Igår skrev jag om den ofta miss-uppfattade numismatiska termen ”spegelglans”. Idag tänkte jag ta upp en annan – nämligen ”överprägling”. Missuppfattningar av detta begrepp har kunnat konstateras från samlar-marknadens alla hörn – alltifrån nytillkomna myntsamlare till våra allra äldsta mynthandlare. I det senare fallet får vi väl hoppas att det rör sig om slarv(?) och inte att man saknar faktiska kunskaper? Precis som med ”spegelglans” hör man ju på själva ordet vad det är frågan om. Alla känner väl till att mynt är präglade och en överprägling är alltså en (ny) prägling över (den gamla) präglingen. Klart som korvspad! ;o)

Av någon anledning är det många som blandar ihop ÖVERPRÄGLING och OMPUNSNING. En del verkar tro att exv. en enkrona ”1916 på 15” (1916/5) är en krona från 1915 som blivit präglade en gång till, nu med 1916 års stämpel. Men detta är alldeles galet! Så ligger det inte alls till. Nej, exv. 1916/5 är en s.k. ”om-punsning”. När man förr i tiden tillverkade ”stampar” (som präglingsverktygen vid mynt-prägling kallas) använde man sig av ”punsar” (mindre stansverktyg med exv. bokstäver, siffror eller t.o.m. porträtt). På så sätt kunde man med hjälp av dessa punsar succesivt bygga upp motivet i stampen genom att ”knacka in” olika detaljer i det ännu ohärdade stampstålet. Men ibland blev det, av en eller annnan anldening, fel – och då behövde man rätta till detta (utan att behöva börja om och göra en ny stamp). Då kunde det t.ex. hända att den snett placerade 4:an på 1940 års tvåkrona ”ändrades” (rättades till) med den följd att det blev kvar en liten rest av den första inpunsningen, upptill. En del kallar detta ”ändrad 4:a” andra ”ompunsad 4:a, rest upptill” – innebörden är densamma.

Den 29 oktober 1950 avled kung Gustav V (1907-50). Vid den tidpunkten hade Kungl. Myntverket redan börjat tillverka präglingsstampar för nästa års tvåkronor. Man ställdes alltså inför valet att antingen kassera det man redan gjort färdigt – eller punsa om ”1951 års stampar” med årtalet 1950. För det gick naturligtvis inte att ge ut mynt med Gustav V:s bild och årtalet 1951. Myntsamlarna kallar detta för ”1950 på 51” (1950/1). Att ett mynt ”bakåtdateras” på detta sätt är ovanligt, det normala är att man haft kvar gamla stampar och därför ”uppdaterat” dem till kommande års myntning. Nu hade tekniken kommit så långt att man börjat använda sig av ”matriser (mastermatriser)”, d.v.s. negativa ”stampar/stämplar/punsar” där (nästan) hela myntbilden fanns med. På så sätt kunde man producera flera identiska stampar – till alla variantsamlares förtret. ;o)  Tidigare hade man inte förfogat över tillräckligt stort präglingskraft för att prägla så stora ytor ”stål i stål” och av den anledningen hade man använt mindre delpunsar istället.

På bilden (från den utmärkta boken ”Kungliga Myntet 1850-1950” av myntdirektör Torsten Swensson = Mm TS), ses stamparna till 1672 års 8-mark (d.v.s  från en tid då gravören Meybusch börjat använda porträttpunsar) samt ett par (moder)matriser till Gustav V:s tvåkronor 1942-50. Notera att de två sista årtalssiffrorna är utelämnade!  – Och jämför med varianterna 1 Krona 1943 ”med 43 i antikvastil” (även kallad ”klump på 3” av de mindre kunniga) och 1 Krona 1949 ”med olika 9:or”. Med dessa matriser präglades sedan, ”stål i stål”, en postitiv ”gravyrpuns / arbetspatris”, som i sin tur användes för att prägla negativa myntstampar. På detta vis hade man alltså skaffat sig en ”backup” om något oförutsett skulle inträffa. Lite mer om detta finns att läsa i Mynttidningen 2-1997, s. 32-33 – för den som är road.