Barbariska romare

Idag för 1926 år sedan (år 86 e.Kr.) föddes det en liten gosse i staden Lanivium (Lanuvio) ca 3 mil sydost om Rom. Eftervärlden känner honom bäst som Antoninus Pius, romersk kejsare 138-161 e.Kr. Han växte upp på släktgodset Lorium, 2 mil väster om Rom, där han fick sin initiala utbildning. Hans far dog ung och sin uppforstran fick han istället av sin farfar och morfar – vilka han senare ärvde och blev då en av Roms rikaste män.

Antoninus Pius beskrivs som lugn, plikttrogen och ordningsam, men utan några större ambitioner. Som 51-åring adopterades han år 137 e.Kr. av kejsar Hadrianus (117-138 e.Kr.) – kanske som en tänkt ”mellan-akt” inför Hadrianus unge släktings, Marcus Aurelius (161-180 e.Kr.), trotillträde? Det där med adoptionen var för övrigt en komplicerad histo-ria, för samtidigt som Hadrianus adopterade Antoninus Pius, så krävde han att Pius i sin tur adop-terade nämnde Marcus Aurelius samt unge Lucius Verus (161-169 e.Kr.). Antoninus Pius blev emellertid långvarigare än väntat på tronen – hela 24 år faktiskt!  Men han genomförde inga större omvälvningar under sin tid som kejsare, utan bevarade det han fått från sina föregångare – d.v.s. det romerska riket när det var som störst. Ni som inte samlar romerska mynt, men sett filmen Gladiator med Russell Crowe, känner säkert igen en del av ovanstående namn.

Som framgått av tidigare blogginlägg har jag en liten förkärlek för charmigt barbariska, illitterata, antika prägligar av allehanda slag. Imitationer (eller samtida förfalskningar) av ”riktiga mynt”, men som likväl cirkulerat som mynt. På den översta bilden ser vi två silver-denarer slagna i Rom 148/149 resp. 152/153 e.Kr.             – Men hur kan man veta det? Är det inte väldigt svårt det där med rom-erska mynt?  – Nja, visst är ämnet stort – men att komma igång är ganska enkelt. På det översta myntet (på översta bilden) läser vi: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XII – COS IIII  = Antoninus Augusto Pius Patri Patriae Tribunica Potestate XII – Consuli IIII . . . eller på svenska: Kejsar Antoninus Pius, landsfader, innehavare av regeringsmakten i 12 år – Konsul för 4:e gången. Själva dateringen ligger alltså (i detta fall) i ”TRP XII” som motsvarar år 148-149 e.Kr.

På nästa mynt står det: ANTONINVS AVG PIVS P P TRP XVII – COS IIII … som då är präglat år …?  … (fem år senare).

När jag kikade bland mina Antoninus Pius-denarer fann jag också en barbariserad dito i samlingen (myntet överst på bild 2). Döm om min förvåning när jag genom ett snabbt googlande hittade en ”likadan” bland de barbariska mynten på  Coinproject.com!    Och när jag tittar närmare upptäcker jag att det endast är åtsida som är stampidentisk. Frånsidorna har båda COS IIII, men olika gudinnor; AEQUITAS standing left holding scales and cornucopia . . . ANNONA standing left holding heads of grain. Motiven är alltså desamma som på översta bilden. Original – och imitationer m.a.o.

Och det är så här forskarna jobbar när de ”bygger” stampkedjor. De söker efter mynt som är stamp-identiska på en sida men olika på den andra. På detta sätt kan de ”lägga pussel” och se vilka mynt som hänger ihop. Vanligtvis place-rade man myntets porträttsida som understamp (därför att under-stampen generellt höll 2-3 längre än överstampen) och frånsidan som överstamp. Den här kopplingen mellan EN åtsida och TVÅ frånsidor kan alltså sägas vara i högsta grad typisk! Något som man då rakt inte kan säga om lejonparten av ”Sveriges första mynt”. Dessa stampkedjor saknar all produktionsteknisk logik och ser mera ut som jättelika statbon än stampkedjor. ;o) Någon seriös teori till varför det se ut som det gör, har ännu inte kunnat presenteras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.