Så där ja, då var i alla fall båten sjösatt … det kanske blir lite sommar i år också?
Loggade in på Tradera och möttes först av en annons om en stöld! … och sedan av att Tradera lyckats förstöra ”minneslistan” och därmet gjort det fullkomligt omöjligt att hitta eller bjuda på de potentiellt köpvärda ting man där noterat. Personligen hade jag hellre sett att man förstorat det minimala bildformatet på denna sida, istället för att förstöra sorteringsordningen. Men att Tradera-ledningen ideligen gör så kallade ”förbättringar”, som sabbar de grundläggande funktionerna, är verkligen inget nytt – snarare en tradition som man tydligen vill värna om. Ännu har inte siste kunden lämnat skutan. ;o)
Det stulna myntet var ett av de mynt som såldes på Hagander 4 i Tyskland för ett halvår sedan:
Adolf Fredrik. 1 Öre SM 1759. Stora sveakronor! Utrop €150 – såld för €1.100 = SEK 12.200:-.
… och har enligt uppgift tillgripits under en samlarträff i Norrköping under april månad i år. Väldigt tråkigt för köparen (som handlat genom ombud) och nu blivit berövad ett åtråvärt mynt. Inte ett rött öre till samlingen, alltså. Har du upplysningar om detta så kontakta polisen.
I lokaltidningen Mitt i Stockholm (och även i Metro och på SVT:s ABC) läser vi idag om en annan stöld inom samlarhobbyn: Museichef greps för frimärksstöld.
– ”En man som varit chef för ett av Sveriges mest ansedda museer misstänks för att ha stulit frimärken från en auktionsfirma. – Vi blev otroligt förvånade när vi förstod att det var han, säger Christer Svensson vid AB Philea”.
Tänk att man inte kan få ha någonting i fred nu för tiden. – Vem vill egentligen ha stulna samlarobjekt i sin samling!? – Vem kan glädjas åt en dylik ”samlargärning”…? Märkligt.
Bra jobbat Ulf att du tar upp denna stöld i din blogg, ju mer uppmärksamhet – desto bättre! Exakt som du skriver – vem kan ha glädje av att äga eller sälja vidare ett stulet mynt? Bort med sådana personer från numismatikens värld!
Hej Petra,
Ja, historien om ”din försvunna slant” har kanske kommit lite i skym undan … p.g.a. praktskandalen med den långfingrade museichefen. I det senare fallet är skuldfrågan odiskutabel då personen ifråga togs på bar gärning, medan den förra historien dessvärre verkar vara behäftad med en del osäkerhetsfaktorer. Något som många i denna snacksaliga bransch förefaller ta lite väl lätt på.
Vi får verkligen hoppas att myntet kommer till rätta … även om vi kanske aldrig får veta sanningen om dess senaste stora äventyr? Tänk om ett gammalt mynt kunde berätta om allt det varit med om.