Rar klipping blev plötsligt ännu rarare!

Varianter, som diverse ompunsningar och textvariationer, upptäcks hela tiden. Då och då dyker det till och med upp nya undertyper, som exv. mer eller mindre avvikande krontyper. Men att en helt ny mynttyp eller ett nytt årtal kommer i dagens ljus är, om inte unikt, så väldigt ovanligt. Beträffande Sveriges första kopparmynt, Gustav II Adolfs kopparklippingar 1624-27, kan jag faktiskt endast dra mig till minnes följande ”stora upptäckare” (under 70 års tid, 1927-97):

  • År 1927 upptäcker den mycket skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren i Skövde en ny mynttyp. Nämligen det hammarpräglade(!) ettöret 1625 med kluvet G – som lite drygt 60 år senare skulle attribueras till Nyköping. (Ottosson typ 20). Detta gjorde han i samband med katalogiseringen av apotekaren och storsamlaren Gustaf Cavallis samling. Jämför Bobergs Mynthandel, Stockholm. Auktionskatalog 5, 1927, nr 109.
  • På en resa till myntkabinettet i Paris (La Bibliothèque nationale de France, Le département des Monnaies, médailles et antiques – dé ni! ”Ekonomiska museet”, f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm1977 upptäcker mynthandlarna Bjarne Ahlström och Bengt Hemmingsson en ny typ av halvöresklipping 1624 – en halvöring av fyrk-typ, skulle man kunna säga. (Ottosson typ 2). Detta skriver man om i föreningstidskriften Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) nr 7-1977 (PDF).
  • När Strandbergs Mynthandel i Stockholm kommer ut med sin 16:a lagerlista 1979 slänger sig Sven Ljunglöf i Lerum (myntsamlare, tidningsman och senare auktionsförrättare) genast på telefonen. Han har nämligen upptäckt en ny mynttyp; en valsverkspräglad(!) halvöresklipping 1625 med årtalet 25 (istället för det normala 1625 = SM 128). Kvalitén är satt till 1+/01 och priset till 2.400 kr. Ljunglöf publicerar upptäckten i Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer nr 1-1980 och får även ett givet motiv till sitt exlibris. Ett knappt decennium senare skulle det visa sig att myntet emanerar från myntverket i Nyköping. Jämför Antikören auktionskatalog 6, 1988 och 16, 1995 (Ottosson typ 21).
  • I samband med utarbetandet av Antikören auktionskatalog 9, 1990 upptäcker undertecknad en helt ny mynttyp bland inlämnade mynt. Ett hammarpräglat(!) halvöre med helt (fyrsiffrigt) årtal 1625. Ett riktigt dåligt, hårt korroderat exemplar, men för den invigde fullt identifierbart. Antikören auktionskatalog 9, 1990, nr 330. (Ottosson typ 19). Resultatet (3.900:- +12,5%) överraskar den göteborgske samlaren som var helt ovetande om sitt mynts sällsynthet. Två år senare dyker ett andra exemplar upp – på en auktion i München 1992 – i kvalitet 01/0!! Fax-bud i sista minuten. Den pryder omslaget på Mynttidningen nr 4-1996.
  • I Mynttidningen nr 3/4-1997 presenterar Håkan Widjestrand (myntsamlare, skribent och kopparentusiast) ett hammarpräglat Nyköping-öre 1626(!) Ett tidigare okänt årtal av Appelgrens upptäckt 1927 och det enda öret 1626 som saknar ram. Det då unika exemplaret är i väldigt dåligt skick, men såväl årtalet som myntorten är odiskutabel. I juni 2011 dyker ytterligare ett exemplar upp – på Tradera! – i mycket bättre skick! Detta ligger sedan dess i undertecknads samling. Priset blev endast 8.250 kr (bud: 33.333 kr) p.g.a. att ”det saknade tillräckligt motbjudande personer”. Bland underbidders fanns bl.a. HW, PGC och RL. Efter kontakt med säljaren visade det sig att myntet var inköpt hos Gösta ”Baronen” Andersson i Göteborg i början av 1970-talet – för 675 kr!

När referensverket ”Sveriges Mynt 1521-1977”, av herrar Ahlström-Almer-Hemmingsson, utkom 1976, innehöll det 15 typer av kopparklippingar. I undertecknads katalogisering 1995 (Antikören auktionskatalog 16) har detta utökats till 25 typer! Anledningen till ”upptäckten av tio nya typer” är att man före 1988/1995 inte kunde skilja de klippingar som präglades i Säter från de som tillkommit i Nyköping. Tidigare kunde alltså endast ett fåtal mynttyper attribueras till en myntort, antingen Säter (1624, Ottosson typ 1-3) eller till Arboga (1626-27, Ottosson typ 25). Övriga (drygt 20 typer!) betecknades då som präglade i ”Säter eller Nyköping”. Sedan ett drygt kvartssekel tillbaka kan samtliga kopparklippingar inplaceras på sina respektive myntorter! Här kan du läsa med om hur detta gick till – och hur det mottogs.

Igår fick jag anledning att plocka fram min gamla kartotekslåda, som en gång i tiden var ett fantastiskt hjälpmedel i min klippingforskning. På den tiden gick jag igenom alla auktionskataloger jag kunde hitta och fick på så sätt en mäktig klippingsamling – på kartotekskort. Tyvärr har väl intresset för att forska svalnat betydligt sedan 1990-talet (det brukar dessvärre ta 50-100 år för myntsverige att ta till sig forskning), så att påstå att registret är ”up-to-date” vore allt att slira på sanningen. De senaste 20 åren har jag istället samlat bilder i datorn, eller snarare datorerna – har säkert avverkat ett dussin. Slutsatsen blir väl att det är enkelt att ”samla på sig”, men fan så svårt att hålla ordning på allt – i ”det papperslösa samhället”. Å andra sida kan vi idag enkelt producera och publicera högupplösta färgbilder, till skillnad från förr, då man hade ett jäkla jobb med att få fram grovrastrerade svart-vita bilder i skala 1:1.

Anledningen till att jag fick ta mig i kragen och uppdatera min information om den 1979 upptäckta mynttypen på Sven Ljunglöfs exlibris, är en kort artikel i SNT 6-2020 som landade i brevlådan i tisdags eftermiddag. Dan Carlberg (pollettsamlare och auktionsansvarig på myntklubben i Stockholm, Svenska Numismatiska Föreningen) skriver några rader om en upptäckt han gjort ”för någon tid sedan”. Upptäckten i sig är värdefull och borde gjorts redan i januari 2019, då Lennart Castenhag lär ha uppdaterat sin hemsida. Det är synd att Carlberg inte förmår att göra en objektiv sammanfattning av sin observation. Antipatierna tar över och den numismatiska logiken uteblir fullständigt. Med framförda argument motsäger han sig själv och framstår dessvärre som en irriterad amatör med tendenser till mindervärdeskomplex. Det är synd, för sakfrågan är både intressant och viktig.

För 25 år sedan (1995) kände jag till två exemplar av det valsverkspräglade Nyköpings-halvöret 1625 med tvåsiffrigt årtal 25. Idag känner jag nio ex. Här följer en kronologisk lista med ”slaskbilder” direkt från datorn:

1. Strandbergs Mynthandel, Stockholm. Lagerlista 16, 1979, nr 61. Beskriven som en vanlig SM 128. Klassad 1+/01. Pris 2.400 kr. Köpare: Sven Ljunglöf, Lerum.

2. Thörnströms Mynthandel, Linköping. FriMynt i Helsingborg 1990. Från en gammal samling. Medföljande maskinskriven etikett. Beskriven som en vanlig SM 128. Köpare: Ulf Ottosson, Göteborg.

3. Myntmästaren, Göteborg. Myntauktion 50, 2007, nr 46. Korrekt beskriven. Såld för 10.000 kr +12,5% provision. Köpare: Lars Ekqvist, Älvsjö. Senare utbjuden men osåld (3.000) på SNF/MISAB auktion 10, 2014, nr 786.

4. A. H. Baldwin & Sons Ltd. London, auction 57-58, 2008, nr 684. Bristfälligt beskriven. Såld i en post tillsammans med ett Säter-öre 1625 HP (Klubbat £240). Köpare: Antikören KB, Alingsås. Såld på Tradera 2019-04-30 för 49.000 kr.

2008 kände jag alltså till fyra exemplar – och jag hade ägt dem alla.

5. Internetauktionen eBay 2010-04-08. Okänd säljare. Beskriven som ”Sweden, ½ ore 1625 klippe Gustav II Adolf.” (16,40 gram). Senare publicerad på Sonesgarden.se (Castenhag) 2018-08-09 – med kommentaren: – ”Nu finns Ottossons alla 25 mynttyper med i förteckningen.”

6. Internetauktionen eBay i mars 2012. Okänd säljare. Beskriven som ”1625-1627 Sweden Kingdom 2-ore-klipp”. Köpare: eBay-alias ”rackarn1”.

7. Erik Lie, Göteborg. Bild skannad och mejlad i juli 2012. Inköpt kort dessförinnan. Ingen uppgift om proveniens. Även avbildad i SNT 6-2020, s. 140.

8. J. Pederssen Mynthandel, Helsingborg. Fotograferad av Peter Österlund och mejlad till undertecknad ”för expertutlåtande” i september 2015.

9. Lennart Castenhag, Sonesgården. Ingen uppgift om proveniens. Bilden märkt med: ”Från privat samling”. Avbildad även i SNT 6-2020, s. 139.

Notera att ALLA de gamla storsamlarna saknade detta mynt och att varken Hirsch, Ahlströms eller MISAB någonsin sålt ett dylikt.

Lika som bär! – stöpta i samma form …?
Det av Castenhag nyligen publicerade exemplaret (nr 9 i listan ovan), som tills nu undgått mitt bildinsamlande, uppvisar slående likheter med nr 2 och 7 i samma lista. Man kan utan tvekan tala om exemplarspecifika detaljer som inte hör hemma i 1600-talets valsverksprägling. ”Mynten är helt lika”, som Carlberg uttrycker det. I nästa andetag ändrar han sig dock och hävdar istället motsatsen: – ”Det framstår som uppenbart att det exemplar som Castenhag visar har utgjort förlaga för den bedrägliga gjutningen”. Nu verkar han istället hävda att två av de tre ”helt lika mynten” är skiljaktiga från det tredje. Det senast upptäckta exemplaret (helt utan proveniens) betecknar Carlberg ”av bilderna att döma som äkta”, medan det först upptäckta, från en äldre samling, med proveniens åtminstone 40-80 år tillbaka i tiden, avfärdas som en ”omedelbar” kopia – ”med avsikt att lura samlare”.

Så här beskriver Carlberg händelseförloppet: – ”För en tid sedan gjordes en inlämning till Myntauktioner i Sverige AB … Omedelbart när jag började examinera myntet fattade jag misstanke om att myntet kanske inte är äkta.

Det är tydligt att Carlberg ”för en tid sedan” inte hade tillgång vare sig till kamera eller mobiltelefon. För då hade han ju kunnat dokumentera sin fiktiva och ”omedelbara examination” av exemplar nr 2. Långt senare får han i juni 2020 kika på exemplar nr 7 (Ex. Erik Lie 2012) och då är mobilen med. Carlberg upptäcker då (alternativt får sig förevisat?) likheterna med det exemplar (nr 9 i listan) som Castenhag nyligen publicerat.

Hårt korroderade (plåt)mynt i dåligt skick är de som är allra svårast att skilja från dito avgjutningar. Speciellt i det fall de senare är efterbehandlade (slipade, trumlade och patinerade). En tumregel är att djup korrosion ”äter” sig ner i metallen och bildar urgröpningar/porigheter, medan avgjutningar istället uppvisar en knottrig yta – ibland även i kombination med spår av luftbubblor, som bildat små gropar i gjutningen. Nedanstående fotomontage illustrerar detta. Klumpigt gjutna kopior med knottrig yta och enstaka luftbubblor. Alla stöpta i samma form. Det förstorade exemplaret t.v. såldes som äkta av Carlbergs MISAB på auktion 16, nr 694, så sent som i september 2015.

Om han får säga det själv, är Carlberg en hejare på att avslöja falska mynt genom ”omedelbar examination”. – Imponerande! – Men är det trovärdigt? Nej, inte speciellt. Med tanke på det stora antal gjutna medaljkopior som numera under bedrägliga formuleringar saluförs på SNF/MISAB:s IT-auktioner, är Carlbergs höga svansföring allt annat än trovärdig. Har skrivit om detta upprepade gånger både här på Myntbloggen och FaceBook, men SNF skiter högaktningsfullt i sin egen policy!? – Dubbelstandard och hyckleri på hög nivå. Eller? Kan det vara så prekärt att man helt enkelt inte KAN avslöja gjutna kopior? Den gjutna ”Säter-fyrken 1624” ovan är känd sedan länge, men detta var inte den enda gjutna kopian på MISAB 16. På samma auktion såldes även en minst lika dålig gjuten kopia av en Malmö-klipping (18 penningar) U.år (1518-23). Köparen verkar märkligt nog varit Carlbergs upphöjde kamrat, ”den framstående kopparsmyntkännaren Lennart Castenhag. Lyckligt ovetande.

Bilden ovan visar ett litet urval av undertecknads falskmyntsamling. Samtliga utom fyra är gjutna kopior (tre präglade, en galvano). En del är gjorda efter ett äkta original, andra efter avbildningar i litteraturen. Den senare kategorin är oftast lättare att avslöja, då stilen allt som oftast avviket högst väsentligt. Ändå slipper det då och då igenom riktigt usla förfalskningar även hos landets dominerande auktionister. Kanske hade man vid författandet till Ahlström auktion 71, 2004, lyckats förlägga Mynthandlarföreningens falskmyntpärm? På nedanstående bild finns överst ”en kompis” till Ahlströms 1627:a; en halvöring utan årtal, med ram och rättvänd valör (original existerar ej). Ännu en dålig kopia i samma naiva stil är känd – nämligen halvöret 1626 med valören 2/1 (se bild 3).

När Carlberg, i sin iver att förminska sin Nemesis, skriver att de 2-3 tvivelaktiga exemplaren av den ”rara klippingen” är framställda ”med avsikt att lura samlare”, glömmer han bort en sak. – Mynttypen var helt okänd fram till slutet av 1979. Ingen visste att den fanns. Ingen visste att den emanerade från Nyköpings myntverk. Och ingen visste hur sällsynt den var. – Så varför då förfalska den ”med avsikt att lura samlare”? Carlberg förutsätter alltså att kopiorna är gjorda EFTER att typen blev känd och eftertraktad bland samlare. Men i så fall måste det ju vara de provenienslösa exemplaren, nr 7 (2012) och 9 (2019), som är falska? Eventuellt (men alls inte säkert) med nr 2 som förlaga? Carlberg resonerar återigen emot sig själv. Undertecknad anser att man bör betrakta alla tre som misstänkta kopior tills dess man analyserat material och ev. provenienser mera noggrant. Att Carlbergs framlagda ”tillkomsthistoria” inte håller måttet är emellertid fullt klarlagt.

En mera troligt förklaring till denna ”poriga trios” tillkomst, kan nog i princip ”alla som har åtminstone lite erfarenhet av våra äldsta kopparmynt” lista ut. Det är nämligen väl bekant att innan herrar Ljunglöf (1980) och Ottosson (1988/1995) förde forskningen framåt genom att publicera typ och myntort för ”det i Nyköping valsverkspräglade halvöret 1625 med förkortat årtal” (Ottosson typ 21), kunde man varken skilja på tillverkningsmetoderna eller myntorterna för 1625 års halvöresklipping. Det är alltså full möjligt att det någonstans funnits ett (felbestämt) valsverkspräglat original som en gång i tiden helt enkelt tagits för ett vanligt hammarpräglat Säter-halvöre 1625 (Ottosson typ 3). Då får vi istället ett scenario med en betydligt äldre kopia av de kategorier som vanligen tillverkades, för sisådär en 100-150 år sedan, åt skolor och läroverk (för att användas i undervisningen) eller museer och andra samlare (för utställningar eller för att fylla luckor i samlingar). Det hårda slitaget är kanske rent av naturligt och inte konstgjort?

Summan av kardemumman är hur som helst att vi från och med nu får betrakta denna rara mynttyp som känd i sex exemplar (istället för nio). Ett mycket vackert exemplar, ett fullgott exemplar samt fyra riktiga fulingar.

Ulf Ottosson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.