De flesta har säkert hört talas om ”förfalskningarna” av 2012 års enkrona med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG” som dök upp lagom till Nationaldagen. I detta fall är ju knappast syftet ”att tjäna pengar”, utan snarare att väcka uppmärksamhet eller sprida något slags budskap. Kanske skall det föreställa ”konst”? – där sensation och skandal numera tycks betydligt viktigare än artisteri och skicklighet.
Annars är det vanliga när det gäller förfalskningar att falskmyntarna vill ”göra sig en hacka” – på det ena eller andra sättet. Det klassiska är ju att förfalska giltiga mynt och då känner nog åtminstone myntsamlarna till ”Trollhätte-Svensson” – d.v.s. urmakaren Carl Napoleon Svensson i Trollhättan som gjorde 25- och 50-öringar samt enkronor i nysilver på 1800-talets slut. Dessa är idag åtråvärda samlarobjekt – mycket tack vare att man kan härleda dem till en viss person och de helt enkelt är ”en bra historia”.
Mindre kända lär de så kallade ”Laholmsförfalsk-ningarna” vara. Jag har faktiskt bara sett dem omskrivna en enda gång, nämligen i Göteborgs Numismatiska Förenings (GNF:s) Småskriftserie nr 13, 1977. Titeln är ”Från falskmynt till kopior”, författare är advokat Morten Andréasson. Att kalla dessa tvåkronor för ”förfalskningar” är kanske en sanning med modifikation? Mynten är äkta – men har blivit utsatta för silverstöld – och därmed blivit bedrägliga/falskmynt i den stund de åter satts i allmän cirkulation. I februari 2006 lyckades jag förvärva en dylik tvåkrona på Tradera. Det mest intressanta med denna är självklart den spännade falskmyntningshistorien, men lite extra kul är det ju ändå, åtminstone för en inbiten myntsamlare, att myntet dessutom är av den ”svåra” varianten med ”förskjutet myntmästarmärke W”. Men detta visste silvertjuvarna inte om. ;o) Denna variant kom med i värderlings-böckerna först i slutet av 1960-talet. Och när sedan värderingskatalogerna började ”tävla med varandra”, steg priserna explosionsartat. 1969-70 värderade Harry Glück (dåtidens store mynthandlare) ”FMM” i 25 kr i kvalitet 1? (en vanligt kostar då 6 kr). 1971 hade priset skjutit i höjden med raketfart – 200 kr! (en vanlig kostade ”bara” 10 kr).
Enligt Andréassons artikel är upphovsmännen bakom dessa förfalskningar/silverstölder två bröder i Laholmstrakten som ansett sig orättvist behandlade av Skatte-myndigheten och därför ville hämnas, genom att så att säga ”stjäla tillbaka” silver från staten. Tillvägagångssättet är ganska förslaget, även om man kanske kan fundera lite över timpengen för allt detta arbete. Man satte helt sonika en tvåkrona, på den tiden i 80%-igt silver, i skruvstädet, tog fram bågfilen och sågade sedan ett djupt spår i myntets kant – mer än halvvägs igenom. Resultatet blev en ”ihålig tvåkrona” (i vars tomrum man gjöt i en billigare metall – förmodligen tenn – med bly hade vikten varit högre) – och ca 5-6 gram silverspån.
Ett normalslitet exemplar av 1910 års tvåkrona väger 14,9 gram (i nyskick 15,0 gram). Mitt exemplar av ”Laholmsförfalskningen” väger 14,14 gram (13,61 + 0,53 gram), vilket betyder att den är 5% för lätt. Den bortsågade silvermängden borde gå att räkna ut mera exakt, men eftersom det var längesedan jag fick plats i en skolbänk, nöjer jag mig med en uppskattning. ;o)
Myntets tjocklek är ca 2,25 mm, medan den avbrutna biten mäter max 0,5 mm. Sågbladet har alltså sågat bort minst 1,25 mm silver på en yta som motsvarar uppskattningsvis ca 60% av myntets cirkelarea … som om minnet inte sviker fås ur formeln ”pi d kvadrat genom fyra” … vilket borde ge en tvåkrona med diametern 31 mm en area av ca 755 mm² … gånger tjockleken 1,25 mm x 60% … = omkring 600 mm³ … detta av ”hela myntets” volym på ca 1700 mm³ … borde väl ge ca 35% – eller 5,25 gram bortsågat silver. (566 mm³ x densiteten för 80%-igt silver ger istället ca 6 gram).
Tja, det borde i alla fall i runda slängar betyda att ”silvertjuvarna” lyckats stjäla omkring 35-40% av dessa silvermynts vikt/värde – d.v.s. ca 5-6 gram silver (800/1000) – eller ca 70-80 öre – på varje söndersågad tvåkrona. – Man undrar vad timpengen landade på?