Idag anknyter Dick Harrison återigen till numismatiken i sin Historieblogg på Svenska Dagbladet. Harrison besvarar ofta läsarfrågor, och idag rör det sig om följand spörsmål: ”Judas Iskariot skall ha fått 30 silvermynt för att förråda Jesus. I många texter anges att detta pris var identiskt med kostnaden för en slav. Stämmer det? Hur mycket kostade det att köpa en annan människa i forntidens civilisationer?”

I sitt svar nämner Harrison bl.a. att i Mesopotamien kostade en slav i genomsnitt ”mellan 10 och 15 shekel i silver” för 4.200 år sedan. Lite längra fram i texten kan vi läsa: ”I persernas imperium, från 500-talet till Alexander den stores erövring på 300-talet, var priset ännu högre, mellan 90 och 120 shekel för en manlig slav, mellan 60 och 90 för en kvinna”. För att förtydliga lite bör det kanske påpekas att de första mynten kom först omkring 650 f.Kr. (i Lydien) och när det i bloggen talas om SHEKEL är detta inte en existerande myntvalör – utan en vikt- och räkneenhet (som dessutom kunde variera över tid). De äldsta präglade mynten i valören shekel härrör från Fenicien omkring 450 f.Kr. Ordet shekel kommer från det semitiska ”Saqal” som betyder ”att väga”. 1 Shekel = 1/60 Mine = 1/3000 Talent. I Persien kallades shekeln för siglos.

Vi kan t.ex. jämföra med det svenska ÖRET som präglades först 1522, med var en räknevalör (vikt) långt tidigare. När Gustav Vasa lät prägla ettöringar av silver, var finvikten först 2,06 gram, senare sjunkande till 1,10 gram. Det finns en intressant uppgift från år 1240. Då omnämns nämligen att ”lösen för en träl” skall ha kostat ”2 öre i guld” eller ”2 mark i silver”. Eftersom ”1 mark silver” vägde ca 210 gram och förhållandet mellan guld och silver var 8:1 hade alltså ”räkneöret” en vikt på ca 26 gram GULD. Det hade väl vart nåt – ettöringar av guld med ett metallvärde på dryga 9.000 kr per styck.

Svensk mynträkning:  1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Med detta i åtanke blir det lättare att förstå varför ordet ÖRE kommer från AUREUS (d.v.s. guld). För när vi nutidsmänniskor tänker på en ettöring, är det väl varken ett guld- eller silvermynt som dyker upp på näthinnan – utan snarare en liten värdelös koppar-peng (1856-1971 präglad i brons) . . . och den yngre generationen har kanske inte ens sett en ettöring? När 50-öringen gick ur tiden den siste september 2010, var den ett litet oansenligt kopparmynt på 3,70 gram. Man kan alltså säga att ”det sista svenska öret” hade ett metallvärde på 1/50 av detta – motsvarande 0,004 kr. Inflationen har med andra ord devalverat det en gång så gyllene – och länge silvriga – öret ganska rejält.

Den vanligaste tolkningen angående vad en ”judaspenning” egentligen var för slags mynt, är utan tvekan en AR-Tetradrachm (silver-shekel), slagen i den feniciska sjö- och handelsstaden Tyros (Tyre), som på åtsidan har ett lagerkrönt porträtt av Melkart (den feniciske motsvarigheten till Herakles) och på frånsidan en örn stående på en skeppsstäv. Dessa silvermynt väger lite över 14 gram och trettio dylika skulle alltså väga ca 420 gram. Man slås då genast av att denna silvermängd är exakt densamma som omtalades för lösen av träl i Sverige år 1240 – ”2 mark i silver” = 420 gram silver.

Lite mera om viktenheten och myntvalören shekel finns att läsa på Wikipedia. Och för dig som vill veta mer om de mynt som brukar kallas ”Judaspenningar” rekommenderas t.ex. en av de stora handlarportalerna för antika mynt, V-Coins. Vill även passa på att rekommendera två utmärkta böcker: Peter Flensborg: ”Numismatisk Leksikon”, utgiven av Dansk Numismatisk Förening 1996 samt Lars O. Lagerqvist: ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltiden til våra dagar”, 6:e upplagan, 2011.