Jag tycker faktiskt INTE att myntbranschen i Sverige är så helig att den helt skall undgå all granskning, kritik eller ifrågasättande. Man måste få ha åsiker även om mynthandlare.
Det finns emellertid en mynthandel i Sverige som det tydligen är tabu att recensera – eller ens omtala i fel tonfall? … nämligen MISAB, eller ”Björks Mynthandel” som en del lite skämtsamt brukar säga. Nu är ju inte jag den som är rädd för att säga vad jag tycker, så likt Magnus Uggla anser jag att det är helt OK att ”slå åt alla håll” och öppet (inte anonymt!) kritisera även de mest überpretentiösa inom vårt lilla skrå. Har aldrig förstått ”SNF-filosofin” att ”vi måste verka för att det blir fiiint och exklusiiivt att samla mynt”. Det är nästan så att de allra mest fisförnäma yttrandena sporrar en att ”balansera vågen” lite. 😉
Kommer mycket väl ihåg när min mor, på FriMynt i slutet av 80-talet, höll på att sparka Bjarne på smalbenet, p.g.a. av hon uppfattade honom som arrogant och dryg när han stod där med näsan i vädret och tuggade på glasögonskalmen – så ”upptagen” att han inte kunde kosta på sig att hälsa. 😉
Nu har ju ”Björks Mynthandel” inte ens hållit på i fem år, men ändå jämför man sig gärna med Henryk Bukowski (1839-1900), den legendariske mynthandlaren T. G. Appelgren (1872-1950) eller vår meste myntauktionist genom tiderna, Bjarne Ahlström. Den sistnämndes kataloger upptar bortåt en meter i bokhyllan och sammanfattar en 33-årig auktionsverksamhet, åren 1972-2004. – Så kom igen om 28½ år, MISAB! 😉 – För 75 år av stencilerade föreningsblad, gjorda av andra, är trots allt mest ett marknadsföringstrix.
– ”Vårt ursprung i den ideella och vetenskapliga sfären gör, att vi värderar kunskapsspridning högt”, skriver man. Av detta och mycket annat får man lätt intrycket att ”Björks MISAB” är lite förmer och finare än andra mynthandlare. De är både ”vetenskapliga” och handeln med mynt sker rent ideellt. Här är det alltså inte alls frågan om att ge en kompis ett jobb med 490.000 kr i lön – eller en annan kamrat en välkommen och kanske rent av lönsam beställning på kontinuerlig katalogproduktion? – Och tanken på att någon annan, utanför denna fiiina sfär!?, skulle kunna sprida kunskap om numismatiken, är naturligtvis lika absurd som onämnbar … precis som 20-25 år gamla forskningsrön som gjorts av ”fel” personer … 😉
Ja, ja, alla har väl sin syn på myntsamlandets tjusning och vedermödor. Och vill man vara snål och missunnsam skall man naturligtvis få vara det. Själv kommer jag aldrig att ”stå och sippa champagne med direktörerna i föreningen för inbördes beundran” … helt enkelt därför att jag ogillar såväl champagne som lismare och skvallerkärringar … 😉
– Jag föredrar istället en wirre och två pilsner! – SKÅL! – och trevlig helg på er!
Hej Ulf.
Jag förstår inte vad du har emot MISAB. Det är väl den bästa myntauktionen vi har och har haft sen Ahlström slog igen. Katalogen är i mitt tyckande riktigt fin och kommer säkert att bli ett lika fint referensverk med tiden som Ahlströmskatalogerna är, att dom inte har hållit på så länge än är väl inte så konstigt. Om man ser något som är fel i katalogen kan man ju skriva till Dan Carlberg så tar han säkert upp det i sin erratalista. Då får även dom som inte läser din blogg reda på det.
Ha en bra helg.
Tjenare Erik, Jaså inte?, tyckte själv att jag var ganska glasklar.
– Att de borde sluta vara så jävla pretentiösa! 😉
I början av 1980-talet fanns det ganska många som inte var odelat positiva till Ahlströms monopolställning. På den tiden var myntsamlandet i Sverige betydligt större än idag, men ändå inte stort nog för att rymma alla aktörer (exv. Hirsch, Svea, Numismatisk Orden / Österlund, S&M Myntauktioner m.fl.). Samtliga dessa auktionsfirmor var emellertid självfinansierade privata entreprenörer. Idag ser vi tendenser till ett nytt monopol, men nu subventionerat av en ”ideell myntklubb”!? Initiativtagaren valde att söka finansiering via SNF istället för att ”förverkliga sin mynthandlardröm” på egen hand. Hela syftet med MISAB säges vara att ”tjäna pengar”. Men ännu har SNF inte fått några. Detta är säkert helt enligt kalkylerna, eftersom föreningen kan kosta på sig både stora och långvariga förluster, som privata konkurrenter/entreprenörer kanske inte har råd med. Slutmålet är istället, enligt egen utsago, att bli ”marknadsledande”, d.v.s. att försöka tränga undan alla privata initiativ. Om detta är bra eller inte, kan man naturligtvis ha olika åsikter om.
Hur går det förresten med jakten på bloggare och artikelskrivare? Senast jag bjöd dig på kaffe snackade vi ju om både det ena och andra. Hoppas du inte blev sur över att jag tackade nej till att skriva (gratis) för SNF/SNT.
Och hur går det med mitt tips att utveckla föreningens hemsida genom att göra den interaktiv, så att ni i styrelsen kan få lite feedback om vad vi medlemmar verkligen tycker …? Det finns säkert mycket som kan göras – billigt! … så sitt inte och vänta på att ”Björks Mynthandel” skall börja generera vinst … 😉
Ha en fortsatt trevlig helg!
Jadu Ulf, mycket kan man säga om allt mellan finrum och fulrum. Sitter här och slötittar på Star Wars med en öl och tänker på ölreklamen där det pratas om ful-öl haha.
Men till saken – jag tänker på hur finrummet i alla dessa år inte agerat för en bättre myntbok än den som finns än idag.
Halvsjaskiga bilder på reguljära mynt och avsaknaden av varianter så långt ögat når. Värderingar som inte följer med tiden. Där mynthandlare som inser det felaktiga och värderar mer än vad en viss myntbok gör. Man kan höra hur vissa får slappar på händerna för att sticka ut från myntboken ifråga.
Själv tycker jag att det är en skam som myntfakta sköts och saknas i Sverige. I gamla böcker finner man att de värderar mynten mer riktigt. Fakta går till spillo från storsamlare och deras know-how. Inte undra på att samlare, både unga och äldre, blir förvirrade av olika fakta om samma mynt.
Mynttillverkningen som saknar siffror för antalet tillverkade mynt och avsaknaden av hur många mynt som dragits in av myntverket genom tiderna.
Hur stor är inte ledamheten hos de flesta samlare, när vår enda myntbok har så dåliga bilder och fakta – och avsaknad av fakta. Bara för att göra en enkel liknelse, i brevlådan kommer gratis kataloger i färgtryck och man kan undra hur en myntbok som har sämre layout och innehåll – närmar sig priset 300Kr…. De här katalogerna kan man i de flesta fall även se över internet. Men vår myntbok saknar just detta… för där kunde man göra något bra och bättre än den svartvita vi har idag.
Jag undrar rent generellt hur mynthandlaren av idag resonerar om vår så kallade myntbok…. Den lämnar mycket osagt och fritt spel för mynthandlarna, vilket de säkert tackar för. Det finns urtrevliga mynthandlare till de mest svårkontaktade som aldrig svarar på ett mejl med en förfrågan. Man får känslan av att man inte ska göra sig besvär med att störa dom angående ett enkelt mynt eller en myntvärdering och certifikat.
Sedan har vi de slabbade mynten, typ NGC och liknande. Dessa är numera också förfalskade. Hur kollar man om de är äkta? Har inte sett någon information på svenska. Summa summarum, samlandet i Sverige lider av brist på bra information, inklusive böcker som myntboken. Det gäller att hitta dom där guldäggen till myntböcker, som verkligen ger mersmak i samlandet. Tyvärr har de också blivit samlarobjekt och vi saknar nytryck av denna information. Vän av ordning undrar säkert vad dom pysslar med på SNF och MISAB….
Riksbanken då… som sålde myntverket och som sedan lades ner. Våra mynt tillverkas i Finland sedan några år tillbaka. Fadäserna avlöser varandra… 1-kronan 2012 och 2013… undrar hur det blir med de nya mynten som kommer om ett par år… blir de också försenade 1-2 år?
Summa summarum – det känns som om det inte finns koll på det hela om våra mynt. Endast likt en gigantisk sandlåda ser man hur ingenting blir gjort. Ingen som styr och leder. Inget samarbete för bättre böcker och information. Allt tycks förbli som det alltid varit. Finrummet verkar vara låst från insidan. Ingen dörrklocka. Kanske dags att svetsa igen finrumsdörren…. Det blir rörigt med alla som har egna åsikter på samma spelplan… vilket gäller? Tja…
Ha de gött Ulf 😉
Den översta bilden från början av 1980-talet, med bla. Ottossons senior.
Kolla snubben, som står 30 meter bakom huvudpersonerna, med båda händerna i luften och försöker synas………… snacka om linslus.
Ha Ha Ha Ha Ha
HaHa, det är andra brodern Thörnström – Kent! 🙂
Så här ser han ut idag:
http://www.thornstroms.com/om-butiken/personal/
Tack för din öppenhet. Du talar nog inte bara mig ur hjärtat.