Falsk Knut-brakteat

Tänkte fortsätta på temat falska svenska mynt … och tar mig idag in i medeltiden. En gammal samlarkopia av Knut Erikssons Lödöse-penning.

Ännu idag använder medeltidsamlarna (”kapsylsamlarna”) ;) referensverket som kort och gott brukar kallas ”LL”, d.v.s. Lars O. Lagerqvists bok ”Svenska mynt under vikingatid och medeltid samt gotländska mynt”, Stockholm 1970.

Kapitlet ”Götaland ca 1170-1290″ inleds med grupp XI – brakteater (ensidiga mynt av tunt silverbleck med spegelvända ”frånsidor”) attribuerade till Erik den heliges son, Knut Eriksson (1167-1196) och sonen Erik Knutsson (1208-1216).

LL XI:A:1a är den klassiska Lödöse-penningen med krönt framvänt huvud i djup relief och omskriften (från kl. 9) KANVTVS REX S avslutat med en stor punkt och ett svärd (första mynttypen på bilden nedan – klicka för förstoring). LL XI:A1b är däremot falsk!

På förfalskningen (fantasipräglingen) ovan har tillverkaren missförstått såväl motivet som brakteatpräglings-tekniken. Kopian är spegelvänd och slagen från fel håll. På ”frånsidan” av bild 1 kan vi läsa (efter den liljeliknande omskriftsdelaren kl. 12) KNVT (korsglob/riksäpple) / hals / spira / R . SV. Denna förfalskning tillhör en grupp tidiga (1700-tal) svenska myntkopior som inspirerats av Elias Brenners verk 1691/1731. Gemensamt är att de är slagna från fel håll, något som man kan konstatera genom att ”frånsidans” motiv är skarpare (har skarpare kanter) än ”åtsidans” mjukare dito. Allt som oftast har denna grupp av kopior också väldigt mörk, nästan svart, patina. På bild 2 är de två första mynten till vänster original från Knut Eriksson resp. Erik Knutsson (den senare av Brenner och Berch dock förd till Erik den Helige), medan de två sista mynten är 1700-talsförfalskningar av dessa typer (nr 3-4 är definitivt samtida, men … eventuellt samtida förfalskningar …?)

Man skulle kunna säga att nämnda kopia är en blandning av två olika Brenner-illustrationer (från 1714) … LL A:1a och något av mynten i LL-grupp B där man misstolkat omskriften. KNVT R. SV finns för övrigt i Berch 1773, men saknas både i LL 1970 och NNÅ 1973-74 (Hemmingsson). Brenner har ritat in en hals som inte finns på originalet – kanske p.g.a. att han ägt ett buckligt eller otydligt exemplar? … och om kungen håller ett svärd (som på originalet) eller en spira? – är inte lätt att avgöra. Falskmyntaren har i sin tur i stort sett använt Brenners högra teckning … men lagt till en spira – och gjort en punkt till en korsglob.

Prästen Nils Rabenius (1648-1717) i Hedemora omnämns då och då i dessa sammanhang. Han var en nitisk samlare av gamla dokument, men även misstänkt för ha missbrukat sina stora historiska kunskaper till att förfalska diverse urkunder. Enligt ryktet lär han även ägnat sig åt falskmyntning (bl.a. av ”daljunkarens mynt”) … kanske en hypotes att arbeta vidare efter …? … men det får vi ta en annan gång … ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>