Lennart var myntsamlare och han inspirerade mig att varje dag gå igenom affärens dagskassa och plocka ut gamla mynt. Oscar-mynt cirkulerade ju fortfarande då. Sedan visade jag Lennart vad jag plockat ihop och han bedömde vad som jag skulle spara och vad som kunde gå tillbaka i cirkulation. Tyvärr blev det inte många silvermynt jag fick spara eftersom dagskassorna inte var så imponerande. Affären lades ner 1964 men jag minns Lennart med stor tacksamhet nu 50 år senare. Några mynthandlare fanns inte inom skotthåll 😉 i distriktet på den tiden så jag hade tur som fick en mentor vid rätt tillfälle. Om vår kära hobby ska fortleva behövs det fler Lennart!