Blå-gula kulturskatter . . .

Medan Mr. Putin bombar sönder Ukrainas kulturskatter beklagar sig KMK & Co över myntsamlande och privat ägande …!?

Kulturarv till salu … är rubriken på en debattartikel i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-2022). Med tanke på hur f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm (KMK, numera ”Ekonomiska Museet” – sponsrat av ”Gödselkassans penningtvätt”) handhar svenska folkets kulturskatter, vore kanske ”STULET KULTURARV” en ärligare och mera befogad titel. Men det är väldigt sällan privata samlare, numismatiker och donatorer genom århundraden fått någon erkänsla för sina livsgärningar av institutionsnumismatikerna.

Samtidigt kan man konstatera att mycket av de kulturskatter vi idag har kvar (i KMK:s fall; hade), faktiskt har bevarats just TACK VARE privata samlare! Så kanske borde man inom institutionerna istället vara tacksamma för att ”Skatten i chiffonjén” INTE förvarats bakom KMK:s svängdörrar, utan i säker privat omvårdnad under decennier.

En av SNT-skribenterna, Birgitta Hårdh (i likhet med Majvor Östergren, född på Stalins tid), har i Fornvännen 1988 skrivit en text som idag ter sig ganska inskränkt. Att man i SNT 2022 anger denna som ”lästips” är anmärkningsvärt, då den känns mera som Sovjet innan murens fall, än Sverige av idag. Såväl privat ägande som myntsamlande ifrågasätts med hänvisning till 1684 och 1942. Lite som Fan, Putin & Co läser sin historia – med skygglappar! – ”Vad som inte kan ägas av privatpersoner kan naturligtvis inte heller ärvas”, påstås helt utan tillstymmelse till lagstöd. Slutklämmen är emellertid talande; – ”Jag är inte juridiskt skolad och har möjligen tolkat lagtexten fel”. Att orden ”vartill ägare ej finnes” skall vara så svåra att förstå är högst märkligt. Men skygglapparna sitter tydligen Hårdht, så felaktigheterna ältas flera gånger; – ”man kan inte ärva det som någon annan äger”.

Att det skulle vara olagligt att samla mynt som är äldre än 100 år är naturligtvis rent nonsens. Och den som önskar samla ihop ”en vikingaskatt” av arabiska, engelska och tyska mynt, kan självfallet även i fortsättningen göra detta med gott samvete. Skrämselpropagandan från ”gratissamlarna” (de som föredrar att plundra andras samlingar istället för att själva plocka upp plånboken) kan man ta med ro.

Det går naturligtvis alldeles utmärkt att vara för myntsamlande och samtidigt emot kriminella rovgrävningar. Det lär vara förbjudet för museifolk att samla mynt. Något som egentligen är ganska märkligt. Tydligen anser någon policymakare att museifolk är mera opålitliga än privata myntsamlare? De allra flesta samlare kan utan svårigheter ”skilja på ditt och mitt”, så det är svårt att förstå varför museifolk skulle ha svårare för detta. Varför inte helt enkelt låta svensk lag gälla även här, precis som när det gäller privatägda mynt – från antiken, vikingatiden, 1921 eller nutid.

Sedan kan man ju rent allmänt tycka att det är väldigt trist att det Hårdht specialiserade institutionsfolket har så evinnerligt svårt för att erkänna den breda kunskapskälla som finns bland privata samlare och numismatiker. En professor kanske vet mycket om lite, men glöm inte det finns många ”amatörer” som kan slå er alla på fingrarna – vilket också skett. Nya rön inom svensk numismatik efter 1521 har till minst 90% kommit i dagens ljus tack vare privata numismatiker. Detta medan institutionerna fullkomligt snöat in på vikinga- och medeltid (läs: myntfynd, som inte behöver inköpas).

Att använda krångliga formuleringar och rent allmänt hänvisa till ”vetenskap och nyare forskning”, räcker inte för att övertyga undertecknad om er påstådda numismatiska överlägsenhet. Ni har haft fel förut. Och det var säkerligen inte sista gången.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.