I mitt första blogginlägg skrev jag bl.a. mycket kort om den lilla myntutställning, ”Myntfynd vid Gräfsnäs slottsruin”, som just nu visas i Gräfsnäs. Fyndexemplaren finns magasinerade på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm resp. Vänersborgs Museum. Det som visas på slottsruinen är en rekonstruerad samling av de mynttyper som hittades vid utgrävningarna på 1930-talet.

Det äldsta mynt man funnit vid Gräfsnäs Slottsruin är en örtug utan årtal, slagen i Stockholm under Gustav Vasa åren 1535-40. Detta mynt, det nedersta på bilden t.h. är idag magasinerat hos Kungl. Myntkabinettet, men finns beskrivet i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1937. Det översta myntet härstammar från Greve Bondes samlingar på Ericsbergs Slott och finns idag utställt i Gräfsnäs Slottsruin. Mynttypen förekommer i en rad olika varianter, bäst beskrivna i T.G. Appelgrens verk från 1933. Gräfsnäsfyndet = App. 340. Senare forskning har emellertid reviderat en del av Appelgrens uppgifter. Dateringen anses idag vara ca 1535-40, men man utesluter inte att typen kan ha präglats även på Svartsjö slott, sedan myntverket flyttats dit 1541.

I det medeltida Sverige byggde mynträkningen alltid på följande:

• 1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Antalet penningar på marken var däremot olika i Svealand, Götaland och på Gotland. Under flera hundra år slogs endast penningar. Övriga valörer var endast räknevalörer. Den första präglade örtugen utgavs av Albrekt av Mecklenburg omkring år 1370 och innehöll då 1,05 gram rent silver. År 1522 introducerar Gustav Eriksson, Vasa (idag mest känd som Gustav Vasa) det präglade öret (= 3 örtugar) och kort därefter slår han även örtugar och fyrkar (= ½ örtug). Samtidigt sänker han örets värde med 1/3 till 2 örtugar (eller 12 penningar).

År 1532 innehöll örtugen endast 0,54 gram rent silver. De ”gamla örtugarna” (slagna före 1478) innehöll alltså betydligt mer silver och fick därför en högre kurs, de gick för 3/4 öre (eller 18 penningar). Men Gustav Vasa var en listig kung som var ”mycket om sig och kring sig”. Han hade koll på det mesta inom olika ekonomiska spörsmål och såg genast en möjlighet att utnyttja situationen. Han lät helt sonika prägla ”nya gamla örtugar” (omnämnt i brev 1535), d.v.s. mynt som motivmässigt utgav sig för att vara ”gamla örtugar” om 18 penningar, men i själva verket var ”nya örtugar” om 12 penningar. En strålande affär för myntherren ”kung Gösta” – och en mindre lyckad dito för de som gick på bluffen.