Förra veckan såldes det ”en riktigt pampig göteborgare” i tyska Osnabrück – för motsvarande ca 390.000:- i svenska SEKiner räknat. Künker auktion 241.
Just detta mynt satt jag i Schweiz och ”klämde på” för ganska exakt 24 år sedan (den 29 november 1989). Då visades nämligen Karl-Erik Schmitz’ förnämliga myntsamling (ihopsamlad av Ingvar Nilsson, Kristianstad), som dagarna därefter auktionerades av firmorna Swiss Bank Corporation och Spink & Son Numismatics Ltd. i Zürich.
Bara att få hålla en sådan ”silver-puck” (drygt 82 gram) i handen, var en upplevelse. Speciellt för en historieintresserad göteborgare som hade läst om Karl IX:s Göteborg på Hisingen och de mynt man slog där åren 1609-1611 … innan danskarna brände ner staden. Nu bar det sig inte bättre än att ”team Schmitz & Nilsson” hade samlat på sig TVÅ dylika praktmynt! – En dubbelriksdaler och en tredubbel riksdaler (eller 12 och 18 mark om man så vill), båda av samma typ och slagna 1610 i Karl IX:s Göteborg (som låg vid Färjenäs, intill Älvsborgsbrons fäste på Hisingen). – Så vilken skulle man föredra …?
Det är väl kanske lite galet att ”skylla på ångbåtar” … men till viss del satte ett mycket omfattande inropsuppdrag (från en världsledande amerikansk myntfirma) ”käppar i hjulet” för den egna budgivningen. Och eftersom amerikanarna ville vara med på båda praktmynten och även 6-marken i guld ett par nummer senare … kan man i efterhand konstatera att … två budspadar blev en för mycket. 😉 3-riksdalern gick för motsvarande ca 75.000 kr och 2:an klubbades för motsvarande ca 30.000 kr. Billigt!, sade jag redan då. Det är ju av någon anledning alltid de köp man INTE gör, som man ångrar – inte de man gör. Hade jag vetat att det skulle dröja 24 år innan ett hyggligt exemplar (samma!) dök upp igen … hade jag nog varit mera alert 1989. Och hade jag vetat att priset skulle stiga med 420% under tiden, hade jag definitivt varit det!
Nu ”kammade man noll” igen. Redan utropet på 30.000 euro avskräckte. Ja, ja, man lär så länge man lever. I sammanhanget kan det kanske vara värt att notera att den gyllene göteborgska 6-marken 1610 (nu känd i tre ex. sedan Brenners ex. dykt upp i Ryssland) klubbades för motsvarande ca 378.000 kr 1989 … för att långt senare byta ägare hos Künker 2011 (Haganders samling) och då klubbas för måttliga 412.000 kr. Där blev det alltså inga +420%. Det är inte alltid så lätt att veta ”vilken häst man skall satsa på” …
Nu får man väl trösta sig med en unik 2-öring 1609 och en riktigt sällsynt 1700-talskopia av Myntkabinettets unika guldexemplar, istället. – Alltid nåt, sa han som såg Åmål. 😉
Jadu Ulf, det blir lite annat köra på en sån auktion med dyrgripar stora. Det närmaste roliga jag kan dra mig till minnes är, när jag på tidigt 70-tal var på en ”bonnauktion” ute på landet. Hann aldrig kolla objekten, kom för sent, hittade först inte stället. Det var en sån där vacker och varm sommarsöndag. Annonsen hade sagt mynt, men varken mer eller mindre. Det var 2 plastark. Det började med 5 kronor, det blev 10… 15… 20… och tystnad… 40, sa jag. Auktionisten sa ”fötti fötti fötti inga mera bud?! Ja har fötti fötti fötti!!! Å så slog han.
Väl hemma kollade jag mynten, som råkat ut för en sån där kemisk reaktion och allt verkade vara en grön sörja i varje fack. Bortkastat, tänkte jag. Men där gömde sig en Riksdaler 1873 i gradering UNC där… som var riktigt kladdig. Så det blev lite tvålvatten och en artistpensel som räddade det myntet.
Vid senare tillfälle hos besök till en mynthandlare i grannstaden, visade jag upp myntet och frågade om han var intresserad av att köpa det. Hann tittade på det och allra först sa han, det är tvättat va? Ja, ytterst försiktigt och förklarade att det legat länge i en plastficka och den gröna sörjan. Du får 500 för den, sa han. Så blev jag 500 kronor rikare och tyckte att jag gjort en bra affär.
Så tittar jag i Tonkin idag och ser att om jag sparat den, så hade jag fått minst 10 papp för den. Kanske mer på Tradera. En nolla med spegelkaraktär… Men då jag sålde den, var den en veckolön för mig. Pengar var ju lite mer värda på den tiden.
Mitt samlande har egentligen inte varit nollor, utan mer använda mynt runt 1 och 1+, för dom ”sjunger” mer… Har egentligen aldrig gillat nollor… Sån är jag. Det har varit mer en hobby än investering, då det började på 50-talet så jag fick några gamla skillingmynt av mormor. Det bara exploderade inom mig, tänk att hålla något så gammal i sin hand. Och på den vägen bar det. Jag ville omskola mig till arkeolog och liknande – men – jag följde ordspråket ”bliv vid din läst, skomagare”. Men än idag ångrar jag mig att jag inte förkovrade mig mer.
Tänker på hur det varit om jag bott i en storstad typ Stockholm, med alla dess muséer. Numismatiska med sina drygt 600 hyllmeter dokumentation t.ex. En av de få gånger jag besökt Stockholm och tänkte besöka KMK en kall februaridag på 70-talet, så hade de stängt. Som så mycket annat här i livet, när oturen grinar en i ansiktet.
Samlandet avtog på 80-talet då stans enda mynthandel stängde för gott. Det var en stor förlust faktiskt. Sen blev det väl mer eller mindre semesterköp av lite mynt när man var på resande fot. Sedan upptäckte jag Tradera och eBay plus några andra, så idag surfar jag runt klotet efter intressanta objekt. Men några ”puckar” blir det aldrig råd med. Det kostar att leva som sjukpensionär idag och man får vara glad för minsta luckfyllare faktiskt. Så vissa månader blir det soppa på spik, när man hittat något intressant objekt.
Men intresset har alltid hållits vid liv. Efter att ha varit rätt ”boklös” vad gäller numismatiken, så har jag på senare år tagit igen det med ett par hyllmeter. Men där möter man likaså samlarobjekt som blir alldeles för kostbara och man får bara sucka och ta skeden rätt i hand. Hur ska man kunna förkovra sig när även böckerna blir till samlarobjekt? Men det går inte nog att poängtera, att böcker måste man ha. Måste man läsa. Man lär sig oerhört mycket. Dessutom är det mycket intressant läsning man får ta del av, från kunniga experter. För det tar aldrig slut med numismatiken, den byggs på för varje dag. Man blir aldrig fullärd, inte ens en livstid räcker för ämnet.
Idag har jag mynt från nästan varje regent som gjort mynt. Det fattas bara några från tiden före Sten Sture Den Äldre och neråt. Det som jag mest myste över de senaste åren, var väl Vasas 4 Penningar mellan fingertopparna. Historien griper tag i en på ett underbart vis, när man kastas tillbaka till Vasatiden. Det går egentligen inte att beskriva känslan, jag saknar ord där. Men min puck här i livet, är nog halvdalerplåtmyntet från 1752. Tänkte placera världens minsta mynt vid sidanom, en Obol från Lydien knappt 6mm i diameter(sydvästra Turkiet idag), men jag hade sålt det och de flesta andra för att kunna fortsätta med enbart svenska mynt. Man får göra sina val i dessa tider, som inte alltid är så roliga. Man får glädjas åt det man har och drömmer om.