Fylle fullt av silverskrot!

Onsdagen den 25 juli hittades ”två femtioöringar” på en grusväg på Gotland. Några dagar senare uppdagades att det inte alls var 50-öringar. När myntfinnaren sedan sökte vidare bland det två år gamla fyllet på grusvägen, hittade han även ett bronskärl, en silvernål och ett spänne. Måndagen den 30 juli anmäldes fyndet och arkeologerna ryckte genast ut. Man kunde då konstatera att ”femtioöringarna” endast var liten del av en ”vikingatida silverskatt”, nedlagd tidigast (kan naturligtvis även ha skett senare) på 1130-talet (d.v.s. minst 70 år efter vikingatidens slut).

Som så många andra silverskatter är även denna av ”silverskrotstyp”, d.v.s. en blandning av kasserade och trasiga silverföremål och gamla ogiltiga mynt. Primitiva (premonetära) betalningsmedel skulle man kunna säga. Och som vanligt är medias bilder och forskarnas information densamma – en hög silverskrot utan spår av numismatiska fakta eller försök till intresseväckande kontextanalys. ”The same presidia as last year”.

Detta fynd uppges även innehålla en romersk denar! – som väl då gissningsvis får dateras till 200-talet e.Kr. Detta skulle då betyda att tidsspannet mellan ”första och sista mynt” är minst 900 år! En imponerande ”släktsaga”. ;o)  Tänk om denna lilla silverdenar kunde berätta om alla händer den passerat innan den blev fylle på en grusväg mellan Visby och Klintehamn. Skulle gissa att vägen mellan Rom och Visby varit ganska så krokig.

Efter över 25 år som mynthandlare med öppen butik vet man ju ett och annat om vad nutidens människor har i sina byrålådor. En överväldigande majoritet av dessa ”byrålådsmynt” är s.k. silverskrot – d.v.s. reguljära svenska silvermynt från perioden 1874-1971 (enkronor 1875-1968, jubileumsmynt 1897-1976). Lejonparten av detta är samlat/undanlagt under den tid då silvervärdet började överskrida myntens nominella värde, d.v.s. från slutet av 1960-talet och framåt. Än idag är detta ”den klart största artikeln” inom mynthandeln och dessa slitna silverpengar har alltså ”cirkulerat” i närmare 150 år – och fortsätter att göra så. Idag finns investerare som köper partier med hundra år gamla silvermynt och lägger på hög (i bankfack? – eller nergrävda i trädgården?) i tron på att detta är säkrare än papperspengar. Och med tanke på hur våra banker agerar för att slippa kontanter, så är det nog inte så långt kvar innan vi får börja agera vikingar och gräva ner pengarna. Man har t.ex. förbjudit sina kunder att förvara pengar i bankfack!? och man klassar folk med kontanta bankärenden över-stigande 15.000 kr som ”penningtvättare” (trots att EU-direktiv anger 15.000 EURO!).

Men att ”gott silver” har lång livslängd, det kan vi konstatera än idag. Däremot vet vi ingenting om hur? och hur många gånger detta silverskrot ”bytt ägare” – varken idag eller på vikinga-/medeltiden. Om ett mynt är plundrat, givet, stulet, ärligt förtjänat eller ärvt framgår inte av själva myntet. Att vikingatida silverskatter ärvts och byggts på under generationer, som professor Jonsson tror, är naturligtvis bara en teori bland många andra. Vi vet helt enkelt inte hur silvrets olika ägandebyten såg ut.

Den här liknelsen var ju lite oväntad – och kul: ”Det är ganska jobbigt att betala för till exempel en bil med fem- och tiokronor. Så markvikterna är silverbitar i olika fastställda viktklasser”, säger Kenneth Jonsson, myntexpert. Kommer osökt att tänka på Jeremy Clarksons sarkastiska biltest (4:18 in i detta YouTube-klipp) av en grön Ford Fiesta i Top Gear: Can I afford it? – Well if you got £11,000 to spend on a car, then yes, you can … But if you only got 40 pence … then … no, you can’t.  ;o)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.